# Ovilja att erkänna att jag har fel Author: lakke Jag och min kille går igenom en liten kris just nu, vi har varit tillsammans i över 5 år, har alltid bråkat av och till men nu den sista tiden har det blivit värre. Han menar att det som orsakar bråken är min stolthet och mitt ego. Att jag aldrig kan erkänna att jag har fel utan fortsätter försvara mig in i det längsta, även om det handlar om petitesser. Han har en poäng i det han säger men jag vet inte hur jag ska ändra på mig, någon som har något tips? ## Comment 1 Author: parlan84 Det är aldrig roligt att erkänna att man har fel. Allra minst för sig själv. Det bästa är nog att börja med det svåraste, sig själv... När du märker att du snöar in på något som en annan är 100% säker på är fel, kan du tänka för dig själv.. Utvärdera själv om det skulle kunna vara så. Om du kommer fram till att det finns en liten chans att du har fel kan du ju säga det... Du behöver inte säga att den andra har rätt, men kanske "ja, jag är inte 100 på det... Du kanske har rätt där" Man kan ju tänka så att om det sen går att bevisa att jag har fel är det ju mycker mer pinsamt om jag har stått på mig fullt ut, än om jag har sagt att jag kanske har fel... Då har jag ju redan erkänt det... ![Tungan ute](http://relationer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") ## Comment 2 Author: Musiken Jag har/hade precis samma problem som du. De forsta gangerna svider det som attans att erkanna det, men det blir lattare och lattare ju mer man gor det! Det ar faktiskt jattebra att "ova" pa att erkanna att man har fel genom att antingen forstarka uttalanden som folk gor ratt och du haller med. T.ex. om Olle pastar att det har valet var en katastrof, sa istallet for att bara saga "ja", sa ova pa orden "ja, det har du ratt i". Det gar ocksa att ova genom att medvetet saga fel, bli rattad och erkanna att den andra personen har ratt. Lite i stil med \- 1+1=14. \- Nej, 1+1=2 \- Ja, det har du ratt i. Allt handlar bara om att komma ifran stoltheten och se det som nagot naturligt och positivt att erkanna nar man har fel. Jag har alltid i hemlighet beundrat folk som kunnat sta for att de har fel, och bestamt mig for att bli som dem. For det kanns fruktansvart bra att kunna stracka pa sig och erkanna att ja, den har gangen har jag fel, men det gor ingenting. Parlan 84 kom ocksa med en bra fras att anvanda i t.ex. debatter eller liknande dar det inte finns ett 100% ratt svar :) ## Comment 3 Author: Gerbilflicka Lägg upp en plan för hur ni ska göra nästa gång ni bråkar. T.ex. att en av er säger "timeout" och så måste ni sätta er ner och prata om det lugnt och sansat. Först får den ena säga sina åsikter, och sen den andra. Ingen får avbryta och båda måste försöka att förstå den andres synvinkel. Efter det så kan du tänka igenom situationen lite och be om ursäkt om du känner att du har haft fel. Kanske lite dagisvarning på min lösning men det finns en anledning till att det funkar: Det är så simpelt att även barn kan lösa problem på det sättet. ![Flört](http://relationer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 4 Author: Cindy Ödmjukhet är bland de svåraste konster man kan bemästra. Jag är en stolt besserwisser och har sedan ett årtionde jobbat på att bli mer ödmjuk. Om du finner dig själv inmålad i ett hörn, där du inser att den andre nog har rätt men du själv satt upp så hårt motstånd att det skulle svida att ge med sig - stanna upp och andas. Sätt upp händerna, säg OK jag behöver en timeout! och låt dig själv känna och tänka efter en liten stund. Har man fått kyla ner sig lite brukar det var lättare att ändra riktning sen. Men att säga "jag tror jag förstår vad du menar nu, och du kan ha rätt" är tufft! ## Comment 5 Author: artdesiu Jag, eller snarare både jag och min pojkvän har samma problem när vi bråkar. När man väl blivit upprörd är det jättesvårt att stega tillbaka och "ge sig". Vi har pratat en del om detta (när vi inte bråkar) och då är det ju såklart jättelätt att säga att så ska det inte bli nästa gång. Men när man väl är arga är det svårt att genomföra. Jag tycker det är väldigt kul att argumentera och är ganska bra på det dessutom (får sedan länge fått höra "bli politiker", haha), men den sidan vill jag inte "få" när jag och killen bråkar, argumentation är ju något jag tycker är kul i diverse frågor om ditt och datt, inte i vårt privatliv. Jag hoppas på att bli lite med ödmjuk och försöker jobba på det för att undvika våra krig. Det är svårt med två starka viljor, men man får försöka hitta en annan väg. Lycka till, förresten! ## Comment 6 Author: [Borttaget] När man ska öva på att bli mer ödmjuk, och inte direkt har det draget i sin personlighet, får man ta det i småportioner. Det är i alla fall min erfarenhet. Man behöver inte vika sig bums och genast och alltid, men man kan börja att i kanske vart tredje fall, vika sig. Stanna upp där, kolla vad som händer, andas och tänka: Det kanske inte är så farligt? Att analysera känslan som uppstår när man viker sig, kan vara bra. Känner du dig förödmjukad? Sårad? Tillplattad? Varför gör du det? Någonstans sitter en liten och sårbar människa inne i en som inte gillar att vika sig, för man är rädd att bli trampad på, sparkad på eller utnyttjad. ## Comment 7 Author: pernillaa Jag har haft min beskärda del av bråk i tidigare förhållanden och det jag har lärt mig och skulle vilja råda dig till att du tar in är just att man måste inte lösa bråken på en gång! Blir det väldigt känslomässigt och man inte kommer någon vart så kan du stanna upp och säga att "Jag vill lugna ner mig och tänka lite." Jag gör ofta det med min partner nu om vi är oense. Att jag bryter i bråket, går och tjurar lite tills jag är lugn och då jag kan tänka klart så går jag igenom vad som blivit sagt och fattar ett beslut i lugn och ro. kommer jag fram till att jag hade fel så är det lättare att erkänna att jag hade fel när jag får komma själv och säga det när jag är lugn, än att säga det mitt i ett gräl när jag är arg på honom och känner mig trängd. Då biter jag lätt ifrån eftersom jag känner mig trängd. Och sen om jag säger det öga mot öga eller i ett sms eller i telefon det spelar ingen roll. Har t,om skrivit lappar med ursäkter på som jag skjutit till honom bara för att det blivit så nedrans svårt att öppna munnen och säga "förlåt, jag hade fel", sen har vi kunnat fortsätta prata om det ordentligt. Och är det så att man ändå kommer fram till att man tycker man har rätt och det verkligen är någonting som man måste lösa för att det kanske handlar om någonting i vardagen som måste bli gjort så får man försöka kompromissa. Du får kanske ge efter en gång och så får du som du vill en annan gång. Man kan inte gilla alla lösningar eftersom man är två olika personligheter. Prata med din kille någon gång när ni är sams och säg att du har svårt att i stundens hetta erkänna att du har fel och att det kan bli så framöver att du avbryter i grälet och säger att vi tar det sen och att han då får försöka backa och veta att ni TAR det verkligen sen. Att det rinner inte ut i sanden bara för det. Att han har i åtanke då att du helt enkelt bara behöver tänka igenom situationen. Läste just igenom det jag skrivit och låter som en uppmaning att du SKA göra som jag har sagt. Hehe. Menade inte så. Vill bara ge råd utifrån mina egna erfarenheter.... ## Comment 8 Author: pernillaa Och många gånger blir det allra värst just när jag egentligen vet att jag har fel. Då biter jag ifrån som allra värst. För jag känner mig ännu mer trängd om jag vet att jag har fel och han har rätt. ## Comment 9 Author: Musiken Oh, jag maste fa slanga in nagra kloka ord fran pojkvannens pappa ocksa; "Ibland maste man erkanna att man har fel for husfridens skull, aven om man vet att man egentligen har ratt." Han och hans fru har ocksa haft sin beskarda del av brak, och de gar efter den principen nu. Ar det ett brak dar bada anser sig ha ratt, sa ar ibland det enda sattet att avsluta braket pa att saga att man har fel - aven om man anser sig ha ratt. Bara for att den andre "har vunnit", sa betyder inte det att de gar darifran med hela aran. Det ligger ju bra mycket mer stolthet i att kunna bortse fran egna intressen for husfridens skull. ## Comment 10 Author: artdesiu #7 Håller definitivt med om det du säger, det kan vara bra att gå ifrån och lugna ned sig lite för att sen kunna PRATA istället för stå kvar och fortsätta bråka. Jag är värdelös på pauser i bråk, jag vill lösa allt NU NU NU, men försöker lära mig att bli bättre på det, och intala mig själv att alla bevis pekar på att det blir bättre om vi pausar lite. Det känns skit att ligga sömnlös för att man bråkat och inte klarat upp det ännu, men det är bättre än att vara vakna och bråka natten igenom. Förhoppningsvis och förmodligen om man sover på saken så går det smidigare att lösa morgonen därpå. Är man uppe i ett bråk ställer man sig ju i försvarsposition och ska ge igen på allt som sägs och görs, i den situationen är man så långt ifrån ett "förlåt jag hade fel" som man kan komma.