# Förvirrad Author: radvill Hej, varning för väldigt långt inlägg. Sitter här väldigt rådvill och vet inte riktigt vad jag ska göra.. Lite bakgrundsfakta: Flyttade till Glasgow för 3 år sedan för att plugga och träffade i samma veva min pojkvän. Så vi har varit tillsammans i tre år nu mer eller mindre. Det har gått upp och ner och han har inte varit helt säker på vad han ville etc, men vi har ändå hållt ihop för han tror att han "blockerar" sina känslor då han blivit illa bränd i sitt senaste förhållande och av sin familj och inte vet om han vågar släppa in mig helt - fastän han vill. Senaste månaderna-halvåret har det dock varit helt fantastiskt! Vi har varit som nykära och allt har varit inbäddat i rosa moln. Han har öppnat upp sig och det har känts som att jag äntligen fått krypa in innanför hans pansar-sköld. Då jag tar min gratuation i sommar och han fortfarande har två år kvar på sin utbildning så har ju tanken "vad ska jag göra nu?" så klart dykt upp i mitt huvud. Eftersom jag har pojkvännen här, samt två katter som jag inte vill lämna ifrån mig så har jag bestämt mig för att stanna här i Glasgow. Vi diskuterade saken och kom fram till att vi skulle flytta ihop. Så mitt kontrakt går ut i juli, och då är jag satt att flytta in hos honom. Dock släppte han en bomb igår som jag inte var beredd på... Från ingenstans så säger han att han är frustrerad, att han inte älskar mig och att jag är så awkward att vara runtomkring. Att han är uttråkad och att det bästa kanske vore om jag åkte hem till Sverige, för han vill inte att jag ska stanna här för hans skull. Att han inte ser någon framtid för oss - jag är "only a relationship, not someone I want to marry and have kids with". Han beskrev det som ett "I cant live with you, and I cant live without you"-scenario. Jag vet att jag är awkward. Jag är en sån människa. Jag är otroligt osäker i migsjälv och fortfarande så försöker jag skyla min kropp för honom då jag skämms för hur jag ser ut. Jag är inte alls social och utåtriktad som hans ex har varit. Jag är obekväm på fester och dylikt för jag vet inte hur jag ska vara, så jag försöker härma hur andra gör, med varierande resultat. Jag jobbar hårt med min självkänsla och svartsjuka. Svartsjukan har jag kommit långt med, den existerar, men den är inte utåtagerande längre, och jag kan kontrollera mina tankar någorlunda. Självkänslan däremot är i botten. Jag har börjat motionera i hopp om att det ska få mig att må bättre, men jag vet att jag inte är så ful som jag känner mig egentligen och jag är inte säker på vad motion ska hjälpa med riktigt annat än att jag kanske får någon kommentar om hur smal jag blivit. Att han säger att han inte älskar mig svider. Att han också säger att han samtidigt tror att jag är The One, men att min awkwardness och hans pansar-sköld sätter stopp för hans förmåga att älska mig svider ännu mer. Han är ju The One för mig, men samtidigt så kan jag inte ändra min personlighet genom att knäppa med fingrarna, och han kan inte spränga skölden han bär i ett ögonblick heller. Att han är uttråkad förstår jag dock. Han tycker inte om staden och längtar bort, och nu nar hans termin är slut sa sitter han hela dagarna och spelar dataspel för han har ingen motivation till att ens gå utanför dörren för att köpa mat, och jag är upptagen med mitt skolarbete och mitt jobb och när jag kommer hem är jag trött och vill bara titta på TV och sen sova. Han isolerar sig och klagar sen på att vi aldrig går ut eller träffar folk. Han tackar nej till inbjudningar av hans vänner och klagar sedan på att han inte har några. Och han säger att det är mitt fel att han är som han är. Men jag försöker få ut honom med mig, och jag försöker få ut honom med hans kompisar, men han vill aldrig.. Nu har han bestämt att han ska åka och hälsa på en tjej-kompis som jag aldrig träffat. Min tidigare svartsjuka hade förpassat mig djupt nere i ett mörkt hål och svartsjukan hade rivit sönder mig, och jag hade på stört snokat igenom hans mobil, dator och e-mail efter ledtrådar eller "bevis" på att han inte har rent mjöl i påsen. Nu är jag däremot glad för honom. Jag är glad att han äntligen tar sig utanför dörren, att han träffar folk och att han tar sig ifrån stan om så bara för några dagar. Eller rättare sagt; jag var glad. Efter bomben igår så deklarerade han att han åker dit för att vara "rebellisk" gentemot våran trygga vardag. För att slita sig loss från mig lite, för att vara "sigsjälv" utan mig och "leva livet". Och att han inte vill att jag ska träffa tjejen ifråga så att han har något som bara är hans, något som jag inte "kan sätta klorna i" (hon har sagt att nästa gång han åker dit så borde han ta mig med sig så att vi får träffas). Han säger att det känns som att hans liv är över när jag flyttar in och att han inte kan bara bry sig om sigsjälv. Jag vet inte om det här är någon slags reaktion på att han inte vill flytta ihop, eller om han faktiskt inte älskar mig och verkligen inte ser någon framtid för oss. Jag är väldigt förvirrad. Jag vill ju inte stanna här om han redan nu har bestämt sig för att vi kommer gå skiljda vägar så småningom. Men jag vill ju inte åka heller ifall att det bara är något han fått för sig helt plötsligt. Och vem vet, kanske blir det vi två för evigt när jag byggt upp min självkänsla och hans sköld är sänkt? Plus att jag KAN inte åka hem hipp som happ. Katterna måste rabies-vaccineras osv, jag måste hitta lägenhet i Sverige, jobb, osv. Och vart ska jag bo fram tills dess? Kontraktet på lägenheten är ett år, så flyttar jag in så är jag "fast" i ett helt år, vilket i rådande situation med pojkvännen inte är helt idealt om det är så att han är seriös med att inte vill flytta ihop längre och inte ser någon framtid för oss. Samtigt så har jag inte råd att bo själv, och helt ärligt så vill jag nog inte ens stanna här i Storbritannien om det inte vore för honom. Men ska man verkligen ge upp så lätt och bara åka hem? Kommer jag ångra mig mest om jag stannar och det visar sig att han var seriös och det tar slut om ett halvår-år? Kommer jag ångra mig mest om jag åker hem och lämnar mannen jag verkligen älskar bakom mig med vetskapen att vi aldrig kommer ses igen, och aldrig få veta vart vi kunnat gå tillsammans? Jag förstår att han stressar över hur det ska bli att bo ihop - det gör jag med, men det känns som att det är en så onaturligt stark reaktion. Idealiskt så borde jag väl kanske leta egen lägenhet i närheten, men då är det ju det här med pengar.. Jag har inte råd. Dessutom är det ytterst få landlords som accepterar husdjur - pojkvännens är en av dem. Hittar jag ett eget ställe så måste jag antagligen lämna ifrån mig katterna, vilket bara det är en uppoffring jag inte känner mig redo att göra. Dessutom bor jag i princip hos pojkvännen redan. Jag spenderar all min fritid där och katterna med och jag har hälften av alla mina grejjer där inklusive min dator. Jag har nog inte sovit hemma på två månader tror jag. Och det känns så fruktansvärt onödigt att lägga ut flera tusenlappar i månaden på någon som jag inte använder, speciellt då jag redan har så dåligt med pengar. Som icke-student efter sommaren kommer kostnaden stiga dessutom då jag måste börja betala council tax och räkningarna inte längre ingår i hyran. Jag funderar på om jag kanske borde ge honom lite space? "Flytta hem" nu fram till juli och inte gå dit. Låta honom komma hit till mig om han vill umgås. Kanske slappnar han av lite då? Kanske börjar han sakna att inte ha mig där? Eller så kanske jag finner att jag vill bo ensam? ## Comment 1 Author: Aviendha Min spontana tanke är att killen i fråga har en hel del.. issues att ta hand om på egen hand. Visst påverkas man av andra, vi är sociala varelser, men jag anser att man aldrig kan säga "det är ditt fel att jag gör..". Man har alltid ett ansvar för sitt eget liv och sina handlingar. Att han sitter och möglar och inte tar sig ut fastän han egentligen vill är faktiskt något han får jobba med. Min spontana tanke är att det ofta är så att man isolerar sig, avböjer inbjudningar och sedan känner sig ensam när man inte mår bra. Jag har gjort det själv och jag vet att det beteendet/fenomenet existerar hos andra. men det ger honom inte rätt att ge dig skulden, vilket jag tycker är fruktansvärt! Visst, någonstans kanske det bottnar i att din svartsjuka och sådana saker har hämmat honom förut iofs, men ja. Att sedan bestraffa dig på det sättet han gör nu när han ska iväg till tjejkompisen känns även det helt galet i mina öron. Vad vill han med det? Provocera fram en reaktion? Visst kan man behöva egentid, och det är nyttigt i ett förhållande men jag tycker att han tog i lite väl. Samtidigt undrar jag om han reagerar som han gör för att på detta sätt fatta beslutet för dig; att åka hem? Faller tillbaka på dåligt mående där det är vanligt att distansera sig och genom att klippa band mot sin egen vilja tro att man "skyddar" andra. Eller så är han bara stressad och inte alls redo för att flytta ihop? Rent generellt så skulle jag råda att ni pratar ut riktigt. Lugnt och sansat. Och sedan ta det därifrån. Jag vet inte om jag hade orkat stanna i ett annat land som jag var skeptisk till att bo i enbart för ett förhållande som inte ens verkar ha en framtid. Hade det inte lättat så hade jag iaf gått. Visst, det skulle säkert finnas massor av gånger då jag skulle fundera på "om" men samtidigt så hade jag nog ansett att fördelarna med att lämna hade övervägt nackdelarna. ## Comment 2 Author: abbis Jag reagerar oxå på.. _han säger att det är mitt fel att han är som han är._ Så enkelt är det inte att lägga skulden på dig.. Personligen skulle jag backa ur hans liv ett tag för att se om du får en reaktion. Du har en egen lägenhet ett tag till så varför inte!Sen kan du se hur det utvecklar sig. Att flytta tillbaka till Sverige  kan kännas bökigt men måste väl ända var det som känns tryggast.I Sverige har du ditt sociala nät förmodar jag!Det finns inget som säger att man inte  kan flytta tillbaka senare om det skulle visa sig vara rätt! lycka till ## Comment 3 Author: pyromanen Utifrån det du skriver tänker jag att det kommer att fresta på eran relation jätte mycket om du flyttar in hos honom.  Om han redan innan känner att hans liv kommer ta slut när du flyttar in... Tror du har rätt när du funderar på att ge honom space.  Det kan man ju göra på olika sätt... flytta till Sverige... eller hitta jobb där du är och bo själv.  Fylla tillvaron med mycket annat än honom och se om han känner sig mindre trängt om ni ses mindre (minre än han skulle vilja...) Om det stämmer att han inte älskar dig då är det nog inte så nyttigt för dig att hänga upp ditt liv närmaste året på att skulle bo ihop med honom...  vad vill du annars själv i livet ?  gå vidare med det! ## Comment 4 Author: Cindy Jag bodde i UK med en kille som jag trodde var för-alltid-inriktad, men en dag droppade bomben att han inte älskar mig längre. Jag ville verkligen inte lämna mitt jobb, bostad och katten men insåg att jag inte hade något som helst val. Jag sa upp mig, packade och flyttade inom två veckor, och han fick sköta katten tills hon kunde följa efter. Det var tråkigt att förlora sin älskade, sitt jobb och sin planerade framtid, men såhär i efterhand vet jag att det var helt rätt beslut! Han är inte värd dig om han tar vissa av dina personlighetsdrag och vrider på dom till att vara negativa. Han är inte värd dig om han öppet deklarerat att ni inte har en seriös framtid tillsammans. Hoppas du lyckas ordna det praktiska så du kan komma bort från honom. Finns det ingen vän som kan ta katterna de tre månader det gäller? Lycka till hur du än väljer! ## Comment 5 Author: [Borttaget] Rådvill, 1. Jag tycker du ska läsa den [här](http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholmssyndromet) sidan. 2. Med risk för att låta lite krass: en katt är en katt är en katt och jag vet inte hur många jag har dränkt genom åren. Husdjur och krukväxter ska inte ingå i människors livsavgörande beslut. 3. Du låter som en tjej som verkligen är värd mer än den där egotrippade skitstöveln--ja, så vill jag faktiskt kalla personen du beskriver även om du tycker att han är mannen i ditt liv. Du är intelligent nog att ha ett förhållande på lika villkor. Don't take no shit, lady. /DonDiego ## Comment 6 Author: asvensso For det forsta, tycker jag han verkar var en kille med en massa personliga problem som han inte vill jobba pa sjalv, som du inte kan hjalpa honom me doch som han dessutom beskyller dig for att skapa - Najs! For det andra bestammer du val om du vill flytta eller inte - som svenskt behover du inga speciella uppehallstillstand. Vad du gor eller inte gor om ni gor slut har han val ingen talan om? Du fortjanar battre - klipp av detta sa fort som mojligt. Det loser sig alltid med katterna sa att ni kan bo ihop nar du har ett nytt stalle att bo pa. ## Comment 7 Author: [Borttaget] **Epicindy** uttrycker det väldigt väl i sitt inlägg, tycker jag. Jag har egentligen inte så mkt att tillägga förutom detta: Vill du verkligen slösa din tid, energi och kärlek på en kille som inte satsar helhjärtat på dig? Visa självrespekt och kärlek gentemot dig själv genom att ta beslutet att lämna den som inte har förmågan att älska dig tillräckligt mkt. Det är inte lätt, jag vet, men när det kommer till kritan tjänar det ingenting till att kämpa för ngt som inte ger den utdelning du önskar. Allt det kan resultera i, är att du bryts ned och får ett känslomässigt bagage som sätter käppar i hjulet för eventuella relationer i framtiden. Det praktiska må vara ett jobbigt hinder, men å andra sidan brukar sådant lösa sig självt med tiden. Ibland måste vi ta svåra beslut som till en början inverkar negativt på oss och vårt liv, för att ge oss själva förutsättningarna att sedan bli välmående individer och komma ut lite starkare på andra sidan. ## Comment 8 Author: Gerbilflicka #0 Du har redan fått många bra råd och de flesta håller jag med om. Jag tycker att du ska börja värdera dig själv högre och inse att du förtjänar mer än att ha en pojkvän som skyller sitt dåliga beteende på dig. Mitt tips är att du först och främst jobbar på din relation till dig själv. Det betyder inte att du måste göra slut med din pojkvän, men du kanske behöver lite egentid. Ta hand om dig själv, uppmuntra dig själv och lär känna dina mål och drömmar på riktigt. Det är lätt att glömma bort sig själv i ett förhållande när man fokuserar för mycket på sin partner: vad _han_ vill, vad _han_ tycker, vad _han_ känner. Vad vill, tycker och känner DU? #5 Ja, det var ju väldigt... svårt att sätta ord på vad jag tycker om det där... Extremt okänsligt tycker jag. Husdjur betyder otroligt mycket för många människor och personligen skulle jag visst låta min hund spela en avgörande roll i de beslut jag tar i mitt liv. Varför ska inte husdjur få göra det? ## Comment 9 Author: radvill Tack för alla svar! Jag jobbar hårt med migsjälv, men det går ju inte alltid så snabbt som man önskar alla gånger ;) Förslaget om egentid är jättebra. Jag har tagit mig mer sådan de här dagarna och även "flyttat hem" igen och tagit nästan alla mina saker med mig. Efter bara några timmar kände han sig ensam och bad om att få komma över (han är ytterst sällan här hos mig då vi alltid haft alla våra grejer hos honom). Och igår bad han mig att "flytta tillbaka", men jag stod på mig och sa att jag ville spendera lite mer tid hemma. Jag har även sökt ytterligare jobb nu, även några utanför stan som kommer innebära pendling eller flytt om jag får dem. Jag har nog försummat migsjälv lite... Vi har även pratat igenom saken grundligt över dessa dagar, och jag har fått lite mera klarhet i situationen, och jag tror att han har med. Han är stressad över att flytta ihop, och över framtiden. Han är kluven då han, precis som jag, anser att vi The One för varandra, men tanken skrämmer honom. Han målar upp ett mardrömsscenario där varje dag i resten av hans liv kommer att spenderas med att han sitter uttråkad och jag kommer hem för trött för att orka göra annat än att titta på TV osv. Det är inte det bästa svaret jag hade önskat mig riktigt, men skönt ändå att få mer klarhet i frågan. Ang. flytten så propsar han på att jag flyttar in trots att han blev/är så stressad, och jag har bestämt att jag ger det till september. Då har jag hunnit vaccinera katterna och haft god tid på mig att organisera flytt i fall att han fortfarande är obekväm och känner att vi aldrig kommer gå speciellt långt tillsammans. Ang. lägenheten så är det något som får lösa sig. Blir säkert utan min deposit om jag flyttar ut innan kontraktet går ut, men det får jag väl leva med i så fall. Tack för all respons :)