# Vakuum.... Author: Snodden Hej! Ny på sajten även om jag varit inne och "snokat" lite då och då, av och till :) Nu behöver jag verkligen råd för min intuiton säger mig att dra men samtidigt vill jag inte göra något än som jag kanske kommer att ångra senare. Jag har sedan i somras varit tillsammans med en kille som bor ca 20 mil från mig. När vi träffades var jag trött på allt, hade blivit av med mitt välbetalda jobb och hade bestämt mig för att "bränna" upp mina pengar och sedan lägga mig ner och...döö...Just det (patetiskt va?), så pass mycket uppskattade jag min tillvaro just då. Sedan jag hade mist mitt jobb festade jag järnet och trodde att jag därigenom skulle kunna kompensera den förlorade barn- och ungdom som jag saknat hela livet. Jag hade sommaren 09 inlett en relation med en, minst sagt, opålitlig men förödande charmig kille som visade sig vara både alkoholist och knarkare med mer eller mindre obskyrt, kriminellt förflutet. Var och en som har minsta lilla erfarenhet av slika personer vet hur det påverkar psyket hos närstående och jag, med min totala renons på sund självkänsla, föll ju som en fura i Gudrun (stormen alltså). Hans opålitliga beteende ledde till att gamla oförätter, vrede över min uppväxt, brist på uppskattning, kärlek, uppmuntran etc. blev oöverstigliga hinder som påverkade mig i jobbet. Jag fick sömnproblem och miste all livslust, därpå mitt jobb. Vid det laget ( när vi hade slutat träffas ) började jag, till synes, leva loppan. Jag ville INTE ha ett nytt förhållande och ingen kunde ana vilken desperation jag kände inombords. Jag hade sökt psykologhjälp - avslag. Jag visste att jag hade/har problem med ilska och det ville jag få bukt med. Jag vet också att jag känner en ENORM bitterhet för min uppväxt och jag har sedan 10 år ingen kontakt med min biologiska familj överhuvudtaget. Den bitterheten pyser igenom även om jag inte är medveten om det själv. Jag visste att om jag inte får professionell hjälp med att reda ut detta kommer historien att upprepas om och om och om igen. Förra våren när jag bytt vårdcentral och sökte för ett medicinskt problem fick jag genom en alldeles underbar läkare gehör för det som jag sökt för mer än ett halvår tidigare. Hon skickade en remiss till en KBT-terapeut och på sommaren träffade jag den kille som jag är tillsammans med idag. Han är NORMAL med en NORMAL uppväxt, massor av vänner och bekanta och alla verkar älska honom. Varför jag? Är han på riktigt? Han hade allt som jag sökt och vill ha hos en partner. Varför träffade jag honom nu när jag tycker att allt är för sent?! Hursomhelst, jag valde att vara öppen med en gång. Kanske dels för att "skrämma" bort honom men också för att inte bli besviken vid ett senare tillfälle. Nu har dock detta senare tillfälle dykt upp och jag är villrådig. Han säger sig älska mig, han vet att jag hade 10 ggr avtalad tid med en KBT-terapeut och han har stött mig i detta. Terapeuten har bara haft tider på måndagar och då har pojkvännen sagt "bra, då är du mer trött och mer irritabel så då kan terapeuten se dig hur du är när du är "som värst"! Jag frågade terapeuten nyligen om hon ville prata med min pojkvän om hur jag är och snubben min blev eld och lågor fram tills han fick veta att det inte fanns någon möjlighet att prata med henne UTAN min närvaro. DÅ backar han och vill inte vara med längre. Svepskälen håller inte i mina öron: 1\. Han är rädd att jag skall bli arg för vad han säger om mig inför henne och mig. Ja, det var ju det han tyckte var bra - att jag skulle visa för henne HUR arg jag kan bli! Är det något som han vill säga henne som han inte vill säga mig? Jag har frågat honom om detta och han är undvikande. Känns inte bra. 2\. Han tycker att det skulle dra för mycket bensin att åka ner "bara för det" Han körde mer än 10 mil bara för att åka skidor för en kväll, betalade för liftkort och sedan samma sträcka hem igen. En vecka senare pratade han om att göra samma tur igen men denna gång också hyra pjäxor ( hade åkt sönder de gamla veckan innan) Detta sade han samma morgon som jag skulle åka hem och gå till terapeuten samma dag. Det kändes som om jag blivit översköljd med kallt vatten och jag frågade honom om han inte tycker att DET skulle bli för dyrt och han svarar att snart försvinner ju snön och man "får ju prioritera!". Jag blev bara alldeles kall och åkte hem. Kände mig väldigt mycket bortprioriterad och känner så än. Han säger att han älskar mig och jag har, fram tills det ögonblicket, trott honom (att bara VÅGA tro på det är STORT för mig). Nu känner jag att jag har fjärmat mig ifrån honom och jag litar inte på honom. Vet bara hur jag själv skulle ha gjort om läget varit det omvända och det är INTE som han. Jag skulle ha satt terapeuten som prio 1 om jag vetat att det varit viktigt för min partner. Har jag fel? Har inga nära vänner som jag känner att jag kan lita på eller anförtro mig till så jag hoppas bara att någon av er här, helst ALLA, kan hjälpa mig med mina tvivel.... ## Comment 1 Author: Snodden Skulle vara en liten smiley efter "helst ALLA" allstå ;-) ## Comment 2 Author: KimE Låt han slippa vara med om det känns jobbigt för honom och fundera inte så mycket på varför. ## Comment 3 Author: Snodden Det kanske känns jobbigt för honom, ja. Kanske bryr han sig inte. ## Comment 4 Author: Karmatarerskanise Tycker han kom med väldigt konstiga skäl till varför han inte ville. Kan förstå att han  är rädd för att säga vad han tycker framför dig, men å andra sidan är det ju ganska viktigt i ett förhållande, att man vågar säga vad man tycker och tänker. Den valsen han drog om bensinen är ju bara för mycket. Det får ju en att undra. Du skulle ju dit ändå? Förstår att du är orolig. Själv hade jag velat att min partner var beredd att ställa upp på sådant som är viktigt. Har tyvärr inga råd att ge, känner ju varken dig eller honom. Men du ska veta att jag förstår dina tvivel! ## Comment 5 Author: Snodden Tack för snabbt svar! :) Jo, det är det jag tänker också. Att vågar han inte säga där vad han tycker när han blir uppmanad och VERKLIGEN har chansen varför skulle han vara uppriktig annars då? Känns inte bra alls. Min tillit är liksom helt borta, är han ärlig någonsin då? Och man kan ju hoppas att han på sin ålderdom ser tillbaka och verkligen KÄNNER att han prioriterade helt rätt. Mig får han nog inte tillbaka nu känslomässigt. Han vet att jag har svårt att lita på människor så det här är liksom första spiken i kistan... :´( ## Comment 6 Author: Karmatarerskanise HAr du talat om detta för honom? Att du börjat tvivla på honom? ## Comment 7 Author: Snodden Nej, jag åkte hem i vredesmod i måndags. Han tror dessvärre att det är något annat det handlar om. När jag blir förbannad kan jag inte prata ( är rädd att säga saker som jag får ångra ) och han vet inte att det är det här som tynger mig i första hand. Har inte pratat med honom sedan dess. Vill inte höra av mig, känner mig så sårad och besviken att jag inte får fram ett ljud. Och han vet ju att jag blev arg även om han bara trodde att jag blev arg för att han väckte mig mitt i natten. Han vet hur jag reagerar när jag blir arg ( för det mesta ) och det stör honom men han vill tydligen inte vara en del av lösningen. Vill han inte det så kommer det ju inte att bli några förbättringar i vårt förhållande heller. Ständiga missförstånd... Känner inte för att anförtro honom detta. Har mist tilliten. Vill heller inte förlora honom. Han är, helt ärligt, det bästa som hänt mig någonsin. Eller det kändes så åtminstone. Helt annorlunda än de stolpskott som min usla självkänsla hänvisat mig till under större delen av mitt liv. Vill så gärna "passa" in bland "normala" människor. Och han vet om detta. Jag är kanske för mycket "jobb" för honom. Och jag hamnar tillbaka på ruta 1. Tyvärr har jag fått ett jobb i hans hemstad (fick reda på detta idag och måste lämna besked imorgon) Som det känns i nuläget vill jag inte bo hos honom och kan därför inte tacka ja. Känns inte heller kul eftersom det är dödsvårt att få jobb i min hemstad.. ## Comment 8 Author: Karmatarerskanise Hur länge har ni varit tillsammans? ## Comment 9 Author: Snodden Sedan juni förra året. ## Comment 10 Author: Karmatarerskanise Jag tycker att du måste ta ett ordentligt samtal med honom. Verkligen berätta hur du känner. För ingenting kommer bli bättre av att du stänger inne dina känslor. ## Comment 11 Author: Sarah att han tar upp bensinen är ju bara för att han egentligen inte vill, en ursäkt för att han inte vågar säga att han inte vill. jag kan förstå det, måste vara jätteläskigt att göra ngt sånt, tycker inte att du ska döma honom för det. ## Comment 12 Author: Karmatarerskanise #11 Läskigt? På vilket sätt? Hade jag fått chansen att  hjälpa min partner genom att få vara med under ett samtal hade jag gärna gjort det. Jag vill ju att min partner ska må bra och få den hjälp den behöver. Att först vilja träffa psykologen när man tror man ska göra det själv, för att sedan inte vilkja alls bara för att partnern skulle vara med under samtalet visar i alla fall mig att något inte stämmer. Man måste våga prata med sin partner. ## Comment 13 Author: Snodden Jo, men allt detta är ju en av anledningarn till att jag gått i terapi. Att min ilska tar sig underliga proprtioner och uttryck och han vet ju OM det. Min terapeut vet det inte! Och han är ju den enda som skulle kunna förklara så hon får en uppfattning om hur det tar sig ut. För jag VET inte hur min ilska uppfattas av andra människor. Jag vet bara att den inte är normal och egentligen ett uttryck för andra känslor som jag inte VÅGAR visa. T ex. när jag var barn blev jag hånad när jag grät och jag har fortfarande svårt för att visa att jag är ledsen. Ilska är det bästa sättet att kamouflera sorg på (detta lärde jag mig tidigt och det hårt) Det här har jag berättat för honom och vill han vara tillsammans med mig i framtiden förstår jag inte varför det skulle vara rädsla som hindrar honom från att delta. Om den skulle vara större än rädslan att förlora mig? Känns inte logiskt. Vågar han inte vara uppriktig där - hur kan jag tro att han är uppriktig när vi är ensamma? Och sedan kan jag väl tillägga att han själv gått i terapi (för svår klaustrofobi) så det är inte terapeutfobi han har ;) ## Comment 14 Author: Snodden Jo Hera, det är så jag tänker också. ## Comment 15 Author: Sarah det är klart att folk kan tycka att det är läskigt att prata om ens partners dåliga sidor inför en okänd människa, oavsett om man vet att det är för en god sak, speciellt om partnern är med! jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt och alla är inte lika modiga/ starka ## Comment 16 Author: Snodden En ökänd människa är det ju oavsett om jag är med eller inte. I det här fallet uppger han att det inte skulle vara några problem om jag INTE är med. ## Comment 17 Author: Snodden Okänd skulle det vara, inte Ökänd! Nya brillor på g kanske? :D Fick precis ett sms: "Jag är så oerhört ledsen och förtvivlad att jag inte vet vart jag skall ta vägen.Måste veta om du älskar mej eller inte? Jag Älskar dej!! Bara så du vet!!" Kan jag tro på det? ## Comment 18 Author: Karmatarerskanise #17 Träffa honom. Du måste ta tag i det. Sms är ju verkligen inte rätt väg att gå. ## Comment 19 Author: Sarah Skriver ju, speciellt inför sin partner. varför skulle du inte tro på det? tycker du verkar vara väldigt hård mot honom, ni har inte ens varit tillsammans ett år... igen, döm inte folk för att de inte alltid är starka. ## Comment 20 Author: Karmatarerskanise #15 Ja, man får tycka det är läskigt. Men jag tycker inte att det är ok att inte ställa upp. Det beror nog mest på att jag alltid ställer upp, även då det tar emot, om jag vet att det gör någon nytta och det gör min partner glad. ## Comment 21 Author: ettlitetalias Om han inte vill prata OM dig INFÖR dig så kanske ni kan lösa det på något annat sätt? Jag skulle inte vilja sitta och prata om min partner med någon annan när han är i samma rum, så jag förstår honom. Kanske kan han skriva ett brev som du sedan ger till din psykolog? Då får du hans feedback, och du och psykologen kan sitta i lugn och ro och gå igenom allt utan att han behöver känna sig besvärad, och utan att du behöver känna dig besvärad av att ha honom där. Jag tycker att han verkar som en toppenkille, och bara för att han inte vill tala om dig betyder inte att han är oärlig. Han vill nog helt enkelt inte såra dig ifall att han säger något som du tar illa vid dig av. ## Comment 22 Author: fotokrafs Jag fattar att han kan tycka det är jobigt. Vet själv inte hur jag skulle göra i hans ställe. Och JA, jag älskar min kille. ## Comment 23 Author: Aviendha Min kille skulle mer än gärna vilja skriva/prata med min terapeut för att visa sin bild av mig, för den kanske inte alls återspeglar den bild som terapeuten får av mig. Detta för att hjälpa mig. MEN, inte en enda chans i hel\*\*te att jag skulle få närvara, då blåvägrar han. Jag känner mig lite besviken för den saken, det ska jag medge. Borde vi inte kulla dela allt? Är jag så "hemsk"? Vad är det egentligen som han vill ta upp? En massa tankar och känslor snurrar kring den saken. Men samtidigt förstår jag honom helt och fullt i det. Han vill inte att det ska vara något som hugger honom i ryggen senare. Han vill kunna vara öppen med sina känslor och tankar utan att behöva förfina dem i min närvaro - för hur man än vänder på det så väljer man sina ord även om innehållet är detsamma och det kan vara hämmande. Det som han kan ha "problem" med lyfter han ju ändå med mig så enda anledningen till att jag ska vara med är väl egentligen att jag vill ha kontroll över vad han säger/sagt. Skulle jag höra så skulle jag ofrånkomligt analysera varje stavelse av det han sagt, till vilken nytta? Det kommer knappast ge våran relation ett lyft för som sagt, det som behöver dryftas kommer dryftas. Jag vet inte om jag hade velat göra samma sak om situationen var omvänd. Jag skulle utan problem kunna lyfta de centrala sakerna i hans närvaro, det som vi båda är medvetna och överens om sedan innan. Det som kan vara viktigare är de subtila sakerna, känslor, vaga som starka. Tankar. Exempel. Jag älskar min karl över allt annat och det är inte däri det sitter, en okänd människa hade jag haft lättare att göra det inför. Den har jag ju inget band till.  Jag har lite svårt att få fram och visa exakt vart jag tycker mig förstå din pojkväns reaktion, det är nästan mer emotionellt och abstrakt än logiskt. Jag tror inte att du måste tvivla på om han älskar dig. Däremot fundera på varför det är så enormt viktigt för dig att du är närvarande. Är det ditt kontrollbehov som måste tillfredställas? Är det isf till din nytta i behandlingen att du kan ha full kontroll över din pojkväns innersta känslor och tankar kring dig och er relation? Det tycker jag är att kräva mycket, även om jag mer än väl förstår varför du kan känna så iom att jag själv kan känna samma sak. Men det är min brist och inget min karl ska behöva lida för. Det är något jag får jobba med och det går.