Etikettförhållande
Läst 996 ggr
Elelli
2020-08-14, 01:07

En vill ha barn, en vill inte

Kommer in här mitt i natten för att skriva av mig lite. :-)

Jag har nyligen gjort slut med mitt ex då en av oss ville ha barn och en ville inte. Vi är 25 och 27 år och vi kände väl att tiden gick och vi ville inte "slösa" vår tid när det inte fanns en framtid mellan oss. 

Är det fler här inne som valt att lämna sin partner på grund av detta? Jag tycker det är så himla synd att det skulle förstöra vårt förhållande men samtidigt vill man ju inte stå i vägen för någon annan i en sådan viktig fråga.

/Ellinor
Chinesecrestedlover
2020-08-14, 02:58
#1

#0 Nej, jag har inte lämnat någon p.g.a. av den frågan MEN jag vill absolut INTE ha barn och har känt så, sedan jag var i tidiga tonåren (är 36 nu). 

Om jag skulle träffa någon som vill ha barn , så finns det inte på kartan att det ens skulle bli någon relation (skulle lämna så fort jag fick reda på det). 

Som du skriver; så är det en viktig/stor/avgörande fråga ("deal-breaker") och en där jag inte tror att någon skulle kunna vara lycklig i relationen (om man som par inte  är av samma åsikt i frågan). 

Det skulle ju onekligen innebära att den ena får gå barnlös (och längta efter/önska att den hade barn) och den andra får leva med vetskapen att partnern egentligen vill ha barn (och därmed känner att någonting saknas i relationen/livet). 

Jag tror att det tillslut blir för mycket och så lämnar den ena. Om inte, så finns ju en ganska överhängande risk att den som egentligen ville skaffa barn; alltid kommer ångra att denne inte gjorde det och känner sig olycklig. Vilket i sin tur antagligen skulle kunna resultera i en hel del bitterhet gentemot partnern (som varit/är "hindret"). 

/Chinesecrestedlover

Katti
2020-08-14, 07:45
#2

#1, Du utgår från att det är parten som inte vill ha barn som har veto/får sin vilja igenom om man ändå väljer att fortsätta förhållandet. Bara en reflektion!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård
ThinkingMe
2020-08-14, 10:06
#3

#2 Det är i min åsikt ändå den varianten som vore bäst, om det är två parter med delade åsikter kring detta. Om de då väljer att skaffa barn, så kommer det barnet nog bara ha en omhändertagande och älskande förälder, och känna att den är oönskad av den andre (som inte ville ha barn, men "gick med på det") och då blir det ju två olyckliga personer istället för en. 

#0 Jag är visserligen rätt så ung, men jag vet att jag inte kommer vilja ha barn och gör då som #1 skrev, att jag inte ens går in i en relation med en person som vill (eller tror sig kommer vilja) ha barn. För det är verkligen en deal-breaker.

Milkshake
2020-08-14, 11:00
#4

Vill heller absolut inte ha barn och går inte in i ett förhållande med någon som inte känner likadant. Min nuvarande partner vill inte heller ha barn, men om hen skulle ändra sig i framtiden är det bäst att vi gör slut. Jag tycker det är otroligt själviskt att sätta ett barn till världen när ena parten inte är intresserad av att vara förälder, då det inte bara påverkar föräldern utan även barnet.

Elelli
2020-08-14, 11:09
#5

Vill bara förtydliga att när vi inledde vår relation ville ingen av oss ha (fler) barn men nu har det ändrats med tiden. Hade jag vetat detta från början hade jag inte heller inlett en relation med honom. Så därav tänkte jag rikta frågan lite mer till de som varit i en relation där man varit överens från början men sedan har någon ändrat sig.

/Ellinor
oh-la
2020-08-14, 11:56
#6

#3, jag håller inte alls med dig. I den här frågan tänker jag att båda ha samma rätt att önska, eller inte önska barn. Ingen har en större rätt än den andra. Jag tror det är svårt för någon som inte vill ha barn att förstå att det inte bara handlar om att den som önskar barn men inte får det blir lite olycklig. För mig, som vill ha barn hade det varit en bottenlös sorg, som att förlora något man älskar mer än sig själv, men som man aldrig ens träffat. Precis åt samma håll som ett barn skulle kännas fullkomligt förödande för någon som inte alls önskar barn. Det är en så stor del i livet, en sådan omtumlande stor önskan eller önskan att slippa. Om den ena sätter sin önskan som högre ger det också den personen en större rätt än den andra, och i sådana här frågor är rätten vara densamma. Utifrån det kan man välja en kompromiss,ä som båda kan vara nöjda med och finns ingen kompromiss måste relationen ta slut. Risken om den ena anser sig ha en större rätt är att relationen fortsätter på den andres bekostnad (ett barn blir till utan den andras medgivande om den som önskar barn anser sig ha större rätt, eller vise versa). Det är lätt i början av en relation där man kanske har samma åsikt i frågan, men faktum är att åsikter kan ändra sug. Det gäller även frågan om barn. Det innebär att rätten att välja därmed är densamma även om det gått tio år av gemensamma åsikter. Då gäller kompromiss eller slut, även om det känns fruktansvärt ledsamt. #5 jag och min man träffades när vi var 18 och var då rörande överens om att barn inte fanns på kartan för någon av oss, någonsin. Vi ansåg väl oss båda som karriärister och levde det livet med studier, resor och tvåsamhet. Därtill var jag så förlossningsrädd att bara tanken på att föda barnet gav mig panikkönslor. När jag var 26 gick jag in i väggen och började väl ifrågasätta om arbetet verkligen var drt jag ville leva för. Började inse att jag ville ha en familj och barn. Vi pratade mycket om det, för min man var verkligen nöjd som det var. Inte nog med det hade han kommit in på drömutbildningen. Kompromissen då blev att avvakta. Det var inte bråttom. Nästa kompromiss blev ett par år senare. Då kom vi fram till ett barn, där jag var den huvudsakliga vårdgivaren och tog ansvaret och han fick fortsätta koncentrera sig på sin karriär. Vi skulle också vänta tills hans utbildning närmade sig slutet. Några månader innan jag fyllde 30 kom vår dotter, och vid 32 kom även vår son. Vår deal funkade såpass bra att det till och med var min ma som föreslog att vi skulle skaffa ett syskon. Han är en underbar pappa, och han älskar sina ungar över allt, men han är pappa på sina villkor. Jag tar vaknätter, BVC-kontroller, vabbar och går ner i tid. Han jobbar ibland 60h i veckan och satsar på sin karriär. Det var vår kompromiss som lämnar oss båda nöjda tillsammans. Under rätt förutsättningar kan man finna kompromisser, men det har varit år av diskuterande, funderande och även snuddade vid tanken att gå isär. Det var väl det vi båda minst ville, och därmed föddes kompromissen.

Milly82
2020-08-14, 12:47
#7

Ja ett tidigare ex och jag gick isär eftersom han ville ha barn och jag inte.  Vi var väldigt överens om att separera då vi inte anser att man kan kompromissa om barn. Jag ska inte behöva bli mamma mot min vilja och han ska inte behöva bli barnlös mot sin vilja.

ThinkingMe
2020-08-14, 15:17
#8

#6 Som ett barn som till viss del var oönskat, så kan jag bara säga att det väldigt lätt kan bli fel för barnen när de blir äldre, eller om något med er situation oväntat förändras. Säger att det inte är så för alla, men för många. Tycker det är oerhört ansvarslöst att ens riskera föra in ett barn i en familjesituation där det inte känns som en garanti från början att det är helt önskat.

oh-la
2020-08-14, 16:34
#9

#8 då missförstår du. Barnen är mer än önskade. Utgångsläget var inga barn. Vi pratade i många år och kom fram till en kompromiss som vi båda kände funkade och som vi kände oss trygga med. När barnen kom var dom alltså både efterlängtade och önskade. Kan man inte jobba sig fram till en kompromiss som båda tycker funkar bra är det inget man kan komma runt. Skulle min man stå fast vid inga barn vet han att jag inte hade kunnat bygga vidare på det, och då hade vi fått gå isär. Tro mig, det ligger mycket diskussion, samtal, funderingar, planerande ochbollande innan beslut fattades och då var vi så trygga i kompromissen att det kändes rätt. Som sagt, kompromiss är inte en lösning för alla, och då anser jag att ingen har mer rätt än den andra i sin önskan att få, eller avstå barn. Då tror jag tyvärr att man får gå isär.

Devya
2020-08-14, 17:01
#10

#6 Pappa på hans villkor? Det är en deal som jag aldrig skulle kunnat gå med på. En underbar pappa är för mig någon som inte bara plockar och väljer det som är bekvämast. Min man är väldigt 'hands on' och skulle aldrig ens kunna drömma om att dumpa de mindre roliga sakerna på mig. Han är upp om nätterna och tar ledigt från jobbet om någon av barnen är sjuk. Han har otaliga ggr vandrat omkring mitt i natten med vår dotter i hans armar då hon har varit sjuk osv. Vi är ett team och stöttar varandra 100% och jag skulle aldrig gå med på något annat. Nu har ju du gått med på en sån här kompromiss men jag ser det inte som en kompromiss där ens partnern bara tar del i det som är mest bekvämt. Om han nu verkligen älskar sina barn så borde han inte ens tveka om att vara upp om nätterna med dem och göra de saker som är mindre kul. Jag och min man älskar våra barn och gör mer än gärna uppoffringar för dem. Förlåt om jag låter lite väl dömande men jag har väldigt svårt för att förstå hur någon frivilligt kan gå med på en sådan 'kompromiss ' oberoende situationen. Jag ville bara ha ett barn men min man ville ha två. Jag gick med på att skaffa ett till barn fast jag inte ville det men jag skulle aldrig drömt om att göra en sådan deal som du gjorde med din man. Vi valde båda två att sätta ett till barn till världen och jag skulle aldrig ens försöka smita iväg från mitt ansvar som mamma. Det skulle kännas fel och orättvist mot mina barn.:/

oh-la
2020-08-14, 17:12
#11

#10, ja, nu är du faktiskt ganska drömmande… Jag älskar mammalivet, alla delar av det. Han plockar inga russin som jag ser det. Mitt inlägg handlar inte om att jag är missnöjd eller undrar hur andra gör, det handlar om att VI har valt att göra såhär oavsett om du, eller din man eller någon annan gjort samma val. Vi är ett team som kompletterar varandra på andra vis, så som vi trivs och vi känner oss bekväma med. Jag älskar min man. Han är en fantastisk man. Han är också en fantastisk pappa till våra barn. Vi kanske har en lite mer gammaldags uppdelning av sysslor, men hur påverkar det dig i ditt liv, eftersom det upprörde dig så? Jag älskar mitt liv med min man. Han älskar våra barn och mig. Ditt sätt passar dig. Mitt sätt passar mig.

Elelli
2020-08-14, 18:26
#12

Jag tycker det är jättebra att varje familj kan lösa det på sitt sätt och göra vad som känns bäst för dem. Om någon annan inte är villig att göra samma sak är det ju helt okej, men vad får man ut av att skriva det?

/Ellinor
sundsvallstjej
2020-08-14, 19:18
#13

Nej jag har aldrig läämnat en partner pga att vi vill olika i barnfrågan. Men jag tycker det är så pass stor och viktig fråga att jag tycker man ska vilja samma utan att behöva kompromissa. Jag har två barn men jag hade aldrig vågat skaffa barn med min partner om det hade krävts övertalning och att han bara behövde vara pappa på sina villkor. Vi är lika mycket föräldrar båda två och både ska genuint längta efter barn för att det ska kännas okej för mig att sätta en ny människa till världen.

Devya
2020-08-14, 19:40
#14

#11 Jag har aldrig gillat de gamla traditionella rollerna som tyvärr ännu existerar idag och då finns det inte en sådan deal där som ni två har. Det är väl därför jag reagerar så starkt. Jag vet tyvärr av en del förhållanden där mamman gör allt och håller på att gå sönder medans pappan tycker det är bara mamman som borde ta hand om allt det jobbiga med barnen. Därför har jag väl det svårt att förstå hur någon frivilligt tar på sig det tunga lasset och låter mannen slippa lindrigt undan. Jag hade det väldigt tungt i början med mitt första barn, problem med mjölkproduktion och va upp varannan timme för att pumpa. Om jag inte hade haft min man skulle jag säkert tagit livet av mig för jag skulle inte orkat. Så jag projicerar säkert den upplevelsen över på dig då jag tänker efter. Nu gick det ju bra för dig men jag hoppas innerligt att folk inte gör en sån här deal med sin partner för man vet inte hur svårt det kan bli och har man då inte sin partner med som är villig att ge 100% så kan det bli en katastrof. Det är alltså väldigt riskfullt som jag ser det. Men jag ber om ursäkt att jag lät väldigt dömande mot dig. Så länge det fungerar för er så är det ju jättebra även om jag personligen har svårt för att sätta mig in i din situation.

oh-la
2020-08-14, 23:08
#15

#14 slipper lindrigt undan? Nu låter det som att min man skulle ligga på soffan medan jag springer runt i panik och försöker få livet att gå ihop. Som sagt, min man är karriärist. Han har pluggat i 9 år för att få jobba med sin dröm. Han jobbar 60h veckor, blandar nätter, jourer, dagpass där han inte vet när han slutar. En del i vår diskussion var just att jag måste förstå att hans jobb kommer ta mycket tid och att jag blir mycket själv. Utöver det bygger han vårt hus själv. Nu handlade inte tråden om vilka uppdelning familjen har, eller hur mycket arbete den ena eller andra gör, så jag såg väl inger syfte med att redogöra alla uppdelning vi har. Men nej, min man latar sig inte medan jag sliter. Vi ha valt det här livet. Vi trivs ypperligt med det. Jag jobbar mindre eftersom barnen är en del av mitt "jobb" och får utrymme för mina övriga intressen. Han betalar mitt lönebortfall och min pension så jag inte ska råka illa ut om vi går isär. Och självklart är han inte en hjärtlös idiot. Dottern hade kolik sina första månader i livet. Självklart tog han nätter så jag fick sova. Vårt äktenskap bygger på respekt. Jag är otroligt imponerad och stolt över hans arbete, han är detsamma över hur jag är som mamma. Jag skulle utan att tveka skaffa en tredje under samma premisser. Jag har heller inte försökt pracka på någon vår lösning. Jag har kort svarat på hur vi valt att göra när den ena ändrade sig i fråga om barn. Vi hittade en lösning som vi båda är nöjda med. Tyvärr är det ofta jag får försvara hur vi lever, och det gör mig ganska matt. Min man måste vara en mansgris, jag måste vara svag och kuvad. Att allt har byggt på ömsesidig förståelse och respekt, att vi lever ett lugnt och kärleksfullt liv som familj med två barn och löser vår varda på ett vis som fungerar för oss verka gå många förbi. Jag skulle aldrig lägga mig i hur andra lägger upp sina liv, så länge som deras liv gör dem lyckliga. Jag älskar som sagt att vara mamma, det är det jag lever för. Nu känner jag att jag blir lite vass. Jag uppskatta ursäkten, tack. Det är långt ifrån alla de som försökt måla upp mig som ett kuvat offer som gör det (inte du, men oj vad många som försökt sätta mig i den boxen). Nu handlade inte tråden om roller eller uppdelning i en relation, så jag tänker att jag släpper det där. Ber om ursäkt för sidospåret ts.

oh-la
2020-08-14, 23:41
#16

Sedan kanske jag behöver förtydliga kompromissen. Jag menar inte att det alltid går att kompromissa i frågan, utan att om det inte finns möjlighet att kompromissa tror jag att separation är enda utvägen. Att kompromissa fram ett barn när den ena hatar barn är ju inget vidare, det är inte det jag menar. Båda våra barn var önskade och älskade när dom kom, trots kompromissen. Det berodde på att min mans lite aviga inställning till barn inte handlade om att han inte ville ha barn för barnen utan att han var rädd att det skulle påverka andra delar i hans liv som var viktiga, alltså karriären. Vi löste det så att han kunde fokusera på att bli klar med studierna och sina utbildningstjänster, och jag fick så mycket tid med barnen som jag bara kunde klämma ut. Skulle han också tagit föräldraledig och kanske gått ner i tid för att få vardagspusslet att gå ihop skulle han ha börjat plugga vid 25 och varit klar vid 45. Nu är han förhoppningsvis klar innan 40. Med det löst var barnen lika önskade och älskade av oss båda.

S.L
S.L 
2020-08-17, 10:59
#17

Nej har inte hänt mig. Min bästa vän hade detta dilemma hon ville ha barn men inte hennes sambo. Hon hade spiral men vart gravid. Så det hela kom på tapeten och dom valde behålla graviditeten tillsammans. Sambon vart väldigt bra pappa kärleksfull och allt man kan önska sig. Tyvärr gick dom isär efter x antal år men dom har bra kontakt och barnet har alltid vart i deras fokus.

Elelli
2020-08-17, 14:06
#18

Ja, okej. :-)

/Ellinor
Upp till toppen