# Problem med tonårs dotter????? Author: Skat Jag har sen några år tillbaka haft en jobbig relation med min dotter, som snart är 19år. Hon har hoppat av gymnasiet i flera omgångar och gör nu ingenting. Hon orkar inte söka jobb och hänger ihop med sin pojkvän sen 2år( de gör slut och bråkar ca 1gång/veckan...). Även han är arbetslös. Hon klagar över att hon aldrig har pengar och antyder att hon ALDRIG får något av mig osv. Jag är förövrigt bara dum och egoistik och ger henne aldrig något... enligt min dotter. Hur skall jag få henne att vilja göra något? Att ta tag i sitt liv. Jag har försökt få henne att gå och prata med någon om hennes negativa tankar, men även det tröttnar hon på. Hon vill aldrig följa med när vi gör saker och reser till olika ställen. Utan hon skärmar av sig. Och klagar sen på att hon att hon missar allt.... Snälla hjälp mig, är det någon annan i min situation och hur skall jag hantera detta?? Jag mår själv jätte dåligt av allt detta bråk och dessa hårda ord... ## Comment 1 Author: Gasoline Oj oj oj, du kan ta och tala om för henne att det bara är bortskämda barn som får pengar utav mor och far i hennes ålder. Jag är 19 år, går sista året på gymnasiet och bor hos pojkvännen. Jag jobbar extra och så får jag studiebidrag, det är vad jag har att leva på + att jag ska vara med och betala maten hos min pojkvän. När jag bodde henna fick jag betala allt utom maten med de 1050 kr i månaden jag fick. Du måste ställa krav på henne, inget arbetssökande - inga pengar. Det är ingen bra start i livet att gå och dra bena ikring sig och tro att allt löser sig utav sig själv, för det gör det tyvärr inte. Du kan även säga åt henne att det inte blir ett dugg bättre utav att sitta inne eller utav att ha en bråkig relation. Tvinga med henne när ni är ute och reser, hon kanske tillslut inser att det gör henne gott. Jag har en ganska bråkig relation till min mor, och än värre till min far. Att sitta ner och prata om saker hjälper mycket, även om det känns jobbigt. Dessutom är uppmuntran något som gör en enorm skillnad, känner att ifall jag fick lite mer uppmuntran skulle jag oxå ha kunnat prestera lite bättre och fått lite bättre självkänsla. Vill bara ge dig en jätte stor kram, är inte förälder själv, men kan tänka mig att det är svårt. Lycka till ## Comment 2 Author: Skat Tack för ditt stöd. Tyvärr så ser inte min dotter saken på samma sätt... Hon mår psykiskt dåligt och det hjälper inte att dra med henne, jag har försökt. Jag vill inget hellre än att hon skall må bra och ha ett kul och intressant liv. Det skulle får mig att må bra, men just nu är det mest en STOR klump imagen..... ## Comment 3 Author: Gasoline #2 Förstår det. Jag vet ju inte hur illa hennes psykiska tillstånd är, men jag insåg när jag mådde som värst att bästa medecinen var att få komma ut eller något annat för att få saker att tänka på, saker som inte tyngde ner mig. När jag satt hemma så satt jag endast och tänkte på allt negativt, inbillade mig att folk inte tyckte om mig och att dom gjorde saker för att dom hatade mig utan änns logiska förklaringar. Musiken har oxå vart till en stor hjälp, istället för att skära mig eller hålla på med andra dumheter för att dämpa så lyssnade jag på musik, ett sätt att fly undan verkligeheten att tag. ## Comment 4 Author: Emelie-E Ett tag trodde jag att detta handlade om mig.. Men insåg snart att det inte gjorde det. Men jag är i samma situation som din dotter.. Och jag förstår att det måste vara jobbigt som förälder att se sin dotter stänga in sig så. Mina föräldrar tjatar på mig att jag måste hitta något att göra, arbete eller så. Men jag mår väldigt dåligt psykiskt så det är helt omöjligt. Jag tror att en sak som hade varit bra för dig, det hade varit att gå och prata med någon om ditt problem med din dotter. Så gjorde min mamma, hon gick först och pratade med någon för att sen försöka börja hjälpa mig. Och det hjälpte, men tyvärr så var det några år sedan nu, så jag har fallit igen. Och får nu ingen hjälp alls. Om din dotter mår dåligt psykiskt, så borde du finnas där för henne. Hjälpa henne att komma rätt.. Jag hade i alla fall blivit jätteglad om min mamma kunde tänka sig att hjälpa mig. Men jag får tyvärr klara mig själv, vilket resulterar i att inget händer.. ## Comment 5 Author: Moonick Jag känner tyvärr också igen mig men har lyckats komma ifrån allt. Att jag beteede mig så mot mina föräldrar var för att jag mådde psykiskt dåligt för att mitt ex fick mig att må så därav har jag förlorat mamma på ett sätt. Inget är sig likt i vårt förhållande.  Att hon inte vill följa med på resor och så är kanske mark väl kanske för att hennes pojkvän ger henne skuldkänslor och på så vis känner sig tvingad att stanna kvar men blir så sjukt ledsen för att hon innerst inne ville följa med. Att hon gnäller på dig för att hon inte får pengar kan också bero på även där att pojkvännen gnäller på henne för att hon inte har pengar och där av blir att du får smällen och vill ha pengar för att i själva verket att han ska ha dom. Men jag går efter vad som hände mig så det är ju bara en teori.. Allt du kan egentligen göra är som #4 säger. Vara där för henne, "försöka" träffa henne själv och prata vilket säkerligen inte är lätt. Undvik att säga till henne att det aldrig kommer att hålla mellan henne och killen fast det inte kommer att göra det, för om hon är minsta lik mig vilket jag hoppas att hon inte är så kommer hon att göra allt i sin makt för att bevisa motsattsen. Finns bara där och locka henne med alternativ som hon gillar och kanske hon hittar rätt spår igen. Lycka till både för dig och din dotter och om någon av er behöver prata så finns jag här att skriva till Tusen kramar till dig ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag har inte så mkt erfarenhet av barn och då ännu mindre av tonårsbarn. Men det var inte länge sen jag själv var tonåring. Har dock aldrig varit ett problem för mina föräldrar. Jag har en lillebror som är 20 och lever hos min mamma. Han klarade inte skolan, och blev utsparkad/hoppade av och flyttade sedan hem till mamma från att ha bott några år hos våran pappa. Han har också ADHD, och äter dagligen medicin för detta, så det gör inte det hela lättare. När han flyttade hem, så var jag på både honom och mamma om att han skulle söka till gymnasierna i närheten av oss, och söka det han vill göra, vilket är köra lastbil. Dock drog han ut på det hela, och nu hade han väldigt stor tur, då SYO-konsulenten(?) på gymnasiet i komunen hörde av sig, när dom såg att han inte gick i någon skola. Han fick ingen plats på gymnasiet, men dom placerade ut honom på praktik resten av terminen, vilket gav honom studiebidrag och erfarenhet. När praktiken var slut, var det bara att vara på honom direkt igen om att han skulle söka jobb, jag var med honom till arbetsförmedlingen, och talade om för honom, att det enda jobb han kanske skulle få var ett städjobb, men att det bara var att ta det då han inte har någon utbildning eller arbetslivserfarenhet. Han hade enorm tur som fick jobb på en skrot i närheten, och han tycker ju om bilar och så. Så han fick ett jobb som han tyckte var ROLIGT, vilket är det viktigaste. Tyvärr fick han och andra gå nu, och nu måste han börja om. Och det är inte det lättaste. Men försök få henne att söka sånt som HON tycker är KUL/ROLIGT, och även om dom inte anställer, så kanske praktikplatser, för det kan leda till vidare anställning senare.. Lycka till! ## Comment 7 Author: Skat Jag fick till slut min dotter att följa med på vår resa till Alperna. Hon fick ett litet andrum från alla bråk med sin pojkvän. Och hade chans att möta glada och positiva människor i en vecka. Hon verkade glad under veckan, även om hon inte alltid orkade åka skidor( gillade mer att gå på after-ski...). Väl hemma så har det kommit fram att hon tagit droger och mina aningar har besannats.... Hon är så himla upp och ner i humöret!!Jag har pratat med henne om detta och sagt att det som varit lägger vi bakom oss och nu ser vi framåt och ger hennes unga liv en ny chans. Hon verkade hålla med, men man vet aldrig med henne i morgon kan det vara på ett annat sätt igen.... Jag har kontaktat en familjerådgivare ang. min/våra problem och väntar nu på att de skall ge mig en tid.  Tack för era tankar! ## Comment 8 Author: Gasoline #7 Oj, det va ju inte så bra. Hoppas verkligen att hon kommer ur det! Och tack för uppdateringen. ## Comment 9 Author: KarinOretsson Du har fått många svar som är bra! Hoppas det löser sig med din tonårsdotter! Jag har ett bra förhållande med min mamma och pappa. Enligt mig är det viktigaste att visa respekt mot varandra. Du ska ha tålamod fast det är jobbigt! Kämpa vidare. Jag tror mycket på "älska mig som mest när jag behöver det som minst" fortsätt göra det fast du sätter gränser! Bli inte arg, bli ledsen och besviken istället. Det gör min mamma och pappa när jag gjort fel. Då känns det mer som ett svek, medans ilska gör att man får en jag-tänker-inte-göra-som-du-säger känsla. Hoppas allt blir bra! Tänk på timbuktusången! ## Comment 10 Author: silvery som övanstående sa, mass bra svar, och här kommer min syn på det hela: tycker du ska säga åt henne på allvar, du har ingen skydlighet att ta hand om henne längre. jag började jobba när jag var 15, gick klart skolan och hade anorexi under tiden. jag klarade mig utmärkt xD nu kmmer detta låta hårt, men hon måste lära sig att stå på egna ben. antingen får hon skaffa ett jobb och då kan hon få bo kvar mot att hon betalar lite för sig, eller så får hon åka ut och klara sig själv. du har tagit hand om henne så gott du har kunnat, inte ditt fel att hon itne vil ta ansvar för sitt liv. mina föräldrar oxh jag gick på rådgivning för vi hade problem, det hjälper tyvärr inte utan vi tonåringar (hehe) manipulerar så enkelt, vi säger det de vill höra bråkar lite och sen är alla glada och nöjda utom barnet. klart att man älsakr sitt barn även om man sätter regler och tvingar dem till att ta ansvar. de psykiska problemen beror inte alltid på föräldrarna, snarare allting omkring. men familijen får skulden. men lycka tilll iaf och kom ihåg DU ÄR ALLTID EN BRA MAMMA!! ## Comment 11 Author: Mammzing \# 10. Håller helt med! Tyvärr måste du ta dej själv i kragen och sätta hårt mot hårt! Mår man dåligt fysiskt går man till doktorn. Mår man dåligt psykiskt går man till psykologer. Vill man inte jobba så får man gå till socialen. Låter hårt, javisst, men du har väll ett eget liv. Du måste nog ochså ha hjälp. Hon vet precis hur hon kan tala till ditt dåliga samvete. Om du inte har nåt dåligt samvete?? Det har alla föräldrar hur vi än gör. Ta ett beslut om att söka hjälp och släpa med henne till psyket och socialen, det kommer att bli segt, jag lovar. Men du gör det av omsorg inte elakhet. Stå på dej ! Lycka till!! ## Comment 12 Author: freemark Håller med #10 och #11 till viss del. Det är viktigt att du ser till att hon har något att göra. Ju längre hon går utan sysselsättning desto svårare blir det för henne att börja med någonting. Jag hoppas att familjerådgivningen ska leda till någonting. Låter som hon skulle må bra av terapi. Ge inte upp och se till att hon får något att göra. Innerst inne skulle hon må bra över det. ## Comment 13 Author: Karmatarerskanise Jag känner igen mig i din dotter. Skillnaden är den att jag började med medicin och gick på samtal. Och mognade. Om hon använt/använder droger är det mycket viktigt att du får henne att söka hjälp. Annars lär dfet bara gå utför. Lycka till.