# Föräldrar Author: Tatsja Bara en undran? Måste man älska sina föräldrar? Jag gör inte det. Att ta ordet hata är lite för starkt, men efter all behandling mor gett mig, så kan jag ALDRIG älska henne. Har bara en sporadisk kontakt på ung 10 min i veckan. Löser melodikryss och sen ringer vi varandra och hjälper till med det som den andra inte kunde. Hon bryr sig varken om mig, mina barn eller sitt första barnbarnsbarn. Mina barn \*hatar\* mormor. Min far har jag inte sett sedan jag var 7 år och när jag tänkte söka honom och visa att han blivit morfar, så hade han gått bort. Så jag undrar om man verkligen måste älska sina föräldrar ## Comment 1 Author: AnneN Nej det måste man inte, det tycker iaf inte jag att man måste, speciellt inte om man blivit dåligt behandlad av dem. ## Comment 2 Author: Tatsja Det är så jag känner det, men många säger att man måste älska dem. De har ju fött dig till denna värld och tagit hand om dig. Vilket de INTE gjort. Jag har tagit hand om min familj sedan jag var 3 år. Det enda jag fick som tack, var slag och hugg. Det jag lovade mig själv som liten om jag fick egen familj, har jag hållt ## Comment 3 Author: AnneN Jag har vuxit upp i alkoholisthem och jag har en slags hatkärlek till mina föräldrar... De få gånger de är nyktra så är den bra, men då de har duckit så kan jag ärligt säga att jag hatar dem, samtidigt som jag på något sätt tycker synd om dem som sitter fast i sitt beroende och inte lyckas ta sig loss. ## Comment 4 Author: Karmatarerskanise Självklart behöver man inte gilla sina föräldrar. Allt beror på hur dom betett sig. ## Comment 5 Author: Sara Man behöver inte tycka om varken sin släkt eller föräldrar. Appropå att de har fött oss, tagit hand om oss osv, det har ju ingen av oss bett om eller hur?! Skaffar man barn så SKA man ta hand om och försörja dem. Blir man med barn och verkligen inte vill ha det kan man alltid adoptera bort barnet. Man är inte skyldig sina föräldrar någonting efter en normal uppväxt, man måste inte betala tillbaka alla timmar de lekt med en eller all mat man fått. Speciellt inte efter en sådan uppväxt som du verkar ha haft. ## Comment 6 Author: Tatsja Tack för allt stöd av er. Förstår att det inte är bara jag som inte kan känna kärlek till mor och far. Ändå sitter jag här som 50+ och har dåligt samvete av att jag inte hjälper mor tillräckligt. Fast jag har blivit starkare med åren. kan idag be henne flyga och fara. då blir hon stum. Har försökt att prata om hur jag upplevde min barndom, då slår hon ifrån sig. Vill inte höra, prata om något annat. Hon stänger tom av radion om det är tråkigheter där, så nyheter lyssnar hon aldrig på. Mor går fortfarande med skygglappar. Styvfar -som är död -nä han som var så snäll. går inte att snacka med henne. Därför skrev jag om mitt liv och ska få den i bok denna vecka. Rena terapin. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Nej, man måste inte älska sina föräldrar. Det gör inte jag. ## Comment 8 Author: hus-musen man måste inte tycka om sina föräldrar,men man bör ha någon form av respekt för dem. naturligtvis beror de på hur föräldrarna uppför sig då. har de gjort sig förtjänt av respekt så ska de ha det. har de inte gjort det så ska de ha en spark därbak![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") antar att det är lättare när man är ung att "hata" sina föräldrar för alla möjliga viktiga o oviktiga anledningar. har sj sett ungar få utbrott på sina föräldrar för att de inte får gå på den där festen eller köpa den där saken. där finns det ingen respekt. men som du då tatsja som har funderat igenom saker o ting och har en vuxens perspektiv på saker och ting, ingen kan döma dig om du inte gillar dina föräldrar.inte så länge du har en anledning till det iaf tycker jag. ## Comment 9 Author: Aviendha Nej, absolut inte. Jag tar min mammas goda sidor, och struntar i hennes dåliga. Mycket lättare nu när jag är vuxen och bor själv, så kontakten är sporadisk och på mina villkor. Det har lett till att vi har en bättre relation nu. Men som min mamma säger, så måste man inte älska en förälder man inte har något kärleksband till. Hon blev själv väldigt dåligt behandlad av sin mamma \*min mormor\* som aldrig trodde på henne och hela tiden favoriserade mina mostrar. Min mamma mår än jättedåligt över det, vilket jag kan förstå. Men hon säger själv att hon inte kan vara tvungen att älska sin mamma då hon aldrig gett sin dotter ett band av kärlek att bygga en relation på. ## Comment 10 Author: Tatsja Har man som jag fått stryk och hugg sedan 3 års ålder. Nästan jämt gå hungrig när de andra får äta sig mätta. Bara sitta och titta på. Ta hand om mor och bror men ändå få skäll och stryk. För att sen få en styvfar som inte vara snäll mot mig. Då kan man inte älska henne eller respetera henne. Hon gjorde mitt liv till ett rent helvete från liten ålder. Hade jag inte blivit fosterbarn vid 13 år så hade jag inte levt idag. Ibland undrar ändå hur jag överlevde. Boken har kommit ut nu ## Comment 11 Author: Aviendha Har du skrivit en bok om det? Vad starkt gjort! Vad heter den, och vart finns den? \*med risk för att dum-förklaras för att jag missat detta stora\* ## Comment 12 Author: AnneN #11 här finns boken som Tatsja skrivit [http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=1361](http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=1361) jag har själv läst den och rekomenderar den verkligen till alla ## Comment 13 Author: Aviendha #12 Tack, det ska jag kolla upp! ## Comment 14 Author: tantnett #**10** **Grattis** till din bok. Nej man är icke skylldig sina föräldrar ett dugg. Däremot vilket det sällan talas om så är det väl tvärtom föräldrarna som är skylldiga till att barnen dom sätter till världen skall vara önskade och få en kärleksfull fostran. Har själv ingen kontakt med min sk moder. Har ingen susning om hon överhuvudet taget lever idag och bryr mig icke ett smack om vilket iheller. Känner enbart ett oerhört hat. Men då jag var liten samt under min uppväxt så var man många gånger ledsen över att ens moder ej frågade efter en. Tyvär har det ju även påverkat en i vuxenlivet också om än omedvetet. ## Comment 15 Author: Tatsja #12 Tack så Mycket. #14 Tack till dig också. Ändå har man en viss saknad i livet. Även om man hatar sin mor. Bara är så. Att skriva boken blev ett slags terapi för mig och gjorde att jag kunde släppa hatet och gå vidare. Inte titta bakåt. Kändes både skönt och ledsamt. ## Comment 16 Author: Liss Neeh, jag tycker inte man är skyldig att älska en förälder. Jag kan inte säga att jag älskar min far och jag har heller inga samvetskval för att vi hörs så sällan. Jag mår helt enkelt mycket bättre utan honom i mitt liv. Respekt kan man ha för sina föräldrar om dem förtjänar det, precis som vilken annan människa som helst. Blir man behandlad illa och inte får någon kärlek från dem så finns de ingen annledning att ge kärlek tillbaka. Däremot så finns de nog ett ansvar för föräldrar att älska sina barn. Har man tillåtit sig till att bli gravid och tar beslutet att föda barnet så får man därefter också ta ansvaret att ge barnet den kärlek den förtjänar. Får man inte den kärleken, är det väl självklart att barnet missunnas och har en anledning till att inte älska tillbaka. ## Comment 17 Author: Tatsja Visste inte att så många höll med mig i denna fråga. Jag har hela livet känt skam över att jag inte kunnat älska min mor. Men efter att jag skrev boken så kände jag så att det inte är undra på och nu har jag blivit "vän" med mina känslor. Att jag har lite kontakt med henne, beror nog på mitt samvete och att hon nu är 76 år. Fast när jag ringer till henne, så känner jag bara likgiltighet. Hon är som en avlägsen bekant. Mina söner säger att de får känslan av att hon äntligen har förstått att hon har en dotter. Men det gör mig detsamma. Har hon inte brytt sig förr, så är det ingen idé nu. Det går inte att påtvinga känslor. Hennes sambo sliter som ett djur och hon sitter bara och lägger patiens och dricker vin. Orkar inte ens fylla på sitt eget glas. Har ju operetat lårbenet. Stackars henne. Men att jag är handikappad skiter hon i. Jag skulle helst flytta upp i närheten och ta hand om henne. Tack och lov. 14 mil emellan. Låter cynisk, men det är jag. Kramiz ## Comment 18 Author: TerriZue Jag tycker inte heller att man måste älska en förälder. Man måste inte älska någon annan om de inte förtjänar det och man själv vill det, det ska inte vara anorlunda för en förälder. Kärlek är något man måste göra sig förtjänt av, oavsett vem man är. ## Comment 19 Author: Tatsja #18 Håller med. Så är det för mig. ## Comment 20 Author: mona43 Man skall inte alls tvingas älska någon i släkten anser jag, inte ens sina föräldrar, speciellt om de svikit en hela tiden, och varit elaka och tanklösa. Kärlek kommer från hjärtat, och skall vara ömsesidig, eller så skall man åtmonstone kunna respektera varandra, kan inte den ena det, och bara vill ha, men inte ge, så har den inte gjort sej förtjänt att få något heller. ## Comment 21 Author: menhir Kärlek är en känsla man inte kan tvinga fram. För sin egen skull är det viktigt att förlåta sina föräldrar för annars finns en bitterhet kvar. Den bitterheten bekyrmar inte föräldrarna utan förpestar bara ens eget liv. Sedan tror jag, utan att dierkt vända mig till TS, att det är lättar att lägga in dolda värderingar i föräldrar och syskons ord. "Jag vet att hon säger att det var bra men EGENTLIGEN menar hon att det kunde varit bättre" - ungefär. För min del dröjde det tills långt efter att jag fått barn innan jag kunde se mina föräldrar som jämbördiga vuxna medmänniskor och innan jag förlät min pappa. ## Comment 22 Author: Alexej Jag bröt all kontakt till min mor för många år sedan. Hon har bara skadat mig. ## Comment 23 Author: destroyed Jag vill inte ha någon kontakt med mina släktingar för att många av dem har sårat mej så mycket ## Comment 24 Author: mona43 Kan tillägga att jag har inte själv blivit sviken av mina föräldrar, men det är allt för många som har ständiga konfliker i sin släkt, det har även förekommit i min övriga släkt.  Många i släkten tycker kanske bara att man skall ställa upp, men ger inget tillbaka, eller så blir man inte riktigt nöjd med hjälp man fått, eller så är det någon gammal syskonavundsjuka eller annan avundsjuka eller så som ligger där. Vissa i min släkt har jag mycket lite kontakt med numera. ## Comment 25 Author: Tatsja Min släkt anser jag ska flytta närmare mor och ta hand om henne. Städa och så. Jag vägrar. Jag är ju handikappad och känner att hon kan gott ha det efter allt hon utsatt mig för. Sen bor ju båda bröderna nära henne. De kan gott ta lite ansvar någon gång. Kändes skönt att fnäsa av dem. ## Comment 26 Author: mona43 Ja det håller jag med om. ## Comment 27 Author: Strumpa Det är ju en fin gräns mellan hat och kärlek. Kärlek är aldrig lätt, oavsett om det är till föräldrar, partner, syskon etc. Dock är det nog inte lika accepterat att säga att man ogillar eller hatar sin förälder pga samhällets normer, men det betyder inte att det är något man ska känna skam över. Som tantnett sa så är det föräldrarna som faktiskt är skyldiga till att ge sitt eller sina barn ett liv de förtjänar, eftersom att de i de flesta fall faktiskt tog beslutet att sätta ett nytt liv till världen. I slutändan måste man försöka tänka på sig själv om någon skadar en både psykiskt eller fysiskt, oavsett vem det är, och göra allt för att man själv ska må bra. Trots allt är det bara dig själv du måste leva med i hela ditt liv ![Glad](http://relationer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 28 Author: Tatsja Innerst inne, tror jag mor mår dåligt. Hon klagar ibland över att min barn aldrig hör av sig. Men eftersom hon hela deras uppväxt, rent ut sagt, skitigt i dem. så får hon stå sitt kast. Hon hör ju aldrig av sig till dem heller. När min äldste son för 3 år sedan blev far till en dotter, åkte han upp till mormor för att visa. Aldrig mer, säger han. Hon brydde sig inte om barnbarnsbarnet, utan vinglaset var det viktigast. Inte ens en present till dop, födelsedag eller jul, kan hon kosta på sig. Och då vet jag att hon och hennes sambo har det väldigt gott ställt. Men vinet är det viktigaste tydligen. ## Comment 29 Author: mona43 #28 Verkligen ledsamt. Hon tänker inte på vad hon förlorar, den dagen hon eventuellt gör det, är skadan redan skedd, men då är det kanske hennes tur att känna sej utanför, de tänker inte alls på sin orsak till hur saker och ting har blivit, de ser bara fel hos andra ## Comment 30 Author: Tatsja #29 Jag bara hoppas att mina barn och barnbarn inte tycker samma sak om mig. Än så länge så verkar det inte så. Min äldste son sa för ett tag sedan till mig. Mamma, du var hård men rättvis när vi var små, jag tackar dig idag. Lovar det värmde när en som är 32 år säger så. Den andra sonen, som är 29, sa att du tog alltid hand om oss och fanns där för oss när vi behövde dig. Oavsett tidpunkt. Nu är det vår tur. Så jag tror jag gjort något rätt i alla fall. Jag har ju alltid funnits för mina barn. Även om de ringt när jag sovit och behöver min sömn för arbetets skull. Mamma har då klätt på sig och åkt iväg och hämtat dem. Även för deras vänner har hemmet varit öppet. Nu ska jag ut med Tatsja innan regnet. ## Comment 31 Author: [Borttaget] Här är en till... jag skippade i stort sett all kontakt med min mamma för ca 7 år sen. Fick henne och hennes beteende bara upp i halsen, fick totalnog. Hat vet jag inte om jag känner. Men leda och irritation, när jag trots allt träffar henne ibland (på familjesammankomster där det inte går att undvika), irritation över hennes beteende som går ut på att få så mycket uppmärksamhet som möjligt och hennes krumbukter när hon försöker få kontakt med mig, vilket inte lyckas så bra eftersom jag är artig men avståndstagande. Med tanke på hur hon betett sig mot mig genom alla år, under min tidigaste barndom, genom uppväxten och långt upp i vuxna år, finns det ingen anledning för mig att älska henne. Idag tycker jag en smula synd om henne, kan trots allt se varför hon blivit som hon blivit, men vill absolut inte ha henne i min tillvaro, jag skulle mycket snabbt bli helgalen på henne och vråla åt henne, eller snäsa, eller pika henne. Även jag har gjort försök att tala med henne, om hur jag upplevt min uppväxt, men möttes av stora oförstående ögon, och ett totalt frånsägande av allt ansvar och ett totalt skyllande på mig, jag som var ett litet barn medan hon var den vuxna. Samt att hon undanbad sig allt psykologiserande. Efter det gav jag upp. Mina bröder har haft svårt att förstå och acceptera varför jag inte vill träffa henne, men de vill samtidigt inte höra mina skäl till att jag avskyr henne. Och då blir det svårt - de vill ha sin egen uppfattning om henne intakt, utan att den störs av min betydligt negativare uppfattning... Men huvudsaken för mig är att jag lever mitt eget liv, på mina egna villkor. Mamma har enbart tillträde dit om JAG vill. ## Comment 32 Author: Linisen Man behöver absolut inte älska sina föräldrar.... ## Comment 33 Author: Sarah Blod är inte tjockare än vatten. Har själv en komplicerad relation till min pappa, där har jag fått vara den vuxna och förbise vissa saker om vi ska ha en relation. Nu är den bra, så länge som jag inte tar upp det som varit mellan oss. Du är fantastiskt stark och har inga som helt skyldigheter mot din mamma. ## Comment 34 Author: Tatsja Att vara stark och bryta med släkten, speciellt mor och bröder, var inte lätt för mig. Men att ödsla energi på dem som bara ger mig dåligt samvete och anser jag ska ringa, ge presenter, ansåg jag tillslut vara meningslöst. Bättre lägga den energin på mina egna barn och barn barn