# Förälder Author: Kia Detta handlar ju om relationer och jag är ny medlem här.... Så jag antar det handlar om inte enbart relationer till en partner. För jag behöver prata om relationen till en förälder. Hur fan gör man för att klippa av navelsträngen när man bara låtit det gå på år efter år och när man plötsligt vaknar upp en dag och inser att allt man äger och har har ens mamma godkänt för man är så korkad att man frågar om det är okej. Inser ju att jag inte ens bytar gardiner utan att fråga henne. Varför gör man så? Det är ju inte sunt.....Älskar mina föräldrar det är inte det och de vill så väl men jag måste ta steget ut och bli egen liksom Någon som har några vettiga tips :) ## Comment 1 Author: Karmatarerskanise Jadu. Svårt det där. Vet inte själv om jag klippt av den ännu. Någon som har tips? :) ## Comment 2 Author: adiafora Ingen aning. Har nog aldrig haft någon navelsträng alls till någon av mina föräldrar, inte sedan 12-årsålderni alla fall. Min tanke är väl att du nu då du börjat tänka tanken kanske har ett behov av att distansiera dig och bli egen, ett behov du inte direkt haft hittills? Alltså så kommer det ge sig själv. Utan insatser. Kanske. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag klippte en del av den när jag flyttade hit till Värmland, jag slutade skolan pga att jag mådde dåligt och det var ett stort steg eftersom skolan varit väldigt viktig för min mamma. Så det var mitt första steg till att bli mer självständig från henne. Nu har hon själv sakta me nsäkert börjat släppa mig, hon försöker inte besluta saker åt mig mer och jag kan bättre stå upp för mig själv. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Ja, till att börja med så har du ju precis "vaknat upp" känslomässigt och först nu har du möjlighet att förändra ditt beteende. Jag kan säga att när du väl har börjat ta steget bort från dina föräldrar (inte negativt menat) så kommer du att känna en stor befrielse. Du KAN städa när du vill, utan att göra det samma dag som din mamma alltid gjort. Du kan laga mat på ett annat sätt än din mamma gör. Mammas sätt är inte alltid rätt. Jag har själv varit ganska hårt bunden till min mamma, vi var väldigt bra och nära vänner och jag tyckte att allt hon gjorde var rätt. När jag började bryta mig loss känslomässigt hade jag ibland dåligt samvete. En så löjlig sak som att jag inte köpte samma sorts disktrasor som hon alltid gjort och som jag varit uppväxt med. Eller att jag upptäckte att jag faktiskt föredrog diskborste framför disksvamp. Jag tror att många gånger har man lagt de där kraven och förväntningarna på sig själv, det kan man inte alltid lasta föräldern för. Fortsätt att göra dina egna revolter så ska du se att det säkert kommer kännas mycket bättre. Det gör det för mig, morsan var irriterad emellanåt för att jag gjorde efter eget huvud. Fast bara ibland, många gånger tror jag inte hon brydde sig om vilket, det satt bara i mitt eget huvud. ## Comment 5 Author: Ceciliaolucifer Oh, känsligt ämne men jag ska skriva lite jag också. Jag håller precis på att bryta mig loss och det gör ont i hjärta och själ. Jag har varit hemma i 2 år pga av depression och mer eller mindre isolerat mig med min familj. Det var på gott och ont. Mest ont har det visat sig. Jag var alltid hemma så jag var alltid tillgänglig att springa andras ärenden. Men jag såg det inte så. Hursom så har jag en paus ifrån min familj just nu. Känner mig ensam titt som tätt men ångesten har blivit lättare. Jag mår mkt bättre nu när jag inte är där och alla krav finns. Dem har aldrig menat ngt ont men det gäller att man som förälder inser att det är dags att lossa lite bandet. ## Comment 6 Author: kermit Hej Kia och välkommen som medlem! För det första vill jag säga grattis till att du faktiskt har insett att du inte klippt navelsträngen! Det betyder att du tagit första steget mot den självständighet som du saknat. Mitt råd till dig, är att börja lita på dig själv. Dina egna åsikter, tankar och smak. Du är bra nog, smart nog och duktig nog till att ta beslut själv. Ingen tvekan om det!  Föräldrar i sin tur har en rädsla att inte vara behövda mer sedan man blir vuxen, så det du kan göra mot din mamma är att tacka henne för den hjälpen hon kommit med, men säga att från och med nu så är det du som bestämmer. Det är inte alltid lätt, men det är den enda vägen att gå om du inte vill vara mammas lilla flicka hela livet, utan att hon ska se dig som den vuxna kvinna du faktiskt är! Lycka till!