# Känner inget behov av vänner? Author: Otario Börjar fundera på om jag är helt udda, men jag känner inget behov av att ha vänner längre.. Började känna så här efter att jag blivit tillsammans med mitt livs kärlek förra året. Han är den enda som verkligen betyder något i mitt liv. Umgicks mer med honom än med vännerna och till slut inget alls med vännerna på fritiden (mitt egna val). Det värsta är ju att jag inte ens saknade dem? Är det något fel på mig? Har alltid innerst inne tyckt bättre om att vara själv än att hänga med kompisar. Däremot träffar jag gärna min pojkvän när som helst! ![Obestämd](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") Börjar gymnasiet nu i höst och kommer inte att hamna med någon jag känner sedan innan. Kommer att vara massor av nya människor och vet inte om jag ska inleda några nya relationer.. Vill inte att det ska bli samma som med mina förra vänner, för vet att en viss person blev en aning sårad.. Felet var helt och håller mitt, jag vet. Däremot kommer jag kanske hitta fler personer där som är lika mig intressemässigt då jag valt en utbildning inriktad på Djurvård. Jag är inte otrevlig. Brukar oftast le och vara glad och kunna lägga mig i en diskussion, kanske lite diskret, men har en tendens till att vara blyg och lättgenerad gentemot nya personer som är lite översociala, haha :) Folk har aldrig klagat på min personlighet, så där ligger ju inte problemet. Är detta onormalt? Vad tycker ni att jag ska göra? Egentligen så skulle det ju inte vara fel med åtminstone EN nära vän, men aldrig hittat någon som verkligen går "hand i hand" med mig. Detta känns verkligen som ett stort problem och jag vet att det kanske är fel att sätta pojkvännen framför ALLT annat, men han är ju ALLT för mig... Tanken är ju också - är jag verkligen i behov av en vän? Vet inte alls. Åh, jobbiga tankar. Förlåt om inlägget blev rörigt och svårt att förstå poängen med det hela! Var bara tvungen att slänga ur mig detta och se om någon annan har någon synpunkt eller tips till mig. Mvh Emma ## Comment 1 Author: hus-musen Killar kommer, killar går, men vänner består är något som jag faktiskt har gått efter. Mina närmaste vänner finns kvar, och det gör ioförsig killen med.  Jag har inget större behov att umgås, jag är gärna ensam i min egen lilla värld. Gillar inte ens folk egentligen ärligt talat. Men man kan inte hänga upp livet på någon annan, oavsett om det är en partner, vän eller förälder. Han är hela din värld just nu, men om man ska vara realistisk så kommer troligvis den saken ändra sig förr eller senare. Vet flera som har hängt upp sig på en kille, sen har det tagit slut och de har insett att de nu står ensamma utan kille, utan vänner och ingen alls att prata med. ## Comment 2 Author: Mandilla Jag tror att det är väldigt vanligt att känna så som du beskriver, men jag tror också att det är skadligt i längden för både förhållandet och en själv. Utan vänner blir vi väldigt ensamma om förhållandet skulle ta slut. Likaså tror jag att vi behöver vänner för att vi inte ska "tära" för mycket på vår partner. Sånt händer väldigt lätt när man inte får något annan typ av umgänge än det med sin partner. Men nu ska jag inte förmana mer! Du är ännu väldigt ung och kommer nog att gå igenom olika skeden i ditt liv där du både känner ett ökat och ett minskat behov av vänskap. Sånt växlar. Den där vänskapen som du eftersöker kanske inte finns i den miljö du befinner dig i nu, men det betyder inte nödvändigtvis att den aldrig kommer att existera. ## Comment 3 Author: pyromanen Människor är olika och har olika vänn-behov, men att skippa vännerna helt är nog riktigt dumt.  Tror det är rätt vanligt under första året i en ny förälskelse, men tror som #2  att det är skadlig i längden!  Självklart hinner man inte hänga med vänner på samma sätt när man är ihop med nån och får kanske inte samma behov heller eftersom det ju finns nån att vara med och det kanske är den man hälst vill vara med.  Men kan du inte i alla fall vårda några få av dom gamla vänskapen, träffas mer sällan men nåt i alla fall så vänskapen består?. Tror också det är viktigt att lära känna några på nya skolan. Om man isolerar sig med pojkvännen och alltid väljer hans sällskap, då förvinner sakna men säkert nätverkat runtomkring, och ett sånt är väldigt viktigt ur många olika perspektiv!! ## Comment 4 Author: [Borttaget] Något jag har upplevt, det är att man får nya vänner efter hur man utvecklats. De som var ens bästa vänner i tonåren t ex, finns inte alls kvar i ens liv längre. Utan man har fått nya fina vänner som passar bättre in i ens liv. Man utvecklas också åt olika håll ibland, även i ett vänskapsförhållande. Och gör man det, ja då måste man gå skilda vägar till sist, Fast såklart, vissa kan hålla ihop ett helt liv som vänner.  Säger som jag sa i ett annat inlägg, att människor kommer och går i ens liv av en anledning oftast. För att man skall utvecklas, antagligen.. ![Flört](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Sedan tror jag inte heller att det är värst hälsosamt att bojkotta alla vänner om man hamnar i ett förhållande. Vänner måste man ha bredvid ändå. För får man inte vara ifrån varandra ibland, så kan man ju inte längta efter varandra heller.  Visst kan man vilja vara ensam också. Inget fel i det alls. En annan orkar inte alltid heller umgås med vännerna. ## Comment 5 Author: Otario **Tack Alla för fina svar!** #1 Jag och han tog en paus i höstas, men det varade bara en vecka för vi insåg hur dåligt vi klarade oss utan varandra. Det var endast en person som verkligen stöttade mig, och familjen med förstås. Visst, det var jag väldigt tacksam för då, men egentligen ville jag bara gråta för mig själv. Gud, jag gick typ in i depression.. åt dåligt, sov dåligt, grät hela tiden. Usch. Vill helst glömma det, och ändå var det bara under en vecka! \-  Måste säga en till sak. Min före detta bästa vän och min pojkvän träffades ett fåtal gånger förra året, men funkade inte alls bra ihop.. Fick höra skit från båda... Så efter ett tag tyckte kompisen inte att det fungerade längre och tyckte att jag skulle välja EN. Jag blev rätt arg för jag ville inte välja att bara umgås med en av dem! Ett bra tag senare "lämnade" hon mig för att jag inte kunde umgås speciellt ofta och pga att det inte funkade mellan henne och honom. Vi brukar smsa lite då och då, men inga speciellt långa diskussioner.. \-  #2 Tära på förhållandet lär jag inte göra då jag bara kan träffa min pojkvän på helger och ledigheter eftersom han bor i ett annat län. Jobbigt.. Men man lär sig verkligen att uppskatta all tid man får tillsammans och verkligen hinner längta efter varandra! _"Du är ännu väldigt ung och kommer nog att gå igenom olika skeden i ditt liv där du både känner ett ökat och ett minskat behov av vänskap. Sånt växlar. Den där vänskapen som du eftersöker kanske inte finns i den miljö du befinner dig i nu, men det betyder inte nödvändigtvis att den aldrig kommer att existera."_ \- Klokt sagt! Vi får väl hoppas att det är så, så jag inte blir värsta eremiten när jag blir äldre. Det är inget jag egentligen vill. \- #3 _"Människor är olika och har olika vänn-behov, men att skippa vännerna helt är nog riktigt dumt.  Tror det är rätt vanligt under första året i en ny förälskelse, men tror som #2  att det är skadlig i längden!"_ -Jo det har du förmodligen rätt i. Vill nog försöka att hitta någon/några nya att umgås med men vill inte få den där känslan av att inte bry sig som jag fått förut.  _"Men kan du inte i alla fall vårda några få av dom gamla vänskapen, träffas mer sällan men nåt i alla fall så vänskapen består?"_ -Funderar på att eventuellt träffa min f.d. bästa vän någon gång under sommarlovet, men vet inte om det kommer bli ansträngt och konstigt.. Vi har ju i alla fall, som jag nämnt tidigare i mitt svar, fortsatt smsa med henne men det är inte samma sak som att träffas och prata. Tänker nog försöka att lära känna någon ny på skolan, förhoppningsvis leder det till något bra. \- #4 Det var en intressant teori. Rätt logiskt egentligen, och klokt!  Läs mitt svar till #2, har inte så mycket tid till att kunna träffa min pojkvän heller då vi har långdistansförhållande. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag tycker inte det är konstigt att inte vilja ha vänner, alla är ju olika. Om du till hundra procent trivs med det liv du lever så finns det ju ingen anledning att fundera över om det kunde se annorlunda ut. Däremot ger jag dig rådet att vara väldigt tydlig med såna här tankar/åsikter i ditt umgänge med andra så att de inte blir sårade. Jag har kanske inte råkat ut för någon som inte alls känner behov av vänner, däremot har jag träffat många som har sina vänner som lägsta prioritet. Detta efter andra "bättre vänner", intressen, sambo osv och att vara den personen som är en slags andrahandsvara är både sårande och jobbigt. Så om du söker en vän/vänner så skulle jag säga att det bästa är om ni har ungefär samma uppfattning om det här med att ses och hur ofta osv och att ni båda har en pojkvän eller annat som ni prioriterar långt före vänner. ## Comment 7 Author: Trollhassel Enligt mina erfarenheter: Vänta ett par år, sen kommer du vilja ha vännerna tillbaka. Man kan klara sig helt och hållet på umgänge med "kärleken" i några år men sedan behöver man ha ett annat socialt liv vid sidan av för att inte kärleken ska bli "överbelastad". ## Comment 8 Author: pyromanen Har helt samma erfarenhet som #7!  Och om man inte sköter vänskapsrelationerna nåt litet dom åren man är nyförälskat då är det inte säkert det finns någr vänner där när man behöver dom igen. ## Comment 9 Author: Fridaaaa Är i samma situation som du! Umgås knappt med mina vänner, gillar ej att festa vilket dem gör på helgerna. Vilket såklart inte är så roligt för mig. Så snackar mest med folk över nätet. ## Comment 10 Author: Sweelin Känner som TS och #9. Har alltid haft falska vänner och dom som oftast glider ifrån på ett litet snyggt sätt men sedan endast hör av sig när dom vill att jag ska t.ex skjutsa dem eller ser mig som en bra lösning på andra sätt. Är väldigt blyg och osäker i mig själv och min fästman är mitt liv som jag ska flytta ihop med nästa år, samt byta stad... Gillar inte heller fester och för mig känns det mer som "vänner kommer och går, men kärleken består" Känner mig väldigt stressad och har gjort i hela mitt liv eftersom hela min familj är på mig om att gå ut, ringa någon osv. Men känner mest "Varför skulle dom vilja vara med mig? Och vad skulle vi isåfall göra...?" Är ansträngd runt dem och nästa år så hoppas jag att jag skaffar mig en massa nya vänner som jag trivs med! Men jag är mest tyst bland folk och har alltid varit, innan var jag rätt ensam på loven osv eftersom jag inte vågar höra av mig till någon, men nu så åker jag ju bort på loven för att tråffa pojkvännen vilket är skönt så slipper jag ångesten! Min pojkvän har av någon anledning sagt upp sina bästa vänner också vilket jag tycker är dumt... Men han säger bara att "det skulle ändå hända förr eller senare, ser ingen anledning att vara med dem, orkar inte... " Jag själv lämnade min absolut knäppa kompis efter 13 år tillammans, hon och pojkvännen funkade inte ihop som för dig TS. Hon blev jätte knäpp och började ljuga om en massa saker, hon har mytomani-problem, grova... Drog ner mig på stan bland alkoholister, dumpade mig medan vi var med andra osv. AJA, visar iaf att jag har ungefärliga problem, förlåt att jag "tog över lite" av din tråd TS. MEn du är inte ensam iaf ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 11 Author: Gur4m1 En sak om man inte är så mycket med folk alls- tex folk som mig själv som gärna underhåller mig med egna saker. En social person som är van att vara med folk- men ersätter detta med sin partner skjuter nog sig i foten i längden. Första året går bra- då man är nyförälskade och bara har ögon för varandra. Så småningom kommer man tillbaka till vardagen och förälskelsen blir kärlek i vardagen. Plötsligt vill killen hänga med sina vänner- utan dig. Han hittar på saker- utan dig. Det blir bråk- plötsligt känner du dig ensam, utesträngd- eller så känner han sig kvävd, att relationen bliit tråkig. Plötsligt gör ni allt tillsammans och har sällan något nytt att tillföra era samtal. Du var där, han var där, vad mer finns det att prata om? :) Det som sker i ditt liv är naturligt men skadligt för er relation i längden. Detta är vad som (inte alltid) ofta, förr eller senare- resulterar i den mytompsunna och välkända "kvävningsdöden!!". Yepp. Kärlek kan kväva en annan person, och det är svårt för en partner att berätta det om de känner att perosnen inte har andra att umgås med. Att hela det sociala livet uppbärs på honom/henne. Till slut, hur stor kärleken än är- så tynar den bort... ## Comment 12 Author: Otario **Oj, vad mycket att svara på!** #6  Jag trivs med mitt liv som det är just nu, däremot har jag fått extrema problem med mitt humör.. Kan lipa för ingenting och bli hur arg som helst för skitsaker och några timmar efter - helt ha glömt bort varför jag är arg. För att sedan nästan bli överdrivet glad och trevlig.. Något fel är det absolut. Min pojkvän och föräldrar har märkt att något inte stämmer och jag kan inte själv sätta fingret på vad det är. Börjar bli ett allvarligt problem, men det kanske inte direkt hör ihop med detta, så avrundar lite. Jag tycker nog bara helst om att vara ensam.. När vänner ringde stup i kvarten hem till mig när jag var liten, och frågade om det gick att leka så började jag till slut att ljuga om att jag skulle iväg och göra annat för att slippa. Där började det. Jag kan umgås med folk, men bara någon dag i taget och sedan göra ett litet "uppehåll" eftersom jag tröttnar snabbt. Andrahandsvän är svårt, det förstår jag, absolut. Vet att min f.d. bästa kompis antagligen kände lite så.. och jag är hemskt ledsen för det. Men hon verkar klara sig utan mig nu. _"Så om du söker en vän/vänner så skulle jag säga att det bästa är om ni har ungefär samma uppfattning om det här med att ses och hur ofta osv och att ni båda har en pojkvän eller annat som ni prioriterar långt före vänner."_ - Smart, det ska jag tänka på! \- #7 _"Enligt mina erfarenheter:_ _Vänta ett par år, sen kommer du vilja ha vännerna tillbaka._ _Man kan klara sig helt och hållet på umgänge med "kärleken" i några år men sedan behöver man ha ett annat socialt liv vid sidan av för att inte kärleken ska bli "överbelastad"."_ \- Det har du kanske rätt i, vet ju inte hur framtiden ser ut, så det kan mycket väl ändra sig som du säger! \- #8 Det värsta är ju att det känns som om jag inte vill ha några vänner ens.. Har aldrig haft någon riktigt "tajt" vän som jag kunnat öppna upp mig helt och hållet för. Tror aldrig jag öppnat upp mig för någon ordentligt.. I den här tråden har jag sagt mer än vad jag tror jag någonsin sagt till mina närmaste. Fast min pojkvän vet lite. Mina föräldrar har jag inte en sådan relation till att jag kan prata med dem om vad som helst, det klarar jag helt enkelt inte. \- #9 Skönt att jag inte är ensam i min situation! Mina förra kompisar ville också festa en hel del, men jag kände inte för det och ville inte göra något jag skulle ångra på en fest heller som många gör. Har haft en period då jag nästan bara snackade med folk på internet och fick några vänner, men de gled sakta iväg och nu har jag bara en jag smsar med någon gång ibland. \- #10 Himla skönt med någon mer som är nästan likadan! Trodde ärligt talat jag var riktigt riktigt udda.. Verkligen inte roligt med falska vänner! Har själv haft några. En var extrem. Snackade skit bakom ryggen på alla, ledde tjejgänget i skolan och fick alla som små hundvalpar efter sig. Jag var nästan den enda som inte föll för grupptrycket, vilket gjorde att det tände till ett par gånger. Var mest med henne när andra kompisar var med, även fast hon var snällare att va med ensam så kunde hon få ur en alla innersta hemligheter och privata saker hur lätt som helst. Jag är ändå en person som brukar hålla hemligheter och privata saker för mig själv, men hon kunde verkligen manipulera! Sedan använde hon en del av sakerna emot mig.. _"Är väldigt blyg och osäker i mig själv..."_ \-Känner igen mig lite där. Har nästan alltid varit den där snälla, tysta och lugna tjejen som anses vara lite tråkig. Har blivit något bättre på att ta för mig med åldern, men lyssnar hellre än pratar själv, så uppfattas som väldigt blyg - vilket jag också är till en viss del, haha. _"vänner kommer och går, men kärleken består"_ -Det första stämmer utmärkt på mig också, det andra vet jag inte ännu men man kan ju alltid hoppas :) Åh gud vad jag känner igen mig i nästan allt du skriver! Det där med att föräldrar har tjatat om att man ska umgås med folk har varit urjobbigt! Hade en period då datorn verkligen var mitt LIV. Satt inne nästan dygnet runt och gjorde inget annat än dator, toa, äta och sova pyttelite. Till slut blev de väl frustrerade och ville att jag skulle hitta på något och började då att tjata om mina kompisar.. Orkade verkligen inte, ville inte heller. Mamma har alltid tyckt det varit viktigt för mig att umgås med folk då hon själv är en ganska översocial människa som kan gå ut på stan och heja på massor av personer hon känner. Men jag själv tycker ärligt talat inte att det är så viktigt som alla påstår... Din f.d. kompis verkade ju lite.. ja...  Det där om att våra ex-vänner inte funkade ihop med pojkvännerna och så, det visar ju nästan bara att de inte var bra vänner har jag kommit på nu. En bra vän enligt mig hade stannat kvar även om det inte gick att umgås med pojkvännen. Det hade jag gjort om jag hade varit i deras situation ärligt talat. Men alla är ju inte som jag.. Tyvärr saknar jag henne inte heller, så jag vet inte... Det är lugnt och tyckte inte du tog över tråden speciellt mycket :) Bara skönt att ha någon man kan relatera till! Hoppas att du får nya vänner nu då efter flytten! \- #11 _"En sak om man inte är så mycket med folk alls- tex folk som mig själv som gärna underhåller mig med egna saker."_ -Jag är sådan, har intressen som ingen annan jag känner har (ungefär). _"Plötsligt vill killen hänga med sina vänner- utan dig. Han hittar på saker- utan dig. Det blir bråk- plötsligt känner du dig ensam, utesträngd- eller så känner han sig kvävd, att relationen bliit tråkig."_ -Han får gärna umgås med vänner utan mig, jag klarar mig. Han brukar göra det, så det är ingen fara. Är van vid att vara ensam och trivs faktiskt med det, så det skulle nog inte bli ett problem :) Kväva min kille försöker jag verkligen inte att göra, låter honom ha sina intressen och kompisar. Försöker att låta honom ha sin egentid liksom. Dock pratar vi kanske lite för ofta i telefon vilket leder till stunder av tystnad då man redan berättat det intressanta vid förra samtalet. Sedan uppstår misstolkningar och annat tjafs när vi pratat för ofta på en dag. Dels för att vi inte ser hur den andra reagerar och dels för att det blir för mycket. Men vi försöker verkligen att hålla förhållandet vid liv, och jag tycker att det fungerar rätt bra. \- Om något blivit rörigt eller ni inte förstår vad jag menar så är det bara att säga till ;) Är trött och så mycket skrivande gör att mina texter tenderar till att röra ihop sig och jag tar upp saker som kanske egentligen inte hör till ämnet haha! /Emma ## Comment 13 Author: Gur4m1 Du låter ganska exakt som mig nu när ja läst mer i tråden. Jag har udda intressen, jag ogillar att festa (även om jag gjort det en hel del- men en gång om året räcker för mig medan mina vänner gör det i princip varje helg).  Hade också en vän där alla andra följde efteroch det bara snackade sskit- när jag sa ifrån blev jag mobbad (och då var jag 13-14 år upp mot 17-18 då jag insåg att jag ite bryr mig...En riktig bitch var hon) Får lätt vänner bara jag vill- men de flesta relationer "tappas" bort utom typ syskon, fmailj. Jag känner igen mig, men idag är jag 30+ och kan säga att detta sliter på en relation. Det är få killar som klarar av det och har du en sådan kille så är han guld, var rädd om honom. Jag är social, men som du säger- det räcker nån gång ibland. Tjejkompisar som kläner på mig gör mig så less. De ringer eller "kommer förbi" flera gånger i veckan, ska hela tiden hända saker när jag bara vill vara hemma och "göra min grej". Så jag missuppfattade dig i ditt första inlägg, lät som du var med killen hela tiden- men du menade att när du väl vill vara med någon så räcker din kille. Det där med dina föräldrar, om du vill ha en bra relation med dem- skapa den. Jag och mina föräldrar har haft en jättedålig sådan men jag har fått igång en bättre med min mor. Vi pratar som kompisar nu då jag är vuxen och vi hör av oss några gånger i veckan. Med pappa är det svårare för min del :D Men jag vaknade bara en dag och insåg- det måste börja någonstans och om jag VILL något så ska jag inte låta tjurigheten vinna och förstöra  med "det är mina föräldrar, de får ta första steget". "Folk som oss" blir ofta missuppfattade. En del av mina gmla vänner oroade sig jättemycket för mig i början, "Men du har ju ingen att umgås med". Och ja, när jag umgås med folk ibland mår jag bättre i helhet än perioderna när jag inte umgås med någon eller enbart min pojkvän. Men priset för att ha "vänner" är för dyrt, jag ORKAR inte ha en BFF som ska ha uppmärksamhet hela tiden. Men ja, jag har fått mitt sagt. Står kvar vid min första kommentar, men den gäller ju inte dig om du helt enkelt är en väldigt självständig tjej som gör sin egen grej där pojkvännen räcker som socialt umgänge. ## Comment 14 Author: Fridaaaa #12 Det med humöret och lipa för noll och ingenting är samma som för mig!