# Otrohet Author: [Borttaget] Är otrohet olika på grund av vem som begår den? Blir man inte mer bestört över mannen som bedrar sin ovetande stackars hustru som sliter med hem och barn medan han roar sig med älskarinnan? Eller är det lika hemskt om mannen blir bedragen av sin kvinna? Självklart är det lika illa, vilket som. Men i båda fall brukar det handla om att _den som bedrar söker bekräftelse och sex_. Inte att de söker ny vänskap, förståelse, gemenskap, glädje och vardag med sin nya erövring? Varför kopplar den som bedrar bort allt som finns runtomkring till förmån för sin egen passion och lidelse? Egoistiskt? Ja, i allra högsta grad! Fegt? Ja, det också! När man är för feg för att ta steget ut ur relationen, så tar man till otrohet för att få bekräftelse någonstans ifrån.  När man trivs med relationen men inte sexet, anser vissa att det är befogat att ha sex med andra. Var går gränsen för otrohet? Är det att h\*n har en flört vid sidan av? Någon som de ringer varje dag och skickar sms till? Någon som står en så nära som ens livskamrat borde göra framför alla andra? Ja, det anser jag personligen. Alla tycker inte det. Dr Phil säger; den som inte har något att dölja, döljer inget. Så sant som det är sagt. ## Comment 1 Author: zeretki Jag tror det är som det mesta - individuellt. Jag kan inte påstå att jag reagerar olika på män och kvinnor som är otrogna, mer på VARFÖR och HUR dom är det. Det varierar från fall till fall tycker jag. Själv har jag aldrig varit otrogen men ahft känslor för någon annan när jag var i en relation. Min attraktion fick mig att inse att jag vill ut ur relationen. Sen gick det över rätt snabbt när jag gjort slut... Jag har blivit "bedragen" två gånger och på helt olika sätt. Den ena mannen ser jag mest som patetisk, den andra har jag redan förlåtit och skulle gärna bli ihop med honom igen om han inte haft de problem han har. Sen har jag blivit sviken på ett helt annat plan, på ett djupare plan och det tog hårdare än att ha sex med någon annan än mig. Det var ett svek mot min själ, mot vem jag ÄR. Det förlåter jag aldrig och skulle itne ta i honom med tång om han vore sista mannen på jorden. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Nej men eller hur? Först och främst vill jag ju naturligtvis skriva och beklaga att du har tvingats genomleva hemska svek som du har gjort, men precis som du skriver så är det ett betydligt djupare plan att bli sviken på om det handlar om mer än bara sex. Det där har jag också läst mig till någonstans, att största flertalet av människor anser att psykisk otrohet är värre än fysisk otrohet. Och när otrohet äger rum, är kyssarna värre än själva penetreringen. Konstigt att man reagerar så, men jag känner likadant. ## Comment 3 Author: zeretki #2  Ja, jag kan tycka det är konstigt själv, med den ena killen som var otrogen och sen gjorde slut - men jag förstår varför han gjorde som han gjorde och han var uppriktigt ledsen efteråt och bad om ursäkt. Sådant spelar stor roll, att någon verkligen ångrar att dom sårat en. Och jag förlät honom, därför att jag ville det. Det kändes bäst så. Jag hade nog kunnat leva med just den otroheten eftersom den var obetydlig i sammanhanget, både för mig och honom. Men sen blev det som det blev av andra anledningar och vi gick skiljda vägar. Den man jag talar om, min senaste pojkvän som svek mig. Det är så långt och invecklat att förklara allt han gjorde och hur djupt det sårade mig. Det har tagit mig flera år att komma över det och det var nog en stor anledning till varför jag sjönk ner i deppression och fick min 30-års kris. Jag borde ha sett igenom så mycket men jag ville inte just då. Jag ville ha den perfekta relationen och jag trodde jag fick något äkta - men det var bara yta. Han har fått mig att inse mycket och jag tror att livet funkar så, man får kriser och konflikter som man ska lära sig något av. Han fick mig att inse att vackra ord kan vara totalt tomma. Han sade ofta att han älskade mig men han visade det inte i sina handlingar. Han gav mig gåvor som var vackra men totalt meningslösa, opersonliga både för mig och honom. Han sa och gjorde allt han trodde att man skulle göra. Som en skiva som upprepar sig, som någon som inte förstår hur det känns när det är på riktigt utan bara härmar vad han ser. Han lärde mig att riktigt tvivla på mig själv och på vilken person jag är men idag vet jag mer än nånsin vem jag är. Ju mer han såg av vem jag verkligen var så visade han at han inte gillade det. Det var som att han bara ville ha ytan av mig, en söt tjej att ha en trygg relation med. Någon att visa upp. Och nej, han var aldrig otrogen, han såg inte ens på någon annan kvinna. Han sa alltid att jag var den enda som han nånsin skulle älska. Och jag tror han trodde på det själv också. För jag var aldrig nånsin svartsjuk, jag tyckte snarare han var lite konstig som inte ens kunde säga att nån annan kvinna var vacker... Ändå någon vecka efter jag gjorde slut (och han sagt att han ville gifta sig med mig) så hade han ett nytt objekt och sa att han verkligen var kär. Han svek mig inte med någon annan men han svek mig genom att låtsas älska mig och samtidigt kritisera det som verkligen var jag innerst inne. ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 Tack för din berättelse.... den berör mig djupt och faktiskt på ett sätt som jag inte vill gå in på här... Man måste kunna få vara sig själv. Prata så högt man vill. Skratta åt vilka skämt man vill. Man ska få tycka vad man vill och kunna få ge uttryck för sina känslor utan att partnern hela tiden säger att man resonerar fel. Att inte våga släppa loss hela sitt inre jag för man är rädd för partnerns konstant kritiska blickar i varje ögonblick, det är inte ett sätt att leva. Man vill att ens partner ska älska _hela_ en själv, inte bara vissa utvalda delar. Och de delar som är omöjliga att älska, måste man åtminstone lära sig att leva med. Óch har man valt att leva med det, så måste man också inse att man måste _sluta kritisera_ den man lever tillsammans med, för än det ena och än det andra. Ja, jag håller med dig helt och fullt. Sånt TAR. Det tar mer än det borde få och då är det nära att den inre lågan man har, får sig en rejäl törn. Då är man nära att tappa bort sig själv, och gör man det, så har man ingenting kvar. ## Comment 5 Author: Saaba #3 Jag har upplevt detsamma som du. Och jag känner att jämfört med att bli sviken "på riktigt" är att bli bedragen en bagatell. Konstigt kanske. Men är det så hemskt och oförståligt att en människa kan tända på fler än en? Och sedan leva ut sina känslor? Jag kan förstå det. Men det "riktiga sveket" har jag nog ett par år kvar att jobba på.. Intressant tråd! ## Comment 6 Author: [Borttaget] Faktist är ju så att det som zeretki skriver om nog måste sorteras under **Otrohet**. För det ÄR en slags otro. En brist på tilltro och tillit i förhållandet. En brist på tro på den man älskar. Det sveket måste vara större än alla andra. Han väljer bort mig. Han väljer bort den jag är innerst inne. Han vill inte ha den jag egentligen ÄR. Man är inte ens brädad av en yngre, snyggare och sexigare tjej. Man är bortvald _utan_ konkurrens, för den man ÄR. ## Comment 7 Author: Saaba #6 Jag både håller med och inte :) Att det är att bli bedragen i form av lurad tycker jag helt klart. När det kommer till ordet otrogen så förknippar jag det med att det finns "en annan" och inget annat. ## Comment 8 Author: bosse Som jag skrev i en annan sträng har jag blivit "övergiven" i 2 äktenskap. Båda gångerna med samma ord, när jag äntligen fattade vad det handlade om:"Jag ska åka iväg med en annan vän". Otrohet hade föerkommit under ganska lång tid har jag förstått efteråt. Men jag har styrkan att förlåta för det är ju trots allt inte bara den enes fel. Otrohet innebär att något är fel i förhållandet. Efter skilsmässorna kontaktade dom mej i båda fallena och ville försöka igen, vilket jag inte kunde tänka mej. "Shame on you if you fool me once, shame on me if you fool me twice!" En annan gemensam egenhet var att dom båda träffade alkoholister. Min andra fru fick käken sönderslagen fick jag veta senare. Jag tycker synd om henne faktiskt, men vi har ingen kontakt. Min första hustru ringde faktiskt till min syrra i somras, när hon hörde om kriget här. Hon visste inte att jag var där, men vi pratdes vid länge på telefon. Vi träffades när hon var 13 och jag 15, så vi nästan växte upp tillsammans. Mitt råd är att förlåta, vandra vidare och hoppas att man lärt sig nånting. Jag har träffat många andra män, som blivit övergivna och dom flesta är bittra på kvinnor och tar alltså inget eget ansvar för att det gått fel. Kärlek behöver ständigt bränsle för att kunna brinna. Samlevnad är en svår konst! ## Comment 9 Author: [Borttaget] #8 Väl skrivet, bosse! Visst är det väl ändå så, att båda har sitt ansvar för att relationen ska fungera (även om det fortfarande är dumt att vara otrogen istället för att lösa sina problem). Skönt att läsa att du kunnat förlåta, släppa och gå vidare. Den största vinnaren är DU. Att bli bitter tjänar ingenting till utan får en bara att krympa som människa. ## Comment 10 Author: bubbelbubbel hua. otrohet. me don´t like. jag var 14, han var 16, han var tuff och cool och allt som jag tyckte var häftigt i en kille. alla varnade mig för honom, men jag föll hals över huvud och litade blint på allt han sa till mig, även om tjej efter tjej och rykte efter rykte spreds om allt han gjorde, så litade jag på att han var mig trogen och världens bästa. tills jag hamnade på sjukhus och tyckte det var sjukt skumt att han skulle sova hos min bästa vän som han, enligt vad han sa till mig, hatade. dom båda två sa till mig att jag bara var löjlig. sommaren kom och min kompis åkte på semester, då fick jag efter lite snokande på internet (haha) fram fakta. tror det tillochmed stog ordagrant i hennes gästbok "_hur kan du säga att hon är din bästa vän och att du älskar henne så mycket, och ändå göra såhär emot henne?"_ keh??! jag fattade inget, men fattade ju att det handlade om mig. jag ringde upp tösen som skrivit detta till min vän, som knep käft men svarade ja och nej på mina frågor. ringde min pojkvän som erkände allt på plats. jajemän, när kompisen kom hem fick jag ju konfrontera henne också, och hon erkände också saker på plats. dom hade haft sex, minst sex gånger "som hon kom ihåg"... min bästa vän och min bästa pojkvän. i två år gick jag på allt han sa, och jösses, det har tagit mig flera år att komma över vad han gjorde. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #10 Det kan jag förstå att det tog tid!! Jag har själv varit ut för det när jag var yngre och förlovad med en kille som tog varje tillfälle i akt att träffa andra tjejer. Jag kan inte säga att jag var naiv, men jag litade verkligen på honom. Tyvärr. Hur klarar _du_ att lita på någon igen? I mitt fall kan det väl dyka upp och spöka då och då, men å andra sidan vet jag ju att just _han_ var väldigt speciell vad gäller kvinnotycke, eftersom han flirtade med allt i kjoltyg mellan tolv och sextio år. Därför är det inget jag applicerat rakt av på andra killar jag mött genom åren.. ## Comment 12 Author: bubbelbubbel hm, hur jag klarar av att lita på nån igen... det har varit svårt, att säga något annat är att ljuga. jag har nog varit en riktig häxa i alla förhållande jag haft efter det. haha. och när det kom till mina vänner så har jag kvar dom jag hade då, förutom henne "förståss". jag har nog aldrig haft svårt att lita på kompisar efter det, men på killar. väldigt svårt ! Min käresta som jag har nu, vi har snart varit tillsammans i fyra år, och han har varit väldigt noga med att visa att jag verkligen kan lita på honom, det har också tagit tid, och även fortfarande drabbas jag av tillfälliga svartsjuke-tänk-om-samma-sak-händer-igen-syndrom. men jag vet innerst inne att min johan _aldrig_ skulle göra så som han gjorde. ## Comment 13 Author: KickanLilja Här är det tvärtom. Jag var otrogen mot min dåvarande pojkvän (vi var tillsammans i 4 år). Ingen har någonsin varit otrogen mot mig (vad jag vet om), men jag har ändå riktigt svårt att lita på min sambo. Innerst inne vet jag att han aldrig skulle vara otrogen mot mig, men jag kan ändå inte släppa de tankarna...