# kär? Author: [Borttaget] När vet man om man är kär? Vad är kärlek? ## Comment 1 Author: Wand Det bara känns. Man blir pirrig, glad och full av exploderande energi som inte går att agera ut helt och hållet, som gör att man vibrerar i hela kroppen och man bara ler.  Kärlek är, enligt min mening, när man verkligen älskar någon och personen i fråga gör en enorm förändring (positivt, såklart) i ens liv. Att man verkligen känner att "den här personen kan jag inte leva utan" - detta gäller inte bara sådana man är kär i, utan kärlek i överlag är helt underbart. Vänner, familj, osv. Kärlek är en underbar sak. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag skrev även på hälsa ifokus och kollade lite, skrev hur jag måde och så. Men sen så började jag fundera lite på kärlek och så, som är väldigt förvirrande.  Skrev så här: _Mitt hjärta, det gör fruktansvärt ont. Undra varför? Och jag är nervös, rädd och illamående. Och mitt huvud snurrar runt runt. Jag tycker inte om detta alls. Jag är rädd, så rädd, för något - men vet inte mot vad. Hela min kropp skakar. Och ibland känns det som om jag kommer att förlora min sinne och min kontroll och jag känner irritation. Vad ska jag göra? Jag känner mig ledsen, och jag vill bara gråta och skrika ut. Känner mig lite som tickande bomb som bara vill explodera. Har jätte svårt för att koncentrera mig, men ändå göra en massa saker för att slippa tänka, men finner ingen ork. Vill bara kolla på filmer och försvinna bort. Och jag känner en längtan, till vadå? En enorm längtan, som jag även suckar efter. Känner mig vilsen! :(_ Undrar om kärlek är inblandad eller om det är något annat, andra konstiga känslor? Typ behov utav närhet bara eller något annat? ## Comment 3 Author: Wand Tycker det känns antingen som att du är deprimerad eller att du längtar något enormt efter kärlek. Är ingen psykolog så ska inte svara på det säkert, men jag själv kan känna ganska precis sådär när jag inte träffar min pojkvän på jättelänge eller då jag är singel och längtar efter att ha någon. ## Comment 4 Author: Karmatarerskanise TS; du verkar behöva stöd, och det kan du få genom en psykolog eller terapeut. Tycker du ska ringa till din vårdcentral och berätta hur du känner. För så ska du inte känna! ## Comment 5 Author: [Borttaget] Ok. Tack för era svar! Jag kanske borde berätta lite mera om mig och lite om min situation. Rädd för att detta inlägg kan låta förvirrande, då jag själv är förvirrad och inte har allt klart i huvudet. Så jag ber om ursäkt i förväg och jag hoppas att ni hänger med i detta virr varr. Jag lider utav dystymi, så depression har jag. Är singel och är 25 år. Har varit med om allt för många dåliga pojkvänner och killar. Även varit med om sexuella övergrepp (senast i april), utnyttjare, player, pojkvänner som gör psykisk misshandel osv. osv. Så jag har rätt så dålig erfarenhet utav killar. Jag har/hade bestämt mig för att leva singel och skita i all kärlek och sånt. Men kanske en sån sak är omöjlig? Man är mänsklig och har väll behov? Visst, jag drömmer om familjelivet. Men pojkvän och sånt, kärlek, och ännu en gång till riskera att bli utnyttjad och sårad och bara må skit. Jag har en kill kompis vi har pratat med varann i flera år. Vi träffades lite då o då, det kunde även gå månader emellan. Då kunde man träffas och jag var mera normal. Men den senaste året, bara halvåret, dessa senaste månader har vi träffads allt oftare och jag blir bara nervigare. Jag är rädd för att ha utvecklat mera än bara vänskaps känslor, eller jag vet inte. Jag har inte alls varit med om många killar som inte har försökt att få mig i säng. Och han är en som inte gjort närmande på mig, sånt som jag inte alls är van vid. Han är jätte snäll och allt. Alltså, jag är inte alls van vid det. Så att det skrämmer mig väldigt mycket med. Och jag har den senaste tiden tänkt en massa på han, börja känna behov över att vara i närheten utav han, längtar. Tillomed drömt om honom ibland, pinsamt nog. Och jag hoppas verkligen inte att han har ifokus så att han läser detta. Men ändå, när jag är med han är jag skit nervös, rädd, och vet inte vart jag ska ta vägen, svårt att sitta still, lixom koncentrera mig och vara kvar och inte flyga iväg med tankar och dagdrömmande, svårt för att prata ibland och ja, känner mig stirrig och nervig, min blick vandrar ofta iväg på omgivning osv och ja, jag är inte allt för ofta där på plats. Jag var inte alls så här för när vi träffades förr. Jag har funderat också om det skulle bli mer än "Hej" & "Hejdå" kramar, tex pussar, hålla i handen, sex och ja, allt sånt där. Om det skulle utvecklas till något mera. Det skrämmer mig och blir ärligt talad lite äcklad utav tanken med att ha det med honom. Jag har även svårt att tänka mig att göra det när jag är i närheten utav honom. Kanske har vi varit vänner för länge? Men när jag inte är med honom så längtar jag ändå närheten och allt det där, och ja, umgås med honom. Och har faktiskt drömt lite mer om än bara "kramar" - om man säger det så. Och visst, när vi ligger på varsin del utav soffan och kollar på film så kan jag vara avslappnad med och bara vara där. Jag vet inte heller riktigt vart jag har honom heller. Jag smsade till honom en gång lite skämtsams och skrev bland annat att vi kanske inte ska träffas så ofta, för att risken är att jag kan utveckla känslor för honom. Och han svarade tillbaka med ungefär varför - är det så farligt det. Och jag skrev tillbaka lite skämtsamt - men ändå rätt så ärlig att det är skrämmande med kärlek och tråkigt med ensides. Och fick då tillbaka med att; "vi får väll se om det är ensides. Har tänkt en del." (eller något sånt) Sen dess så har han inte sagt eller gjort något mer. Eller jo, nu i lördags kväll bjöd han mig på Bio i granstan, han tillomed hämtade mig och allt. bjöd mig på popcorn osv. Verkligen så där dejt dej aktitigt. På väg hem kändes det lite som att han inte ville släppa av mig, kanske... Kanske är det även en inbillning. Han frågade om vi skulle åka hem till en kompis till honom som hade lite partaj - som jag tackade nej till (efter lite om & men i mitt huvud) då jag var trött o hade jobbat på loppis den dagen, varit barnvakt o varit vaken sen tidigt på morgonen och sovit dåligt på natten, var även hungrig mm (hade inte ätit). Men samtidigt var jag även rädd för att stanna kvar längre. Rädd för att det skulle ske mera mellan oss, så ville lite hem med - lixom till säkerhet... Men vi åkte hem till han en sväng först - han bode i närheten, åkte dit för att se hur han bode då jag inte hade sett sen han flyttade. Så han visade sitt hus. Sen tog han en längre tur när han körde mig hem. Han frågade om vi skulle åka på affären, och vad ska vi hitta på nu, säkert du inte vill göra något mer, osv. Men slutade att vi åkte på affären en snabbis. Men sen så köre han mig hem. men kändes också lite som att han inte ville släppa av mig , men ja, kan ju vara inbillning med. Men jag kände det när jag kom upp att jag inte skulle ha åkt hem. Ångrade det. Jag smsade även han och tackade och så. Och frågade lite skämtsamt om det var en dejt eller bara ändå. Men fick aldrig något svar. Och jag tänkte på han resten utav natten - tills jag somnade (men sovde inte djupt & hade svårt för att sova), hela dan igår och idag en hel del. Och ibland när jag tänkte på honom kom jag på mig själv att jag hade världens flin och lite pirr i magen. Vi ska träffas igen till helgen och gå på marknaden. Längtar som satan, men ändå rädd och nervös. Jag känner mig stressad med, just för att jag vet inte vart jag har honom och jag vet inte mina känslor. Jag är en som behöver bekräftelse, uppmärksamhet, är klängig och brukar gå väldigt fort fram osv (tyvärr - försöker kontrollera det och tycker att jag har kontrollerat det väl nu. men ändå - bekräftelse känns som att min kropp skriker efter). Går nog fort fram för att jag känner mig stressad, vet inte varför. Men han är lite så där smått busig på mig, och typ "bus-petade" på mig - lixom ja, bara petade på axeln och sånt i lördags. Och vi är lixom små busiga utav oss på varann. Skämtsamma osv. Men för något eller några år sen festade vi lite och jag kände mig väldigt flirtig utav mig mot honom i fyllan. Och jag smsade med honom dagen efter och skrev något skämtsam om att det kanske inte var någon mening att flirta för att det kanske inte skulle bli något mellan oss osv. Och han svarade då tillbaka att det inte skulle kunna bli något mellan oss. Men sen så har jag inte brytt mig om det så mkt. Men ja, jag vet inte vart jag har honom. Och jag vet inte heller vart jag har mina känslor. Vet inte om jag är kär eller ej. Behov av närhet eller något annat. Jag vet inte om jag känner mig jätte attraherad heller, om jag änns är det - allafall när jag är med honom. Men visst fick jag lite lust att luta mot hans axel på bion och så i lördags. Men gjorde inte det. Men ja, det i lördags kändes det som en riktig dejt, sånt som man inte har varit på på åratal. Jag jag är romantisk utav mig så jag saknade lite den där kyssen på slutet. Men ändå känns det som att man springer ifrån allt sånt. Men jag har även bestämt mig med att vänta tills hans tar första steget för att göra något. Jag har gett lite små vinkar om att jag kan ha känslor för honom osv tycker jag allafall. Jag är även kanske lite gammel dags som tycker också att det är killarna som ska föra, och även ta första steget. Han är mannen lixom. :) Och jag önskade också att han är den som tar kontakten med mig oftare, och inte bara jag med honom. Det det är oftast jag som kontaktar honom känns det som. Fast det kanske är bara något som jag känner med, just pga bekräftelse behov. Och jag vill ha mera kontakt med honom. Höra mera ifrån honom. men jag är som sagt så spänd i han närvaro. Jag har även så svårt att vara helt ärlig så jag skriver oftast skämtsamt med många smileys. Jag har en hemsk dålig själförtroende. Allt är så förvirrande! Rena virr varr i huvudet. Just nu har jag bara längtan att vara i hans närhet. Och igår kändes det som att hjärtat blev tyngre med. Vet inte vad det kändes som. Som om en sten kastades mot hjärtat. Eller en sten eller droppen som kom i hjärtat eller jag vet inte. gha så svårt detta är och jag blir knäpp. Och blir knäpp på all väntan till helgen. ## Comment 6 Author: [Borttaget] kanske blev lite väl långt och vimsigt inlägg. Men puttar upp detta i alla fall ^^ ## Comment 7 Author: Mitralis Jag säger så här. **Ta en sak i taget**. Har du någon kontakt som du kan prata om angående övergreppen och din depression? Om inte, Ring något av numren du fick i Hälsatråden. Försök att få ordning på det först så kan du jobba dej vidare sedan. Du vet nog inte ännu hur du kommer att reagera om du och den nye killen hamnar i säng. Tänk om allt hemskt kommer över dej igen? Det vore ju synd eftersom du verkligen gillar den här killen. Lycka till ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")