# Behöver prata av mig Author: Falurven Tror jag kan prata öppet här. Det är så att jag hade en pojkvän i 1,5 år .. Vi blev tillsammans i december strax efter jul år 2006. Det var både mitt och hans första "riktiga" förhållande, men vi hade (tyvärr) sex redan första gången vi träffades. Båda var oskulder, men vi höll ihop till strax före sommaren 2008. Eftersom jag varit sjukt deprimerad och negativ under den tiden vi varit tillsammans, pga händelser som inträffat strax innan, så verkar det har tagit hårt på honom, men han sa aldrig något. Jag var omedveten om hur illa jag kanske behandlade honom vissa gånger. Han gjorde slut strax före sommaren och vi sågs inte på ungefär 2 veckor. Jag var sjukt kär i honom och var jättebesviken över att han aldrig försökt säga till mig att jag var för negativ. båda var fortfarande kär i varandra och så men han orkade inte mer sa han. Eller ja, SKREV.. han gjorde nämligen slut via msn.. \*suck\* Var så besviken på honom när han gjorde så.. Efter två veckor ville han träffa mig igen. Båda hade varit på olika fester och min vän hade dumt nog ringt honom under kvällen och jag mådde skit igen. Han försökte få tag på mig dagen efter och sa att vi borde träffas och kanske försöka vara vänner eftersom han saknade mig så mycket. Blev ju jätteglad eftersom jag aldrig kunnat sluta tänka på honom. Så åker jag hem till honom och allt är PRECIS som förut! Han tar på mig, kan inte låta bli mig och vill inte vara ifrån mig. Jag blir så förvirrad! Det slutar med att vi har sex och blev tillsammans igen.. Men den här gången ville han hålla förhållandet hemligt en tid, för han var tydligen fortfarande osäker. (Kan tillägga att jag blivit grymt mycket positivare och inte längre är deprimerad, och detta mest tack vare pojkvännen själv) Senare så tar det slut igen, denna gången gör han slut med mig på telefon när jag är påväg hem till honom efter en fest(?) tror jag det var. Det slutar med att jag är tvungen att gå hem till honom trots att han dumpat mig, eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Bor en mil från honom så jag kunde inte gärna gå hem.. Vi slutade träffas igen efter den kvällen. Men senare saknade vi varandra igen och bestämde oss för att vara vänner. Ehum vänner med fördelar.. >< Så vi gick in i en sk kk-relation. Han var alltid fortfarande som vanligt. Ville pussas och kramas hela tiden, tog på mig osv. Och jag var inte längre kär i honom, inte han i mig heller. Men vi trivdes grymt bra ihop och tyckte vi mådde bra så som det var. Jag erkände det kanske aldrig, men det är klart att jag gillar honom.. Så det är därför det tog väldigt hårt på mig när han sa till mig igår att han träffat en tjej och att vi inte längre kan umgås såhär.. Jag låtsas som att jag inte alls har känslor för honom, så det vet han inte. Så jag var nonchalant och han tror jag tog det bra. Men i själva verket så dog jag. Det kanske är nu jag bör ta upp en väldigt hemsk händelse jag var med om på en sk gymnasiefest här. Jag blev nämligen sexuellt utnyttjad av två killar, och har inte talat om detta för någon (skedde för ca 1,5 månad sen) förrän igår natt då jag berättade allt för min x-pojkvän. Han blev jättearg och ledsen och överöste mig med kommentarer som "jag vill alltid att du ska må bra" "jag älskar ju dig så mycket!" "jag kan inte fatta att det här hände dig" osv.. Nu tänker han tvinga mig att berätta allt för mina föräldrar och försöka anmäla och massa skit.. Det är jul! Och jag har aldrig ens tänkt säga det där till någon någonsin, men gjorde det igår för jag blev så hemskt ledsen.. Det blev för mycket och jag orkade inte vara ensam om att veta. Idag talade jag ut med både min lillasyster och min kusin.. Grät ett tag också.. Under hela den här tiden då jag hållit detta inne så har INGEN märkt nått. Jag är sjukt duktig på att hålla mina känslor inne, se glad ut och skratta. Blir jag nere skyller jag på att det är stressigt i skolan. Nu vet jag inte vad det här kommer göra för intryck på er eller så, men nu har jag iaf pratat ut.. Mitt x tvingar mig som sagt att berätta för mina föräldrar. han tycker inte det är acceptabelt.. Han säger även att han aldrig vill se mig igen om jag tänker låta det rinna ut i sanden. Så om inte jag säger nått till min mamma innan strax efter jul, så kommer han göra det.. Men jag vill verkligen inte att detta ska drabba även mina föräldrar... :/ Viill inte se deras reaktioner.. Söker inga speciella kommentarer, vill inte att någon ska tycka synd om mig. Men kramar tackar jag och bockar för :) Känner mig helt enkelt så himla ensam nu.. Och vet inte vem jag ska prata med. Valde att vända mig hit. _Nu tycker ni kanske att det var onödigt att jag tog upp hela historien med exet, men det kändes nödvändigt.._ **Orkade någon läsa allt? :/** ## Comment 1 Author: Falurven Ledsen om texten är strulig.. Orkade inte läsa igenom efter konstiga formuleringar och stavfel.. Känner mig bara så tom och jävlig nu ## Comment 2 Author: pyromanen Både kärlekssorg och blibit utnyttjad.. du behöver definitivt någa kramar! Tror det är viktigt att prata med någon vuxen i din närhet. Känner ju inte till vilken relation du har med dina föräldrar, men om det känns som att det skulle bli mycket värre att älta detta med föräldrarna då kanske det finns en kurator på gymnasiet?  Det är viktigt att det inte bara kan hända sånthär utan att killarna som gjorde det får ta några som hälst konsekvenser.  De kanske gör det igen? Andra kanske också varit utsatta?  Även för egen del för att vara rädd om sig och sin integritat så tror jag det är viktigt att ha "sagt ifrån" ordenligt. Om övergreppet var grovt kanske det bör polisanmälas, om mindre då bör i alla fall skolan ta en allvarlig prat med "pojkarna". Det verkar som att din expojkvän vill dig väl i alla fall, tror du han skulle kunna följa med som stöd om du ville prata med kuratorn? Kram och var rädd om dig! ## Comment 3 Author: Karmatarerskanise Massa kramar till dig! Håller med pyromanen. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Ja jag tog mig tid och orkade läsa hela texten.. :) Förstår hur du känner dig med alla dessa känslor. Min storasyster blev också sexuellt utnyttjad, fast då av hennes ex med våldtäckter/ misshandel m.m. Förstår vad du har gått igenom och det kan ju inte vara lätt att berätta för familjen. Men jag tycker det var starkt utav dig att berätta över huvud taget som här inne på ifokus. Bara det är starkt! Och strulet eller vad man ska säga med din kille/kk/ex är väl inte helt bra för båda parter, speciellt du som mår dåligt utav det med alla känslor. Tycker du ska gå vidare och finna någon bättre som inte velar eller så med dig. Kramar & god jul gumman ## Comment 5 Author: Falurven **#2 o #3**: Att jag inte vill berätta för mamma eller pappa beror mest på att jag inte vet hur dom kan reagera. Jag vill inte att dom ska behöva må dåligt, för jag antar att det är ungefär så det kommer bli. Dom har det jobbigt redan som det är.. Kurator kan vara en utväg.. Och antagligen skulle mitt ex mer än gärna ställa upp och stötta mig, om jag bad honom. Sen finns det inte mycket jag kan göra mot killarna.. Jag såg dom aldrig tydligt, så chansen att jag känner igen dom är ganska liten :/ Och nog sa jag ifrån alltid. Jag slogs ju.. Så dom kan knappast säga att jag var med på det.. Måste också tacka för att ni tog er tid och lyssna, för jag vet verkligen inte vart jag skulle ta vägen annars! Min syster kan jag ju prata med, men det känns inte helt som det räcker.. Min allra bästa kompis är bortrest till slutet av januari. **#4**: Men usch :/ Vet inte vad som är värst.. Att bli utnyttjad av någon okänd eller av sin egen pojkvän som det är meningen att man ska kunna lita på! Det lät inte alls roligt det där :/ Det är det jag tänker försöka också. Glömma bort honom. Men det känns verkligen grymt jobbigt på nått vis att han gick vidare före mig.. Då står jag ensam kvar liksom och han är redan på nytt spår. **Tack alla tre**! Det var verkligen skönt att prata av sig.. God jul på er :) Själv ska jag försöka hålla hakan uppe så gott det går och ladda inför hur jag ska lösa detta. ## Comment 6 Author: Aviendha Jag läste allt, och vill ge dig en stor eloge för din styrka av att dela med dig! Det kan finnas andra i liknande situationer som finner tröst i att inte känna sig ensamma. Även jag tror att du skulle behöva prata om det med någon, spår som man inte själv märker kan hemsöka en under lång tid om man inte bearbetar det. Men det är svårt, tro mig. Familjen vill man inte besvära, jag är likadan. De har ju så mycket och jag klarar mig själv, men faktum är att familjen i de allra flesta fall vill hjälpa, stötta och vara en del av ens liv, på gott och ont. Jag känner igen din killes beteende med, att han inte säger till att han sliter ont förän det blir försent, min är likadan. Vad det nu är värt för din del, men jag vet hur hemskt det känns för ens egen del. Tur är ju att han fortfarande kan ge dig sitt stöd, det kan vara värt mycket. Känns som om jag svamlar. Hoppas det löser sig för dig, och att du får hjälp att bearbeta allt. Det är du värd. ## Comment 7 Author: Ylva_87 Jag har också läst allt och Många styrke kramar till dig!! Nu vet jag inte vad du har för relation till dina föräldrar. Men jag är lite lika dan att jag inte vill besvära mina föräldrar om jag mår dåligt, men ändå så vet jag att dom vill att jag besvärar dom. Tänk på dig själv i den här situationen, tror Du att Du skulle må bättre av att berätta för dina föräldrar? Om du svarar ja på det så försök berätta för dom, kanske kan din syster vara med? Att du berättar för dina föräldrar betyder inte att du måste anmäla. Att anmäla är självklart en mkt jobbig process, men det kanske också skulle ge dig möjligheten och chansen att få rätt hjälp. Du behöver någon som kan stötta dig och bearbeta det som hänt. Att anmäla kan också vara en del i läkningen för dig att faktiskt visa för dig själv att du är värd mer. Det är inte okej att någon annan människa utsätter dig för ngt liknanade. Och har du tur kanske dom kan hitta dom skyldiga så de kan ställas tillsvars för vad de gjort. Ta hand om dig! och var inte för stark utåt, ta hjälp om den finns att få. Många kramar Ylva ## Comment 8 Author: mongu Styrkekramar till dig. Har läst igenom det du skrivit o det är med sorg i hjärtat. Du behöver helt klart nån att prata med. Kurator är bra för du måste få hjälp med allt detta nu, för annars är det risk att det kommer upp senare i livet o med fler konsekvenser. Man behöver reda ut sånt när det är färskt. Sen tycker jag att du ska prata med dina föräldrar. Det troliga är att dom märker på dig att nåt är galet. För som förälder märker man sånt, jag lovar. Var rädd om dig. ## Comment 9 Author: Falurven Känns verkligen som att jag inte vill berätta för mina föräldrar. Blir så förbannad när X säger att han tänker göra det vad jag än säger.. Och det värsta är att idag kom han och skrev till mig på msn om sina kärleksbekymmer med DEN NYA TJEJEN.. Han vet ju inte att jag fortarande gillar honom och att hjärtat blöder när jag märker att han gillar en annan.. Dessutom nämnde han att hon är "som dig nästan" ... suck.. idiot.. men jag då låtsas som vanligt som ingenting, stöttar honom och säger att han säkert bara överreagerar med sina bekymmer. Senare idag skrev han och var överlycklig. "Hon har skrivit ett sms! Hon har skrivit ett sms!! :D:D:D:D Well "good for u ;> Jag sa ju att du inte skulle oroa dig ^-^" Eller nått sånt skrev jag.. Måste ju hålla masken. Men tror jag måste säga upp kontakten med honom.. Han kommer såklart undra för han tror vi är superbra vänner.. Visst det är vi.. Men jag klarar inte se honom vara kär i en annan.. Det gör så ont! Kanske i framtiden.. Kanske det. Men just nu är det ett öppet blödande sår så det orkar jag inte.. Men vet inte hur jag ska kunna säga detta eftersom han inte vet att jag har känslor för honom.. ** Tack så mycket för alla goda ord!** Det värmer verkligen enormt. Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till nu. Ensamheten svider nått enormt.. :S Men nu är det jul och jag försöker verkligen göra det bästa av det :) ## Comment 10 Author: Falurven **Jaha idag släppte x:et bomben**. Skrev ett sms till mamma att hon borde prata om mig med en känslig grej som hänt för ca en månad sen. Så blev jag utfrågad av mamma men avslutade med ett bestämt "jag orkar inte berätta om det där just NU" så jag slipper undan hittills. Hur sjutton berättar man för sin mamma att man blivit utnyttjad på ett så fruktansvärt vis?! :( ## Comment 11 Author: pyromanen Det vore nog bra att vara ärlig mot exet.  Och att lära av denna jobbiga situation och inte hamna i en liknande igen, dvs inte vara oärlig mot nära personer. Hoppas du samlar mod nog till att våga berätta för din mamma! Förtår verkligen att det inte är lätt, men tror det kan vara en hjälp för dig att berätta. Behåller du det själv och tycker du ska klara det ensam då kanske upplevelsen sitter i mycket längre och förstör för dig. ## Comment 12 Author: Karmatarerskanise Du kanske kan ta och skriva det i ett brev som du lämnar till din mamma? Det kan vara lättare. ## Comment 13 Author: Falurven Har fortfarande inte klarat berätta för mamma. Känns som om det är jobbigt nog här hemma. Pappa har extraknäckt genom att fixa hb, och sen har han tagit för sig själv också och med detta varit full nästan hela lovet. Alla har bråkat, och pappa har varit så elak att till och med min storebror sprang gråtande ut ur huset en kväll strax efter jul. Nu säger mamma att hon nått sin gräns, och pappa har låtit bli att supa i ett par dagar, men stämningen är fortfarande väldigt spänd. Känns som det knappast blir bättre om jag öppnar käften. Jag kanske borde låta bli helt enkelt. Ni vet, det man inte vet lider man inte av :/ Eller? Prata kan jag göra ändå, men låta bli att göra inom familjen. ## Comment 14 Author: Criilona Hej gumman! Jag är ny på denna sida ,men är med på andra.Jag förstår att du känner dig skit.Och säkert i många lägen tycker att det kanske var ditt eget fel.Att du kanske inte var värd bättre osv.Det är så fel.Jag känner att jag kanske kan hjälpa dig lite men vissa saker kanske man inte vill dela med alla här på denna sidan.Så om du är intresserad kan du gå in och kolla på min sida,ja jag jobbar som medium och ja jag vägleder via kort.Men jag har också kurser i relationer och det har man ju hur många som helst.Så den hjälpen jag kanske kan hjälpa dig med är av egen erfarenhet och av saker jag lärt mig.Och jag är ingen psykolog...Bara en medmänniska som hjälper andra. Kram och ljus Catarina ## Comment 15 Author: pyromanen Jag tycker du ska leta up kuratorn på skolan! om din mamma o pappa själva är i risigt skick kanske de inte är de bästa på att hjälpa dig. ## Comment 16 Author: rebeccajansson Asså jag tycker verkligen synd om dig. Skall försöka att leva mig in i din berättelse. Jag tycker inte att du skall fortsätta att vara tillsammans med den där killen. Så här ser jag det:! Det finns en anledning till att det tar slut mellan människor. Visst kan vissa hitta tillbaka till varandra igen men när det gäller sk till och frånförhållande så blir det bara jobbigt i längden... Du kanske inte mår dåligt nu men om ni fortsätter att ha ett till och från förhållande så blir det bara värre. Det låter som om din kille praktiskt talat tvingar dig att bekänna för dina föräldrar. Det skall han inte göra. Det där är en sak som endast gäller dig och ingen annan. Du skall inte behöva berätta det för dina föräldrar för att du känner dig tvingad av honom. Du måste själv känna att du vill och klarar av det. Jag vet inte hur din och din mammas relation är men om hon är en god mor så lyssnar hon på dig. Det skulle min mamma göra. Jag var väldigt mobbad när jag var liten men kunde alltid gå till min mamma både när det gällde små och stora saker. Tro mig det hjälper att prata ut om saker oavsett hur hemska dom än är. ## Comment 17 Author: Hennum jag läste allt du skrev, med dock inte alla kommentarer, för jag vill först svara det jag kommer att tänka på. En gång blev även jag sexuellt utnyttjad. Jag har berättat det för vänner som har varit förstående och uppmuntrande. Jag har gått vidare och aldrig berättat för mina föräldrar. De har faktist inget med saken att göra, jag kände inget behov utan att anmäla, mitt behov var att gå vidare. Så viktig är inte han för mig att jag tänker låta honom ta över mitt liv och mina tankar och ge mig in i en anmälan med poliser och grejer. Han våldtog mig, so what! Jag tänker inte låta honom påverka mig. Detta är nu länge sedan och jag mår bra :) Jag har inte låtit hans sexuella övergrepp ta över mitt liv. **Vill inte du berätta för dina föräldrar så gör inte det för guds skull!** Låt inte ditt ex bestämma vad du ska göra, han kan inte säga att du måste berätta för dina föräldrar för annars vill han inte träffa dig, det är sjukt och omoget. Gör det du tycker känns bäst helt enkelt. Däremot kan det vara bra att prata med någon utomstående, någon som inte värderar och dömmer. Utan som lyssnar, förstår och hjälper. Men självklart skulle det vara bra att killarna som förgrep sig på dig får veta att man inte gör så, och lära sig att inte göra om det. Lära sig respekter andra människor helt enkelt. Förstår känslan av att man inte vill bli tyckt synd om. Att bli tyckt synd om hjälper inte. Stå på dig och var stark! Du är bäst som du är :) \*kram\* ## Comment 18 Author: LinnB Då jag skulle berätta för mina föräldrar att jag tänkte anmäla mitt ex för våldtäkt var jag rädd för precis samma sak. Livrädd för deras reaktioner och livrädd för att dom skulle se mig annorlunda på något sätt. Jag var ju fortfarande jag. Livrädd för att dom skulle fråga ut mig en massa för det orkade jag inte. Jag skrev ett brev, där jag skrev om allt som hänt och vad jag tänkte göra, sedan avslutade jag brevet med 'Jag vill inte att ni ställer några frågor, jag pratar om det när jag är redo. Kom ihåg att jag fortfarande är er dotter.' - om jag inte minns fel.  Men som ovanstående skriver så låt inte ditt ex styra över dig heller. Du gör precis vad du vill, men det jag kan berätta utifrån mina egna erfarenheter är att det är skönt när dom vet. Det kan ge svar på mycket för dom. Hur som helst, du behöver en massa kramar! **Skickar både 7000 kramar och en massa värme! Du är en otroligt stark människa, kom ihåg det.** ## Comment 19 Author: Falurven Jag är inte i skick att svara just nu. Tar det senare istället. Men passar på att skriva så ni vet att jag är kvar. Har läst dom senaste inläggen och tackar djupt! Tror faktiskt jag ska bestämma tid hos skolkuratorn. Minns när jag gick till förra skolans kurator, och det trivdes jag med då så det kanske jag gör nu också. Mitt ex har jag ingen kontakt med numer. Han har fullt upp med sin nya flickvän. ## Comment 20 Author: Hennum bra idé med skolkuratorn tycker jag. Jag önskar att du lyckas återhämta dig helt från detta och snart kommer kunna fortsätta ditt liv så som du vill. :) \*fler kramar\* ^^ ## Comment 21 Author: Guldklimp Jag har själv varit i en liknande situvation så vet hur du känner dej på sätt och vis... När jag var 16 år var jag på en fest med mina kompisar, en kille som jag träffat ett tag var också där, jag var oskuld han var erfaren och visste att jag inte ville ha sex förren längre fram. Trots detta utnyttjade han att jag blev mycket full (han söp mej medvetet under bordet (droger inblandat? Vet jag ej i dag men skulle inte förvåna mej då han själv höll på) så nästan helt från medvetandet förlorade jag oskulden med honom, jag har bara små små minnen ifrån det hela men det mesta är totalt svart. Vet ej om jag protestera, dock vet jag att han visste om att jag inte ville, plus att alla mina kompisar visste att jag inte ville och dom såg allt! Jag valde att inte anmäla, inte prata med någon ingen kurrator, inga föräldrar och inte mina kompisar (varför skulle jag dom stoppade det inte trots att dom visste att jag inte ville) Jag ångrar mej nu, efter honom har jag haft sex med 3 killar,alla har jag haft förhållande med. Trots detta att jag litat på killarna känner jag endast obehag mot sex, får panikångest och blir deppig,kan börja gråta helt hysteriskt under "akten" och bara ligga och skaka m.m Hade jag pratat om det fått hjälp hade jag kankse kunnat gått vidare på ett helt annat sätt, fått hjälp med hur jag ska hantera situvationen. Jag vet inte, detta skedde för flera år sedan men än i dag kommer trycket i bröstet och obehaget fram helt plötsligt. Min syn på sex är tyvärr inte så som den ska vara, för mej är sex inget fint, det är äckligt och totalt känslolöst. Sex är för två älskade fina personer för mej är sex endast ett sätt för killar att visa sin makt.... Så mitt råd är prata om det låt proffetionella personer hjälpa dej, så att du slipper känna som mej och sexet slipper bli förstört. Mitt motto i livet är _ensam stark,_ men i detta är man inte stark ensam. Många varma kramar Pratar gärna över pm om du vill ha mera stöd! ## Comment 22 Author: Falurven **#21**: Oj herregud. :/ Det där låter inte roligt.. Än har inte jag märkt några hemska känslor under sex efter övergreppet, och jag hoppas jag slipper. Sex är nått underbart man ska njuta av så det vill jag inte gå miste om.. Hoppas för tusan att din syn på detta förändras och att du också kan tycka om det.. ** Tänkte hålla er lite uppdaterade.** Jag har berättat för mamma. Berättade genom att helt enkelt visa henne den här tråden. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men nu vet även pappa, min ena bror och min mentor om övergreppet. Kanske är bra att mentorn vet. För det har blivit mycket strul i skolan för mig på senaste tiden. Min mentor ska kontakta kuratorn och se till att jag får en tid. Mamma här även kontaktat stadt som höll i festen där jag var, och tänker polisanmäla dem. Tycker att det är deras ansvar att det ej ska hända nått säger hon. Robin (bror), och pappa vill ha ihjäl grabbarna (huuh!) och min andra bror har för mycket egna bekymmer, så han har ingen berättat något för ännu. Plötsligt ska allt tas itu med på en gång! Känns nästan som jag ångrar att jag berättat. Jag ville glömma händelsen. Visst kuratorn ville jag prata med, men jag hade inte tänkt anmäla händelsen eller liknande. :S Kommer man verkligen någon vart med det ? När jag inte ens vet vilka det var.. Oh herregud.. **Allt känns bara så himla tungt nu**. Skolan är en jävla pina. Sitter bara där för att få närvaro och är sjukt skoltrött. Inget är roligt där och jag har inte någon ork alls att engagera mig i nått. Sen att jag fortfarande ej har en aning om vad jag ska göra efter skolan gör inte saken bättre. **Jag har upptäckt att jag förlorat all vilja och all lust**.. Ser inget bra i mina dagar längre :/ Gud vad negativ jag låter nu, men tänker forsätta prata av mig så kanske det känns bättre. Är jobbigt att "vara positiv" hela tiden för att folk inte ska lägga sig i irl. Min dag känns liksom "vakna - fixa - åka till skolan -försöka äta lunch, men ofta spy - komma hem - sitta här/läsa/sova - försöka äta middag, men ofta spy igen - sova" vakna.. osv. Jag ser inte fram emot nått! Det finns inget som gör att jag tänker "Gud vad DET ska bli roligt!" Förut var det mitt ex som fick mig att tycka dagarna var värda. Det var honom jag längtade till och HAN var min "gnista". Livsglöd eller vad man ska kalla det. Men nu finns det ingen.. Jag vet inte vad jag ska bära mig åt för att få tillbaks min livsglädje. Bli glad och se fram emot saker.. Känns inte som att det är någon mening.. Vad sjutton ska man göra!! Glädjen är fullständigt borta! :/ ## Comment 23 Author: Karmatarerskanise Jag tor det var bra att du berättade! Det är viktigt att familjen kan vara ett stöd. Och att prata med kurator är jättebra! Det ska du absolut göra! Allt kommer bli bättre, om du ger det en chans! Du kommer aldrig glömma, men du kommer gå vidare! ## Comment 24 Author: Falurven Har varit hos kurator. Och nu får man hoppas jag blir på bättre humör innan jag ger upp. Bröt ihop här om dagen, och känner mig hemskt deprimerad hemma. Så nu bor jag tillfälligt hos min bror. Får se om allt blir bättre sen. Tack Hera <3 ## Comment 25 Author: Karmatarerskanise Inget att tacka för. Vad bra att du har en bror du kan rymma till då allt blir för jobbigt! Önskar att jag hade haft det en period i mitt liv. Kram igen! ## Comment 26 Author: Falurven **Det har hänt en del sedan sist.** Jag har vart hos polisen och gjort en anmälan. Mest för att bevisa för mig själv att det jag vart med om är fel och att det inte är mitt fel. Den jag pratade med var en jättetrevlig kvinnlig polis. Men usch så jobbigt det var att beskriva hela kvällen i detalj. Sen att jag inte minns sådär jättemycket gjorde inte saken bättre. Det blev mer och mer uppenbart för mig hur illa det faktiskt är när jag skulle beskriva hur dom höll fast mig och massa skit. Usch.. vill inte påminnas. Någon tid efter anmälan har mamma anmält både stadt där allt hände, skickat in insändare till tidningen för att öppna upp folks ögon för hur allt kan vara inne på gymnasiefesten och så har hon anmält det till försäkringskassan där vi har dubbel hemförsäkring. Nu har det kommit fram att jag ska få en ersättning på 90 000(!) efter detta. Jag har inte förväntat mig pengar! Jag fattar ingenting.. Skönt att det märks att det jag varit med om är fel. Alla försöker övertyga mig om att det inte var mitt fel alls. Så det är skönt iaf det... Mest jobbigt efter allt nu, är att jag har sådant problem med killar.. Killen jag träffar nu, när han försöker kyssa mig så känns det hemskt i magen på mig. Även om jag vill så känns det fel! Jag är fan rädd. Så jävla rädd.. Och så har jag märkt hur svårt jag har att bli kär.. Och att mitt hjärta FORTFARANDE är upptaget av mitt ex gör inte saken bättre. Börjar glömma honom nu iaf, tack vare min nya killkompis som ev blir mer om jag lyckas slappna av någon gång. Det är tur att han vet varför jag är osäker iaf. Lät honom veta det, så han inte tror det är pga honom. **Shit vad långt inlägg. Ber om ursäkt för det**. Men skriver av mig här. Nästan som min lilla dagbok om man bortser från den respons jag får :> Men såhär ser det ut nu.. Är ganska glad och inte lika deprimerad efter att fått allt gjort iaf. Tack och lov. Trodde jag skulle gå under en tid. ## Comment 27 Author: Aviendha Vad otroligt skönt att höra att det känns lite bättre efter allt elände och att du får stöd från familjen! Det ÄR inte ditt fel, men tyvärr kommer andra människors fel att tynga dig, men förhoppningsvis kan du arbeta med det så att du med tiden kan hantera det. Förstår om det känns fel i magen vid kyssar och känslor efter din traumatiska upplevelse, men samtidigt låter det positivt att han får dig på lite andra tankar. Ett steg i taget, du behöver inte springa. Lycka till och sköt om dig! ## Comment 28 Author: Jojaton En massa kramar till dig, underbara människa! ## Comment 29 Author: Jojaton En massa kramar till dig, underbara människa! ## Comment 30 Author: Hennum Vad synd att det känns hemskt i magen när du kysser den där killen. Det är inte bra att du är rädd. :( Vad ska man säja... Du måste ta det lugnt. Kan tänka mig att du är rätt uppstressad av allt det här. Kanske kan du inte riktigt slappna av förrän allt det här med anmälningar och grejer är avklarat. Det är viktigt att bearbeta händelser, men sedan måste man lämna dem till det förflutna och gå vidare i livet. Jag hoppas verkligen att du kan göra det så småningom, när du är redo. Känns det bättre när det är du som tar initiativet till kyssar osv? Ja, det är nog viktigt att berätta för killar du träffar mycket varför du känner som du gör. Så att de inte blir jobbiga och omständiga. Önskar dig all lycka, och skriv på! :) ## Comment 31 Author: Guldklimp Hur går det för dej?? Jag vet som sagt hur du känner dej, låt det ta tid. Du kommer inte över det på en gång. Fortsätt kämpa, med 5 år i ryggen så vet jag vad jag pratar om och för en gångs skull har jag tagit ett steg framåt i rätt riktning. Det tar tid och låt det ta den tiden också ingen ide att du skyndar. Inga sår läker fortare för det, såren läker med tiden men minnena lever kvar. ## Comment 32 Author: chokladfudge Kram! ## Comment 33 Author: Falurven Det var länge sen jag skrev i den här tråden. Vet inte vad jag borde skriva nu heller, men den killen jag inte kunde kyssa, har jag tyvärr sagt upp kontakten med.. Han var alldeles för kär i mig medan jag inte hade några känslor för honom.. Det blev himla jobbigt i längden ;/ Dock är jag åtminstone sams med mitt ex. Jag har till och med umgåtts med honom, förra helgen i fredags kikade vi på film. Just nu knallar jag mest på och brukar kunna hålla humöret uppe, tack och lov. :) Även om pappa söp till det ordentligt nu i påsk.. Han var vedervärdig. Hemsk.. Det var förresten då jag drog till exet.