# kärlek?
Author: [Borttaget]

dum fråga kanske, men hur vet man om man verkligen älskar den man är tillsammans med????????????????????????

ok, man kan ju tycka om varann, men man kan ju tycka om en vän också! att tycka om kanske alltid e kärlek, men jag menar den man känner för en partner.

har aldrig känt sådan där pirrande kärlek för min man. vem vet, kanske har jag stängt mitt hjärta för sådana känslor, efter att ha blivit sårad av folk, särskilt i tonåren. men de e ju klart jag tycker om min man, o innan en kris så hade vi i många år väldigt mkt attraktion, rent fysiskt , alltså lust, o bra på det sättet, och så kände jag nog en sorts psykisk närhetskänsla som jag nu inte känner på samma sätt. visst känner jag en gemenskap när vi är tillsammans, när vi är sams, men om han är nå´n annanstans känner jag mig ofta rätt ensam. kan dock ibland känna en pirrande känsla då han kysser mig. ibland, i alla fall tidigare, kunde jag bli väldigt glad av att se honom då vi träffades efter ett tag.

kanske har vi bara sårat varandra för många gånger så att jag stängt av det mesta av det jag ändå kände.

vill inte bli som vissa par som mest bara verkar vara vänner, eller ovänner, och är tillsammans bara av vana och för att de inte vil vara ensamma. men ändå är jag väldigt rädd för att vara ensam. har inte många vänner och släkten bor långt borta.

läste en bok där en man påstår att man kan skapa kärlek genom sina handlingar (troligen måste det ändå finnas kärlek från början då, för att man ska kunna återskapa den, men visst kan det säkert finnas sälsynta fall där par som aldrig känt så mycket för varandra lyckats få mer känslor för varandra än någonsin. läste i alla fall om nå´t par som gick nå´n sorts terapi, kanske tantra, o som tydligen sa sig älska varann mer efter terapin än de någonsin gjort.). kanske stämmer det. men då måste man nog tro på att det går att få mer känslor för varandra, och så måste nog båda vara beredda att jobba på relationen. jag menar, om det är dåligt för en eller båda och man inte gör något för att ändra situationen så lär väl inte så mycket ändras, antagligen.

så vad är egentligen kärlek. är det bara fysisk attraktion, eller även psykisk? kan den gå i vågor i en relation och betyder det i så fall att man vissa perioder kan älska den andre och andra inte älska den andre? kan kärlek kanske vara en individuell känsla? kan det vara något man intalar sig? kan det vara något man öppnar eller stänger sitt hjärta för?

jag kan även undra varför man blir kär i vissa men inte i andra. ibland verkar ju folk gilla personer som liknar en av deras föräldrar till exempel. ibland undrar jag om inte tjejer lätt blir förtjusta eller kära i killar som ser och uppmuntrar dem och får dem att känna sig speciella, utvalda, vilket kanske kan vara dumt med tanke på att killar som är bra på att se och uppmuntra (ofta samma som att flörta, enligt mig) säkert beter sig så mit många tjejer, vilket ju egentligen betyder att en enskild tjej inte är så speciell för honom ändå som hon kanske tror. killar kanske lättare faller för snygga, självsäkra, glada tjejer, som lyssnar och ler. sedan finns det ju folk som börjar som vänner och sedan får mer än vänskapskänslor för varandra.

jag och min man började som vänner, sedan blev vi mer än vänner.

## Comment 1
Author: Sarah

Jag vet att jag älskar min kille för att jag saknar honom enormt när han är borta. Att det första jag tänker på när ngt händer, bra eller dåligt, är att berätta det för honom. När han somnat innan mig tittar jag på honom och känner värme i kroppen. När vi ses vill jag ta på honom ofta. Inte bara sexuellt, utan en klapp på handen eller på kinden eller en kram. Jag trivs i våra rutiner vi skapat och jag har roligt med honom.

När jag blir arg ibland och känner för att be honom dra åt helvete så isar det i kroppen av rädsla att han ska försvinna.

Kärlek är nog olika för alla människor och tyvärr kan bara du komma fram till om du är kär i honom eller inte.

## Comment 2
Author: Gur4m1

Min pojkvä är min bästa vän- men jag har även andra "nära vänner" och känslan är helt annorlunda.

Pirrandet är ju bra, många lyckas dock inte hlla liv i den där nyförälskade känslan och det kommer oc går i vågor och det är inte till att få panik för det :)

Du verkar ju ha känt saker för din man tidigare och ja, sviks man om och om igen så kapslar man nog in många känslor i ett sätt att skydda sig själv från mer besvikelse och svek.

När min pojkvän, numera ex, var otrogen mot mig men förnekade trots att jag var säker- så var det som en strömbrytare som bara slog av ALLA mina känslor för honom. Jag gick från rosafluffigt kärlekskrank till "Jag bryr mig inte om du dör nu". Jag älskade honom men det var en skyddsmekanism.

Bara du vet hur din käsnla av kärlek upplevs. Om du TRIVS i relationen så är allt okej- rädslan att "bli som de där" borde du slå ur hågen så länge du trivs- men om du av någon anledning inte mår bra i relationen och vill ha en förändring så borde du börj med att prata med sin partner om det.

## Comment 3
Author: MimmieM

Jag kom fram till att jag verkligen älskade min sambo efter att vi haft ett uppehåll, träffat andra och konstaterat att det faktiskt var värre att vara utan varandra än att vara med varandra :)

Någon beskrev det på ett, för mig, genialiskt sätt;

"Jag letar inte efter någon jag kan leva med, jag letar efter någon jag inte kan leva utan!"

Min sambo är min bästa vän och jag vill inte vara utan honom för allt i världen, men om jag har fjärilar i magen när jag ser honom... nja, periodvis kanske... långa perioder emellan. Det är liksom mer betydelsefullt än lite pirr i magen :) Det är mer den där känslan av att höra ihop, att vara lite "Piff&Puff" som gör att det hela bara känns sådär bra.

Mår man bra i en relation så är bästa sättet att förstöra den att börja fundera över huruvida man älskar den andra personen eller inte. Känslor känner man, de kan man inte analysera fram :) Det tror jag iaf!

## Comment 4
Author: Trollhassel

Jag älskar min partner. Skulle aldrig vilja vara utan honom. Vi grälar en del ibland (ofta beroende på min PMS) men vi håller ändå alltid ihop.

## Comment 5
Author: Gur4m1

#3 jag håller med dig.

Folk talar om "äkta kärlek" som är rätt nytt begrepp för människan, framlurkad av romantiska, olyckliga kärlekshistorier genom tiderna och...Hollywoodfilmer :>

Kärlek är kärlek och det slutar inte att vara kärlek eller en fungerande relation bara för att omgivningen inte förstår eller känner samma sak.

Hört folk som tycker att jag och min kille borde göra slut för vi är inte "no romantiska" mot varandra. Vem avgör det? Är DEt en orsak att lämna sin partner? så ja, i början grubblade jag ofta och mycket öer detta. "Älskar han ite mig..älskar jag inte honom? Varför är vi inte romantiska". När jag väl talade med honom om det "ickeproblem" vi hade i vår relation så fick jag en annan bild på det. Varken jag eller han ÄR speciellt romantiska av naturen, men ändå gör vi saker för varandra som \_vi\_ upplever som "romantiska". Precis som vår kärlek är stark även om våra bekanta nog mest bara skakar på skallen och höjer ögonbrynen åt oss.

Ärligt skulle jag inte orka med att ständigt vara i det där förälskade tillståndet. Han känner mig, jag känner honom, vi försöker båda att inte ta varandra för givet men det är lätt hänt i vardagen och ja- vissa dagar är jag mindre kär än andra dagar men ibland spritter det till och både pirrar och värmer skönt i tanken och kroppen när jag tänker på honom- och jag vill för allt i världen inte vara utan honom. Jag tror på den lugna, heta glöden framför dens parkande majbrasan som brinner ut och kallnar lika fort för många- dock inte alla! Under de år vi varit tillsammans har jag varken längtat bort eller suktat efter någon annans famn...Det är kärlek för mig.

JAg tror man kommer fram till bäst resultat om man slutar snegla på andra. "men de gör så...känner så...varför gör inte vi så..varöfr känner inte jag så?".

Det är lite som att som när en tonårstjej läser om hur andra upplever en orgasm- VAD är en orgasm? Låt oss säga såhär- vare sig den är som alla andra beskrivit eller helt annorlunda-när du väl får en,...då vet du, banne mig! :) Det är inget en annan tjej eller kille kan säga åt dig hhur du ska uppleva eller bemöta.

Samma sak skulle jag vilja säga om kärleken, men den är ju ännu mer diffus. Bara du vet vad du behöver och längtar efter, det gäller bara att tänka långsiktigt och känna sig själv.

Tex om alla styrdes av impulsen och direkt gjorde slut för att de attraherades av någon annan, allra hastigast i matkön på ica eller inte var glad på sin partner pga ett bråk så skulle det mest bara finnas singlar- men det är åt det hållet många relationer verkar gå.

Efter 1-2 år när nyförälskelsen falnat och det rosa skimmret fallit i glömska så börjar man snegla på ett nytt offer, eller gnälla över sin partner för sina vänner och de uppmuntrar en att "gå vidare, gör slut, upplev kärleken! den ÄKTA kärleken!!".

Bara du som vet hur kärlek känns för dig, fråga dig vad som fick dig att inleda relationen med din man, tänk på känslorna du kände då ni träffades. Återskapa det. Jag tror inte på den fria viljan, även kärlek är kemi som sker i vår hjärna och kropp och skapar och förstör band med dem vi har omkring oss. Tror absolut att handlingar kan stärka eller skapa känslor, annars msåte man ju tro på kärlek vid första ögonkastet och jag tror det bara är en romantisk efterkonstruktion- eftersom du inte kan KÄNNA någon vid första ögonkastet, på sin höjd känna någon ytlig attraktion.

Men..i Hollywoodfilmer räcker en blick för att man ska veta att "han är rätt..han är värd min uppmärksamhet....vi har ett själsligt band..yada yada yada"

## Comment 6
Author: [Borttaget]

"5"- många kändisar verkar ju leva så, ge upp då förälskelsen blir mindre stark, varför skulle de annars ha så många, korta förhållanden.

vi kände aldrig det där pirrandet från början, även om jag ibland har känt nå´t sorts pirrande känsla då jag tänkt på honom o "närhetsstunder", o ibland då vi kyssts. jag kanske valde honom för att jag var less på att vara ensam, hade inga vänner och hade inte haft någon riktig relation innan. men det var inte bara därför, det var också för att han uppriktigt verkade tycka om mig. vi var vänner först, men sedan tog han initiativ till mer än vänskaplighet, hålla handen, kyssas... och då hade vi en stark fysisk attraktion mellan oss. dessutom hade jag en sorts psykisk närhetskänsla till honom och den där attraktionen o närhetskänslan varade många år, fram till en stor kris. nu återkommer det bara stundtals, även om jag kan känna att jag tycker om honom. pirrandet återkommer också bara ibland.

när jag var ca tolv år va jag kär i en kille, riktigt kär, så där så det pirrade då jag såg honom, o det varade nog i nåt eller några år. men det blev aldrig nå´t mellan oss, så det kan ju ha varit en anledning att jag stände mig för så starka känslor, vem vet.

"2"-jag stängde nog av närhetskänslan efter vår kris o prat om skilsmässa, kanske av rädsla att bli övergiven.  och stände senare även av mycket av attraktionen på grund av rädsla att min man kanske inte älskade mig och kanske bara var med mig för barnens skull, och kanske var det så då, men jag tror att han kommit över vår kris mer än jag gjort.

föresten kan jag inte säga att jag mår bra,är ofta deprimerad, har ingen energi, orkar knmappt laga mat ibland. ibland då jag lyckats tänka mer positivt och hoppfullt har jag tllfälligt blivit gladare o mer energisk o känt mer närhetskänsla, men sedan kan det räcka med att min man säger något kritiskt så blir jag uppgiven och deprimerad igen och funderar på om vi kan vara tillsammans. jag kanske kräver för mycket av min partner ocm jag kräver att han aldrig ska säga något som jag kan ta negativt, och så koncentrerar jag mig väl för mycket på sådant negativt och har svårt att komma över det istället för att koncentrera mig på det som är bra. vi har ju bra stunder också.

ibland har jag funderat på paus, eller att vara särbo, men om jag skulle ångra mig vet man ju inte om min man skulle acceptera det, han kanske skulle gilla att vara utan mig, eller snabbt skaffa en annan partner. och ibland undrar jag om jag skulle bli ännu mer deprimerad om jag var ensam. jag har ju knappt några vänner och min släkt är långt borta.

"3"-ok, om mman inte har så mycket pirrande känslor, men man måste väl i alla fall ha fysisk lust till varandra, ha det bra på det området, annars är det ju bara vänskap, eller hur.

svårt att definiera kärleken, men det måste ju vara mer än bara en pirrande känsla, för man måste väl tycka om och komma överens med personen man är med också, hur kan det annars kallas kärlek? om skulle ha konflikter och säga dumma saker till varandra och kanske till och med slåss ofta så kan det väl inte kallas kärlek, även om man skulle ha stunder av pirrande känsla? eller om man lämnar någon direkt den pirrande känslan minskar eller upphör, (och kanske även den fysiska attraktionen minskar eller upphör) var det då verklig kärlek man kände för den personen man lämnar? ibland kan det ju kanske vara så att känsla och lust kommer i vågor. och i en bok läste jag något om att man kan skapa kärlek med sina handlingar, och det kanske kan stämma. jag antar att det då handlade om positiva handlingar, och om positiva handlingar kan skapa kärlek så kan säkert negativa handlingar minska kärlek. och på samma sätt kanske även positiva tankar kan skapa kärlek och negativa tankar minska kärlek.

hur det än är med det där med kärlek så är man ju två om det hela, och två med ansvar för att ta hand om varandra. jag tror att vissa påstår att det är ett jobb att hålla kärlek vid liv i en relation, och det kanske stämmer. många kanske bara tar kärleken för given.

även om man kan vilja ändra saker hos sin partner ibland så är det väl antagligen lättare att ändra på sig själv än på andra, även om det också kan vara svårt. det svåra är att veta vad man ska acceptera och inte acceptera som en partner gör, eller vad man ska ändra på eller inte ändra på hos sig själv. som jag läste i en bok, där det stod något om att har man skaffat en hund så kan man inte änra den till en katt, då får man antingen acceptera att det är en hund eller skaffa en katt istället. (tror de va hund o katt i texten jag läste.)

## Comment 7
Author: Gur4m1

Känslorna för killen du var kär i är vad jag kallar för "ouppfylld förälskelse". för det första känner man sällan dessa personer speciellt mycket- det man är kär i är bara en bild, en uppfattning av dem, oftast mycket baserad på yttre, fysisk attraktion- resten har vår fantasi byggt upp. Just för att i aldrig fått utforska den relationen har vi heler aldrig kommit till punkten där fantasin raserades kärleken dog, illusionen sprack eller övergick till vardag. Du blev aldrig sviken osv. Man öjer sådana "kärlek på avstånd" på en piedestal just för att de blir som rena, obefläckade upplevelser. Sen är allt så mycket enklare när man är 12 år ;) Var själv kär i en kille i två, tre år på håll i högstadiet men vet ju idag att det aldrig hade funkat och även att han faktiskt var en liten gris :P  
  
Man får skilja på kär och förälskelse- förälskelse är det du upplever de första dagarna, veckorna, uppemot två år in i relationen. Mycket handlar om kemi och studier visar att man som fertilt par borde ha fått minst en avkomma under denna tid och om inte- så är instinkten att "dra vidare" för att man tydligen inte är kompatibla. därför tror jag att få relationer överlever på förälskelsen enbart- det måste finnas mer där för ett långvarigt förhållande och jag är inte den att säga att en orsak är sämre eller bättre än den andra- bara man själv känner sig nöjd och lycklig med det. Nu kan ju ingen vara 100% lycklig, glad och tillfreds med sin relation dygnet runt.  
  
Man måste jobba för kärleken- prata, ställa vissa krav men även ge...ge och ge. Men det man ger måste ju vara det ens partner faktiskt vill ha- inte det man tror eller tycker att han borde vilja ha, förstår du?  
  
Kärlek kommer och går för många i vågor, absolut- det ä därför man inte bara gör slut direkt det inte känns rätt- man måste ge det tid- verkligen reda ut det när man har ett långt förhållande- även en bra sak att reflektera över om man känner attraktion för en annan man. Istället för att ge sig hän till dne nya mannen kanske man ska tanna upp och fundera över vad som är fel i ens nuvarande relation. Många har ju lämnat sin stabila väl etablerade relation för en "fling" i stundens hetta men sedan ångrat sig bittert och djupt bara efter några veckor, månader eller år när förälskelsen lagt sig.  
  
Vi är människor som kan tänka rationellt och logiskt men vi är även djur som styrs av kemi och instinktiva känslor som lust- av både vad vi omger oss med och vår partner.  
  
Sluta tänk på vad du kan ändra hos din partner- se vad du kan ändra hos  dig själv för att kunna leva med din partner, och plantera denna tanke även i honom. Ingen mår bra av att bli kritiserad av sin partner men lite självreflektion ibland i hur man framstår och beter sig i en relation och de handlingar man gör är nog bara nyttigt för alla.  
  
Man ska inte acceptera våld och kränkningar eller beteenden som får dig att känna dig dålig. Tex att han kallar dig för elaka saker eller om och om igen bedrar eller sviker ditt förtroende, gör sig lustig inför era gemensamma vänner på din bekostnad. Däremot detta med flirtandet- där är det hos dig själv du måste finna styrkan och svaret. Kan du hitta ett sätt att se på saken så du kan acceptera beteendet utan att du känner att du själv blir reducerad till något betydelselöst i hans ögon- eller kan du inte acceptera det, och därmed göra det till en god orsak att faktiskt lämna honom.

Jag accepterade min partners flirtande fram till den punkt att han faktiskt var otrogen (tog kontakt med dem på nätet/träffade dem på tu man hand). Red ut var dina och hans gränser går så ni har klara regler. Men kanske se det som en krydda för er båda än som något du ska bli svartsjuk på. I detta fall är ni en katt och hund...ni måste förstå varandras språk så börja kommunicera nu.  Var inte rädd och låt honom inte hota med skilsmässa när det blir tungt eller besvärligt. Acceptera inte det!!  Det är i mina ögon en grov kränkning för ett förhållande att använda tomma hot om uppbrott som bräckjärn när man känner sigg trängd eller pressad.

## Comment 8
Author: [Borttaget]

ja det borde väl vara en växelverkan i en bra relation, att båda ger och tar. det ska ju inte bara vara en som ger eller en som tar.

tror jag läst att nya relationer efter en skilsmässa sällan håller så länge, men vet inte om det stämmer. det kanske kan bero på att folk kräver mer av relationer då, för att slippa fler besvikelser. vissa kanske också går tillbaka till sin förra partner.

även om man skulle bli attraherad av någon annan så kanske man inte känner den andra personen lika väl som man känner sin partner, och det kan ju hända att man bara tänker för negativt om partnern och för positivt om den andre, att man kanske engagerar sig mer känslomässigt i den andre än man engagerar sig i sin partner och då e de ju inte konstigt om de blir sämre med partnern och känns bättre med den andre. och är man attraherad eller kär i någon (eller om det nu är samma sak?!) så ser man ju ofta bara den personens positiva egenheter, men det kan ju hända att den andre har negativa egenheter man blundar för eller som man inte vet om eftersom man inte känner den personen lika väl som man känner sin partner. dessutom kanske den andre bara säger snälla saker, och bara ser det positiva hos en, medan ens partner kanske både säger positiva och negativa saker och ser både ens positiva och negativa egenheter, eller kanske har börjat se mer av ens negativa än positiva egenheter, om man har det lite krisigt, precis som man själv kanske också ser mer av sin partners negativa än positiva egenheter, så då e de ju inte konstigt om man kanske lätt blir förtjust i någon som bara ser ens positiva sidor och bara säger snälla saker, och man själv bara ser den andres positiva sidor.

ursäkta lång text.

## Comment 9
Author: Gur4m1

Ibland är kravlösheten det som släpper oss fria ^\_^och därmed gör att man uppleer det lättare att börja något nytt än försöka bygga på relationen man redan har- där det finsn skador att laga :) Vitkiga är att man VILL laga- och inte stannar i någon sits som offer- förövare.

Tex att ni haft en kris- att du inte kastar den i ansiktet varje gång ni bråkar om något- eller att han gör det, för den delen! Men du förstår nog vad jag menar. Man måste kunna lämna sådant man rett ut- bakom sig och se frammåt. Ni verar ha saker att reda ut. Jag tror du just nu är på en sådan plats där det är svårt att känna kärlek och lusten som säkert infinner sig under rätta förhållanden. All kärlek dör om det blir för tungt, oavsvett vad hollywoodfilmerna försöker tuta i oss.

## Comment 10
Author: [Borttaget]

många som bryter upp från en relation för att förälskelsen tagit slut kanske inte alltid tänker på att nästa förälskelse, med en annan person, också kan ta slut efter ett tag.

ofta styrs nog människor mer av känslor än av logik, verkar det som.  

det är ju skillnad på konstruktiv eller negativ kritik och skillnad på hur man framför kritiken. om man framför en välmenande kritik på ett väldigt negativt sätt så kommer troligen inte "mottagaren" att ta emot den på ett bra sätt. men det är nog många som har svårt att både framföra och ta emot kritik på ett bra sätt. och hur många säger egentligen vad de innerst inne känner. ibland kanske man säger något anklagande istället för att säga vad man egentligen tycker, och även om man skulle framföra kritiken på ett bra sätt så är det ju inte säkert att den man framför den till vill ta emot den ändå och acceptera vad man säger.

när det gäller "uppmuntrande" av andra så känns det ju lite som om personen som uppmuntrar och ger komplimanger vill få den andre att känna sig speciell för den som uppmuntrar men då verkar det ju som om uppmuntrarens partner inte är så speciell för denne, om andra personer också är speciella för personen som uppmuntrar. jag antar att många vill känna att de är speciella för sin partner, att de betyder mer för sin partner än vad andra gör. och kanske är det så att en som är uppmuntrande mot andra ändå kan tycka extra mycket om sin partner, även om det kanske inte verkar som om det är så.

## Comment 11
Author: [Borttaget]

man kan ju ha olika gränser för vad man vill acceptera, vi har nog olika gränser. han verkar tycka att uppmuntrande beteende bara är bevis på att man är social. han tycker väl att gränsen går vid mer fysisk kontakt än bara prat. kanske är det jag som har orealistiska krav.

jag har nog tyvärr dragit upp saker från det förflutna för ofta, t ex kritik som jag fått någon gång, och tog upp något nyligen och då blev han less och började prata om att han inte tycker om när jag drar upp asker som hänt, att det får honom att undra om vi kan vara tillsammans. och då blev jag direkt orolig, även om jag själv ibland går och grubblar om vi borde vara tillsammans. så jag borde väl sluta gnäla på saker som varit, jag gillar ju ej själv om någon drar upp saker som jag gjort som de såg som negativa. kanske drar jag upp saker för att jag är orolig att de ska upprepas, att jag vill tala om att jag inte accepterar vissa beteenden, eller kanske vill jag ha en ursäkt. men det är ju bättre att säga ifrån just när något sker än att gnälla långt senare om det.

## Comment 12
Author: [Borttaget]

(under en resa i sommar så pratade han även om skilsmässa då jag blev irriterad då han pratade med en annan kvinna, även om han nog pratade som vanligt bara. jag gnällde inte, men han märkte att jag var irritarad. så jag är nog helt klart överdrivet rädd att han ska "flörta" med andra kvinnor, pga att han gjort det ibland tidigare, så man kan ju undra om jag inte ser på "flörtande" eller uppmundtrande på samma sätt som vissa ser på otrohet, för jag antar att de som har upplevt att deras partner varit otrogen kan ha svårt att återfå tilliten. jag tror inte min man varit otrogen, men ändå har jag så lite tillit till honom. men det är nog inte bara att jag är rädd att han ska vara otrogen, utan även att sådant där "uppmuntrande" får mig att känna mig oälskad. det kan vara obetydliga saker som att säga till en kvinna att hon har ett vackert skratt eller att hon är en bra arbetare, för att ge exempel.)

## Comment 13
Author: Gur4m1

Okej, nu ska jag se det från din makes sida: Han står och är trevlig och har alltså trevligt, mår bra iomed att han får en annan människa att må bra genom att vara trevlig. Så kommer du och tjurar och visar missnöje och "kapar festen" så att säga.. Ja, jagg skulle nog också vilja skilja mig efter några år för från hans sida framstår du som väldigt negativ påverkan- speciellt om han aldrig varit otrogen :) Ni har helt olika syner och du kan tyvärr inte förändra hans, då den inte egentligen är "fel".

Min andra tanke är: Hita något annat som är speciellt för er. Inte för att jag kan förstå just den tankegången. Är inte de tni har tillsammans- att ni vakar upp med varandra? att ni har sex, att ni förmodligen är de som ni båda anförtror det mesta till? Ingen människa (som inte är besatt ;)) som är socialt bestyckad- klarar av att leva i en bubbla, enbart med sin livskamrat.

För honom är kanske just flirtandet med adra kvinnor många saker- Social kontakt, ett bevis för sitt ego att han fortfarande kan fånga en kvinnas intresse (har alltså inget med dig att göra), bekräftelse mao. Kan lika gärna också vara ett sätt att påminna sig om att han ÄR i en relation, en påminnelse om livet han lämnat bakom sig som unkarl och singel- bara han vet och ni är båda vuxna och du visste vad du gifte dig med.

sluta genast att använda hot om uppbrott som slaträn, börja respektera varandra- du honom och han dig. Sök upp parterapi nu! ^\_^

## Comment 14
Author: [Borttaget]

tack för alla råd, har faktiskt försökt se det mer från hans sida i helgen och det kan ju vara bra att inte bara se allt genom sina egna negativa tankar och känslor om allt, som även kan påverkas av ens egen självbild och ens erfarenheter från barndom och tonår. jag kanske helt enkelt tror att det inte går att älska mig, att andra kvinnor är bättre, och den tron kanske får mig att bete mig på ett sätt som bara bekräftar min negativa tro.

ja, jag borde ju ha vetat vem jag gifte mig med, för även första gången vi träffades (ett möte jag tog initiativ till, vi var brevvänner då.) så kommer jag ihåg att han pratade med flera andra kvinnor, som han inte ens kände, då vi åkte tåg för att komma till hans hemort. han pratade säkert mer med dem än med mig, vilket i ock för sig kan ha att göra med att han kan ha känt sig osäker och att jag nog inte pratade så mycket. jag undrar om jag inte har lättare för att prata med folk nu än jag hade då. men de handlade nog bara om "vanligt" prat, tror jag, men ändå kommer jag ihåg att jag undrade vad jag gjorde där. men "vanligt" prat brukar jag inte ha några problem med att tåla, men på sistone är jag nog ibland orolig att vanligt prat kan leda till "flörtande", särskilt om det är någon vacker kvinna som min man pratar med.

jag vet att jag är för känslig och orolig, särskilt med tanke på att min man inte varit otrogen. egentligen visar jag nog varken min man eller mig själv respekt genom att tro att jag är så mycket sämre än andra kvinnor eller tro att min man kan vara otrogen när som helst. han skulle väl inte vara med mig om han inte tycker om mig, antar jag.

## Comment 15
Author: [Borttaget]

föresten kanske man även lär sig hur man tycker att en relation ska vara, eller inte vara,  av ens föräldrar. jag kanske tyckte att mina föräldrar verkade ha en idealisk relation. men nu tror jag inte att de har någon perfekt relation längre, även om de ibland pussade varandra då de träffades och de aldrig verkade bråka och jag inte kommer ihåg att någon av dem verkade flörta med någon annan, så verkar de gnälla en del på varandra om vardagliga saker, och det är nog inte heller så bra.

## Comment 16
Author: Gur4m1

Växte själv upp i en fmailj där föräldrarna ständigt bråkade och tjaffsade- såg dem aldrig pussas eller kramas under hela min uppväxt- som jag kan minnas.

själv är jag lite likadan- jag är inte speciellt gosig av mig,det gos som kommer från mig är bara för att "det är vad som förväntas" ;) Lite får man ju "offra" för husfriden  :>

Är nog nyttigt att du ser på er relation från din mans sida. Ni verkar vara olika och på ett sätt så det tar fram dina dåliga sidor- svartsjukan som verkar ligga djupare. Du får arbeta på det ^\_^ din självbild.

\-Han är med dig, ingen annan. Tänk såhär- han har så lätt att ta kontakt med andra kvinnor så han tog dig ju knappast som flickvän eller hustru i brist av annat! Något måste han ju verklien tycka är speciellt med just dig!!

\- Ni har haft en kris och han hotar med skilsmässa- han har inte tagit ut den- alltså är ju även hans vilja att ni ska fortsätta tillsammans.

\- Vackra kvinnor, fula kvinnor- kvittar vem han talar med, det är din säng han kommer hem till och du är en minst lika vacker kvinna själv. Sluta jämföra dig med andra- eller förändra det du är missnöjd med! Din man har nog inget att klaga på.

blir du mer positiv och slutar anklaga honom för otrohet gneom att sätndigt sura när han gör sådant du inte gillar bland andra människor så kommer nog ert relation bli bra mycket bättre bara där. Tror du inte?

Utifrån vad jag läst så verkar din man vara en ganska lättsam, social kille som har ambitioner i livet. Försök inte hänga med honom för att du ska känna att du duger. Ni har ju en gång faktiskt valt varandra.

Ni träffades väl inte på en fredag och vavr gifta på måndagen?

## Comment 17
Author: [Borttaget]

Gur4m1- du e bäst! ok, bara gillade din text:)

jag är nog en supergosig person, behöver massor fysisk närhet, vet ej varför, kanske fick för lite som barn, tror ej mina föräldrar va så kramiga så ofta, folk förr va nog inte så kramiga, i alla fall inte i Sverige, misstänker jag.  men de kanske ej gäller alla ändå. alla e väl olika. tyvärr e min man tvärtom, verkar knappt behöva kramande o pussande.

visst, svartsjukan beror nog även på annat, ex. att jag har en lillasyrra som jag troligen ofta kände mig sämre än, hon hade fler vänner, fler verkade vilja vara med henne för att hon va mer rolig o busig, jag va mer lugn.

min man kanske inte vill ha en "tuffare" kvinna, eftersom han själv är så "tuff" och auktoritär, skulle passa som arbetsledare tror jag. han verkar ogilla män som är en "toffel" så jag antar att han inte själv vill vara det.

visst, han kan säga att jag är vacker ibland, så han kan ju inte tycka att jag är ful i alla fall.  jag kanske bara har svårt att tro på att han verkligen tycker det.

de e inte så att jag är med honom för att känna att jag duger, då skulle jag nog inte va med honom, eftersom hans trevliga sätt mot andra kvinnor o hans ibland lite för bestämmande sätt hemma inte direkt får mig att känna att jag duger, vi gnäller ju båda på den andre ibland, bara att vi gnäller på olika saker, jag kanske gnäller på t ex något i det förflutna, vilket ju e dumt, eller pga att jag misstänker att han vill flörta med någon (också dumt) eller pga att han sagt något som sårat mig (vilket jag däremot tycker jag har rätt att gnälla om), t ex att jag gör nå´t på fel sätt, inte kan göra viss sak, inte förstår viss sak, eller att han säger att jag är dum... och han kanske gnäller för att han tycker jag borde göra nå´t , inte kan nå´t, gör nå´t fel, inte förstår nå´t han tycker jag borde förstå, och gnäller på att jag gnäller eller misstolkar eller är för känslig eller svartsjuk... som sagt, vi båda har väl brister, men visst tycker jag om honom, men ibland kan jag känna mig väldsigt irriterad, men andra stunder kan jag känna att jag tycker väldigt mycket om honom.

jag vet att jag är känslig, och jag undrar om jag inte blivit ännu mer känslig, kan irritera mig på småsaker. tål knappt några instruktioner eller "befallande" ord. ex. hämta... även om sådant nog inte är illa menat. jag skulle nog inte tåla oavsett vem som instruerade eller gav "order". (det är inte så att jag blir jättearg för det, bara att jag blir lite irriterad och inte gillar det.)

föresten, jag tror jag började gilla min man för att han visade i ord och handling att han gillade mig, för innan jag träffade honom hade jag ju viss erfarenhet av killar som bara var ute efter det sexuella, även om det inte var så många, så det kunde det ju få en att undra om man skulle hitta någon som ville vara med en för mer än det, för att de gillade en som person. så kanske är det så att vår kris fått mig att tvivla på om han verkligen älskar mig, o vill vara med mig, vilket fått mig att stänga av mina känslor. men samma sak kan ju han tänka om mig, att han inte vet vad jag känner eller vill, om man ska se det ur hans synvinkel.