# Relation till förälder... Author: Ventilera- Ser fram emot inputs och ska försöka beskriva problemet så bra det går... Jag är vuxen, 30 år, och lever i ett bra samboförhållande. Har bra relationer till folk, har nära vänner och flera bekanta som jag tycker om och som tycker om mig. Trivs med livet. Dock är mitt stora svarta moln i livet, det som emellanåt lyckas kasta skugga över allt, min pappa - eller ja, hans beteende. Han växte upp med en otroligt labil mamma som ibland spelade martyr, snackade skit om alla omkring sig mm. Hennes släkt är genomgående på samma sätt. Pappan fanns inte med i bilden. Min pappa och hans mor har inte haft kontakt på flera år. Under min uppväxt försökte de och hade det bra periodvis men sen var de tillbaka i samma mönster igen - från bådas håll. Min uppväxt har ju såklart färgats av detta. Jag visste liksom aldrig om vi var "kompis" med farmor eller om hon var förbjudet ämne. Pappa har alltid vart otroligt kärleksfull, han bryr sig och skyddar familjen (lite för mycket ibland skulle jag säga) och har alltid ställt upp. Han har dock aldrig haft några nyanser. Säg att en kompis till mig var elak någon dag och jag berättade det för pappa... Jo, då är den kompisen "dum i huvudet" och det ska snackas skit kring den. Det fanns ju inte riktigt på kartan att man skulle kunna få ändra uppfattning senare. Är någon dum i huvudet så är den det för alltid (enligt min pappa). Det är som att pappa har två sidor, den ena som är humoristisk, glad och påhittig är helt underbar. Den sidan som liksom ställer upp utan att tveka. Sen finns den andra sidan, martyren. Pappa har aldrig trivts på ett jobb längre än några månader. ALLA blir dumma, alla är elaka och mobbar honom... Till och med som närstående kan man dock se att om det ALLTID blir så på ALLA jobb så kanske det snarare är pappa som är problemet.. Pappa suger nämligen åt sig allt som en svamp. Om någon inte hejar (för personen kanske inte ens såg pappa) så är det personligt. Om jag tackar nej att komma på grillkväll så finns det någt outsagt, kan ju inte bara vara så att jag var trött. Alla är ute efter att såra honom, utesluta honom ur gemenskapen eller liknande. Han har dock aldrig vart sjukskriven, uppsagd eller så. Han tänker oftast logiskt (med praktiska saker, inte med människor...) och med de personerna som han klickar med är det väldigt sällan några problem. När vi var små så finns det några tillfällen då han berättade att han minsann skulle ta livet av sig för då skulle han inte vara till något besvär längre. Att alla skulle bli så glada. Det ärrar ett barn ganska mycket... Jag förstår att hans mamma höll på likadant gentemot honom. Så snart jag flyttade hemifrån började jag må bättre. Det gjorde att de gångerna (ca 2 ggr månaden) som vi ses blev mer fyllda av den goa sidan och det var lättare för mig att slappna av och att inte behöva höra "skiten". Jag och min syster har lovat varandra att aldrig bli som pappa. Vår mamma (som fortfarande lever med honom) har alltid vart en klippa. Hon har förklarat att det är pappa som mår dåligt och beter sig fel och att vi verkligen inte ska behöva ha skuldkänslor eller liknande. Hon har kunnat hjälpa oss att distansera oss tillräckligt för att inte bli likadana. Hon har sagt att han är en vuxen människa som faktiskt kan be om hjälp men också måste göra sitt för att må bättre. Jag tror att hon är så pass rak mot honom med, kanske därför det fortfarande funkar efter 40 år? Jag ser min pappa som en väldigt sorgsen, vilsen och trasig man. Problemet nu är då att det liksom aldrig ger sig. Det kan gå låååång tid emellan pappas dippar (är säkert tätare för mamma som bor med honom) men rätt som det är så kommer det. Som idag, han ringer och jag svarar direkt. Han vill ha hjälp med en sak och jag säger att jag inte hinner idag men gärna hjälper honom imorgon. Då säger han att jag inte behöver det och att han får lösa det på ett annat sätt. Sen börjar han berätta att allt är skit kring honom och hur elaka alla på hans jobb är och att han kanske inte ens ska till jobbet imorgon för att det är sånt kaos på jobbet och att han inte orkar mer. Han pratar om att han snart säger upp sig varpå jag säger att det är ju bra, det är ju viktigt att trivas på sitt jobb. Då säger han att han kanske lika gärna kan avsluta alltihop (ta livet av sig). När man växt upp med honom så vet man någonstans att det är sånt han häver ur sig men att det förmodligen är ganska lång väg till att faktiskt göra det i hans fall. Vid den här åldern och detta laget är jag så förbannat trött på att höra detta. Jag svarar att det är väl lite väl drastiskt även om man mår dåligt och att lösa sina problem på det sättet lämnar ju väldigt många ledsna bakom sig och att den delen av livet som upplevs som skit kan inte få ta över allt man tycker om. Jag berättar att jag blir ledsen av att höra honom säga så och när jag säger dom orden så börjar jag givetvis att gråta. Då ber han så mycket om ursäkt för att "han ringde och störde min dag med sitt mående" och jag försöker förklara att han får ringa hur mycket som helst men att han måste förstå att jag blir ledsen att höra att min pappa inte vill leva längre. Han blir martyr, säger att han förstört min dag och hela den harangen. Jag försöker, med gråten i halsen, förklara att han hade blivit lika ledsen om det var jag som ringde och sa samma sak. Man blir ledsen att höra det från någon som man bryr sig om och älskar. Då är fokuset fortfarande på att jag blir ledsen och att han förstört och inte borde leva längre så blir alla gladare. Då säger jag att det handlar inte om att jag är ledsen för min skull, jag kan hantera ledsenhet, utan att jag är ledsen för hans skull. Att han mår så dåligt och känner som han gör. Jag säger att jag mår som han förmodligen gjorde när hans mamma höll på så här. Att jag tycker synd om honom. För det gör jag ju. Det är synd om trasiga och ledsna människor men jag tror inte ens eget barn, även om jag är vuxen, ska axla rollen som vad jag nu blir. Någonstans får vi avslutat med att jag är "den vuxna", försöker att inte vara medberoende och bara att vi hörs imorgon. Alltså, jag vill inte säga upp kontakten med min pappa. Jag älskar honom och han är faktiskt en väldigt betydelsefull del av mitt liv. Dessutom lever han med min mamma som jag har en helt annan, och bättre, relation med och vill träffa. Jag älskar när vi ses hela familjen, spelar spel mm. Men jag orkar inte detta martyrskapet. Jag kan inte stålsätta mig. Jag sitter och gråter en timme efteråt. Jag har föreslagit att han ska prata med någon, försökt berätta hur det blir ur mitt perspektiv och försökt vara mer "hård" och säga ifrån att det inte är okej och att man måste försöka se sitt egna inspel i allt som händer och hur man själv kan påverka. Han blir bara ÄNNU mer "offer" och inte ens hans barn bryr sig om honom och då måste han verkligen försvinna. Jag har gått en del hos psykolog och känner mig trygg i mitt mående, jag vet att jag själv kan påverka hur jag mår och upplever saker. Jag är mer för "det är inte hur du har det utan hur du tar det" än att ta på mig offerkoftan. Men här blir jag helt ställd. Hur sjutton ska jag göra? Jag blir ledsen och väldigt påverkad, negativt. Det resulterar till att jag drar mig undan vilket jag inte heller egentligen vill göra. Tog ett snack med min syster efteråt vilket kändes bra eftersom hon förstår precis och dessutom inte blev utsatt nu och kunde prata med mig lite mer objektivt så att jag kunde släppa det. Men det ligger ju där, att det kommer hända igen. Samtidigt vet jag ju att han inte gör detta med mening. Och ja, det är svårare att lära en gammal hund sitta (inte omöjligt dock). Han har ju skött sina relationer såhär i 60 år...! Han tror inte på att gå och prata med någon. Det "hjälper inte honom", hans ord. Känns ju inte som han vill förändra detta beteendet eller iaf tycker det är för jobbigt att försöka. Till råga på allt har han en kronisk sjukdom som gör att han har ständigt ont och medicinerna lättar smärtan ganska bra men ger andra biverkningar. Vad sjutton gör man?! När man vill ha kontakt men inte detta. När man vill ha sin pappa men inte behöva vara varken psykolog eller vuxen gentemot honom. När man har superbra för det mesta men detta svärtar ner stora delar av relationen. När man är orolig att han antingen säger upp kontakten eller går sönder helt om man kör helt raka kort (typ, "nu får du fan ordna upp ditt mående och sluta göra dig till ett offer jämt!"). Förlåt för långt inlägg. Ser fram emot era tankar men tänk på att jag faktiskt älskar min pappa, det kan vara lätt att se lösningar för en utomstående som inte har några känslor inblandade. Någon som vart/är i samma sits? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag känner igen mig, min mamma har också sådana tendenser. Det går verkligen inte in i huvudet på honom att prata med en psykolog? Kanske din mamma kan hjälpa övertala honom? ## Comment 2 Author: flocken Min mor beter sig liknande. Har inte pratat med henne på 10 år. För 10 år sedan föddes min yngsta o då kom hon på dopet. Innan dess hade vi inte kontakt på över 5 år. Så egentligen 15 år då. Min far är död. Har bara kontakt med en syster. Har 2 syskon till. Jag har nu en stor familj. Både med man och 2 barn + bonus/xtra familj ## Comment 3 Author: [Borttaget] Denna text är väldigt relaterbar för mig, den beskriver nästan exakt min egna far. Vilket visserligen inte ger mig ett så objektivt perspektiv, men däremot så kan jag säga att jag levt med en rätt så lik människa. Även om det i mitt fall, var en person som var manipulativ i grunden, och jag känner inte din far, men utifrån mina erfarenheter och det du skrivet så låter det som att även han skulle kunna vara det i någon grad (även om det är omedvetet). För om han mår så pass dåligt, och älskar er och vill att ni ska ha det bra, så skulle han säga ja till att försöka skaffa hjälp. Men även om manipulation inte ligger i grunden för hans beteende, så är det upp till dig att avgöra om kostnaden är värd relationen. Jag vet och förstår att du älskar din far, och att ni har bra stunder - det hade jag också med min far. Men jag behövde inse att jag kunde inte leva det liv som blev med honom, kostnaden var för hög. Så jag lämnade, trots självmordshoten som jag vuxit upp med. För han är den vuxna, även om ens barn är vuxet så kommer barnet alltid vara barnet. Du har inget ansvar för din förälders mående, det är upp till dem att sköta. Jag säger inte att mitt val är rätt val för din situation, men att ta avstånd från honom vore kanske en lösning för dig? På så vis så kan ni fortfarande träffas med hela familjen som ni brukar, men du har gjort det tydligt för honom att han får hålla vissa tankar för sig själv, för han har ingen rätt att tynga ner dig med dem. För på någon nivå så registreras dem hos de som hör dem, och det påverkar hur vi behandlar personen som säger det. Och i vissa fall så låter vi dem komma undan med allt för mycket. Hur många förklaringar för en människas beteende som än finns, så behöver man ändå fundera kring om det verkligen blir fungerande och bra för en själv också, och inte bara ursäkta beteende rakt av för att "det är rätt att göra". Jag önskar dig lycka till, och hoppas du och din syster hittar en lösning som fungerar! ## Comment 4 Author: @NN@ Jag tror att du först och främst måste acceptera att din pappa är såhär, den enda som kan förändra något är han själv. Det du kanske skulle må bättre av är att få lära dig att "stänga av" Det är lättare sagt än gjort men att ni kan prata med varandra fast du inte lägger större energi på det och är psykolog åt din pappa och försöker lösa hans problem. Det är inte ditt ansvar. Du ansvarar för dig och ditt välmående. ## Comment 5 Author: Ventilera- Tack för svar alla. Som det känns nu så är det inte ett alternativ att stänga relationen, jag vill ha honom i mitt liv. Tror mer på att "stänga av" just de bitarna när han blir martyr. Alltså verkligen inte kommentera det alls, inte lägga någon värdering i det. Jag ska verkligen jobba på att ha en skyddsmur när han börjar. Kanske bästa är att jag ringer honom när jag känner att jag skulle kunna "ta det" utan att bli för berörd och faktiskt inte svarar om han ringer och jag själv är i lite obalans. Som @nn@ skriver, jag har faktiskt ansvar för mitt egna mående. Många bra inputs och tankar, tack för att ni delar med er av egna erfarenheter och tankesätt. Det hjälper.