# Grannar kan bli stalkers Author: Karmatarerskanise Jag tycker det är trevligt att ha någon typ av relation med mina grannar. Så man kan stå och snacka, hjälpa varandra och inte bor vägg i vägg med totala främlingar. Här jag bor nu är de på samma våning jättetrevliga. Ger grönsaker från trädgården, stannar alltid och pratar och jag vattnar om dom är bortresta och har bjudit dom på kalops osv. Ovanför br en äldre man som är äldre än mina föräldrar. Han började prata och gav intrycket av en ensam stackars morfar som verkligen behövde någon att prata med. Så han hängde med ut med hunden och vi åt lunch ett par gånger. Det var ett misstag. Han blev som besatt i mig. Lade brev i brevlådan varje dag, skickade sms varje dag, stod och väntade i trappen när jag skulle ut eller kom hem. Han tjatade om att jag var det bästa I hans liv. Började lägga presentkort i brevlådan. Jag försökte snällt förklara att vi bara var vänner och då skriver man inte sådant och man ger inte saker. Han fortsatte och ville bjuda ut på middagar, köpa saker och ville gå med var runda med hunden. När jag började säga nej kunde han stå och tjata flera minuter. När han tjatade om att få gå till grovsoporna med en möbel jag skulle slänga som jag förklarade att jag skulle kasta själv blev han irriterad för att han inte fick. Då insåg jag att jag behövde vara rak och tydlig. Jag talade om att vi ser olika på vänskap och att jag inte orkar med någon som till och med står och väntar i trappen för att tjata om hur mycket han tycker om mig. Jag sa att jag inte ville ha fler brev i brevlådan. Att vi inte var vänner mer för det funkade inte för mig. Breven fortsatte komma, ännu fler. Om hur dåligt han mådde och hur mycket han grät om han inte såg mig. Om vad som blev fel. Skrev och förklarade igen. Han fortsatte och började med att jag gjorde som jag gjort för att jag mår dåligt och jag ju behövde hans hjälp. Han försökte övertyga mig som närmar mig 40 år om att jag inte klarade mig utan honom. Sprang ifatt mig utomhus och bad om att få köpa julklapp till mig. När jag sa nej tjatade han om hur gärna han ville det. Till slut hotade jag att ra kontakt med hyresvärden och hans jobb var han jobbade som frivillig, om han inte slutade lägga brev och saker i lådan och slutade prata med mig. Han fortsatte. Jag sa åt honom att det inte var ett friskt beteende, att han borde kontakta psykiatrin. Att jag inte ville att han ens sa hej till mig mer. Det avtog lite, men satte igång efter någon vecka igen. Han sprang ifatt mig utomhus och frågade för tusende gången vad han hade gjort för fel. Nu skrek jag "Du fattar ju inte vad jag säger och respekterar inte det jag bett om" då frågade han om jag hade träffat någon ny.... Att jag gång på gång förklarade att mina föräldrar var yngre än honom och att jag absolut inte ville något mer än vara vän, att vi aldrig varit fysiska och att jag aldrig uttryckt några känslor kring honom när han hela tiden berättade hur viktig och bra jag var, det tolkade han som att vi var ett par. När jag inte ville att han ens sa hej tog han det som att jag var hjälplös utan honom. När jag sa till honom att jag inte bryr mig om hur mycket han än gråter, tolkade han det som att jag var en person han verkligen ville ge en julklapp till. När jag tryckte tillbaka brev och presentkort I hans egen brevlåda fick han lust att bjuda på skaldjursfat på restaurang och bad mig snälla låta honom få göra det för mig. Det var uppenbart att han levde i en annan verklighet och hur otrevlig jag än var så fortsatte han sitt tjat. Jag ville inte kontakta hyresvärden för jag insåg ju att han var sjuk. Pratade till slut med en av de yngre i trappan och visade alla sms och brev. Han sa till gubben. På ett bra sätt. Han fick göra det ungefär 5 gånger innan gubben äntligen gav upp. Sista gången hade även han tappat tålamodet med gubbens beteende och var mindre trevlig. Nu hälsar gubben endast. Jag slipper stressen. Och jag lärde mig läxan att relationer med grannar bör hållas på en bekantnivå, så riskerar man inte vara för social och snäll och hamna i en sådan karusell igen. För fy vad frustrerande det var att vara på helspänn när man skulle ut eller in. Energikrävande att försöka behärska sig utomhus när han tjatade om samma saker varenda gång och jag ordagrant hade förklarat läget. Hopplösheten när jag insåg att jag kunde säga vad fan som helst för elakhet utan att bli av med honom, den var inte skoj. När man misslyckas att få någon att hata en och man verkligen försökt, då undrar man om man ska skratta eller gråta. Är det höjden av misslyckande? Att misslyckas med att få någon arg och tycka illa om en när man gjort sitt bästa? Vänner varnade mig för att en sådan människa kan slå om och bli farlig. Visst höll jag lite extra koll ett tag. Ett vapen kan man inte skydda sig mot även om han själv hade varit lätt att oskadliggöra. Som tur är är det bara hans stirrande från sitt fönster, balkong och bil som det landat i. Hade jag känt till någon familjemedlem hade jag givetvis kontaktat dom för hjälp när jag förstod att "jag avslutar vänskapen. Vi ser olika på det och jag klarar inte av dig. Hoppas du hittar någon som vill det du vill" inte betydde det för honom. Det är synd om honom. Frun död sedan länge. Knappt några möbler. Ingen tv. Inga vänner. Ingen familj utöver en syster. Och dessutom mentalt sjuk utan behandling eller stöd. Träffar han fel människa så blir han utnyttjad till dess att pengarna är slut. För han verkligen slösar även om man tackat nej. Så kan det gå när man vill vara snäll mot en ensam granne. Plötsligt är man i ett förhållande varesig man vill eller ej och får presenter när man för första gången i ditt liv verkligen inte vill ha det. Man står och kämpar för qtt få gå och slänga sina egna jäkla grovsopor, och inser i situationen qtt man verkligen står och bråkar om sin rätt till att kasta sina egna sopor 🤣 Man upplever för första gången att "jag vill gå ensam den här rundan" inte är tydligt utan uppmuntrar till 15 minuters bönande och bedjande om att ändå få gå med ändå. Fast du säger nej, nej, nej. Känslan när man blir arg på en ensam stackare för qtt den vägrar förstå att den är oönskad, och man trots ilskan försöker vara vänlig. "Nej du får inte följa oss ens en liten bit. Jag gillar att gå ensam och vill inte ha sällskap idag" - men snälla jag ska inte prata något. Jag hade blivit så glad om jag bara fick gå med för jag är så olycklig när jag inte får träffa dig.... Hur har ni det med era grannar? Gillar ni att vara främlingar eller föredrar ni någon typ av relation? Har ni råkat ut för jobbiga situationer med grannar? ## Comment 1 Author: MonicaLagerquist Jag har olika relationer med mina grannar. Hejar på alla småprata med en del och har mer kontakt med få. Grannen snett emot är den jag har bäst kontakt med. Vi ser efter varandras hus,växthus och djur.lånar saker tom har de lånat vår bil och vi lånat deras. ## Comment 2 Author: julianne Jag hade en jobbig situation med en granne en gång. En kvinna i min egen ålder som var sjukskriven och gick hemma hela dagarna. Hon hade inga vänner och ingen kontakt med släkt. Hon verkade snäll och jag tyckte synd om henne. Vi började följas på promenader och ta en fika ibland. Men det blev snart mer och mer. Och alldeles för ofta ringde hon på min dörr och ville umgås Jag kände det som att hon vaktade på mig. Jag såg henne ofta stå i fönstret och titta när jag svängde in med bilen. Och jag hann knappt låsa upp ytterdörren förrän hon var bakom mig och ville följa med in. Och sedan hade hon inte vett att gå hem igen i rimlig tid utan hon ville stanna timme efter timme. Jag kände mig kvävd! Jag förklarade att jag behövde mer ensamtid. Vi kunde träffas men inte varje dag och inte i så många timmar. Hon såg ledsen ut men sa att hon förstod. Men redan nästa dag när jag kom hem från jobbet sökte hon upp mig igen och sa att hon verkligen behövde få vara hos mig den kvällen också. Det upprepades gång på gång. Jag förklarade vänligt att vårt umgänge blivit för intensivt och att jag behövde få vara själv oftare men hon bara fortsatte trots att jag började låta alltmer frustrerad och irriterad över att inte få vara ifred i mitt eget hem . Det slutade med att jag fick låta riktigt otrevlig för att få henne att backa och respektera min önskan om ett privatliv. Hon slutade hälsa på mig över huvud taget och kort därefter flyttade hon. Väldigt synd, det var ju trevligt i början när det kändes mer lagom men inte kul när hon blev alltmer besatt av att umgås med mig hela tiden så fort hon såg mig. Nu är jag bara "bekant" med mina grannar och jag skulle inte kalla någon av dem för vän. ## Comment 3 Author: Niklas Ensamhet är ohälsosamt. Efter **mat**, **sömn** och **motion** är **relationer** och sällskap av andra människor det viktigaste vi behöver. ## Comment 4 Author: Draken #0 Men vad jobbigt. Vi umgås med 1 par i grannhuset. Men det är en sund relation :) Annars har vi ingen relation med grannarna, annat än att vi hälsar när vi möts antigen ute på gården eller i trapphuset. ## Comment 5 Author: [Borttaget] #0 & #1 Vilka svåra och jobbiga situationer att hamna i och i såna situationer måste man säga ifrån så ni gjorde helt rätt båda två. Det här med ensamhet är inte lätt och många gånger kan ensamhet bidra till det ni beskriver om självklart inte alltid men det syns ju att det händer och kan bli en plåga där man måste dra en gräns. Har inte just den erfarenheten med grannar som ni beskriver däremot störde en granne samtliga i uppgången och när vi påtalade det där slutade det med vandalisering av brevinkast så som att limma igen dom eller hälla in färg i lägenheterna samt i trappuppgången även tvättstugan råkade ut. Det kom fram sen att sonen i familjen med kompisar låg bakom det där och det här är längesedan minst 25 år och där jag bor nu är det inga grannproblem alls tvärtom alla är vänlig mot alla och ingen är påstridig alla respekterar varandras privatliv samtidigt som vi umgås och har trevligt. Däremot råkade jag ut på ett forum men jag vet inte om jag kan kalla det för stalking med en person som kom in i mitt liv efter många års uppehåll där livet hade förändrats så mycket mot vad personen en gång var i våran barndom. Alla pm, sms, mejl med mera innehöll enbart personens problem och allt fördes över på personen oavsett så jag var en slaskhink som skulle ta emot alla personens problem och ursäkter för att få både bete sig och må som personen gjorde. Jag tröttnade så klart, bröt kontakten och det här är några år sedan sen får jag veta från personens syster att bland annat Aspbergers diagnos ställts och att personen fått behandling och medicinering för sina problem så kontakten återupptogs och personen var som förbytt inte alls lika jobbig inte alls samma beteendeproblematik och idag har vi en sund kontakt utan en massa konstigt krångel. Det kändes så bra för det här är en person jag känt sen jag var riktigt liten med många fina barndomsminnen och allt fick en lösning men visst ibland kan saker skina igenom men absolut inte som då för några år sedan det är på ett helt annat plan och personen mår så mycket bättre så vänskapen återupptogs och båda är vi nöjda och glada över att hjälp fanns så kontakten kunde återupptas så vi kan ses och umgås igen.