# Hur ska vi lösa det här? Author: tinaolof Ska försöka sammanfatta allt ganska kort. Jag och en kille har varit vänner sedan i sensomras, men mer på riktigt sedan i höstas. Han har varit i en väldigt destruktiv relation fram tills i april, då vi ganska snabbt efter inledde någon typ av relation. I början var det bara sex och vänskap, men med tiden fick vi båda känslor för varandra. Det har på det stora hela känts bra för oss båda och inställningen har varit att vi fortsätter träffas utan krav och ser vad som händer. Det har ibland dröjt någon vecka mellan att vi setts så det har aldrig blivit väldigt intensivt. Med tanke på förhållandet han kom ur som har handlat om psykisk misshandel mot honom har vi båda varit inställda på att det kan ta tid innan det blir tal om en riktig relation mellan oss och det är inget jag har krävt. Men nu har jag blivit kär. Och han vet inte vad han känner. Han tycker om mig väldigt mycket och har känslor för mig, men sedan två veckor tillbaka har verkligheten kommit ikapp honom. Han har kommit över exet sedan långt innan det tog slut, men nu har han helt kraschat i och med all stress och press han varit utsatt för, och det påverkar oss. Han är i det läget där han knappt klarar av att fungera normalt alls. Han orkar inte handla, laga mat och tror själv att han hamnat i en utmattningsdepression. Det dröjer med hjälp från psykiatrin och så. Det här är jättetufft för oss båda då jag varit hans största stöd i allt det här med relationen han varit i och att vi båda i mångt och mycket är varandras närmsta vänner just nu. Men hans mående gör att han är så distanserad från allt i hans liv att han inte vet hur han egentligen känner inför mig. Han håller på med musik och är väldigt passionerad och duktig kring det och har till och med tappat gnistan inför det. Jag vet att han hade varit ärlig med mig om han vetat vad han kände, men han vet bara inte. Och han är lika ledsen över det som jag. Så nu är frågan hur jag ska göra. Jag är väl praktiskt taget olyckligt kär i honom. Jag vet att distans vore bra, men jag bryr mig så mycket om honom och vill finnas där för honom nu när han mår så dåligt... Lika för honom vill han finnas där för mig nu när jag mår dåligt kring det här. Han vill fortsätta träffa mig på det här sättet, men han kan inget lova om framtiden och han har ingen aning om vad han känner inför någonting inklusive mig. Så nu drar han sig typ ur helt från vår fysiska relation för att han inte vill skada mig på sikt. Men om det finns någon chans till att det kan klarna för honom om vi fortsätter träffas såhär vill jag ta den. Men han vill inte under någon omständighet göra mig ledsen, för jag blir ju stressad och ledsen över att vara i sitsen där jag är kär i någon som inte vet vad han känner... Är det enda alternativet att ta distans? Ska jag försöka komma över honom allt jag kan? Det vore så dumt om jag gick in för att komma över honom och ta ut all sorg nu om det visar sig att han också är kär i mig eller vill se vart det kan leda. För han säger själv att han inte mår bättre just nu än då han är med mig, och vi har ett väldigt starkt band som innefattar känslor från båda håll. Men han är alltså så rädd att såra mig ifall det visar sig att han inte pallar en känslomässig relation.  Sjukt tacksam över erfarenheter och stöd. ❤️ ## Comment 1 Author: Karmatarerskanise Hade han känt  det samma hade du inte behövt fråga. Så enligt mig ska du varken vänta eller hoppas. Jag ser endast undanflykter. ## Comment 2 Author: tinaolof #1 Nej jag vet ju att han inte känner samma. Jag är ju kär i honom och han kan inte ta ställning till det. han tror att det handlar om att han mår så dåligt och inte kan värdera någonting just nu. En depression kan ju påverka väldigt mycket. ## Comment 3 Author: Karmatarerskanise #2 så du tänker vänta? På Vad? Finns inte känslor nu, kommer dom inte plötsligt om han inom en snar framtid skulle må bättre. En depression kan ta flera år att ens kunna hantera. Ett liv att leva med. Jag råder dig till att gå vidare. När någon säger så, finns det inget att klamra kvar i. Tyvärr. ## Comment 4 Author: Aleya Jag säger ge upp detta. Det kommer bara leda till slitningar för er båda. Gå vidare och ta distans till detta. ## Comment 5 Author: tinaolof #3 Han har ju som sagt känslor, det är därför jag överväger att vänta. Han har sagt det varje gång vi pratat. Skillnaden är bara att jag har blivit kär och vill mer medan han är i en dipp och behöver komma igång med psykiatrin och rutiner igen. Hade han inte alls tyckt om mig på det sättet hade jag vetat det och inte ens undrat kring saken. Men anledningen till att han inte vill fortsätta nu är för att han inte kan lova att han orkar med en känslomässig relation så som han mår just nu. #4 Läs uppe här. Distans är nog bäst att ta, men känns tungt att släppa honom helt eftersom jag vet att han också har känslor för mig. Det handlar alltså bara om att jag kommit längre i tanken om honom/oss och att han har fullt sjå med sitt mående som har slagit ner som en bomb. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Min pojkvän utvecklade en depression när vi hade varit ihop i ett år ungefär. Jag vill bara säga att ifall du väljer att stanna med honom, så kan du inte lägga över ditt mående på honom. Han behöver inte må dåligt över att du mår dåligt också. Stannar du kvar måste du vara medveten om att det kan ta många månader innan han ens kan börja tänka på dig och ert förhållande. Det kommer handla väldigt lite om dig och er, och mer om honom. Om han tycker om dig eller inte är liksom inte prio ett. Och det måste du vara okej med om du väljer att stanna. Jag hoppas att vad du än väljer så blir det bra :) ## Comment 7 Author: Greta G Alla som har varit i ett utmattningssyndrom/depression vet att man blir tom på känslor. Jag själv kände inget när jag var där och då kan han omöjligt bli kär i dig eller veta vad han känner. Jag tror du är ganska ovärderlig för honom för att du är hans största stöd och det vet jag själv hur viktigt det är men du kan inte förvänta dig något tillbaka. Det tar väldigt mycket energi att vara ett sådant stöd och det finns ju en chans att han kommer om låt säga ett år vara bättre och vilja att det blir ni men du får i så fall räkna med att det tar den tiden innan du ens får svar. Tycker det är jättefint att du vill hjälpa en annan människa, vet själv hur ovärderligt det är men gör inte slut på dig själv och förvänta dig inte för mycket och ditt mående är också viktigt! ## Comment 8 Author: Aleya #5 men när man mår dåligt så är det svår att känna nått för andra. Eller känna nått alls. Kanske sen när han mår bättre att han kan avgöra vad han känner. Men jag tror för din skull att du bör ta distans från detta. ## Comment 9 Author: tinaolof Ni har så rätt. Och det är så han säger att det är själv också, han känner ingenting för något. Inte ens för musiken som han älskar mer än något annat. Vilket ju är jättetragiskt. Jag har verkligen sett honom gå från en jättealert och skärpt, passionerad kille till detta. Det enda han säger att han mår riktigt bra av just nu är att vara med mig. Men sen får han ångest över att han inte kan ge tillbaka lika mycket och att han inte behandlar mig rätt. Och då tycker han att enda alternativet är att sluta åtminstone med att ha den fysiska relationen, inte för att han egentligen vill sluta med den, utan för min skull. Eftersom jag har starkare känslor och mår dåligt av att inte få lika mycket tillbaka. Han kan ju inte lova att det kommer att växa för honom, men det kan väl ingen lova, oavsett mående? Det är ju därför man dejtar/träffas ett tag innan man bestämmer sig. Kanske att jag kan sänka förväntningarna? Det har varit så svårt för mig att få ihop att han inte kan sätta ord på det han känner för mig nu fastän vi träffats på det här sättet enda sedan i april. Han sa ganska snabbt att han fick känslor för mig, innan han kraschade såhär, samt att han är väldigt attraherad av mig. Vi går jättebra ihop på alla möjliga sätt så det är så svårt att acceptera att det kanske inte funkar nu. Han räknade ju inte med och ville såklart inte hamna i en utmattningsdepression, och det är så dumt att anledningen till utmattningsdepressionen, hans ex, är anledningen till att vi inte kan fortsätta. För det är hon som har orsakat hans mående, jag har följt med hela vägen. Hur ska man kunna acceptera det? Känns bara så sorgligt då jag tror vi kunnat vara bra för varandra på många sätt. Vi båda känner att vi aldrig klickat så bra med en potentiell partner. Men att måendet nu sätter stopp känns förj\*vligt :( Tänk om vi verkligen är rätt för varandra också ska vi bara strunta i allt nu? ## Comment 10 Author: Sindri Jag fattar inte riktigt..... Hur då strunta i allt? Måste ni bestämma idag hur livet skall se utom 3 månader? 6 månader? 1 år? Jag har närstående som haft riktiga depressioner, jag har sett hur oerhört plågsamt det är för dem. Hur de tappar all känsla för omvärlden, intressen, människor.....men inte minst för sig själva. Om du nu verkligen är kär, måste du göra slut bara för att den du är kär i inte orkar ge tillbaka? Just nu? Det låter inte som kärlek. Det låter mer som att få ett bekräftelsebehov tillfredsställt. Att bli sedd och älskad är något mycket fint, men inget man kan begära från någon annan. Allra minst från någon som inte ens kan älska sig själv. Jag har på nära sett hur oerhört plågsamt det är att vara i den situationen som din "kille" är nu. Att förutom att känna pressen på sig själv, sorgen, otillräckligheten, paniken, maktlösheten, förvirringen, ångesten........ också behöva ta ansvar för hur en annan människa mår. I detta fall också en flickvän.  Det är verkligen att lägga sten på börda. (Flickvännen skärpte sig dock  och höll ut, och nu är allting bra, och även mellan dem.) Ni kanske mycket väl är rätt för varandra, men inte om du tycker det är så himla viktigt att DU får ännu mer bekräftelse just nu. Om du verkligen vill något så tar du bara ett steg tillbaka och säger att du finns där när/om han behöver. Det är kärlek. Det kan mycket väl bli en "miss-satsning" från din sida och inte utmynna i livslång kärlek, men är det det viktigaste (som om man nånsin kunde få garantier för det) kanske du skall "satsa" på något annat. Det finns ett uttryck som heter "skynda långsamt" och det passar väldigt bra i detta sammanhang. ## Comment 11 Author: tinaolof #10 Tack för ditt svar! Jag håller med dig och förstår vad du menar. Skillnaden här är väl att vi inte är ihop. Vi har inte hunnit komma dit och därför är jag inte trygg i det här. Hans mående går ju inte att styra, men det kom ju in i bilden under "dejtingstadiet" där hans känslor för mig liksom fastnade eller försvann lite medan mina känslor bara ökade.  Det kanske låter som att vi är i ett förhållande, men det är vi alltså inte. Så det handlar inte om att göra slut eller avsluta ett etablerat förhållande, utan i så fall om att släppa något som vi inte ens fick chans att utforska vad det var. Just nu är det som sagt han som inte vill fortsätta utforska vad vi har för att han är så rädd att såra mig i slutändan om det visar sig att han inte känner lika starkt som jag... Han kan inte avgöra om det är depressionen det handlar om eller att han bara behöver mer tid för att bli kär, eller om han aldrig kommer bli det i mig. Men sånt vet man ju aldrig den första tiden man träffar någon tänker jag. Sånt kan bara tiden utvisa. Jag resonerar dock så att jag kan försöka sänka förväntningarna och fortsätta ses, för vi trivs väldigt bra ihop och mår jättebra, om inte bäst av att vara med varandra.  Men jag vet att jag har ett bekräftelsebehov jag skulle behöva bli av med. Alla behöver bekräftelse, men jag vet att mitt kan gå mig lite åt huvudet ibland. I det här läget tycker jag dock inte det är konstigt att jag vill ha mer tillbaka när jag blivit kär, men det är ju inte som vilken situation som helst och det får jag påminna mig själv om. Han kan inte styra över hans mående och han säger det hela tiden att det inte handlar om mig. Samtidigt som han ändå är så rädd för att såra mig längre fram om hans känslor inte har växt inom en viss tid. Kanske dröjer några månader eller ett år. Han vill inte ta ifrån mig att vara i ett "riktigt" förhållande där jag får tillbaka lika mycket kärlek som jag ger.  Men skynda långsamt tycker jag låter jättebra. Nu gäller det bara att se om han faktiskt vill det! ## Comment 12 Author: Sindri Hmmmm...ja, jag är väl riktigt gammaldags, men för mig är det någon sorts förhållande ni har.  Och det är det ni försöker ta ställning till. Och kan du ta ett steg tillbaka och bara vara ett stöd för honom när han behöver så KAN du dra en vinstlott. Men orkar du det inte så tror jag tyvärr du gör honom mer skada än nytta, eftersom du kommer att påminna honom om hans otillräcklighet. Försök var så ärlig du kan mot både dig och honom. Var också beredd på att när dina känslor inte får näring av att vara med honom så kan de också dö ut. Det finns liksom inga försäkringar mot något när det gäller känslor. Kan bara önska dig lycka till! ## Comment 13 Author: tinaolof #12 Jag tror jag förstår vad du menar och du har nog rätt. Det är bara så jobbigt att släppa alla förväntningar... Jag vet ju vad som gäller i mångt och mycket, han vet knappt hur han känner för någonting i sitt liv just nu, men det är svårt att acceptera att jag inte kan få lika mycket tillbaka. Jag vet att det är egoistiskt av mig och försöker jobba på det. Men hur ska jag avgöra hur mycket jag kan ge utan att det blir helt ojämnt och fel? Just nu försöker jag backa. Vi pratade senast i telefon i torsdags, han ville egentligen ses men jag kände mig lite för skör gentemot honom så ville hellre prata i telefon. Han gav då förslaget om att ses på måndag och då ta saker som dom kommer och se hur det känns. Skrev senare den kvällen att jag alltid finns här för honom och att jag tror det kommer bli bättre (generellt, både för honom och mig). Har inte fått något svar sedan dess och blir nojig som vanligt. Men han säger att han vill ha kontakt och att jag är väldigt värdefull i hans liv så jag får ju lov att lita på det. Det är som sagt bara svårt då jag har starkare känslor och bara är van att "dejta" personer där allt är på lika villkor, båda vill lika mycket. Inte för att man nu kanske kan kalla det att vi dejtar just nu... Allt det här fuckar väldigt mycket med min hjärna.