# Förlåta, sen då?
Author: Anonym

Min bäste vän, min kompanjon i allt har svikit mig.

Hon har en ny pojkvän nu förstår ni, han går före allt, även mig som under flera års tid la ner hela mitt liv för att hjälpa bygga upp hennes. Vi växte upp tillsammans och hade lite som policy att vi aldrig någonsin ljugit för varandra. Det var våran grej litegrand.

För några månader sedan skulle vi ha umgåtts. Hennes syster var i Sverige på besök just då och hon sa till mig att hon ville umgås med henne och sa förlåt eftersom hur viktigt hon visste det var för mig att hon skulle vara med mig just då. Genom det fantastiska nätverket facebook fick jag reda på att hon ljugit om det och umgåtts med sin pojkvän istället, trots att hon visste hur viktigt det var för mig att hon skulle vara med just då.

Jag förlät henne för detta men jag kommer verkligen inte över det. Även om det kan ses som en bagatell kommer jag verkligen inte över det, jag vart så sårad. Nu känner jag mig oförmögen att lita på henne och det känns som det plötsligt blivit en mur emellan oss. Jag vet inte hur jag ska få bort den. Vi har pratat om detta och hon är av attityden, släpp det bara! Jag förklarar då att jag inte kan styra mina känslor. Jag försöker låtsas som allt är bra när vi ses men det går inte längre.

## Comment 1
Author: Karmatarerskanise

Frågan är varför hon kände att hon behövde ljuga för dig om det?  
Får man fråga varför det var så viktigt att hon skulle vara med dig just då?

## Comment 2
Author: [Borttaget]

Hon kom med argumentet att hon inte kan berätta för mig när hon ska umgås med honom för jag bara blir arg då. Jag förklarade då att det är klart jag blir arg om hon umgås med honom när vi redan har planer. Så pass god självinsikt har jag att jag vet att jag inte är arg, som hon sa när de träffas i allmänhet utan bara de gånger vi haft planer och hon ställt in pga honom.

Vi hade inte träffats på länge och jag ville verkligen ha henne med mig när vi skulle träffa lite folk. hon **lovade** att hon skulle komma för min skulle vilket var stort i sig då hon aldrig kan lova saker utan det är alltid "vi får se" så hon kan dra sig ur med motiveringe att hon aldrig lovat något. Just för hon lovat vart det allvarligare tror jag. Jag har gjort säkert ett 50-tal saker genom åren endast för det var viktigt för henne att jag var där. Jag åkte flera mil för att kolla på hennes danstävlingar när hon var yngre då hennes familj rent ut sagt sket i henne så fick jag alltid vara där. Nu ville jag ha tjänsten åter men det fick jag inte.

## Comment 3
Author: skotty

Jag tror att det kan komma att gå över med tiden. Ge det lite tid.  
  
Jag har en vän som bor 40 mil bort, vi träffas ungefär 2 gånger om året. Hon var min absolut bästa vän ett tag, tills någonting hände.. Det är väl 3 år sen nu, men det gör fortfarande ont att tänka på det.  
Hon var den som alltid såg mig, stöttade mig, trodde på mig och ja, den första jag ringde till när något hade hänt och liknande. Så ah, åkte jag dit på höstlovet för 3 år sen och hon bestämde att vi skulle ha filmkväll med hennes killkompis. Killar har bara behandlat mig illa och jag kände mig obekväm i deras sällskap. Iallafall, mamma skrev sms till mig att jag skulle göra det bästa av situationen, så jag försökte. A kom dit och tog med sig sina två kompisar, J och R. J var ett gammalt ex till min vän, vi kan kalla henne N förresten. A, J och R kom runt 8 på kvällen, och dom pratade en stund innan vi såg på film. Vi kollade på film hela natten, och dom pratade massor under filmens gång men jag satt bara för mig själv och var helt osynlig. Sen när vi skulle sova så skulle J sova i hennes sovrum tillsammans med oss och A och R i hennes vardagsrum. Så titta hon på mig och ba "ska du ha ett lakan?" så nicka jag och hon gav det till mig. Bäddade på golvet (låg på golvet alla tre) och vi sa godnatt till A och R. Sen sa J godnatt till oss, jag sa godnatt till dom och hon sa godnatt till honom. Alltså "Godnatt J"..  
Jag låg och grät "tysta tårar", tårarna rann som fan och jag ville bara hem. Det var som jag var osynlig för henne. Jag frågade mig själv hur jag kunde vara osynlig för den personen som alltid såg mig annars. Skämdes hon? Jag blev mobbad när jag var yngre så ja.. SEN som pricken över i:t, hörde jag dom hålla på. J frågade "är du säker på att hon sover?" och N ba "jaaa!" o så satte dom igång. Jag låg max 50cm ifrån dom och dom hade sex.  
Somnade tillslut och sen på morgonen vaknar jag först och sätter mig upp, ser att dom båda ligger nakna.. Trevligt. Sen kommer grabbarna in och väcker dom andra. N sa då "godmorgon mina älsklings pojkar" Vadå slampigt? Så såg hon på mig och sa ingenting. Sen drog dom runt 11, och då vänder hon sig mot mig och säger "godmorgon älskling, vad ska vi hitta på idag?" som om ingenting hade hänt. Jag var jättesur så jag sa "jag vet inte vad du ska göra men jag ska in till stan och träffa L" (L är en annan kompis som bor i samma stad som hon)  
  
Jag var arg på henne resten av tiden jag var där, jag var arg på henne i flera månader. Jag ville inte vara hennes vän längre. För första gången någonsin bråkade vi. Jag ville inte ha nått med henne att göra längre, för jag kunde inte lita på henne längre. 10 månader senare åkte jag (motvilligt) dit igen och när jag såg henne så var det precis som om jag blev "kär" igen, haha. Inte så men alltså, jag förlät henne och förstod inte hur jag någonsin skulle kunna leva utan henne.  
  
Vi är fortfarande vänner. Inte lika bra dock men ah.. Det beror inte på den där händelsen.. Men det var jobbigt, det tog hur lång tid som helst att släppa det. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det.

## Comment 4
Author: Geru

O andra sidan får man tänka på att mänskliga känslor är bland det mest svårtförklarliga och svårförståeliga som finns över huvudtaget... Iallafall ibland. Vissa saker får ta sin tid - och även om man säger förlåt och förlåter är det inte alltid "hela kroppen" håller med om det. Förnuftet säger en sak - hjärtat en annan.

## Comment 5
Author: Gur4m1

JAg tycker att ritkia vänner även ska få göra "snedsteg". Att människor i unga åldrar lätt glömmer bort/åidosätter sina vänner när de inlett en relation är ju rätt "common knowledge" och det brukar bli bättre med både åren och åldern. Att inte längre lita på sin tjejkompisför att hon undanhöll det där för dig- pga att hon inte orkade bråka känns lite dramatiskt i mina öron- från er båda. Hon borde vara rak mot dig, och du borde även kunna ha viss överseende. Vännskap handlar inte om tjänster och gentjänster. Du vinner inget på att tänka att du minsan jort massor för henne och nu ska hon iallafall kunna betala tillbaka det. Så fungerar inte en bra vänskap. Du har säkert fått saker "från henne" under de åren med. Vänskap är inget man sitter och räknar på.

Så ge det tid och förlåt din vän. Ni är inte gifta eller så. Hon har inte varit otrogen. Ni har däremot upptäckt ett problem i er relation som ni "måste" lösa- men eftersom det inte är ett problem för henne att lösa- utan verkar anse att problemet är hos dig- dvs att du inte förstår hur viktigt det tydligen är för henne att vara med sin kille och därför nsätan blivit en ny människa. Tråkigt att din vän gått in på den linjen.

## Comment 6
Author: hus-musen

Fast du har jju inte förlåtit din vän eftersom du fortfarande har problem med situationen och är arg/besviken på henne.  
  
Har ni pratat närmare om hur ni upplever situationen och hur ni kan lösa den? Du kanske inte uppfattar dig som arg, men det kanske hon gör.  
Jag lutar åt samma slutsats som henne, släpp det bara. Du kommer bara att förstöra den vänskap ni har kvar genom att vara arg. Kan du inte släppa det så kanske ni behöver sluta vara vänner och vara ifrån varandra ett tag tills situationen lugnat ner sig.

## Comment 7
Author: [Borttaget]

#3 Jobbig situation! Bra att ni på något plan är vänner fotrfarande.

#4 Precis!

#5 Jo, jag vet att det är dramatiskt men det går bara inte. Tilliten är som bortblåst och den går liksom inte att trolla fram. Anledningen till detta är att vi alltid vart så fruktansvärt nära. Hon har bott hos mig långa perioder, vi träffades JÄMT, visste allt om varandra sedan vi föddes. Och sedan att det första hon ljuger om är en sådan skitsak egentligen gör det ännu värre.

#6 Jag har förlåtit henne. När vi tjaffsar nu drar jag inte upp det och jag tänker inte på det, det är förlåtelse för mig. Bara för man förlåtit någon betyder inte det att tilliten kommer tillbaka 100% direkt. Jag är inte arg på henne bara på min vakt.

## Comment 8
Author: hus-musen

#7 Okii då har vi nog olika syn på förlåtelse bara.

## Comment 9
Author: Vyer

Hon är antagligen nykär och vill umgås jättemycket med sin pojkvän och får dåligt samvete när hon hellre umgås med honom än med dig = hon ljuger för att inte såra dig. Jag är säker på att hon inte ljög för att vara elak mot dig.

Ge henne tid och låt henne vara nykär, om hon är en så nära vän så kan du la vänta på henne tills hon fått fötterna på jorden igen?

## Comment 10
Author: [Borttaget]

#9 Ja, i början hade jag överseende med detta och det är klart jag förstår hur det är att vara nykär liksom. Men nu har det gått över 1 år och det blir bara värre...

Detta händer varje gång hon får en ny pojkvän. Vi ses inte under en tiden de är tillsammans, sen dumpar han henne (oftast) och då gråter hon ut hos mig. Har pratat om detta med henne flera gånger men det går bara inte in. Eller så bryr hon sig inte för hon vet att jag kommer vara kvar där oavsett.

## Comment 11
Author: Vyer

#10   
Om hon beter sig så varje gång och under längre tid, då låter hon inte som en vidare bra vän faktiskt :/

Vad får du ut av er vänskap nu? Det är kanske bättre att avsluta den/låta den rinna ut i sanden, om det bara är du som anstränger dig och kämpar för den?