# Upplever att det är omöjligt för mig att få till ett förhållande Author: Diabozel Vill inte få denna tråd att bli en tycka synd om tråd men kommer att behöva gå in i detalj för att beskriva hur jag upplever saker och ting. Är en kille på 28 år som har levt ett ganska udda liv. Aldrig haft ett förhållande någonsin. Föräldrar gick bort när jag var liten vilket jag antar haft en psykologisk verkan på mig. Levde med min mormor under mina barn och ungdomsår som var riktigt överbeskyddande. Fick t.ex inte testa mina vingar som andra I min ålder och så fort jag blev bjuden på nått socialt event blev det ett absolut Nej! Från hennes sida fram tills dess att jag fyllt 18. Blev även senare mobbad och utfryst I flera år för att jag var annorlunda vilket leda till att jag helt stängde in mig och slutade att försöka ta kontakt med folk eller skaffa vänner. Detta pågick fram till kanske 8 år sedan då min mormor gick bort I cancer och jag har sedan dess levt ensam vilket jag endå upplever som ganska nice att ha mitt eget space och en frihet jag aldrig fått uppleva tidigare. Men till mitt problem. Har aldrig riktigt brytt mig om tjejer eller förhållanden tidigare i livet. Har haft några distansförhållanden hitt och dit men aldrig någon jag träffat irl, har dock inte känt mig besvärad av det fram tills några år sedan när jag ändå började känna en viss längtan av att åtminstone få känna hur det känns att ha någon som man tycker om. Men tack vare min bakgrund (som jag antar är grunden) så har det blivit stört omöjligt för mig att ta kontakt med andra människor och ännu mera att få någon intresserad av mig och då har jag verkligen försökt aktivt I några år nu. De flesta tjejer som jag fått kontakt med har betett sig kallt och respektlöst emot mig som om de ser att något är fel med mig och tycker att jag är dum som ens försöker, har även fått en del nedlåtande kommentarer ifrån kvinnor så som "du är definitivt oskuld" och "man ser att du kommer att dö ensam"upplever inte själv att jag är en elak eller respektlös person och de få vänner samt grannar som jag har upplever mig som schysst och trevlig. Det gjorde även kvinnorna jag dejtade på distans och då har jag kommunicerat med de på samma sätt som med kvinnorna jag pratat med irl. Fixade även tinder då min vän och många andra hävdade att det skulle vara ett säkert kort men är samma vissa där. Fast jag fått rätt så många likes och matchningar så är det extremt få som svarar mig trots det att jag visar intresse för de, frågar om deras intressen, vad de jobbar med osv. De som fick bägaren att rinna över var här om dagen då jag matchade med en burmesisk kvinna som var på besök I en stad väldigt nära mig. Till min förvåning så var hon den som tog kontakt med mig (första gången det hände) hon uppfattades som artig och trevlig, ställde frågor och jag gjorde detsamma och kände att det faktiskt gick bra. En bit in i konversationen frågade hon om jag ville fortsätta via WhatsApp och gick med på det så gav henne mitt nummer. Hon tackade och lovade att hon skulle adda mig lite senare eftersom att hon var upptagen för stunden, så tänkte att okej det är förståeligt, så kan det vara ibland. När jag kollade tinder 30 minuter senare så hade hon avmatchat mig och fick aldrig nått meddelande av henne på WhatsApp. Har ingen aning om vad det var som hände men min gissning är att hon helt enkelt träffade någon annan mer intressant och därför tappade intresset för mig. Försöker verkligen att ta ansvar för mina problem och jobba på mig själv för att bli bättre och attraktivare. Försöker att jobba på kroppsspråket, tänka mera på hur jag klär mig, gå till gymmet osv, bli mer socialt kapabel. Men det börjar att bli svårare och svårare I och med att jag tappar det lilla självförtroendet som jag har och jag börjar att låta mitt självförakt ta över och känner man sig inte nöjd med den man är ja då blir det svårt att nå nånting gjort. Men de som verkligen skrämmer mig är att ett starkt avsky och hat gentemot andra människor börjar att bubbla upp just för att jag aldrig ens får en chans och vill inte vara den personen som går omkring med hat och ilska specielt emot kvinnor bara för att jag har personliga problem. Jag vet att om jag låter mig själv sjunka till den nivån så kommer det bara att bli värre så har genom åren försökt att trots allt detta ha ett öppet sinne. Alltid tänkt på vad jag själv kan göra för att förbättra situationen och har undvikit att beskylla andra för mina problem. Men trots det så har jag börjat att nå min gräns för vad jag orkar med och känner att de förhoppningar jag en gång hade för att allt kommer att gå bra, jag fixar det här, ersätts mer och mer med en okontrollerad vrede som får mig att koka om nätterna. Skulle säga att jag är självmedveten. Vet att jag har problem och har jobbat mycket på att överkomma de svårigheter som jag har. Har definitivt utvecklas som person och kommit långt jämfört med hur jag var tidigare när jag inte ens kunde städa ett rum eller laga mat. Idag lever jag ett helt självständigt liv men trots min strävan att utvecklas ännu mera så tror jag aldrig att jag 100% kommer att bli helt återställd till en vanlig människa. Tror att jag alltid kommer att ha vissa känslor och svårigheter som jag inte kommer att kunna hjälpa trots hur mycket jag vill. Är absolut ingen våldsam person, aldrig varit I slagsmål eller känt behovet av att skada någon. Så är säker på att oavsett hur mycket ilskan tar över så kommer jag aldrig att skada någon annan. Chansen är större att jag förr eller senare tar mitt eget liv om saker och ting inte lyckas bli bättre. Oj nu blev det ett riktigt långt Inlägg. Är egentligen en massa annat som ligger och gnager bak I huvudet men väljer att avsluta inlägget här för att det inte ska bli allt för långt. ## Comment 1 Author: Sindri Även om du inte vill ha något "tycka synd om" så gör det mig oerhört ledsen att läsa om din uppväxt. Det är inte okej att stänga ute barn från det sociala livet. Spontant känner jag att du skulle få hjälp av att gå i terapi. Speciellt som du skriver att det finns fler parametrar som komplicerar. Det verkar vara många knutar som skall lösas upp en efter en, och du kanske behöver kontinuerligt stöd efter vägen. Det är absolut inget konstigt med din längtan efter närhet och kärlek, det vill de flesta människor ha, men kanske har du letat på fel ställen och efter fel sorts personer? Du behöver leta dig in i sociala sammanhang där du kommer till din rätt. Kanske behöver du träna än mer på sociala interaktioner. Intresseföreningar är ett bra sätt att skaffa social kompetens. Du har väl några intressen utöver jobb/studier? Det kan vara kurser/föreningar, allt från natur till politik, dataspel, danskurser mm mm. Försök hitta lite roliga sammanhang och gemenskap, det är ett sätt att få ditt liv att kännas mer meningsfullt. Du är inte den enda som har svårt att hitta någon, det är vanligt även bland de som du ser som "normala". Det har blivit ett konstigt samhälle, och Tinder är nog inte rätt ställe för en seriös relation tyvärr. ## Comment 2 Author: Torparmor Tycker Sindri har många bra förslag. Du kanske ska släppa tanken på en tjej just nu. Risken är att du blir för behärskad om du alltid tänker på hur du ska uppfattas. Ställ istället in dig på bra relationer med andra i olika åldrar och var dig själv. Jag tror inte resultatet av tinder och liknande sajter ger så bra resultat i det långa loppet. Är gammal tant med lång erfarenhet av föreningsengagemang och deltagande i många olika typer av kurser/cirklar. Det har gett många nya insikter och berikar fortfarande mitt liv fast jag sen länge har en fin familj runt omkring mig. Det var också genom en förening jag träffade min man för över 50 år sen. Lycka till - trevligt att du hittat till iFokus ![image.png](https://files.ifokus.se/u2/eb3d948c4cd7fd842854225c863510c9/560/image.png) ## Comment 3 Author: Diabozel 1# Jo det är något som jag provat på till och från men problemet är att jag bor i en rätt så trång stad och inte jättemycket händer här. Tycker inte jag har några större problem med att joina sociala aktiviteter och sånt när jag väl hittar något. Problemet är att ta nästa steg och faktiskt prata och lära känna personer. I de aktiviter jag deltagit i har de mest blivit att jag bara hängt på och hållt mig I bakgrunden. Samma sak när de vännerna jag har har bjudit med mig på vissa saker. Annars så har jag provat på en del kampsporter då jag gillar sånt, gick I mma ett tag tills klubben stängde ner. Tror egentligen inte att jag skulle ha några jätteproblem med att hitta aktiviteter som passar mig bara utbudet finns. Har mina absoluta intressen som tv spel, film, läsa osv men är öppen för det mesta och testar gärna på nya saker. Har också märkt att när väl någon inleder ett samtal med mig så har jag absolut inga problem med att bidra till konversationen och kan prata rätt mycket när man väl får igång mig. Det är enbart att ta första steget att faktiskt vara den som inleder ett samtal som jag har riktigt svårt med. Var också helt utan vänner fram tills bara några år sedan när en person på mitt gamla arbete tog kontakt med mig och vi började att snacka. Han kontaktade sedan mig utanför jobbet och undrade om vi kunde umgås. Efter det fick jag träffa hans kompisar som även jag klickade bra med och de blev tillslut mina vänner. Är riktigt tacksam över att det hände för var mycket värre innan det. ## Comment 4 Author: Sindri Hur känns det då när du är tillsammans med andra och tycker att du är tyst och håller dig i bakgrunden? Tänker du mycket på hur du uppfattas? Vad andra skall tänka om vad du säger? Hur du ser ut och vad du gör? Om det är så är det ofta ett hinder att vara spontan och "ta ordet". Jag vet, för jag har själv upplevt det som yngre. Nu är jag en gammal tant och vet att ingen direkt lägger märke till mig, eller bryr sig om vad jag gör. Jag kan börja prata med vem som helst, på bussen, i kassakön, i en affär. Det är så himla skönt och många roliga samtal har det blivit. Du behöver träna dig på att våga ta plats och finnas i din egen rätt. På en liten ort förstår jag att det kan vara svårt att få till riktig samtalsterapi, men jag tror ändå det kunde vara en väg för dig. Du har ju inte haft vuxna som kunnat vägleda dig i vuxenblivandet. Kanske det finns terapi via zoom eller nåt. Kan du inte ringa 1177 och fråga? De kommer antagligen inte att se ditt fall som speciellt akut, men det vore ändå ett viktigt steg för dig att se dig själv som så pass viktig. Jag har lärt mig mycket genom att litteratur - faktiskt så finns det ett par böcker som verkligen haft betydelse för mitt liv och hur jag ser på det, och hur jag agerat. Att läsa om andra människor kan ha stor inverkan, men hur du skall hitta just det som passar och hjälper dig är svårt att veta. Kanske finns det något intresse du har där du kan starta en egen förening? Om du gillar djur och natur så brukar det oftast finnas likasinnade. ## Comment 5 Author: molam Jag har samma problem, ''kontaktförhålladen'' funkar inte alls för mig, utan det är bara distans som funkat, aldrig tagit mig till att besöka min partner, men det är pga mitt förflutna, dåliga kontakter, mobbing och så vidare gör mycket. Idag kan jag tänka att jag vill ha en partner MEN vill inte ha en partner liksom, nån som alltid ska vara i mitt skinn ## Comment 6 Author: [Borttaget] #0: Jag själv är 35 år (snart) och har bara haft ett förhållande som var katastrof eftersom hon mådde så dåligt, gick det ut på mig. Tror jag har blivit lite "rädd" för nära förhållanden sedan dess... Men tänker lite som #2 att man kanske inte bör *sträva* så mycket efter partner och förhållanden, att det får ske lite av sig själv. Lätt sagt, men det blir nog som bäst och mest genuint då tänker jag i alla fall. ## Comment 7 Author: Diabozel #4 ser mig som en belastning och nån som kanske inte borde vara där. Tänker ofta att de nog snart kommer tappa tålamodet med mig och sluta bjuda med mig för jag gör ju ingenting för att vara en del av resan, jag är ju bara där och ser ut som om jag skiter i de andra personerna även fast jag innerst inne njuter av deras sällskap. Men ja är mest tanken av hur andra uppfattar mig som triggar min osäkerhet. För egen del känner jag aldrig att jag behöver stå i mittpunkten för att må bra utan kan enkelt bara sitta och softa när jag är med vänner och må bra av känslan att jag just nu umgås med riktigt fina människor. Men sen sveper osäkerheten över mig och jag börjar tänka saker som att de kanske tror att jag inte vill vara där, tycker jag är tråkig/ointressant osv. Vet att jag behöver träna på att ta plats men när vi sitter ett flertal personer runt ett bord, alla skrattar och pratar I munnen på varandra då känns det verkligen stört omöjligt för mig att öppna käften. Sen spelar klädstilen också in en del. Har alltid tidigare tänkt att jag haft en ganska schysst klädstil. Men sen började jag att efterforska en del, skrollade igenom flashback trådar I mode, sökte genom youtube kanaler angående mode, googlade en hel del och fick upp ögonen för hur komplicerat mode verkligen är och började efter det fundera över om min nuvarande klädstil faktiskt är så "nice" som jag trott. Djur är jag inte så jätteintresserad av som hobby och intresse, även om jag rent generellt gillar djur. Natur beror det på. Är inte så förtjust i blommor och att rensa ogräs. Däremot så avgudar jag camping, att spendera tid ute i skogen varma sommardagar och nätter. #5 tråkigt att du har samma problem. Känner också igen mig att jag bollar hitt och dit ibland. Älskar egentid och att bara vara. Men samtidigt är det jobbigt att inte veta hur det känns att ha ett förhållande och någon som man älskar. ## Comment 8 Author: Sindri Nu är det ju så att andra har tagit kontakt med dig och tagit in dig i sitt gäng. Då betyder det att de accepterar dig som du är. Men visst skulle det vara trevligt om du öppnade munnen ibland. Kanske visa att du är intresserad av dem, vad de gör, hur de tänker etc. Åtminstone på något sätt visa att du bryr dig. Mode är väl inget du behöver bry dig om. Jag gillar kläder men avskyr mode, det är bara osäkerhet. Bara du är hel och ren så är de kläder du trivs i de bästa för dig. Men om du tycker någon har nåt snyggt på sig är det inte fel att säga det, eller typ "fräcka brallor du har, var köper man såna?" Jag önskar så att jag kunde skicka lite självförtroende till dig. Jag vet precis hur den där självmedvetenheten känns. Man känner sig som en bluff och väntar bara på att andra skall genomskåda en och fatta hur dum och värdelös man är. Du är definitivt inte ensam om att känna så, det drabbar även de som är till synes framgångsrika. Googla på imposter syndrome eller bluffsyndromet. Om du inte tror att du kan få samtalsterapi där du bor så försök googla på dina känslor och tankar så kan du hitta en del kloka ord och råd. Falla bara inte för någon "guru". Man kan också träna sig till ett annat beteende. Försök att visualisera vem du vill vara och hur du vill vara. Tänk att det är det du skall sträva mot. Försök ta små, små steg åt det hållet. Jo, det går att förändra sitt beteende och sitt tänkande. Hjärnan är oerhört plastisk. Tänk indoktrinering -det förknippas oftast med något negativt, men det finns positiv indoktrinering också. Du kan lära din hjärna att tänka i andra banor. Läs t ex Anders Hansen. Jag tror ändå att du är på väg mot att bli en helare människa. Du vet din problem, du vet var de kommer ifrån, du vet vad du vill. Du har bara inte modet än att kasta loss från ditt invanda beteende. Det finns ett par strofer i en dikt som jag tycker är så härliga. Jag vet inte vad dikten heter, men poeten heter Ingrid Sjöstrand: ”En gång började du gå du släppte tingen omkring dej och kastade dej ut på golvet utan att hålla i någonting Gör om det! Gör om det!” Jag tycker det är väldigt tänkvärt. ## Comment 9 Author: Diabozel #8 Jo vet att de accepterar mig men känner att jag skulle kunna stärka banden med de jag känner ännu mera genom att våga öppna upp en del. Det där med att man kan träna sig till ett annat beteende kände jag inte riktigt till. Har en kompis som är insatt i psykolog (påstår han I alla fall) och han är väldigt inne i personlig utveckling och att växa som människa. Men enligt honom så har alla människor en del av sin personlighet, kärnan som det kallas för som inte går att förändra oavsett hur mycket man vill. Han menar alltså att man absolut kan finslipa på sina problem, växa som människa men att det endå finns en del inom oss alla som förblir oförändrad. Att oavsett hur mycket man tränar så kommer man alltid att ha vissa känslor inom en som inte går att helt bli av med. Vet inte hur mycket sanning som ligger I det men han verkar säker I sin sak. Jo alltså har helt klart blivit bättre. Fanns en tid för inte jätte längesen när jag kunde få panik över att någon hejade på mig på stan, klarade inte av att gå in i en affär på egen hand. Idag är inget av de något problem alls längre. Har haft många samtal med främlingar på stan som random börjat att snacka med mig och känner inte längre att det är något problem. Så brukade vara mycket mycket värre än vad jag är idag så känner att jag går åt rätt hål I alla fall. ## Comment 10 Author: Sindri Din vän har både rätt och inte rätt. Det som är du är alltid densamma, jag är samma person som när jag var 15, men jag tänker och beter mig inte exakt som hon. (Tack och lov) Vi lär oss mycket på livets långa resa. Tack och lov för det också. Vi har med oss vissa reaktioner, som att vi är blyga eller alltför oblyga. Den blyga kan lära sig att öppna upp och ta plats, den alltför oblyga kan lära sig att hålla igen och låta andra ta plats. Om de vill. Du har ju bevisat det själv genom att ändra hur du reagerar nu jämfört med förr. Du ser ju själv att du är på en väg som för dit du vill komma. Att känna dig obesvärad i samspel med andra. Med vilkestyrka kan man komma långt. Och det är så att om man låtsas nånting så blir man lite sån också. Om du skulle kunna se andra människors tankar skulle du se att många av de som du uppfattar som självsäkra har samma tankar som du om att inte vara social nog, att inte klä sig rätt, att inte duga. Fortsätt med det du gör, du kommer att växa och mogna som människa, du kommer att våga mera, du kommer att komma ut ur din puppa och kunna flyga. Det här med tjejer är en knepig sak. Men kanske letar du efter fel sorts tjej på fel ställen. Vartefter din personliga sfär växer, så växer också antalet människor du träffar. Det är inte extremt att inte ha en relation när man är så ung. ## Comment 11 Author: Diabozel #10 Ja det stämmer att jag har ändrats mycket jämfört med hur jag var I det förflutna men är ibland rädd att jag var instängd så pass lång tid att jag aldrig kommer att bli helt rehabiliterad. Har hört och läst om människor som sjunkit för djupt ner i kaninhålet till den grad att de verkligen inte går att hjälpa och trots att jag försöker att tänka positivt så börjar en massa negative känslor och tankar att bubbla upp som distraherar mig. Kan inte hjälpa att ibland känna mig arg över att tjejer inte åtminstone kan ge mig en chans och med de tankarna så är det väldigt svårt att växa som person. När jag var på Tinder så hände det att jag fick en hel del likes och matchningar men det var väldigt få som faktiskt svarade (pratar om svenska tjejer då) utländska tjejer var det en hel del som hörde av sig. Var I ett förhållande med en asiatisk brud I nästan två år (längsta förhållandet jag nånsin haft) som var sjukt lojal och gullig. Vi pratade en hel del och hon kände till alla mina svagheter men såg över det och sa att hon kan se att jag är en bra människa. Tyvärr tog det slut på grund av olika värderingar I livet. Vi hade båda väldigt olika intressen och hon och hennes familj var djupt kristen och hon kunde inte riktigt komma till freds med att jag var ateist. Jag själv tyckte att det var en lite fånig anledning att göra slut men för henne så var det tydligen en big deal. Så kan det vara en kultur fråga? Jag har haft många tjejer utomlands från bland annat asiatiska länder, England, USA osv som visste exakt hur jag var och såg förbi det. När det kommer till tjejer inom Sverige så har jag skrivit med hundratals varav ett fåtal har svarat ett par gånger innan de ignorerat eller avmatchat. Min gissning såklart är att de hittat någon mer intressant att lägga fokus på. Var ett par år sedan då någon hörde av sig som bodde rätt så nära och vi pratade en del och hon ville att jag skulle komma över så vi kom överens om ett datum. Sen helt plötsligt slutade hon att svara och avmatchade mig precis innan. För de personerna kanske det är en världslig sak att göra så och inte spelar nån roll men för mig gör det ju ganska mycket när de får upp mitt hopp bara för att ta det ifrån mig I sista sekunden. ## Comment 12 Author: Sindri Som sagt, jag har så svårt att fatta det där med digital dating, och jag vet att det är svårt att hitt mötesplatser på uteställen som det var "på min tid", men ändå. Det måste bli så ytligt och opersonligt. När man pratar är det så mycket med tonfall, gester, ögonkontakt, som inte finns när man skriver. Klart det blir konstigt och att man missuppfattar. Och som sagt, det känns så ytligt och alla bara springer från den ena till den andra. Du är inte en enda som tycker det är svårt att hitta en partner idag. Och de där som "avmatchar" dig, du kanske aldrig i livet hade velat träffa dem igen om ni hade setts IRL. Sedan är det aldrig bra att verka för angelägen, det verkar desperat. Man skall vara lite cool och inte vilja slänga sig så huvudstupa in i något. Din ilska och frustration är så välförståelig, men du måste försöka hitta andra värden i livet också. Och när du är mer trygg och liksom "bottnar" i dig själv då först tror jag att du verkligen kan träffa någon. Jag kan berätta att jag var äldre än du när jag träffade min man, och då hade jag helt lagt av att försöka träffa nån, jag var ganska laid-back och inte så jätteintresserad första veckorna. Så ge inte upp - gläd dig åt det du uppnått hittills och de framsteg du gör och framför allt - gilla dig själv och att vara med dig själv. Om du ger intryck av att inte gilla dig själv, så tror andra att du inte är något att gilla. Tänk på personer du möter som verkar väldigt självsäkra och coola - jag lovar att många av dem spelar bara. De har lärt sig att det funkar att låtsas vara självsäker, och med tiden blir de självsäkra. Betingad reflex. ## Comment 13 Author: Diabozel #12 Du har inte fel direkt. Tycker själv egentligen att det där med Tinder och dating appar är rätt märkligt. Bara den där grejen att svepa höger eller vänster beroende på om man gillar personen eller inte för att sedan sitta och snacka med ett flertal personer samtidigt för att sedan ghosta de man tycker är ointressanta. Hade man gjort så I verkligheten så hade man ju blivit sett som ett riktigt rövhål lol. Tycker själv att jag är rätt bra på att kontrollera dessa känslor i verkligheten så tror inte att folk uppfattar mig som en desperat stackare som bara vill ha tjej och bli älskad. De personer jag pratar med irl känner ju inte till min egentliga osäkerhet utan pratar aldrig om brudar och sånt I verkligheten. När en annan person som jag känner med liknande problem men som verkligen inte kan kontrollera det och klagar hela tiden på att han vill ha en tjej så brukar jag rycka på axlarna och försöka få honom att lugna ner sig. Ironiskt nog så är han motsatsen till mig I personlighet och får inte till det troligen för att han som du säger inte kan bete sig coolt. Han raggar på varenda tjej han ser och spenderar helgerna på krogen med att snacka med brudar utan att det ger några som helst resultat. Anledningen till att jag utrycker mig som jag gör här är för att jag är anonym men är aldrig något som jag skulle prata om med personer som vet vem jag är. Är livrädd för att ses som desperat eller svag så I verkligheten beter jag mig som om jag inte riktigt bryr mig och frågar folk så säger jag att jag inte pallar med att springa efter tjejer och att jag prioriterar annat just nu och om det händer senare I livet så great men om inte så klarar jag mig ändå. Är inte exakt så jag känner men är det som jag utstrålar till de som känner mig. ## Comment 14 Author: Sindri #13: Och precis som det du beskriver längst ner i inlägget är det nog många som gör. Med tanke på hur mycket man hör talas om att det är svårt att träffa någon nuförtiden så tänker man ju att det borde hända något snart. Att folk hittar träffpunkter på ett annat sätt. Hur är det med dina andra killkompisar? Har de tjejer eller bryr de sig inte ("heller"). Har du uttömt alla möjligheter till föreningar/aktiviteter där du bor? Lösa sammanslutningar som t ex hjälpinsatser/insamlingar, värna om natur eller miljö, bokklubb? Jag tror kanske inte nödvändigtvis att du skall hitta någon där, men alla sammanhang där du umgås mer med tjejer gör att du blir mer van att kommunicera och lära dig om tjejer och blir mer avslappnad i deras sällskap. Jag tror säkert du kommer att hitta någon en dag, men det kan ta tid. Den tiden får du använda så bra som möjligt till att växa och mogna och bli trygg i dig själv. En person som verkligen är cool på riktigt och inte bara har en attityd verkar ofta mer attraktiv. ## Comment 15 Author: Diabozel #14 Jo men känner även till äldre personer och pensionärer som aldrig träffat någon eller fick till det med någon fast de påstår att det verkligen ville och tycker att det är tråkigt att det blev som det blev. Även personer som död ensamma utan att någonsin haft någon. Är därför jag tänker att det inte alls finns någon garanti för att alla personer kommer att träffa någon och är svårt att tänka positivt när man har de erfarenheterna hos folk. Blir som så att jag speglar mig själv I de och tänker att det där kan vara jag många år senare. Tänker att det också gäller att ha självförtroendet och tänka att "det här fixar jag minsann". När det kommer till mina killkompisar så har de flesta inte tjej. Dock så gömmer de inte heller sin längtan och är öppen med att de nån gång vill ha tjej och även familj. Dock inte till den grad att de gräver ner sig utan de är bra på att leva I nuet och uppskatta de sakerna som de I nuläget har. Det jag har gjort är väl att kolla igenom Facebook grupper osv efter aktiviteten I min hemstad men inte lyckats hitta nått där. Vet inte exakt hur man söker upp sånt men bor som sagt I en mindre stad där inte jättemycket händer. Annars så håller jag med om att prio ett ska vara att utvecklas och mogna som person. Är verkligen all in för självutveckling. Min kompis däremot gick nyligen med I en friidrottsklubb. Själv är jag verkligen inget för sport eller idrott men tänker att om han lyckats med det så borde även jag kunna hitta något annat som passar mig. ## Comment 16 Author: Sindri Vad bra att ni i kompisgänget kan prata om det, det blir ju lite att lätta på trycket, och du ser att du är ju inte ensam. Skulle det vara svårt att dra igång någon verksamhet där du bor? Något med musik kanske? Det finns ju sport och sport. Padel t ex är ju väldigt populärt och "inne" just nu. Simning - om ni har ett badhus? Fotoklubb? Filmklubb? Bokklubb? Spelklubb? (Jag menar bordsspel, inte spel om pengar) Cykelklubb? Ja, jag vet att det finns de som förblir ensamma livet igenom. Jag har jobbat på ålderdomshem när jag var ung och pluggade, och det har känts sorgligt ibland när man hört deras berättelse. En fästmö som svek, en fästman som dog. Men tänk dig inte in i det, tänk dig att du har mycket framför dig och du bor i ett fritt land där du på flera sätt kan forma ditt liv och din framtid. ## Comment 17 Author: Diabozel #16 Du menar starta något själv? Sport är jag inte så värst intresserad av. Gillar att gymma dock samt kampsport. Filmklubb däremot skulle vara nånting eftersom att film är ett av mina största intressen. En bokklubb låter också intressant. Har ingen aning alls om hur sånt fungerar eller vad man gör men gillar absolut iden. Vore riktigt nice om jag kunde finna något sådant. Ja vet att jag inte borde tänka mig in i banor där allt slutar I hopplöshet men när jag träffar och ser såna personer kan jag inte hjälpa att föreställa mig att även de en gång I tiden var unga med hopp, mål och drömmar men av nån anledning så slog det aldrig igenom för de. ## Comment 18 Author: Sindri #17: Några av dina kompisar har kanske några intressen som stämmer med dina? Det är alltid lättare om man är fler, inte minst att man har någon att bolla med och man stöttar varandra. Ta reda på vilka studieförbund som finns i din stad. Där kan man få mycket hjälp tror jag. Eller bara googla Hur startar man en filmklubb. Studieförbund kan kanske också ha kurser i t ex judo. Eller så finns en klubb redan. Har ni ett bibliotek så kan det vara en väg till bokcirkel. Eller en bokhandel, men de är väl snart utrotade. Det kanske finns något café som tycker att det skulle vara trevligt om en bokcirkel hade dem som mötesplats. I min kommun kan man gå in på kommunens hemsida och se vilka föreningar och klubbar som finns. Testa din kommun. Finns det inte något register (men det brukar det göra för många söker kommunala bidrag) så föreslå det till kommunen. Jag tror du har en massa driv i dig som inte riktigt blivit förlöst än.