# Sharp missy, Kermit och ni andra! Hjälp! Author: sara10 Måste bara fråga er hur ni hade gjort! Jag lever med en man den 2 år tillbaka.. Vi har båda vars 2 barn sen innan.. Jag älskar honom över allt annat.. Har aldrig mått så bra med någon respektive dåligt med någon.. För antigen är jag hans allt och då visar han det jätte mycket eller helt plötsligt går han upp i sig själv och då känns jag inget värd.. Men oftast har vi det jätte bra... I söndags bråkade vi och jag har fortfarande en klump i magen efter det, fast att vi pratade ut om det på kvällen! Nu tänkte jag skicka ett mail till honom bättre än att prata tycker jag.. Men jag vet inte hur jag skall formullera mig... hur hade ni skrivt.. Det som stör mig mest är att han verkar reta sig på vissa saker som jag säger eller gör sen får jag det i nacken efter ett bra tag efter.. Hur kan jag skriva? Kram ## Comment 1 Author: Sessan1 ja du det  var en bra fråga. Egentligen är jag bättre på att skriva sådant än att prata så att säga, men det är jag det :) Vet inte vad du skulle skriva riktigt, kanske ngn annan vet? lycka till iaf ## Comment 2 Author: [Borttaget] Det är jättesvårt att svara på, jag har liksom inte riktigt klart för mig exakt VAD det är du vill få fram? Det bästa är att skriva precis som man tänker, rakt upp och ner! Skriv som om du pratar. ## Comment 3 Author: Sessan1 #2 håller med sajberlena: **Det bästa är att skriva precis som man tänker, rakt upp och ner! Skriv som om du pratar.** ## Comment 4 Author: KickanLilja Känner igen det sättet han behndlar dig på (i alla fall det som framgår i mitt inlägg). Min sambo är ungefär likadan. Vissa dagar han är jättetrevlig och så och andra vill han helst vara ensam. I början tyckte jag det var jättejobbigt, men man vänjer sig. Han behöver ha egen tid och även om jag vill ha närhet hela tiden så måste jag aceptera honom och hans sätt. Kanske är det helt enkelt så att din pojkvän med behöver det? ## Comment 5 Author: Hoppfull Jag tänker oxå på hur du beskriver att när han går upp i sig själv känner du dig inget värd (om jag fattat rätt). Det kanske är något att fundera kring, hur ditt värde styrs av hans uppmärksamhet. Du bör ju egentligen känna dig lika mycket värd oavsett hans nycker, ditt värde bestäms av dig själv inte av honom eller hans uppmärksamhet. Jag känner igen mig i det du skriver, jag var oxå sån förr... men med mycket möda och besvär har jag ändrat den synen på mig själv. Men det här är förstås bara mina tankar... Lycka till hur som helst! ## Comment 6 Author: sara10 Tack för era svar! Kickanlilja hur länge har du varit tillsammans med din man.. Hur gör du när han vill vara själv? För det är precis det behovet min sambo har.... Och Hoppfull.. Du slog nog huvudet på spiken, jag är nog jätte osäker i mig själv.. Och det känns hemskt när han kan dra ner mig så!! Så fort han blir så så tror jag att han inte vill leva med mig längre!!! Hur skall jag tänka?? Kram på er! ## Comment 7 Author: KickanLilja Jag har varit tillsammans med honom i nästan 2 år. I början var det jättejobbigt, jag tog det väldigt personligt när han inte ville vara med mig... I början gick jag bara och vankade fram och tillbaka i huset när han gjorde något själv, kunde inte koncentrera mig på något annt, funderade bara på vad han gjorde och när han skulle komma hem. Jag tror att det mesta handlar om tillit. Jag litar numera på att han älskar mig och vill vara tillsammans med mig, men att han behöver göra det han tycker är roligt med, själv! Jag har också väldigt dåligt självförtroende och om han vänder ryggen till mig nån kväll och inte vill mysa för att han är trött så tar jag det väldigt personligt... Det bästa är nog att prata om det, om och om igen... ## Comment 8 Author: Hoppfull Jag håller med KickanLilja om att det handlar om tillit, fast i mitt fall tilliten till min egen duglighet. Om man blir orolig för att ens partner har behov av annat och andra än mig så litar man inte på att man duger och är intressant nog. Kanske skulle du börja fundera över vem du är och vad **du** vill, vad du tycker är kul och på vilket sätt du skulle kunna få känna dig bra, med men även utan honom. Kanske läsa en av de böcker om självkänsla som finns ute på marknaden och börja jobba med att känna dig tillräcklig i dig själv. Men det tar ju lite tid... Så är det nog klokt att prata med honom om hur du känner det, poängtera att du förstår att det beror på din egen osäkerhet och inte först och främst på honom. Då blir det inte någon anklagelse utan öppnare att prata om. Kanske kan han förstå och göra saker ihop med dig oftare då... kanske försöka hitta ett gemensamt intresse el liknande (ifall ni inte har det redan)? Lycka till! ## Comment 9 Author: KickanLilja Har tänkt mycket på dig, hur går det för dig? Och framför allt, hur mår du?