# Farfar som aldrig hälsar på/umgås med min dotter Author: PapaM Hej! Är pappa till två barn (2 & 8 månader). Jag kan räkna på ena handen hur många gånger min dotter träffat farfar sen hon föddes för två årsedan. Jag tycker det är väldigt tråkigt att hon knappt träffar sin farfar och att han knappt är intresserad av hur de är med barnen. Det var lite i början som han fråga ofta hur det var med dem. Ofta när vi pratar i telefonen så vill han bara prata om sitt, inte ens när jag berättar att jag är hemma och vabbar får jag frågan hur de är med barnen. Jag sade till honom när mitt andra barn hade kommit och det hade gått en månad utan att han kommit hit om han ens är intresserad av att träffa min nya bebis, han sa att han självklart var det sen va han här två gånger o nu har de gått ett par månader igen. Han har själv aldrig träffat sin riktiga pappa (även jag då aldrig min riktiga farfar) och då känns det väldigt märkligt att man inte vill ge tid till sitt barn och barnbarn. Tycker det sorgligaste är när jag rabblar upp alla namn för mitt barn vid sängdags.. Jag säger mamma älskar dig, pappa älskar dig, mormor, morfar och så fyller hon i ”farfar med”. Och de är sorgligt för det känns inte så liksom.. Vet inte om han är helt ointresserad eller om han inte bara orkar.. Hur har ni det med era mor/farföräldrar? Jag kan inte säga att de andra mor/farföräldrarna är stjärnor heller men farfar slår rekordet här :O Frågade i början med typ ”varför kommer ni aldrig och hälsar på?” Då fick jag höra att de inte ville störa men jag sade att det är absolut inga problem, det är bara kul! Men det är ingen som hälsar ändå.. Det måste vara att han tycker de suger att vara med barnbarnet. Kanske är hon för liten än och att farfar är osäker på hur han skall bete sig? Jag känner ju själv om jag blir farfar eller morfar sen så kommer jag hitta på saker med barnbarnen och ha mysigt o roligt. Och när jag var liten bodde jag typ hos morföräldrarna ändå så är typ farmor inte alls på om att dottern skall sova över eller komma dit osv. Undrar ifall någon annan är i samma situation? // PapaM ## Comment 1 Author: Fridaaaa Hade pratat med honom, satt er ni två och pratat Han kanske inte mår bra psykiskt? Eller att det är något annat. ## Comment 2 Author: Sindri Det finns många orsaker till att människor har svårt att knyta an till andra. Det kan bero på uppväxten eller på enstaka händelser. Många som inte är vana att visa känslor har extra svårt och känner sig obekväma med barn som är direkta och utan "filter". Dessutom är många vuxna blyga inför barn, de vet inte riktigt hur de skall tilltala eller umgås md barn. Det kan var rentav skrämmande med de små varelserna som är så direkta. Du kanske kan fråga din pappa lite mer om hans uppväxt. Min erfarenhet är att många ur den äldre generationen inte har varit vana vid att visa känslor och blir väldigt knutna inför nya situationer och nya människor. Du har haft förväntningar på att din pappa skall var en viss slags farfar, en sån farfar som du upplevde med din morfar, en sån farfar som du vill bli. Din pappa kan bli en bra farfar, även om han är det på ett annat sätt och kanske när dina barn blir lite större. Jag har t.o.m. kompisar som inte tyckte det var så roligt att var förälder till riktigt små barn, men de har ändå blivit väldigt bra föräldrar. Såg till din dotter att farfar älskar henne, låt henne känna det och då kommer hon att älska honom tillbaka och kanske är det hon som själv kan bryta barriären och komma nära sin farfar. Ha inte förväntningar utan låt din dotter och hennes farfar fixa det här själva. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Det enda som jag kommer att tänka på är att kanske ni måste åka och hälsa på? Vi hälsar på farfar och farmor varje söndag så att de inte behöver anstränga sig så mycket (tar över en timme att åka hit). Vi beställer oftast takeaway hos dem och äter tillsammans. Sen så leker barnen medans vi pratar. Våra barn har fått en jättebra kontakt med dem pga att vi har envisats med att gå dit varje söndag. MEN, de tycks tycka om det. De ringer dock aldrig och frågar om barnen. Svärfar pratar oftast om sig själv och svärmor tycker om att skvallra. Sen igen leker de förstås gärna med barnen och svärmor ser alltid till att de har en massa leksaker att leka med. Hon e också noga med att ge födelsedagskort och en liten present på deras födelsedag. Samma sen till julen. Det har dock tagit tid och det gick lättare med vår äldsta än med vår yngsta. Nu då vår son är 3 år så har de lyckats få bättre kontakt. Det kan hända att barnen måste bli lite äldre först. Vissa tycker det är svårt att umgås med så unga barn. Oberoende hur det blir så försök inte ha så stora förväntningar. Alla är så olika och det är ok. ## Comment 4 Author: annia1 PapaM Börja med att säga att det gäller inte alltid och alla. Det finns ett talesätt. Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Det man ser/upplever gällande sina föräldrar och mor/farföräldrar när man är barn är liknande som man själv blir när man blir vuxen. För det föräldrar och far/morföräldrarna som är förebilder och det är från dom man lär sig hur man ska göra/vara. Sen kan det ju blir helt annorlunda beroende på vilken uppväxt man hade. Men ofta finns det saker från den egna barndomen med i hur man är som vuxen. Så din pappa kanske inte haft nån bra förebild när han växte upp och kanske därför som han är. Sen att din mamma inte är så aktiv att få dit barnbarnen kan ju ha att göra med att din pappa har svårt för det. Sen finns det ju andra orsaker. Det har nämnts att en del vuxna inte vet riktigt hur de ska vara tillsammans med små barn. ## Comment 5 Author: annia1 PapaM jag kom på nåt här. Jag är nog ungefär i samma ålder som din pappa eller i alla fall i närheten. Jag är strax över 60. När det gäller mina far/morföräldrar så dom försökte inte nåt speciellt för att få hem oss barnbarn till sig. Och det var inte ofta dom var hem till oss. Visst en orsak var i deras fall att dom inte hade körkort och bil så skulle dom hem till oss så fick vi hämta dom. Visst var vi hem till dom, men det var inte så jätte ofta. Och dom hade det nog rätt tufft när dom växte upp så dom gjorde nog det dom var van vid och gjorde sitt bästa. Mina föräldrar. Gällande deras barnbarn. Jag har inga barn, men mina syskon har. Visst var mina föräldrar hem till mina syskon för att träffa barnbarnen. Men jag kan inte komma ihåg att mina föräldrar försökte nåt speciellt för att få dom att komma och besöka dom eller för att få barnbarnen att komma och sova över. Visst sov barnbarnen över hos dom ibland, men det var oftast för att dom var barnvakt samtidigt. Men det är ju det att mina föräldrar hade ju inte sett nåt speciellt från mina far/morföräldrar så dom gjorde ju liknande. Så en del har nog med ålder att göra, men kanske mest hur man själv växt upp.