# Finns det lyckliga skilsmässor?
Author: [Borttaget]

Ja, jag anser det.

Detta beror helt och hållet på, av vilken anledning man skiljer sig. De som skiljer sig pga. ständiga bråk, har förmodligen ett sämre utgångsläge för att lyckas ha en bra relation rörande umgänge med barnen. Har man inga barn, så spelar det något mindre roll om skilsmässan är svår, även om det är jobbigt när man är mitt i den, så kan man som singel ha tid att läka och bearbeta på egen hand.

Skiljer man sig för att man bara är goda vänner och inget mer, så är det betydligt enklare. Då har man en bra och fin vänskapsrelation som förmodligen fortsätter när man gått skilda vägar, oavsett om man har barn ihop eller inte.

Jag har läst någonstans, minns tyvärr inte var, att skilsmässobarn inte mådde sämre än barn i kärnfamiljer **OM** föräldrarna kunde upprätthålla en bra kommunikation och var vänner efter skilsmässan.

I mitt fall, hade vi en bra skilsmässa. Vi har alltid varit vänner och alltid kunnat prata om allt. Barnens bästa har alltid gått i första rummet och saker och ting har fungerat bra. Dock kompliceras alltid det fortsatta umgänget så fort man träffar varsin ny partner, om det är så att någon av de nya har några invändningar om något, oavsett orsak.

Hos oss har de två äldsta barnens pappa kunnat hälsa på när han vill, han brukade sova över här de gånger det blev för långt mellan umgängeshelgerna. Då gjorde man någon slags kortvariant av det, bara för att barnen skulle få träffa pappa. Julafton var en självskriven lag att han kom hit och firade med oss. Här satt vi vid julbordet, jag, barnen, min man och min ex-man. Allt har fungerat toppen mellan oss tre vuxna, och det finns inga missförstånd eller konstiga känslor. Detta fungerade så länge han var singel...

Barnen kommer tyvärr däremot alltid att känna att de saknar endera föräldern, var de än befinner sig. (Vi har ju en bit att åka emellan också). Det är tyvärr inte så mycket att göra åt detta faktum, mer än att vi måste hålla strikt på det tidsmellanrum som förlöper mellan umgänget.

Detta är mina erfarenheter i frågan. Jag har ju hört många andra stories om mindre lyckade skilsmässor, somliga i min absoluta närhet, tyvärr.

Någon som har tankar/funderingar kring detta?

## Comment 1
Author: CarlS

"Att skiljas är som att gå i konkurs en smula"  
_Carl Stridsberg_

Själv har jag haft förmånen att få leva och bo med min fru Anna i mer än 30 år som gifta. Vi har 2 utflugna barn, en kille och tjej.  
  
Lyckliga skilsmässor?  
Hmm, jo, de finns säkert men jag tror de är väldigt sällsynta om jag ska vara ärlig.  
Det är väl alltid någon som blir sårad, om inte båda. och nästan alltid blir det barnen som drabbas värst.  
  
Självklart finns det fall där en skilsmässa är det enda raka. Men jag tror att många som gifter sig kämpar för lite med sitt äktenskap.  
Att vara gift är som att driva ett litet företag. Ibland går företaget kanske på knäna och det kan vara lätt att ge upp. Men allt i livet har ju sina berg- och dalbanor.  
Jag och min Anna har ju också varit nere i dalsänkor många gånger. Man lever inte med någon i 30 år utan att det sätter sina spår! :)  
Men om man står tillsammans och kämpar tillsammans för att klara prövningarna, kanske med lite hjälp av vänner så fixar man det. Det är vi ju ett levande bevis för! :)

Har vänner som träffat en annan. Skilt sig, gift sig igen med den personen för att leva några år och sedan skilt sig igen! Blev han/hon lyckligare? Nej, knappast.  
De har berättat för mig på krogrundan att livet blev tomt efter skilsmässan. Den nya flamman var inte bättre än den förra.  
Kärleken dog efter några år.  
  
Många tror att man ska träffa den stora kärleken igen men det är som att kika över häcken för att se om grannens gräs är grönare. Det är ofta ingen större skillnad...:)

//CarlS

## Comment 2
Author: [Borttaget]

Du har så rätt så, käre Carl.

Man kämpar alldeles för lite. Men att vilja kämpa måste gälla för båda parter och inte bara den ena. Annars fastnar man i en enda lång monolog och allt blir bara än värre.

I mitt fall kan jag ärligt erkänna, att det inte var gräset på andra sidan som var **grönare**, på min sida var det totalt asfalterat.  
_Finns_ inte åtrån och magnetismen i ett förhållande, nu menar jag rent sexuellt och fysiskt, så hjälper det inte att kämpa.

Bara att inse att om ena parten är totalt ointresserad av fysisk närhet, och inte ens är villig att ändra sig, så är det inte mycket att be för. =)

Idag är mitt nuvarande äktenskap något jag kommer hålla fast vid. Hårt.

![Kyss](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-kiss.gif)