# Hur vet man?
Author: pernillaa

Halloj

Är i ett förhållande sen 2,5 år sedan. Vi har haft det bra tycker jag. Förra sommaren friade jag till honom så vi är förlovade nu. jag som har en son tillsammans med en annan man tjatade tillslut till mig en sammanflyttning. Så vi flyttade ihop i en helt underbar lägenhet.

Sen vet jag inte vad som hände. =(

Eller ja, nog vet jag vad som hände, men det gick för snabbt utför bara. Som att vända på en pannkaka. Hans beteende sårade mig i så många avseenden. Sa tillslut ifrån och spenderade 3 nätter hos en vän medan han fick sitta ensam hemma och läsa ett 13 sidor långt brev, om hur jag mår i vårat förhållande som det var då och varför.  
Det blev förändring. Tycker han är jätteduktig nu.

MEN..... =(

Jag är rädd att förändringen kom för sent. Jag känner mig fortfarande sårad. Även fast det inte var stora grejer så...många bäckar små. =/

Hur vet jag ifall det här bara är den där "efter nyförälskelse-perioden", eller om jag faktiskt inte älskar honom lika mycket längre?

Häromdagen kom jag på mig själv med att sitta och i tankarna peka ut vad som var mitt och vad som var hans(ifall jag skulle klara mig ifall han flyttade ut). När han kramar mig känner jag inte särskilt mycket. Känner mig mest ledsen, över att det inte känns som förr. Jag tänder inte på honom på samma sätt längre, mest p.g.a. ständigt avvisande sen vi flyttade ihop. Har liksom gett upp. När han säger att han älskar mig så tar det emot att säga samma sak tillbaka. När jag säger det så känns det som om jag ljuger.

Jag känner uppskattning för honom, det gör jag. På en nivå att jag uppskattar att han är ärlig och en snäll människa. Jag uppskattar att han försöker göra det bra för mig nu. Jag uppskattar att han har ett bra jobb och att han fungerar bra tillsammans med min son. O.s.v.

Jag stör mig hela tiden på honom. jag stör mig på hans sätt att prata, att han är så himla tjorvig och onödig i allt han säger. Det tyckte jag var gulligt förrut och det var en faktor som gjorde att vi var bra på att kommunicera. Vi drog jämt där. Jag stör mig på att han är så himla känslig. Imorse var han liksom deppig och på dåligt humör och såg likgiltig ut i ansiktet. Frågade hur det var med honom. "Nä inge bra", svarade han. "Nähä, vadådå?". "Har drömt mardrömmar nu på morgonen". Gaaah. han har ju alltid varit sådär och det har aldrig bekymrat mig förrut. Men han är så känslig, och det gör så jag känner att jag måste tycka synd om och ta hand om honom, eftersom jag är starkare. Men jag är inget för arbetsmarknaden, medan han har ett bra jobb och fixar allt det där.

Jag stör mig på honom helt enkelt. Ser ingen anledning att vi ska bo ihop faktiskt, förrutom det rent ekonomiska.

Han jobbar på en förskola, som enda killen bland ett harem tjejer. Störde mig inte i början men nu...ja... nu litar jag inte riktigt på honom längre. Och tanken att en lösning på det problemet vore att vi gjorde slut känns inte alls särskilt jobbig. Känns inte som ett högt pris att betala för att slippa vara svartsjuk och känna mig värdelös.

Vad tror ni, en dal eller en bergsvägg?

Kram

## Comment 1
Author: pyromanen

Tycker det låter som att ni "vardagsslitar" på varandra.  Kanske inte hittat en bra balans efter ni flyttade ihop. Kanske hänger upp för mycket av vardagen på varandra?  Ser ni till att båda få egen tid och träffa kompisar?  Tror inte det behöver vara en bergsvägg, men att ni behöver bli bättre påatt bo ihop, det är ju en helt annan sak än att vara tillsammans med bo isär.

## Comment 2
Author: SweGizmo

tar varandra för givet kanske:s??? eller så älskar du hn inte längre helt enkelt och bör flytta isär.

## Comment 3
Author: line84

Har läst din text två gånger nu och läser man mellan raderna så låter det som att du redan har bestämt dig... Lycka till!

## Comment 4
Author: gatonegro

Jag är ny här men verkar nog som du bestämt dig...Hoppas allt ordnar sig![Glad](http://relationer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 5
Author: Doll

Jobbig läsning, känner igen mig så väl i det du skriver, fast om man byter ut barn mot djur då.

Det enda jag kan ge som tips är att ni borde prata med varandra om vart ni står och sen utgå från det. Och jag hoppas att det löser sig!

## Comment 6
Author: pernillaa

Ja alltså jag känner så tydligt att min reserv vad gäller vilja att kämpa, snart är i botten. Småsaker som inte varit något problem förrut, gör det helt omöjligt för mig att vara i närheten av honom. Jag orkar inte kämpa mig igenom våra problem. Jag vill inte kämpa heller. Känns som om jag har gett upp. Jag älskar nog honom ändå men undermedvetet, mer eller mindre, kämpar jag stenhårt för att bygga upp en mur och inbilla mig att jag inte älskar honom. Det blir enklare då.

Jag vill inte kämpa för jag har stått själv och kämpat så länge och han har svikit mig. Jag litar inte på honom längre som sagt.

Han jobbar ju som barnskötare och är ensam kille på 2 avdelningar. Jag är inte normalt en svartsjuk tjej. Så länge jag känner att jag är viktigast. Sen är det inga problem att han har tjejkompisar och så. Men nu har han så länge prioriterat sina kvinnliga arbetskamrater framför mig, tömt sig själv på energi så pass så han inte ens orkat säga hej när han kommit hem efter jobbet. Och tro mig, det var inte egentligen jobbet i sig utan han sa alltid det att han inte ville vara hemma för att han inte ville svika sina arbetskamrater. Under den perioden avvisade han mig sexuellt hela tiden. Han såg mig inte, hjälpte inte till hemma, m.m m.m. Sen är det grejer jag inte ids gå in på för att det pågått under sån lång tid och kanske inte riktigt går att förstå om jag inte berättar en himla massa runtomkring själva händelserna som helt påverkat slutresultatet.

I grund och botten är jag bara less på att vara ensam om att kämpa. Jag är less på att bli sviken och övergiven. Alltid satt i andra hand. Han älskar mig, det tvivlar jag inte på. men han ser mig inte.  
Jag älskar honom också, men undrar om det är värt besväret. Jag känner att jag ger mer än jag får. Ett förhållande ska inte vara så. Just nu är jag i en period då JAG är viktigast! Jag kompromissar inte på någonting. Och måste jag välja mellan att lägga min lilla energi på mig själv, eller lägga den på att bearbeta min svartsjuka, dåliga självförtroende och tillitsproblem, så väljer jag mig själv.

Just nu, ÄNTLIGEN efter ett helt års tjat och rädsla att det skulle komma för sent, är sambon sjukskriven p.g.a. punkterade fettkuddar i hälarna. Tredje dagen hemma idag. Han behövde kopiera några papper och jag föreslog kommunhuset på andra sidan gatan, men han ville till jobbet och kopiera istället för att uppdatera kollegorna lite och för att själv bli uppdatterad. På vägen hem därifrån ringde han och skrattade och sa att det inte blev några kopior för han glömde bort det för att dom sörat(pratat) så mycket.  
Ingen stor grej egentligen va? Men jag orkar inte, jag vill inte höra det, jag vill inte höra hur väldigt bra han har det på jobbet just nu, hur mycket han tycker om sina arbetskamrater, hur dom suttit en hop med kvinnor och han mitt i smeten och skrattat och haft roligt. Inte när jag känner mig ouppskattad på så många vis.

Så idag tog jag helt impulsivt bussen in till stan och sitter nu på ett café med laptopen. orkar inte vara med honom. Vill att han flyttar ut.

Jag har gett honom så mycket nu och kämpat för oss, helt själv, utan gensvar. Tror gensvaret kom för sent. Jag har kämpat tillräckligt nu. Är tjurig, på tvären, tyvärr.

Jag kan få bättre!

## Comment 7
Author: Sarah

Du ahr ju varit missnöjd med er relation länge, av olika anledningar, sen friade du trots det... kanske är dags att inse att det dags att gå... som du mår behöver du ju ngn som verkligen anstränger sig för att du ska må bättre, inte ngn som tar din energi.

## Comment 8
Author: Maria

#7 Kan nog bara hålla med. Jag har också följt ditt förhållande ganska länge här på iFokus så jag kan nog också tycka att det är dags att gå vidare.

Önskar dig lycka till![Glad](http://relationer.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 9
Author: hus-musen

Du har ju egentligen svarat på din egen fråga, det är dags att släppa och gå vidare som det låter. Lika bra att gå nu innan det blir en massa bråk och ni blir riktiga ovänner!

## Comment 10
Author: pernillaa

Har ställt honom mot väggen ordentligt nu och tvingat med honom på samtal hos min terapeut. Han har skärpt sig ordentligt men mer behövs för att jag ska stanna, om jag orkar överhuvudtaget. Jag har pratat med honom om att jag känner det som om jag vill att han flyttar ut, för det gör så ont i mig att se hur bra han har det och sen se min egen sida av myntet och inse att jag gett så mycket av mig själv till honom och andra utan att få ett skit tillbaka. jag trodde han var annorlunda men har som vanligt inbillat mig. Har egentligen vetat hela tiden att jag med stor möda skapat det som varit bra i vårat förhållande och att han har försummat mig och åkt snålskjuts på mig, trots att jag behövde honom mer än han behövde mig. Han hade inte kunnat försumma och överge mig så mycket om inte jag hade tillåtit det, så jag är lika skyldig. Jag är så förbannat less på att vara den starka hela tiden!!! så förbannat less på att alltid vara "så himla duktig och mogen med sådan självinsikt och självdisciplin och som alltid gör det rätta. Som tar den svåra och rätta vägen genom saker istället för den felaktiga men lätta vägen. " Det är vad psykologerna säger. Givetvis har jag tagit den lätta vägen också och fört mig själv bakom ljuset. Men nu när jag blivit försummad av en kille som faktiskt har ett gott hjärta och har goda avsikter, så har jag lessnat. Han är sjukskriven idag 50% pga sina djävla fötter. HATAR att han inte lyssnade på mig. Ett helt år tog det innan han fick hjälp! Nu är han nästan helt utbränd, deprimerad och kan knappt gå pga sina spruckna fettkuddar i hälarna. Förbannat vad tjuriga karlar kan vara!

Jaja. jag är som sagt less på att vara den duktiga. Den som alltid går en bit längre, offrar en bit av mig själv för att rädda ett förhållande. Det har ändå alltid bara varit helt i onödan.

MEN...det är annorlunda med honom. Hur djävla segt allting än går så sker det ändå en förändring tillslut! Vägen dit är lång, men när han väl fattat så finns det inget han inte skulle göra för att förändra situationen till min fördel. Han älskar mig genuint och respekterar mig. Men han är sååå tröööög! \*GAAAH\*

På torsdag ska vi till min terapeut igen(går varje vecka) och då ska jag säga åt honom att jag vill att vi har gemensam ekonomi, annars får det vara, för jag orkar inte med läget som det är idag. Ett egentligen litet problem som kan åtgärdas väldigt lätt. Får jag inget tydligt medgivande som sätts i verket direkt, så får han flytta ut. Jag klarar mig ändå. 95 % av grejerna här är mitt och skulle det krisa med pengar så vet jag att soc tillåter upp till 5000 :- i hyra/person(om jag minns rätt), så det går vägen det också. Behöver inte honom som det är i dagsläget så det är bäst att han sätter fart och ger mig en annledning att låta honom vara kvar och njuta av min närvaro, för jag är så djävla bra och förtjänar en riktigt djävla bra karl som behandlar mig bra och tar hand om mig som om jag vore en prinsessa! Det finns andra fiskar i havet!

Oj vad jag har fått nog nu. nu sitter snaran stramt.

Ställer ordentligt med krav på honom just nu, samtidigt som jag fortsätter och stöttar honom på ett sätt där jag inte utplånar mig själv. Ställer riktigt ordentligt med krav på mig själv också just nu, så jag inte blir en hjälte på samma sätt som förrut och ger för mycket av mig själv. Halva vägen var. När resurserna tagit slut och man gett allt, så för kärlekens skull får manibland ge lite till när nöden kräver. Visst är det så ibland? Jag går efter min magkänsla vad gäller den här karln/grabben och känner att jag inte kan ge upp honom så lättvindigt. Lite till har jag att ge och ska jag ge det någon gång så är det här rätt tillfälle.  
  
Jag har svurit åt honom över att han inte sökte hjälp i tid, att han övergav mig, m.m.! Han vet hur jag känner och han skäms rejält. Hemskt om han blir deprimerad pga det men ändå, det ligger inte på mig. Jag har inte dåligt samvete för att jag säger som jag känner. Han gjorde fel och oavsett anledning så ska konsekvenserna falla på honom, inte på mig. För min egen skull måste jag få släppa ut mina känslor.  
Jag har i alla fall inte varit elak mot honom, även om jag tydligt visat min ilska och frustration.  
  
Idag kämpar han hårt för att bättra sig, utan att jag tjatar eller på annat sätt pikar eller trycker på. Sköter min egen del och inget mer.  
När han är ledsen och behöver prata så lyssnar jag och håller om men inget mer än så. Kanske hårt kan man tycka medan andra tycker jag är för snäll, men jag ger honom det jag känner att jag kan avvara. Resten behöver jag själv till mig och sonen. För vi är ALLTID viktigast!!!

\*Huuaaaaargh\* (spänner musklerna och ser målinriktad ut) ^^

Än är inte loppet sprunget!