# Kommer i sista hand och träffar knappt min partner Author: Soleii Hej! Jag har länge känt att min pojkvän avsätter allt mindre och mindre tid med mig. Det börjar bli ett stort problem och nu har jag kommit till en punkt där jag inte längre vet vad jag ska göra. Situationen som sådan är att han läser en ganska krävande utbildning och under tentaveckor förstår jag givetvis att jag kommer i andra hand. Problemet är att efter tentaveckorna, som nu, så har han fullt upp med en annan organisation han är med i där han och andra bygger en massa saker. Utöver detta vill han ha tid att själv leka i verkstaden och givetvis plugga. Inte ens under helgen kan vi få avslappnad och kvalitativ tid tillsammans känns det som, för han måste alltid iväg och om han kan vara här kommer han sent och vill sova direkt. Var fjärde helg jobbar jag hemma på min föräldraort. Övriga tre helger syns vi knappt heller för att han ska på fest (som inte jag får följa med på eller som är med klassen) och sen ska han plugga och jobba i verkstaden med allt det där andra. Nu börjar det bli hemskt frustrerande, speciellt som jag tyckte att vi skulle ha en mysig helg nu eftersom vi inte haft någon avslappnad dag tillsammans på över två månader. Snart firar vi även ett år men jag vet absolut inte hur det firandet kommer bli, han lär väl inte ha tid att ägna en hel eftermiddag åt mig. Vad ska jag göra? När jag tagit upp detta med honom bedyrar han att jag är viktigast och att han ska försöka visa det mer. Men det är svårt att känna det nu. Speciellt när vi inte ens kan prata en längre stund i telefon när vi inte ses efterspm han börjar jobba med det andra från det att han slutar skolan tills han lägger sig. Inte ens tio minuters samtalstid kan han få över till mig. ## Comment 1 Author: Soleii Vill säga det att jag vill ju inte heller att han ska känna att han inte har någon hobby eller att han ska lägga sig själv och sina egna intressen åt sidan. Men jag borde ju också vara ett intresse och jag börjar känna att det kanske inte finns plats för mig i hans liv. Det har jag sagt också och jag har sagt att jag funderar på att bryta upp. Men han vill verkligen att vi ska kämpa för oss men ... han verkar ju inte göra det:( ## Comment 2 Author: Karmatarerskanise Låter konstigt att han inte skulle ha tid för dig. Han kan ju skita i festen med klassen och vara med dig istället. Du får ta upp det igen, berätta att du inte längre känner dig önskad. Att du behöver tid med din partner. Förklara innerligt hur du känner. Bättrar han inte på sig skulle jag undra varför han fortsatte vara med mig. ## Comment 3 Author: Sarah Jag är nog mer åt din killes håll. Massor av plugg/ jobb och vill hinna med mina vänner och intressen oxå. MEN jag försöker se till att vi har minst en dag i vecka tillsammans och jag bjuder med honom på fester med mina vänner. När ens partner inte får följa med och träffa vännerna så är det ngt som är fel. Ok att man kanske inte tar med jämt, men om man ser till att det inte finns ngt umgänge alls mellan kompisar och partner så bör man nog fundera lite extra. För några år sedan ville jag inte ha med killen, jag skämdes över honom. De flesta av mina vänner är akademiker och killen är lite av en slacker. Jag var rädd att mina vänner inte skulle se hans goda sidor och "se ner" på mitt val. Nu är situationen annorlunda och jag tar ofta med honom eller umgås med hans vänner eller tillsammans med gemensamma vänner. Bland mina närmaste vänner/ kollegor är han nu självklart alltid bjuden och jag hade verkligen ingen anledning att oroa mig. Men hur obefogat det än är så kan jag lite förstå din kille, speciellt om ni är yngre och han är lite osäker och om det är en ganska ny klass. Jag säger inte att det finns alnedning att skämmas över dig, utan känslan att vara rädd att nya kompisar inte ska tycka att man gjort ett bra val. ## Comment 4 Author: Soleii Ja... jovisst. en gång i veckan tycker jag känns så himla lite bara, speciellt när han knappt har tid att prata de andra dagarna:( dessutom har jag just börjat gå på p-piller och innan jag träffade honom hade jag just "blivit frisk" från en längre tids depression. P-pillren har gjort mig extremt nedstämd och gör att jag känner att jag behöver honom väldigt mycket, men han finns aldrig där. Sen säger han att vi ses den den och den dagen och sen några timmar senare så säger han att nej, då kan jag inte. Igår höll han dessutom på att blåsa av vårt ettårsfirande nästa helg (som vi bestämt sedan länge) för att de nog inte var klara med allt arbete än då. Detta är alltså en frivillig förening han är med i där han gör mest jobb som det är nu. Deadline är nästa fredag och där tycker jag att han ska sätta ner foten och säga nej, blir det arbete under helgen kan jag inte delta i det eftersom jag och min tjej firar ett år och vi har planer sedan länge. Det känns inte som att han kan stå upp för mig. Det med att inte träffa hans vänner har länge varit ett problem för mig. Han tycker aldrig att det är lämpligt att jag följer med på de fester de har. På nyår fick jag vara med och träffa en av hans vänner och dennes flickvän. I övrigt har jag inte träffat någon av hans vänner. Det tycker jag är extremt oroväckande men han säger att det inte har med mig att göra. Usch, jag vet inte. ## Comment 5 Author: Sarah Ett år utan att ha ett gemensamt umgänge är lång tid och helt klart inte ok. Även under den tiden jag inte tog med min kille för att träffa mina pluggkompisar så hade vi ett gemensamt umgänge med gemensamma vänner. Om du har ett behov av att träffas mer för att du mår dåligt annars är det kanske ngt som ligger hos dig och du behöver jobba på själv, egna vänner och egna hobbies. Men p-piller är väl en dum ide om du mår dåligt av dem. Det gör jag med och sen flera år tillbaka äter jag ingenting. Vi använder kondom under ägglossning istället. Där kanske du måste ta ett eget beslut och sluta med pillerna. Men kontentan av det hela är väl att om du inte får ut det du vill ha av relationen så är det dags att gå vidare och ge dig själv chansen att träffa ngn som uppfyller dina behov. ## Comment 6 Author: Soleii Ja. Ibland träffar vi mina vänner tillsammans för jag bjuder ju med honom. Men det är mina vänner och inga som han ens pratar med annars. Ofta vill han inte träffa dem heller. Det är sant. Det med p-pillren är dock för att jag lovade honom att prova åtminstone och nu har jag tagit dem en månad. Jag visste faktiskt inte att de kunde göra en nedstämd, de enda biverkningar jag kände till var viktökning, sämre hy osv. Tog minipiller för ett halvår sedan som inte fungerade alls heller så han lovade att denna gången skulle han finnas för mig om jag behövde honom. Vill ju liksom kunna ringa och prata med honom en liten stund när jag ligger och deppar. Men tack för dina funderingar. Jag har kanske gått upp alldeles för mycket i detta förhållandet och han alldeles för lite. ## Comment 7 Author: viktoria91 Förstår inte varför han måste på en fest med klasskompisarna som han träffar ofta när han knappt ser dig? Grym felpriotering... ## Comment 8 Author: Soleii Jag känner också det, men jag vill ju inte förbjuda honom att träffa kompisar och vara med mig:( blir bara så ledsen över att jag bara är en del av hans liv som han inte kan ta med sig en bit av till andra delar. Dessutom, nu när jag mått dåligt, han frågar hur jag mår och jag svarar ärligt. han säger typ "det var inte bra" och maler sen på om annat. igår var han här och istället för att ta hand om mig lite grann (för ovanlighetens skull) så tyckte han att jag kunde fixa te till oss så vi kunde mysa och prata i soffan, sen skulle han titta på sina dumma mekanikprogram på tv och jag får aldrig någonsin välja program. till slut krävde jag att vi skulle titta på något som jag ville se. lustigt att man ens ska behöva be om det. en enda gång har han sagt till mig att älskling, ikväll tittar vi på det du vill och det var för att han hade dåligt samvete för något annat. Och så ska det väl inte vara? Idag har jag pendlat mellan att ringa honom på stubben och göra slut och att försöka låta honom va och se om han kommer till mig och kanske blir bättre. jag vet inte. jag är samtidigt lite rädd för att bli ensam, jag är 24 år och detta är verkligen min första pojkvän någonsin, hade inte ens en i lågstadiet eller något sådant. Inte för att jag var jättemobbad men jag har alltid varit en person som folk liksom har hyst agg emot fastän jag faktiskt är väldigt schysst. Det gör att jag har svårt att ta det där steget... men jag vet, man ska inte vara i ett dåligt förhållande för det. just nu har jag bara svårt att avgöra vad jag själv känner. ## Comment 9 Author: Karmatarerskanise #8 Det handlar väl inte om att förbjuda något? Det handlar om att han får prioritera lite ibland. Kompisar kan inte alltid gå före partnern. ## Comment 10 Author: viktoria91 Att du inte får följa med på fester med han är också skumt tycker jag. Ses nu så sällan så kan han ju gå på festen med dig tycker jag. ## Comment 11 Author: Soleii jag känner också det. han säger bara att det inte varit någon lämplig fest för mig att följa med på. jag har också sagt det, han behöve rju inte välja utan kan ju fråga om jag också får hänga på. jag är jättesocial och sådär så det är inte som att jag skulle vara särskilt jobbig ## Comment 12 Author: viktoria91 #11 Hur vet han att det är olämpligt för dig? Och varför skulle dne vara lämplig för hohnom då? Är väl knappast någon swingerfest han pratar om.. ## Comment 13 Author: Sarah Om det är första killen så är det kanske dags att testa ngt nytt ;) ## Comment 14 Author: viktoria91 #13 Precis! Dags att vårstäda!! ![Tungan ute](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") ## Comment 15 Author: Soleii idag kom jag förbi hans skola för att hämta en specialpenna som han lånat. han ville först inte ge mig någon puss eftersom vi stod utanför dörrarna. han drog iväg mig lite längre bort och gav mig världens snabbaste hejdå-puss. vi har haft den diskussionen uppe innan. vi kan pussas på stan utan problem. men jag får inte träffa hans vänner och han vågar inte pussa mig på skolområdet. det känns sjukt omoget. jag blev sur och frågade om om han var sex år eller vad. ## Comment 16 Author: viktoria91 #15 Vad svarade han? ## Comment 17 Author: Sarah Helt ärligt låter det som att han är påväg ur relationen. Ibland måste man själv ta ett beslut om man inte blir älskad på det sätt man vill. ## Comment 18 Author: Soleii #15 Han ryckte på axlarna och svarade att ja det är jag #17 saken är den att han varit sån hela tiden. när vi hade träffats fick jag först inte bli hans vän på facebook. sen fick jag inte ha honom som partner på facebook, ni vet. innan fick jag inte ens vistas på skolområdet  eftersom han tyckte att det var hans space och flickvänner ska inte vara där, inte ens för att möta efter skolan. jag har föreslagit att vi gör slut flera gånger men det vill han absolut inte, jag fattar bara inte vad hans problem är! tycker att det du säger ärklokt. jag blir verkligen inte älskad på det sätt jag vill- vilket var hur han älskade mig våra första månader tillsammans, innan han började plugga. han hade inga vänner alls då heller så då var visserligen det aldrig ett problem som kom upp. ## Comment 19 Author: Sarah mina erfarenheter är att man förändras väldigt mycket då man börjar plugga och det är väldigt väldigt svårt att behålla en relation som man hade innan. det är inte bara mina erfarenheter, utan de flesta jag känner som pluggat har haft samma erfarenhet. man utvecklas på ett helt nytt sätt när man kommer in i den världen. speciellt om partnern inte pluggar. en annan erfarenhet är med vänner, jag har nästan inte kvar några vänner från den tiden innan jag började plugga, de som är kvar från tiden innan har själv pluggat. man förändras så mycket. tyvärr kan du ju inte förändra honom till ngt som han varit :( ## Comment 20 Author: Sarah och, hans bild av hur ett förhållande ska vara är jättekonstig, skaffa dig en kille so mbehandlar dig väl istället. ## Comment 21 Author: Karmatarerskanise Håller helt med #20! ## Comment 22 Author: Soleii Nej, jag har märkt det, han är väldigt annorlunda:( jag pluggar också, dock inte alls något lika krävande. Det är svårt också när jag försöker förklara hur jag känner och vad jag saknar och han liksom verkar som att han lyssnar men innerst inne vet man att han inte gör det. Jag vet inte, något i mig önskade väl att någon skulle säga att ja men sånthär beteende är normalt. Fastän jag så väl vet att det är det nog inte. Det känns skönt att få bolla sånt här inne, och det är skönt att bli stärkt, jag blir liksom det av era kommentarer och synpunkter. Tack!:) ## Comment 23 Author: Karmatarerskanise #22 Nej, tyvärr är det inte riktigt normalt tycker jag. Bra att du blir stäkrt här inne :) Hoppas det ordnar sig för dig. För du ska känna dig behövd och omtyckt!