# Väninnan är gravid - och jag är bara konstig Author: [Borttaget] I fredags fick jag veta att min bästa kompis skall ha barn. Jag är glad för hennes skull, men samtidigt känner jag mig en aning sorgsen. Vi har gjort så mkt kul ihop och jag vill inte förlora det. Hon är den enda jag har kunnat vara spontan med och nu är jag rädd att den biten försvinner. En efter en av mina vänner bygger bo och skaffar sig familj och jag känner mig ganska ensam om det liv jag lever. Det får mig att känna mig lite som ett ufo; udda, konstig... Visserligen har jag alltid känt mig annorlunda, men det är mer påtagligt nu. Själv har jag ingen som helst längtan efter det liv som de lever; jag är helt enkelt inte där än. Jag vet inte ens om jag någonsin vill ha det. Samtidigt har jag en längtan efter att vara "normal", vad nu det vill säga... Är det någon annan som känner som jag? ## Comment 1 Author: Eriktheking Vet inte hur gammal du är men som jag ser det är det enkelt. Klart det är jobbigt med förändringar, man passerar många sådana. Relationer som spricker, jobb som man slutar från och kompisrelationer som förändras. Häng på kompisen och stötta henne, hitta en egen liten vrå att finnas i hennes liv. kompisen är säkert lika fundersam som du så häng på och gör vad du kan så kommer det att gå bra. Har kompisar som jag glidit isär från men rätt som det är är man på samma nivå och vägarna möts igen. Koppla inte lös henne utan stötta henne. ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1 Jag är snart 31. Naturligtvis har jag inte tänkt sluta umgås med min väninna bara för att hon skall ha barn och självklart har hon min stöttning. Det är bara det att jag kommer sakna att ha en sådan tjejkompis som hon har varit fram till nu - någon jag kan festa, resa eller åka på festival med. Jag vill ju inte göra dessa saker ensam. :/ Naturligtvis är hon inte min enda vän, jag har egentligen mängder med bekanta, men det tar tid att bygga upp en sådan relation som vi har och jag är dessutom ganska kräsen när det kommer till personer jag vill ha nära. ## Comment 3 Author: asvensso Jag forstar dig och tyvarr sa forsvinner en del av de nojen man delat som singel nar kompisarna fatt barn. Nagon enstaka utekvall da och da, kanske en tjejhelg vartannat ar om fadern eller slakten staller upp och passar barnen. Det jag definitivt saknar ar lite roligt nattsudd med udda typer i en bar. Snackandet och fikandet och lunchandet finns ju kvar. Det satt jag lost det pa ar att fylla pa med singelkompisar utan barn sa far man allt ad man behover![Glad](http://relationer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 Jag är visserligen inte singel själv, men jag har likväl behovet av att göra roliga saker med mina vänner. Jag förstår inte varför man skall sluta upp med att gå ut bara för att man har en partner (däremot förstår jag att man inte kan göra det på samma sätt om man har småbarn). ## Comment 5 Author: asvensso Jag forstar inte heller varfor folk drar sig undan, men sa blir det ofta. Par gillar att umgas med par...suck och ston... sa det far man ju undvika. Familjer har ofta playdate/middag/sova over med varandra dar jag bor. Kul for dem och jag kan verkligen inte pasta att jag vill vara i ett hus med 5 ungar under 5 ar en hel helg aven om jag gillar barn. Som barnfri far man ofta anpassa sig om man skall halla vanskapen igang. Nar barnen ar tillrackligt stora kommer kompisarna tillbaka ut pa banan igen. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 Ja så är det, man får "vänta" ut sina kompisar liksom. Nu har alla mina väninnor tämligen stora barn, några t o m vuxna o utflugna. Tror inte jag skulle orka med att börja på nytt nu, med en väninna som hade småbarn, nä jag skulle nog avstå från den vänskapen... I min ålder har man inte samma ork längre. Och man vill odla sina vuxenintressen i fred... Själviskt kanske, men så måste det få bli... Jag har haft tålamod o upprätthållt vänskapen med de här tre, men nu kommer deras tid, nu har de mer tid för vuxensaker. Det är kul! ## Comment 7 Author: Cindy Jag känner igen mig, många omkring mig som får barn just nu. Är så trött på frågor om det inte är min tur snart, och de förutsägbara reaktionerna när jag säger att jag inte alls vill ha barn: 1\. "Åååå men du förståååår inte vad du går miste om! Det är den största kärleken bla bla bla." I mina ögon förringar detta mina känslor för mina syskon och mannen i mitt liv - dvs den största kärleken jag vet! Gör mig pissed! 2\. När de vet att jag har 2 sjukdomar som potentiellt gör mig steril, så får jag en massa tycka-synd-om som jag varken bett om eller vill ha. Ja detär tråkigt att vara sjuk. Men vad gäller steriliteten är jag bara tacksam :P Gör mig matt. 3\. Samma som ovan men reaktionen blir "jahaaa, så du vill inte ha barn för du kan ju inte" - dvs förlöjligande av mitt vuxna VAL att inte ha barn. Gör mig arg! ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7 Jag förstår dig precis! (Och, för övrigt, tänker jag hälsa på dig nästa gång vi springer på samma klubb.) :) Mig veterligen är jag visserligen fertil, men jag har en ADHD-diagnos (med aspergerdrag) vilket krånglar till vardagen för mig. Jag är medveten om mina begränsningar och det faktum att det skulle krävas en kille som tog på sig större delen av ansvaret om jag (vi)skulle skaffa barn. Även om jag dras till killar som är genusmedvetna och förhållandevis befriade från de konventionella könsrollerna, tror jag att det kan bli svårt att finna någon som gör precis allt det som skulle krävas av situationen. Dessutom anser jag att det skulle vara direkt fel av mig att ge liv åt någon som jag inte är kapabel att ta hand om på egen hand. Jag vill varken utsätta mig själv eller någon oskyldig individ för den påfrestningen. Samtidigt har jag ingen som helst längtan efter barn - vilket är en anledning som inte bör förringas. I mitt fall är det den främsta. Nej, jag tycker inte att barn är gulliga och, nej, jag är inte redo för det. Det finns så mkt annat jag vill göra med mitt liv. Mitt funktionshinder har gjort så att jag har hamnat på efterkälken både vad gäller privatliv och karriär, så i mångt och mkt är jag där jag "borde" ha varit för 10 år sedan - då jag var 20. Om detta innebär att jag kommer stå där som 40-åring och känna mig redo för barn, är jag beredd att ta det. Då. Jag vill inte forcera in i ett liv jag inte kan hantera. Jag tror absolut att kärleken till vem som helst annars kan vara lika stark som den kärleken man hyser för ett barn. Kanske inte likadan, men likväl stark. Min hund är mitt barn och jag älskar henne som jag hade fött henne själv - det är jag alldeles övertygad om. Hon är prio ett i mitt liv, så på sätt och vis kan man nog säga att jag redan är mamma. ;) ## Comment 9 Author: asvensso #7 Jag forstar dig till 100%. Supermorsor finns det gott om. De verkar tro att de gor en osjalvisk garning for hela samhallet genom att foda barn. Min erfarenhet visar att de ar precis som forut dvs lika sjalviska eller osjalviska som alla andra i genomsnitt men att sjalviskheten omfattar fler personer an de sjalva. Deras barn gar naturligtvis fore andras barn osv. Sjalvklart ar det sa det ska vara, men da borde mammorna sluta prata om sin osjalviskhet och plocka ned glorian.  Man ar inte mer sjalvisk for att man inte har barn. Visst bestammer jag over min tid MEN jag har ocksa mer tid att t ex jobba med valgorenhet eller hjalpa kompisar att flytta eller stalla upp och prata mitt i natten med deppade kompisar. Sa det dar gar pa ett ut. Vad galler p 1 - Karlek gar val inte att mata heller!!!! Jag alskar min familj och jag alskar mina husdjur. De ar mina viktigaste karlekar. Skulle de inte raknas da? Min teori om mobbningen av oss barnfria ar att de tjejer som har barn ofta forsoker rattfardiga sina egna livsval. Vi har t ex kanske bada satsat pa karriaren i samma takt och sedan sadlar hon om och foder fyra barn och ar hemma i en massa ar. Jag har ingen asikt om det - det ar ingen tavling. Men jag tror att de faktiskt projicerar lite pa oss for att overtyga sig sjalva om att de valt ratt och att deras liv ar lyckligt. De kompisar och bekanta och kollegor som ar riktigts lyckliga med sina egna val kommer inte med kommentarer for att utmana mina livsval. Lyckan i deras liv smittar av sig. ## Comment 10 Author: Cindy #8 Det tycker jag absolut att du ska göra! Vi kanske rent av borde ta en fika nån dag? \*framfusg\* ;) Känner igen det där med din hund. Jag får enorma moderskänslor av vissa djur, som jag aldrig upplever när jag håller i någons bäbis. Nappade upp en harpalt för ett par år sedan, och det var ren skär kärlek som gjorde att jag orkade upp var 4e timma i flera veckor för att mata o pyssla om den. \*s\* #9 Jag håller med din teori, men tror att det är 50% rättfärdiga sitt val och 50% genetik. Vi skulle inte överlevt som art om inte föräldrar blir dränkta i ta-hand-om-min-lilla-älskling-hormoner. För ärligt, hur sjukt jobbiga är inte ungar egentligen? Det KRÄVS tonvis med känslor för att orka med ;) Tror dessutom att många med barn är smygavundsjuka på den frihet vi barnfria har. Mitt liv cirkulerar kring mig, jag har bara mig själv och dom jag VÄLJER att anpassa mig efter. Man kan inte välja när man vill vara mamma, det är ett 24-7 livstidsjobb. ## Comment 11 Author: [Borttaget] #10 Framfusighet uppskattas! Jag älskar den typen av spontanitet, så jättegärna. :) Det där känner jag igen. Jag födde upp marsvin under en period och ena marsvinsmamman gick och dog av havandeskapsförgiftning, så jag fick sitta och mata fyra skraltiga små bebbar varannan timme under ett par dygn. De blev sjuka och dog, en efter en, och jag var ett vrak efter den julhelgen. Ja, se den kärleken... Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. ## Comment 12 Author: Cindy #11 Nåt favoritfik? Speciell kväll som passar bättre? :)