# psykisk misshandel men saknar honom Author: [Borttaget] Jag behöver era bästa råd angående hur man kommer över att man gjort slut med någon, jag hoppas att någon orkar läsa allt.. Jag och min kille gjorde slut för 2v sen. Vi var tillsammans i 2.5 år. Det senaste året av förhållandet var inte bra, jag isolerade mig och blev beroende av honom. Vi bodde från början i två olika länder, och man kan väl säga att jag var där på ''deltid'' Trivdes inte alls i hans land, och vi delade även på hans extremt lilla lägenhet. Vi gjorde absolut ingenting om dagarna. Jag pluggade när han var på jobbet, han kom hem, vi kramades lite och sen satt han vid datorn i princip varje kväll.  Jag har åkt fram och tillbaka när jag har t.ex varit tvungen att ordna något med komvux eller längtat hem. Jag kom hem för ungefär en månad sen, då jag dels var tvungen att ansöka till nya kurser och för att jag bestämde mig att jag måste börja prata med en psykolog, då jag lidit av psykisk ohälsa i flera år (vilket han vet om)  Innan jag åkte hem så bröt jag ihop och sa att jag inte trivs och inte vet om jag kan bo här. Det enda han sa var: ''kan du inte bo här så borde du göra slut, det kommer inte funka'' Sa då att det kanske blir bättre när jag väl mår bättre och kommer tillbaka. När jag tänker tillbaka på hur våra bråk var så har jag insett att sättet han behandlade mig på, och hur han fick mig att må, kanske var psykisk misshandel. Allt skulle ske på hans villkor. Ville han inte prata om något, så skulle man inte prata om det. Även om det var något viktigt. Vi hade en lång historik av vänskap innan vi blev tillsammans (5 år som vänner, 2.5 som partners) , han fanns där för mig i vått och torrt, INNAN vi blev tillsammans. Det var först när vi blev tillsammans som jag märke hur han var (känslokall, nedvärderande, kunde kalla mig fula saker och jag bad alltid om ursäkt för att slippa den där kalla attityden han gav mig för jag stod inte ut) T.ex vid ett bråk så handlade det om att jag ville sluta röka, men några timmar senare ville köpa cigg ändå. Då blev han skit förbannad och sa ''ibland undrar jag om du är mentalt sjuk, för du ändrar dig hela jävla tiden och ger mig bara en massa ursäkter och bullshit'' och ''du inser inte värdet av pengar. Jag ska köpa mat och låsa in i en kista, och du får inte ta, så får vi se hur långt du kommer utan min hjälp''  Slutade med att han ignorerade mig i flera timmar och satt vid datorn och när vi tillslut pratade och jag blev ledsen och sa att det inte var ok att kalla mig mentalt sjuk, så sa han ''du tar alltid upp det värsta jag sagt för att ge mig dåligt samvete så att jag ber om ursäkt så att du kan vinna'' Och jag kände mest att....va? Hur kan du ens tro det om mig? Hur kan du vara så kall och himla med ögonen och inte bry dig om att jag är ledsen och gråter? Slutade med att jag bad om ursäkt. Sen kom jag hem till Sverige och allt väl helt ok. Jag frågade om han ville prata på telefon, och sa till honom att det här med psykologen kommer ju troligen att ta några månader, så jag kommer inte kunna komma till honom och stanna i typ en månad, men att jag kan komma några helger eller nån vecka åt gången. Då sa han att han måste tänka, att det kom som en chock, att det är så lång tid och att han hellre inte vill att jag kommer alls, för då kommer han bli så glad när jag kommer och så ledsen när jag åker igen efter en vecka. Fick intrycket av att han kanske inte skulle klara av distansen, vilket gjorde att jag sa att jag kunde skita i psykologen, för att komma tillbaka. Jag orkar liksom inte oroa mig för att han ska dumpa mig för att han inte orkar vänta. Jag ville fortsätta prata om detta, men då blev han sur och irriterad och sa att han behövde tid att tänka. Jag vek mig och tog inte upp det.  När vi la på bröt jag ihop och kände att han ändå är min pojkvän. Det är väl en självklarhet att om jag måste vara borta i några månader, för att få hjälp med min psykiska hälsa, så ska han stötta mig? Bestämde att jag måste göra slut, eller åtminstone förklara hur jag känner. När jag gjorde slut förklarade jag tydligt hur jag kände och att det inte funkar längre, frågade också "vad känner du? Vad tänker du? Vad vill du?" Sa även att antingen så finns han där och stöttar mig i detta, eller så måste jag göra det ensam. Lämnade liksom samtalet öppen för diskussion, men det var som att prata med en vägg, fick ingen respons, inga svar, bara tystnad.  Tillslut sa han rakt ut, fuck you, vill aldrig höra från dig igen. Ha ett bra liv, kommer skicka dina saker. Sen tog han bort mig på facebook och nu en vecka senare har han även blockat mig. Jag känner mig så vilsen. Tänker på alla hans fina sidor, hur mysig han oftast var, och att han faktiskt inte kallade mig fula saker och var så kall varje dag, bara när vi hade ett tjafs eller ett större bråk vilket kunde vara typ en gång i månaden eller en gång varannan månad. Samtidigt så vet jag att varje gång han var så, så tänkte jag att "gud, ska jag verkligen stå ut med det här? Jag vill inte vara med nån som får mig att känna mig så här liten och värdelös'' Jag vet att det här var det bästa för mig, men det är så svårt att inte sakna. Så otroligt svårt att inte tänka på den fina killen han kunde vara (eller åtminstone fasaden han visade mig) och det är så svårt att acceptera att han bara kunde slänga bort mig sådär. Jag trodde att om jag bara sa hur jag kände, så kunde han bättra sig och vi kunde försöka fixa det, istället får man ett fuck you och att han klickar mig och helt blockerar mig från sitt liv. Han är så kall gällande allting och accepterade det så lätt. Det är så svårt att inte få upp alla positiva minnesbilder i huvudet, och helt glömma bort hur kan kunde såra mig och behandla mig som smuts när vi bråkade.  Nu i efterhand känner jag att jag ångrar mig. Tänker nästan varje dag att, va f\*n har jag gjort? Varför stod jag inte ut med dom där bråken eftersom att majoriteten av tiden var bra? Hur går man vidare? Hur ska man få hjärnan att sluta tänka på honom och sakna? Nån som varit tillsammans med någon liknande? Förlåt om det blev rörigt men min hjärna är som en enda stor soppa just nu. ## Comment 1 Author: Carmarino Läs igenom allt det du skrivit, men som om det var någon annan som skrivit det, någon du inte känner. Vad skulle du då råda den personen att göra? Är rätt övertygad om att du skulle säga "släpp honom, han är inte värd dig". Det är aldrig lätt att sluta tänka på någon, men det går - en dag i taget. Tycker det verkar som om du har kommit en bit på vägen genom att du har svårt att få upp de positiva minnesbilderna. Det tyder på att det inte funnits så många sådana den senaste tiden. Tänk efter om du verkligen vill leva med någon som så totalt struntar i hur du mår, och som bara vill ha dig om du gör exakt vad han säger till dig. Att han var jättesnäll innan ni blev tillsammans hjälper inte så mycket om han numera nästan bara behandlar dig som skräp. ## Comment 2 Author: Zadeira Jag tror inte du ska försöka sluta tänka på honom eller sakna honom utan faktiskt ge dig själv TID att SÖRJA. För det är en stor sorg när något som varit en stor del av ens liv tar slut. Man måste få sakna och vara ledsen och arg för att det tagit slut. Man måste få lov att sörja det som varit, särskilt när det är så färskt som det är för dig. Sen tar man en dag i taget, gör sådant som får en att må bra och tänker på sin egen framtid och hur man vill må. Du skriver att du behöver psykologkontakt pga psykisk ohälsa och med en psykolog kan du även få bearbeta dina känslor och tankar om ert förhållande. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Tack för era svar. Och ja, ni har ju så rätt. Min mamma har funkat som mitt stöd vid varje bråk, och hon har sagt åt mig att lämna honom flera gånger, när han kallade mig mentalt sjuk så sa jag till och med att om det händer igen, påminn mig om att det är sista gången. Jag tror att jag har så svårt för att allt gick så fort, från att vara tillsammans med någon ena dagen, och blockad nästa. Det faktum att han så lätt tog bort mig, som att alla år tillsammans inte betydde något, och att han inte valde att kämpa för det, gör så förbannat ont. Jag vill så gärna skriva något, ännu mer att han skriver till mig. Men det går ju inte eftersom att jag är blockerad. Min mamma är en sån ängel och ska åka och hämta alla mina saker, och det som stör mig är att han fortfarande är vän med henne och skriver till henne att ''jag mår så hemskt över detta, men jag har ju inget val'' Han hade ju ett val!! Jag gjorde ju klart för honom att jag älskar honom otroligt mycket, men den kan inte fortsätta som det gjort!! Det var han som valde att slänga iväg mig?! Det verkar som att han blockade mig efter att min mamma skrev och berättade att hon kommer och hämtar mina saker, och jag får nästan intrycket av att han ska ''straffa'' mig nu genom att ignorera och blocka, men samtidigt hålla kontakten via min mamma. Känns väldigt kalkylerande och genomtänkt, vad tror ni? ## Comment 4 Author: Maria Det är väl bra om din mamma tar bort honom som kontakt när hon hämtat alla dina saker. ## Comment 5 Author: pyromanen Det låter som en destruktiv, ohälsosam relation! Vad bra att det är slut! Fyll tomrummet med umgänge med familj, vänner och annat du mår bra av.