# Min bror gillt inte mitt barn Author: Börjar_nu Har en rätt jobbig känsla i kroppen. Bakgrund: Min mamma, pappa och bror har alltid haft en bra relation. Inga konstigheter. Jag och min bror vi lekte ofta som små och har alltid kommit överens i vuxen ålder. Jag och min sambo Skaffade barn för ca 1,5 år sedan. En liten pojke som är väldigt nyfiken och framåt. Lite för framåt för min bror verkar det som. Sonen är väldigt väldigt klåfingrig. Ska ta och känna på allt som man får och inte får. Det blir väldigt mycket upprepande. ”Nej det får du inte leka med” exempelvis. Som de flesta små barn gör i den åldern. Detta tycker min bror är väldigt jobbigt när vi ses hos mamma och pappa. Jag förstår att han verkar tycka att vi gör något fel i vår uppfostran. Han pratar aldrig med vår son förutom när han tar på något som han inte får och då ryter han till med en skarp röst. Exempelvis så kom sonen med en keramikskål som var ömtålig som stod i fönsterkarmen. Jag tog den ifrån honom och sa ”den ska stå här i fönsterkarmen, man leker inte med den, kom så leker vi med duplo istället” och visade honom klossarna. = han följde efter och började leka med klossarna. En kort stund senare så var han givetvis på skålen igen och då ryter min bror till ”NEJ!!! Låt den vara” och sätter tillbaka den. Då tar jag skålen och sätter den på diskbänken så att min son inte ska ta den fler gånger. Då säger min bror ”han kommer aldrig lära sig om ni tar bort alla ömtåliga saker” man märker på honom att han är irriterad både på mig och vår ”uppfostran” Sedan vår son kom till världen har vi aldrig varit hemma hos min bror som bor ensam i lägenhet (han har inga barn eller någon relation). Innan vi fick honom så var vi där då och då. Han har många kompisar med barn och de har alla varit hemma hos honom och han är engagerad i dem och pratar OFTA om dem barnen när vi träffas på familjemiddagar. De har tom sovit över. Det gör mig så ledsen. Han gillar ju uppenbarligen andras barn... men inte mitt... för han är för klåfingrig enligt honom. Vår son är första barnbarnet i min familj. På min sambos familj sida så är han nr 11. = många barn. Min sambos syskon är mycket mer förstående (för de har ju barn själva) skrattar mest så hans klåfingrighet och säger att det går över sen. Vilket jag vet såklart. Nu väntar vi vårt 2:a barn och det känns så jobbigt allting... funderar på att ta upp det med mamma... tar jag upp det med min bror så kommer han bara att neka. Det känner jag på mig. Hur hade ni gjort? ## Comment 1 Author: Karmatarerskanise Jag är som din bror. Små barn är bara irriterande. Det blir säkert bättre när ditt barn blir äldre. Säg hur du känner till din bror, så kan han förkla3a och försöka låta bli det. ## Comment 2 Author: Herveaux Hm. Av det du skriver så hade jag nog vänligt men bestämt förklarat för brorsan att det är mitt barn, min uppfostran och mina regler som gäller. Punkt. Jag förstår att det svider att din lille grabb och hans morbror inte klickar (just nu) men samtidigt så låter det som att lillgrabben är omgiven av en massa andra släktingar som öser kärlek över honom. Lätt för mig att säga men försök ge det tid. När sonen blir äldre kanske han och din bror kommer mer på samma våglängd och klickar bättre då? ## Comment 3 Author: Niklas Hur gammal är din bror? ## Comment 4 Author: Emmmm Skulle det kunna vara så att han är lite avundsjuk på att du har en relation och barn? Du skriver att han inte har har något av det och det kanske är något han tycker är väldigt jobbigt. Går kanske bra att träffa vänners barn men det blir mer påtagligt när han ser exempelvis dina föräldrar med deras barnbarn? Min närmsta vän var lite likadan i början när jag fick barn. Hon pratade tex bara om sig själv och frågade aldrig om mina barn... det har ändrats nu men tog ca 2 år då hennes högsta dröm är att Träffa den rätta och få barn. Men om du har en god relation med din mamma skulle jag prata med henne för hon kanske vet svaret samt prata med din bror på ett försiktigt sätt. ## Comment 5 Author: vendelay Jag håller med #1. Jag gillar inte småbarn. Jag tycker inte att det är rätt att skrika på barn dock, jag skulle istället bara låta bli att umgås med er för att slippa vara med ert barn. Det är ju inte barnets fel, såklart måste barn få testa gränser osv. Men inte tillsammans med mig, för jag vill inte det 😋 Har ni pratat med din bror? ## Comment 6 Author: MonicaLagerquist Min systers första man ogillade mina barn.Troligen för att de enligt honom inte var perfekta. Jag undvek att åka till min syster om han var hemma. Som tur var skilde de sig efter ett par år. ## Comment 7 Author: Karmatarerskanise Det är ju så när man skaffar barn att majoriteten tycker det är underbart, men sen finns vi som inte alls gillar barn. Speciellt inte de små som man inte kan förstå eller prata med. Som bara är högljudda och gör väsen. Vi stoppas i samma fack som andra och tvingas umgås med barnet alltid närvarande och väntas tycka om det. Det är skönt om vänner eller familj som fått barn ser det och lägger av tid och träffas utan barnet med. Visst blir ni föräldrar med barn och livet handlar om barnen. Men man behöver ju inte helt förlora sig i det, ha kvar lite av sitt innan barn jag. För mig är det en mardröm att vara i sällskap med små barn. Jag får ont i öronen och huvudet av ljuden, stressad av hur alla pratar med barnen och av barnens plötsliga oväntade rörelser och när ett barn börjar skrikgråta blir jag arg och måste därifrån. Inte arg på barnet men för att det är hemska smärtsamma ljud. Vanligt är tydligen att kvinnor känner att dom vill trösta gråtande barn. Jag vill bara att det ska vara tyst och sitta still. 😂 Förstår inte det trevliga med dom fören man kan prata och förstå varandra. Angående uppfostran så har jag sagt till min bror ibland när han gör något som enligt mig är helt uppåt väggarna. Tycker det är något man ska kunna göra i familjen. Din bror blev kanske irriterad eftersom du tog bort problemet och inte hanterade det direkt. Jag är likadan där. Och man BLIR irriterad av att höra stim, stoj, gullande och tjat som kommer med små barn ;) Vad hade du velat att han pratade med ditt barn om? Jag pratar inte heller med barn som är små. Knappt ens när dom är 8 om dom inte vill mig något. Vet inte hur man umgås med barn nämligen. Men säga nej när dom gör fel kan jag och gör jag 😂 ## Comment 8 Author: Jojaton Hade det varit min familj så hade jag nog först tagit upp det med mina föräldrar, och sen min bror - det hade personligen känts enklare. Det är ju helt okej att inte gilla barn (jag är inte heller superbekväm runt små barn, men har inget emot att umgås med vänner som har barn heller) men förstår absolut att det är jobbigt när han inte verkar ha några problem att umgås med andra barn än ert. #4 tankar tycker jag också verkar väldigt klokt att ha i åtanke.