# Och så glider dom iväg igen... Author: Abico Det här är då ingen bra tid för mig. För ett par dagar sedan så hoppade min gamla "kompis" på mig och anklagade mig för att vara hjärtlös och grejer. Jag var hur nere som helst i några dagar. Sedan bestämde jag mig för att täcka över det, skit samma typ. Men så har jag nu istället problem med mina två andra, närmsta kompisar. Jag börjar misstänka att det är mig det är fel på, folk kan helt enkelt inte stå ut med mig... De här två tjejerna är värkligen det närmsta i vänner väg som jag någonsin haft, från början var vi fyra med den här andra tjejen som gick sin egen väg. Men så har vi varit tre ett bra tag nu. Det har väl känts lite som om det lätt blir två mot en, väldigt ofta. I början av hösten så stack dom ifrån mig mitt under en skoldag, och kom sedan inte tillbaka. Visst frågade dom om jag ville följa med, men jag var inte så pigg på idéen att skolka från skolan, trots att det var lekdag. Efter det var jag så ledsen öcer att ha blivit "dumpad" och hamnade i tjafs med en av dom, och sedan den andra. Jag beslutade att jag skulle stänga av helt och pratade inte med dom på några dagar efter som jag ansåg att det var dom som var källan till alltihop. Efter ett tag löste det sig dock. Sen har det varit lite till och från så att det blir mer och mer dom två, och så jag. Men jag har alltid tänkt som så att "Det har säkert funnits perioder då jag varit mer med den ena av dom och den tredje stått utanför" och snällt lett och funnit mig i att inte varit i centrum. Men nu det senaste har det blivit mer och mer av det hela. Jag känner mig alltid överflödig, går vi i bredd så är jag längst ut och dom går med huvudena ihop samma sak om vi sitter någonstans. Det blir ju inte heller bättre av att lärare alltid sätter dom ihop på lekdagar, vid bordsplacering och liknande, då jag alltid kommer med den lite utstötta tjejen i klassen. Igår på lussedansen (hela skolan dansar i idrottshallen) så bestämdes det att jag skulle börja dansa med den ena tjejen, jag blev hur glad som helst och var värkligen taggad. Och så efter några danser (sådana där man byter partner, så jag var ju inte jättemycket med henne...) så kom det en dans jag inte kunde och som vi inte hade övat på alls. Så ingen av oss kunde den, jag klev då åt sidan och en av tjejerna följde med. Vi ställde oss och pratade vid sidan av medan den trejde fortsatte att dansa, helt plötsligt så springer hon som jag pratade med ifrån mig och hoppar in och dansar med den andra tjejen. Och där står jag och fattar väl inte riktigt vad som händer. Och sedan tog dom alla andra danser tillsammans också + gick och satte sig på läktaren och vägrade vara med på några trots att jag bad dom. På kvällen var det bazar i kyrkan, vi skulle sälja lotter och grejor för scouterna. Först var vi alla samlade, men det hela slutar med att dom försvinner iväg "vi ska bara gå en sväng" och blir bort i 40 min, medan jag står där med två andra (visserligen trevliga) tjejer och känner mig ganska så övergiven. Senare kommer dom tillbaka och då går de andra tjejerna, 10 min senare ska dom gå iväg igen "Följ med Hanna..." och jag svarade att någon måste ju passa vårat försäljningsbord. Och då var det inte mer med det och dom gick iväg själva. Sedan fick jag stå där resten av kvällen, själv. När allting sedan var sålt så orkade jag inte mer så jag sa till dom att "nu går jag" - "Nej, vad tråkigt.." - "mjo, ses imorn". Och sen gick jag, visserligen bestämde dom sig också för att gå ett tag senare så jag slapp cykla hem helt själv. Men ändå, vänner ska väl ändå hindra lite? Eller följa med när den ena säger att hon tröttnat? eller är jag bara bortskämd... Kan ju inte påstå att jag kanske är den roligaste kompisen, jag har sällan ork att vara social efter skolan eller på helgerna. Och det brukade vara mycket tjat för att få med mig på grejer, väldigt svårt att acceptera när jag sa att jag inte ville. Kan det vara så att dom helt enkelt gett upp nu och skiter i mig? Jag förstår väl dom isf... Efter jul kommer det två tjejer till, till vår väldigt tjejfattiga klass. Men en av dom är min ena kompis bästis som bott i Wien i några år nu och den andra är någon okänd. Men då blir vi ju fem om båda två hamnar i vår "gupp"... Just nu längtar jag något otroligt till gymnasiet då jag får byta skola och stad och slipper allt det här. Men det är 1½ termin kvar dit -.- ps. tänk på att ta det jag skrivit med en nypa salt, eftersom jag just nu lever i en värld där det är väldigt synd om mig. Det kan dock hända att allt inte ser likadant ut från utsidan, jag vet inte riktigt... ## Comment 1 Author: Abico Nu har jag skrivit av mig iaf. kanske sover jag nu lite bättre än föregående natt... ## Comment 2 Author: [Borttaget] Som jag ser det är det hela en kombination av många saker. Delvis är du säkert inne i en period där du är överkänslig och lätt överreagerar på andra människors agerande. Du har alla tentakler ute och söker efter mönster, beteenden och små gester som ger dig bekräftelse på att de valt _bort_ dig. Sanningen är den att det är _du_ som väljer bort _dig själv_ och nu söker du efter att andra ska bekräfta din känsla av att inte duga. I och med detta så har du säkert utvecklat en attityd, medvetet eller undermedvetet, som håller dem på avstånd. Det innebär inte att du specifikt har "taggarna utåt" men du kanske ändå signalerar att något inte är okej. Då är det lättare som ytlig kompis att välja att inte se igenom detta, utan istället vänder dig ryggen, det är ju enklast så. Delvis är det ju så här det **är** att vara i din ålder och gå i skolan. Du ska veta att vänner lär komma och gå under ditt liv, precis som årstiderna. Man kan inte räkna med att ha en bästis från dagis som följer en genom livet tills man är vuxna och drar varsin barnvagn ihop. Det har säkert lyckats för vissa, men lika ofta så är det tvärtom. Häng inte upp dig på en eller två vänner, se dig om efter nya? När du sen slutar grundskolan och kommer upp i gymnasiet så byter du ju ändå ut ditt umgänge, beroende på om du väljer program efter vad du vill bli eller om du väljer det för att kompisen valt det. Du behöver öva på ditt självförtroende. Jisses, du duger ju! Varför skulle du inte ha lika stort värde som alla andra sex miljarder människor på planeten? För att ge dig lite mer känsla av vad jag menar, gå in under **Artiklar** och leta fram artikeln **Ord till tröst**. Den har jag skrivit till en tjej här på nätet, och den är också riktad till alla som behöver den. Sköt om dig nu! \*många varma kramar\* ## Comment 3 Author: Pile Jag vill hålla med Sharpmissy. Du duger!!! som du är Kommer en historia om mig nu: men detta är om dig Abico så läs endast och begrunda: om jag tänker tillbaka på mitt liv när jag var tonåring, eller egentligen i åttonde klass- fans det bara en sak för mig- mina vänner  tyvärr märkte jag att de hade en tendes att reta andra. (vi tillhörde det sk. coola gänget.) När jag opponerade mot det slöt de ut mig Mitt val då när jag började nian var att bli ensam. ( de andra visste ju vem jag tillhört) eller hitta andra vänner. Jag ville inte känna mig ensam och därför sökte jag nya vänner och fann dem. Av dem fick jag det jag sökt och mitt självförtroende förbättrades och jag lever i dag. Mitt råd är därför; de som inte vill vara dina vänner är inte värda din vänskap.  DU är starkare än dem! Sök efter det rätta sällskapet, det varierar från tid till annan. När du väl hittar det, vet du att det är rätt och att det håller i sig för alltid. Jag kan låta hård här, men som sagt, vänner ska man lita på i vått och torrt. Mina närmsta vänner träffade jag efter 23 års ålder. Har inga kvar från barndommen och inga behov av det heller ## Comment 4 Author: Abico Tack för svaren. Jag har läst era ord och artikeln flera gånger nu och jag ska försöka ta åt mig det som skrivs, det är svårare än man kan tro. Men det käns som om jag ser saken ur en anna vinkel nu, tack. :)