# 9 månader utan dig Author: skotty _För exakt 9 månader sen var jag på intensiven på Karlstad sjukhus nu och vakade över min mormor. Hon hade cancer, fick en hjärtinfarkt, de opererade henne men hennes kropp orkade inte mer. Men hela kvällen & hela natten kämpade hon medan hon lyssnade på våra röster, hörde våra tårar och kände våra händer på hennes kropp. Hon var nedsövd, men jag vet att hon hörde oss. Jag vet att hon vet att vi var där. Bara det att hennes värden ökade varje gång hon hörde min röst, var ett tecken nog för mig. Varje gång jag pratade med henne öka hennes blodtryck och hennes hjärtljud ökade. Och det är med stolthet jag tänker tillbaka på det - hon ville lämna mig lika lite som jag ville förlora henne. Men som sagt, hennes kropp orkade inte mer och hur mycket jag än älskar och saknar henne, så är jag glad över att hon inte lider längre._ _Kanske var det jobbigaste just det att vi, samma dag som hon fick hjärtinfarkten, hade kunnat fått hjälp mot hennes cancer. Hon kanske hade kunnat blivit frisk, om inte det så kanske behandlingen i Tyskland hade gett henne och oss lite mer tid. Men vi litade på den svenska sjukvården, vi litade på doktorerna, och de svek oss. Men mest svek de henne. Hon var som en helt annan person när hon hade fått hoppet tillbaka, hoppet om att kunna bli frisk. I Sverige fanns det inte längre någon behandling som kunde rädda henne, vi sökte oss utomlands och när vi hittade en klinik var det försent. Om vi hade gjort det ett halvår tidigare, kanske min mormor hade varit hos mig nu._ _Hon var världens finaste person. Hon gjorde allt för dem hon älskade och brydde sig om. Hon var rättvis, hon dömde aldrig någon, Hon pratade aldrig skit om någon, hon la sig aldrig i något bråk. Hon sa aldrig eller tänkte aldrig ens en svordom. Skälla kunde hon, hon kunde skälla ut en för noter, utan att använda en enda svordom. Jag förstår inte hur hon lyckades. Hon var den som trodde på mig när ingen annan gjorde det, När alla sa "du klarar det aldrig" sa hon "du klarar det visst!". Hon var den som aldrig var upptagen, om hon hade något att göra så la hon det åt sidan för min skull. Allt jag sa till henne, stannade där. Hennes hem var mitt hem. Hennes liv var liv för mig._ _Just den där sekunden när hennes hjärta slutade slå, när jag stod vid hennes sida tillsammans med resten av familjen, och höll henne i handen, kände jag, bokstavligt talat, hur en del av mig försvann. I samma ögonblick som maskinen visade att hon var borta, var jag inte längre hel. Jag var halv, och den halvan av mig som var kvar var trasig. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara mig utan henne. Bara tanken på det har skrämt mig sedan jag var ett litet barn._ _Men här är jag.. 9 hela månader senare. Och jag frågar mig själv hur fan jag gjorde det? Hur kom jag hit? Allting som hänt under dessa månaderna är svart.. Helt svart. Det enda jag minns är suddiga bilder. Mormors begravning, jag läste min dikt. "Jag fick låna en ängel" sjöngs utav honom, för mormor och för mig. Julen var den sämsta någonsin, då jag grät mig igenom hela julafton. Nyår kändes som en start på ett helvete. Min födelsedag var otroligt jobbig, det ekade i tomrummet som var kvar efter mormor. Jag sabbade skolan totalt, men hade ändå ganska kul på studenten. Även om mina betyg är urkassa. Jag flög till Österrike, och i flygplanet minns jag att jag undrade om jag var närmare henne än vad jag hade varit de senaste halvåret. Jag drömde en skum dröm och trodde att mormor var tillbaka, så jag köpte en present till henne ifrån Wien. Allting annat är helt.. svart._ _Det har varit lättare än jag trodde att det skulle vara. Jag är ju liksom fortfarande här. Det var något jag inte trodde. Jag trodde att det ögonblicket mormor skulle dö, skulle världen upphöra att existera. Men den fortsatte ju snurra på precis som vanligt. Och mitt liv är väl som vanligt igen, antar jag. Förutom det att mormor inte ringer hela tiden, att jag inte städar hos henne varje vecka. Jag längtar efter hennes kramar, efter hennes röst, hennes skratt, hennes leende. Jag vill se in i hennes vackra, isblå ögon en sista gång. Jag vill krama om henne och andas in hennes doft, pussa hennes kind och säga "jag älskar dig" ännu en gång för det känns som att jag inte sa det tillräckligt många gånger. Och ändå sa jag det varje gång._ _Min mormor är min hjälte. Det kommer hon alltid att vara. Hon förtjänade inte cancern och hjärtinfarkten. Hon förtjänade inte att dö så ung. Bara 68år gammal. Om hon bara visste hur mycket jag längtar efter henne just nu, hur mycket hon fattas mig. Hon är död, men hon kommer alltid att vara en utav de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Och en dag hoppas jag att mina barn och barnbarn ser upp till mig och älskar mig precis lika mycket som vi älskar henne. Jag hoppas att jag en dag kommer att bli lika bra som hon var. Fast det är nog ganska omöjligt, så mycket som jag har sabbat redan.._ _Förlåt mormor._ ## Comment 1 Author: Karmatarerskanise Jag tror din mormor vet hur mycket du saknar henne :) Din beskrivning av henne är fin, och jag känner med dig i din saknad! De vi har förlorat tror jag vakar över oss och finns med oss i allt vi gör, på ett eller annat sätt. ## Comment 2 Author: Gur4m1 Lider med dig. Min moromor åkte in för en liten "stroke" för två veckor sedan och hon är mitt och sina barn och barnbarns \_allt\_. Jag vill inte ens tänka på dagen då hon inte finns hos oss längre. Jag känner igen känslan av att tiden bara flyter förbi, det blir mörka luckor där man inte riktigt vet hur man tog sig dit eller ännu mindre tog sig därifrån. Min kusin lämnade oss för 8 år sedan och det känns som igår. Jag mins det som det skett nyligen fast så mycket annat flytit förbi i livet sedan dess. Smärtan blir inte mindre men man vänjer sig vid att uthärda den och att leva livet utan den personen- annat än i sina minnen, tankar och i hjärtat. Både jobbigt men även skönt att kunna träffa henne i din dröm, att hon på något sätt faktiskt finns kvar där hos dig. Prata om din mormor, skratta och mins med glädje. Det håller henne vid liv. Du fick finnas där med henne under hennes sista timmar i livet. Det är värdefullt, både för dig och för henne! ## Comment 3 Author: Muszimba Skotty, din mormor ÄR med dig hela tiden, vad du än är och gör. Hur vet jag det undrar du säkert, jo, så här är det: min farafar dog för31 år sedan och jag känner hans närvaro hela tiden och han meddelar att han är där vid speciella tillfällen. Du kanske inte märker om din mormor gör något för att visa att hon är där, men visst gör hon det. Hon är inte här kroppsligen, men andligt är hon det och kramar om dig i din sorg. Kram från en som vet hur du känner.