# Vad gör jag nu? Author: jn84 Jag vet att jag tjatar om barnfrågan, men nu har jag funderat i flera dagar och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. För nån månad sedan kom "det stora löftet" när han sa att innan året är slut så läggs kondomerna på hyllan. Jag frågade minst två gånger om han verkligen menade att vi kommer köra helt oskyddat sex innan den sista december och han bekräftade att det var precis vad han menade. Sen dess har vi flera tillfällen pratat om det hela och jag har hela tiden förstått det som att löftet löd som ovan. Jag har till och med skämtat med att han ju faktiskt inte måste vänta till nyårsafton med att "släppa till", vilket han också skratta åt. Men nu i veckan kom bakslaget. Vi pratade om barn och jag minns inte ordagrant vad han sa, jag tappade bara hakan och hamnade i nån sorts chock. För nu säger han att löftet löd som så att vi EFTER årsskiftet ska lägga kondomerna på hyllan. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det handlar inte om de fjuttiga dagarna som det hela blir förlängt, egentligen spelar det ingen roll om vi pratar om två dagar eller ett halvår. Men det är just det att jag känner mig så lurad och sviken. Det känns som att han har ljugit mig rätt upp i ansiktet. Han MÅSTE ha vetat vad löftet bestod av, varför ändrar han det nu då? Och varför gör han det och säger stensäkert att det var så vi sa då? Ska man behöva ha skriftliga kontrakt på såna här saker? Jag är så tom just nu, kan inte ha honom i närheten, kan inte säga att jag älskar honom eller låta honom röra vid mig. Inte för att jag vill straffa honom, utan för att jag är knäckt! Vet att det bästa är att prata med honom, men det kommer inte leda någonstans. Han kommer aldrig erkänna att han ändrat sig, utan hävda att det var så vi sa från början. Men vi kan knappast ha det så här heller.. Jag vill ju leva med honom, men jag känner mig så fruktansvärt sviken så jag vet inte hur jag ska gå vidare... ## Comment 1 Author: kermit Jag förstår att du känner dig sviken! Jag har förstått hur mycket barnfrågan betyder för dig. Ja, vad gör man?   För mig låter det märkligt att ljuga och sedan manipulera den man lever tillsammans med.  Det har inget med ålder att göra när man är redo, eller "borde" vara redo för barn.  Och vissa människor har ingen längtan efter barn, och har svårt att stå för det. En annan sak jag kom att tänka på: Hur var hans barndom och uppväxt? Har man har haft föräldrar som varit otrygga och dåliga faders/modersgestalter kan det skapa en ångest och rädsla inför sitt eget föräldraskap eftersom man inte har haft någon som visat hur det går till. Det behöver absolut inte vara dig det handlar om, utan en djup rädsla hos din partner, hans skuggsida, som han behöver titta på och bearbeta så att han kan läka och mogna som människa, innan han tar sig an ett nytt litet liv. Prata med honom och anklaga inte honom för något, för då drar han antagligen sig ännu djupare in i sitt skal och kommer med fler lögner som "räddar" honom för stunden. Jag hoppas på det bästa! ## Comment 2 Author: [Borttaget] Ta nu inte det här fel men låt mig säga något som jag har sett i många förhållanden och det går också hand i hand med hur vi kommuniserar. Detta kanske inte alls stämmer i erat förhållande och i så fall bara glöm det men jag vill bara lägga in en annan vinkel. En kvinna vill helst gärna ha barn. Mannen vill vänta. Känner sig kanske inte mogen eller redo för det. Kvinnan fortsätter att trycka på med att hon vill ha barn, medvetet eller omedvetet. Mannen backas sakta men säkert in i ett hörn där han tillslut går med på att ha barn om (sätt in tidpunkten själv). Det betyder inte att han vill ha barn ännu men kanske känner att han kommer att förlora sin kvinna om han inte går med på det. Medvetet eller omedvetet kommer han att försöka flytta på datumet tills han känner att han är redo. Jag tror inte att din kille verkligen vill ha barn ännu och om så är fallet så får du väl avväga mellan att vänta eller att söka ny man. Det värsta är att tvinga någon att ha barn om dom innerst inne inte vill. Eddie ## Comment 3 Author: Annette Instämmer med #2. Det är nog tyvärr den bistra sanningen. _Det värsta är att tvinga någon att ha barn om dom innerst inne inte vill._ ## Comment 4 Author: AlbaStiffler Mja, jag har precis i dagarna haft samma diskussion med min sambo. Jag har vart redo i många år nu, men vi har hela tiden skjutit på det av olika anledningar, bla husbygge. Han har hela tiden halat på tiden "om ett halvår", "när huset är klart och vi boat in oss", "i höst". har det hetat. Nu har han halat på det i 1,5 år, och jag har visserligen haft förståelse för hans resonemang om att det är smart att vänta pga tex husbygget. Men nu är det "i höst" och snart även vinter. Diskussionen har tagits upp flera ggr och det slutar alltid med att han lyckas slingra sig ur det hela utan att vi tagit något definitivt beslut. Hans ursäkt nu är att han precis blivit chef och att han nästa år kommer ha ett prestationsresultat för sin enhet. Går nästa år bra, kommer det trygga för vår framtid genom en bra lön. Lönen är visserligen god för oss båda redan nu, och vi ligger klart över medel-Svenssons inkomster. Men om han gör ett bra resultat nästa år så kommer kanske hans lön att bli några 10 000 mer/månad. hans belägg är alltså att han vill vänta för vår skull, för att vi då kommer ha en mycket tryggare framtid. Visst, det håller jag emd om och det är rätt gulligt tänkt. Men, samtidigt finns det inga belägg för att han nästa år inte skulle säga samma sak, dvs, "jag ska bara" (typ bli chef på nån annan nivå) innan vi skaffar barn... Det finns heller inga belägg för att det verkligen kommer gå så pass bra att han kommer "trygga" vår framtid, det kan ju faktiskt skita sig så att han "bara är kvar på den nivån han är idag". Men, sen är ju tredje alternativet, om vi skaffar barn nu, kommer verklgein det att innebära att hans nästa år sabbas? Han kommer ju ändå att ta ut bara lite barnledighet, det första året, och barnet kommer med lite tur tidigast isf komma nästa höst. Dvs första delen av året har han redan fått "prestera och satsa på jobbet". Men lite plnaering borde hans avdelning kunna klara sig själva några veckor när han är pappaledig. Den stora pappaledigheten kommer väl ändå först komma när jag åter börjar jobba, och tills dess kommer det ju dröja långt över hans första prestationsår på jobbet.... Själv tror jag bara han vill "safe:a" genom att vänta ett år till med barnskaffandet. Hur som helst hade vi en allvarlig diskusson i helgen om detta, så jag verklgien berättade för honom hur otroligt viktigt det är för mig, och att jag verklgien itne vill vänta längre. Även jag har de där känslorna som #0 skiver, där man bara känner ilska mot sin sambo för att han hindrar en. Ju mer han skjuter på det, detså argare blir jag. Omedvetet förvandlas jag till en argbigga som irriterar mig på allt han bestämmer/inte bestämmer, och att hans beslut ska påverka mitt liv så fatalt. Jag är ändå 28 år, och inget barn längre... Snacker slutade iaf att han insåg att han inte förr förstått hur allvarligt jag kände och han blev rätt "ledsen" över att han inte förstått allvaret förr. Vad hormonerna på en kvinna kan ställa till med när hon är "baby-sjuk" är inte att leka med, speciellt inte om hon var sjuk i flera år... hehehe... Så nu har vi gjort en deal, vi ska köra efter nyår. Blir det barn så kommer det tidigast nästa höst, och som sagt, även han inser att han då har goda chanser att ha hunnit fått sin jobb-avdelning på fötter tills dess. Men vad jag förstått så tar det i snitt 7 månader att bli gravid, så troligt är ju även att han "får som han vill" och att vi först blir gravida om ett år eller så... Hur som helst, det är så stora beslut, och man vill inte tvinga någon att skaffa barn när de inte är redo. Men man sitter i en jäkligt otrevlig sits när man själv vill och inte "får" under en längre tid. man blir faktiskt en argbigga... Så det kan även vara något för killen att tänka på, vill han verklgien ha en ledsen argbigga, dvs fattar han allvaret i sin kvinnas önskan efter barn?! ## Comment 5 Author: AlbaStiffler Oj va lång det blev... f-låt! :D ## Comment 6 Author: kermit #5 det gör inget att det är långt! Intressant läsning ju..  ;) ## Comment 7 Author: zeretki Jag håller med om mycket som #2 skrev, jag tror också att din man inte är redo och om han VILL skaffa barn är det bara han som vet. Jag funderar själv mycket på hur man kan lita på att någon verkligen säger det dom tycker, då det finns en risk att dom förlorar sin partner om dom säger "fel" sak... Men vad ska man göra då? Jag skulle själv inte kunna gå vidare med en man som inte ville ha barn med mig, om jag själv var övertygad om att jag ville ha barn med honom. För om han inte vill ha barn så kanske han inte är rätt för mig ändå... Att skaffa barn är ju ett stort steg i livet och har man inte samma syn på det så... Ja, jag vet att det skulle kännas fel för mig iallafall. ## Comment 8 Author: AlbaStiffler Problemet är säkert inte att han inte vill ha barn i #0, utan att han vill vänta av diverse anledningar. Tycker som sagt historian ser väldigt bekant ut... Antagligen är det så att ni inte talar samma språk, precis som min sambo och jag missuppfattat varann. Han har inte förstått allvaret i det hela och tycker väl att några veckor hit å dit gör väl inget. Medans du inte ser några veckor utan "inget alls" kanske när han säger så. Jag tror du, precis som jag, måste sätta dig ner, kedja fast honom vid bordet, och snacka ordentligt. Berätta precis vad du vill, hur du känner, och vad hans ord sagt. Skuldbelägg inte alltför mycket och hota inte. Men berätta vad det verkligen gör med dig, denna situation. Försök hitta en komprimiss som funkar för er båda, där ingen blir snörjd! Om ni inte hittar en kompromiss, ja, då är det väl så att han är fel kille för dig. Då kan du gå vidare, då vet du åtminstone och slipper fundera på det! ## Comment 9 Author: Smeagol En sak som jag kommer att tänka på när jag läser detta är: Att ni verkligen planerar att då ska vi börja skaffa barn och då o då kommer barnet. Men verkligheten är nog inte så enkel. Ta inte detta som kritik, detta är bara lite tankar som jag själv haft. Har nämligen sagt i många år att jag ALDRIG ska skaffa barn, men man ska aldrig säga aldrig. Det kan ju fakitkst ta flera år innan blir med barn... Tycker att livet kan vara så hemst orättvist när vissa människro med drogproblem o alkohol problem föder barn på löpande band medans de som verkligen vill ha barn inte får några :( Förlåt om jag snackade vi sidan av ämnet.. Måste vara otroligt jobbigt för er som vill ha barn när era män inte vill det och ger er löfte på löfte :( Fast på sätt och vis så skulle jag få smått panik om min kille ville ha barn och jag inte ville det. ## Comment 10 Author: [Borttaget] #4 Jag förstår dig precis. Likaså även inläggsskribenten! Nu har i och för sig jag aldrig behövt vara i en sån situation för jag har haft den förmånen att bara säga till mina män att jag vill ha en bebis och så har de bara gått med på det. Bara sådär. \*fniss\* Kanske inte riktigt så lättsamt som jag får det att låta, men det har aldrig varit någon diskussion. Man kan säga hur fint och rättvist som helst att det är fel att pressa någon till att vilja skaffa barn, men å andra sidan så är det så att det är lika fel att leva i samboskap i många år och tro att ens flickvän/fru inte ska vilja ha barn nångång i livet. Dessutom är det så att vi kvinnor faktiskt inte har hur lång tid som helst på oss heller. Därtill kan det ju bli så att något par kanske inte kan få barn så lätt som man kan tro. En sådan process kan ta upp till tio år innan man sitter med barnet på armen. En läkare sa till mig en gång, stressa inte med att försöka bli gravid, 2 gånger i veckan i 52 veckor brukar göra de flesta gravida innan de veckorna ens hunnit löpa ut. Men det var ju ogjort att säga det till mig, det visade sig att jag redan var gravid då. Jo, jag tycker du har rätt att bli besviken jn84! Och du kan visst säga det till honom också. Man kan lägga fram det utan att behöva låta anklagande. Konstatera bara att du blev besviken, men om han ändrar sig ytterligare en gång efter nyår kanske ni ska fundera på om ni vill samma saker här i livet. \*varma kramar till både jn och AlbaStiffler\* Ps. AlbaStiffler, bra att ni kommit fram till ett beslut, för du har alldeles rätt. Det finns ingen tidpunkt som är mer "rätt" än en annan. Mina första barn fick jag under arbetslöshet och en inkomst på femtusen i månaden. Men de lever än i dag i allra högsta välmåga. Och jag har idag ett välbetalt jobb och tre friska ungar. ## Comment 11 Author: AlbaStiffler #9> Ville inte ens blanda in den diskutionen i denna tråd,. hahaha, eftersom det komplicerar till det hela på en helt annan nivå. Självklart är jag skiträdd för att man kanske inte ens kan få barn, och ju längre man väntar, destå värre blir det ju... Jag läste nån stans att det i snitt tag 7 månader att bli gravid, när man väl försöker... Det betyder att för en väldans massa så tar det ännu längre tid om det ens går. Att börja tänka på det, när ens kille vill vänta ytterligare ett år kan göra en galen. Plötsligt börjar man bli hispig, addera 12 + 7 + 9=28 månader... Alltså, om 28 månader, i snitt, kommer jag i bästa fall få barn. Det är inte lätt att leva med såna siffror om man vill ha barn nu! hhahaha.... Och att lägga fram ett sånt belägg till ens kille, kan gör även honom galen. Min kille hävdade dock att det säkert kommer gå på 1a försöket, dvs efter bara några veckor... \*s\* Det är svårt det där att vilja ha barn "nu", och dessutom räkna in ev trubbel. Att då ta in väntetid från ens sambo, kan göra att man exploderar av ilska... för i värsta fall har man ju "slösat" bort ett år om det mot förmodan inte skulle gå bra när man väl försöker! Nä, det är rätt osunt att tänka på sånt, när man inte ens vet om det går. I en ideal värld kan det gå fort, och det är väl det man måste planera efter. Men att ta med i beräkningen att det itne ska gå snabbt kan ju sabba totalt för en, då blir man ju galen, eller hur? :) ## Comment 12 Author: jn84 Jag tog tjuren vid hornen och konfronterade honom. Berättade hur jag kände och hur sviken jag kände mig. Eftersom han prompt hävdar att jag missuppfattat löftet så exploderade han och sa att det var en helt onödig, omogen och obetydlig diskussion och han fattade inte hur jag kunde orka lägga energi på något sånt. Inte riktigt den reaktionen jag förväntat mig, så jag gick och la mig utan ett ord för det tyckte jag verkligen var orättvis behandlning! Även om det inte betydde något för honom så gjorde det det för mig och då tycker jag inte att han ska komma och bestämma vad som är värt att diskutera eller inte. Dagen därpå hade han lugnat ner sig och jag fick faktiskt en ursäkt för att han brusat upp och sagt som han gjorde. Och då pratade vi lugnt och sansat om löftet och kom fram till att den första januari så kör vi. Om vi har sex den dagen förstås, som han sa. Hehe! Det kan han ge sig på ;) Sen har vi pratat vidare om alltihop och det känns som att han faktiskt pratar mer om hela grejen. Han säger att han inte är rädd för att skaffa barn, men han är rädd att livet ska förändras så mycket. Och det är klart det gör, men knappast till det sämre. Och han verkar fundera mycket över om han kommer bli en bra pappa.. Kan inte göra annat än vänta och se vad som händer efter nyår. Men jag tror inte han kan svika mig en gång till. Eller jag hoppas inte det iaf.. #9 Klart man inte kan planera att då och då blir det barn. Men samtidigt så måste man köra oskyddat för att det ens ska vara möjligt, vilket vi aldrig gjort här. Sen måste man ju räkna med att det fungerar på första försöket, man kan ju inte gå runt och tänka att "Äh, det dröjer ändå lång tid innan det lyckas så vi kan köra nu fast vi inte har möjlighet att ha barn om nio månader". Allt måste ju kännas klart från början liksom. Och sen gör det mig ingenting även om det tar lång tid att bli med barn. Men då känner jag iaf att vi vill och jobbar för samma sak, vilket jag tror känns mycket bättre än att bara vänta och vänta på att ens få försöka.. ## Comment 13 Author: Dolleminas Jag tror många killar får lite kalla fötter i barnfrågan, den vanligaste kommentaen om förändring och om de klarar föräldrarollen osv... men sedan när barnet väl kommer så brukar även deras handlande och känslor ramla på plats (givetvis måste ju mamman tillåta och släppa in barnets far i "bebisbubblan") Blir glad över att ni rett ut den största diskussionen, och att ni inte blivit mer splittrad i förhållandet... (sen har jag själv bevis på att en gång räcker...) ## Comment 14 Author: DubbelE #13... jo nog räcker en gång alltid.. ;) fast jag kände att jag (då 15 år) inte ville ha barn, inte en på sisodär en 10 år **minst.** Och killen fick riktigt kalla fötter ![Oskyldig](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-innocent.gif), han var nog den av oss två som var mäst orolig...