# Alkohol Author: Karmatarerskanise Idag är det ganska vanligt med olika graders alkoholism. Det tror jag beror på att det är så accepterat/självklart med dessa drycker vid nästan alla sociala samanhang. **Känner du någon som har svårt att kontrollera sitt alkoholintag?** Men denna fråga menar jag både folk som dricker för mycket de gånger de dricker och folk som dricker för ofta. ## Comment 1 Author: Forgetful Ja det är främst då mina kompisar som är runt 18-20. Är själva 19 och nykterist x) ## Comment 2 Author: [Borttaget] Min pojkvän dog av leversvikt pga alkohol 2007. Det var tufft. Jag själv dricker ibland, men jag tycker det blir allt mer sällan... tycker inte att det är så gott längre och gillar heller inte att man blir så trött dagen efter. ## Comment 3 Author: Karmatarerskanise #2 Usch då! Beklagar! Får man fråga hur gammal han var, hur länge han hade missbrukat och i vilka mängder? ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag har själv varit alkoholmissbrukare. Men lever nu som nykterist.  När olyckor händer så lätt när man är full. en bekant (inte nära vän) drack för mycket. Vinglade ut på vägen hem och blev påkörd av en lastbil. Och dog. Han var inte missbrukare alls. hade bara druckit för mycket den gången. Och i vintras i fjol så drack min kompis marcus för mycket. skulle ta sena tåget hem. Men halkade ner på spåret. Och resten går att räkna ut. Den dagen jag fick veta det så bestämde jag mig för att OM jag ska dricka alkohol igen så ska det vara lättöl. ## Comment 5 Author: MoaL Ja, jag har alkoholister i familjen och släkten och vet även av en hel del som är aktiva alkoholister samt ytterligare ett par som är nyktra alkoholister. Jag är själv nykterist, hatar alkohol och tycker att folk är idioter som dricker. Min sambo hade stora alkoholproblem innan vi blev tillsammans, men en månad innan vi blev ihop slutade han helt med både alkohol och cigaretter eftersom han visste hur mycket jag avskydde det, och han ville ha mig mer än det. Och då pratar vi om en som hade både druckit och rökt i cirka tjugo år. Han strypte det helt för min skull (helt frivilligt och utan att jag ens bad honom), och har inte rört något av det sedan dess. Faktum är att han numer hatar alkohol mer än vad till och med jag gör, eftersom han (precis som jag) inser vilket h-vete alkohol är, och vilket h-vete alkohol orsakar. Han saknar cigaretterna dock. ^^ Fast dem kan han ju fortsätta drömma om, haha. :P ## Comment 6 Author: [Borttaget] #3 Han blev 44, skulle fylla 45, världens underbarasta kille med humor.![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Jag var ihop med honom i cirka 3½ år och han dog hastigt (inom 2½ dag) . Jag vet att han drack mkt när vi var tillsammans, och jag vet att han började tidigt med alkohol, troligen rätt ofta och regelbundet. Veckan innan han dog, så drack han hembränt i en hel vecka varje dag och jag kastade ut honom minns jag, för jag orkade inte längre, men lät honom komma tillbaka på söndagen. På tisdag morgon åkte vi in till sjukhuset med hans smärtor. (Han vägrade först, för han hatade sjukhus) Jag trodde först inte att det var allvarligt.. jag fattade egentligen inte nåt alls kändes det som. Men hans lever sviktade och han fick blodförgiftning och sedan lade organ efter organ av pga att alla organ sviktade+ blodförgiftningen. Dom hann inte på nåt sätt rädda honom. Dom försökte med akut dialys i halsvenen, men det fungerade inte. ja usch, det var hemskt jobbigt... Det var precis innan jul 2007 också. Jag hade köpt en klocka till honom minns jag, som jag var tvungen att gå tillbaka med.. och dom i affären undrade varför jag kom tillbaka med dom eftersom jag hade köpt den dagen innan.. och jag var tvungen att berätta/säga.. att han är DÖD , och då bröt jag ihop i affären, mitt bland glada julshoppande människor. Allting kändes overkligt. Tur att jag hade mina barn med mig, för dom tröstade mig och höll i mig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina barn där. <3 Nu har det gått några år och jag saknar honom än. Kommer aldrig att glömma honom. Även om han drack så hade han så underbar personlighet. Vi passade såå bra ihop! Idag dricker jag själv inte lika ofta längre faktiskt och jag tycker att jag har allt mindre behov av att dricka överhuvudtaget, för jag trivs bäst när jag mår bra fysiskt och psykiskt. Men det är klart, jag drack mer än jag borde, när jag var med honom, för att han drack, men det var ändå mitt eget val. Men det här har ändå vänts till något gott i mitt liv, gett mig en erfarenhet att kunna hjälpa andra. Just nu t ex är det en gammal god vän till mig som håller på och dricker bort sitt liv som jag åter tagit kontakt med via telefon. Jag hoppas verkligen att han inte försvinner, utan får en chans att börja sitt liv på nytt, utan alkohol och hitta sig själv. På bilden är det ungefär 1 år och några månader innan han går bort. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Sen är jag också uppvuxen med en mamma som missbrukat alkohol när jag och mina systrar var små. ## Comment 8 Author: Karmatarerskanise Tack för att du delade med dig mation69! Sorgligt historia, som tyvärr är ganska vanlig. Jättebra att det kommit något bra ut det hela också. :) ## Comment 9 Author: [Borttaget] Tack hera :) Har inte varit inne här så mkt förut, men det fanns mycket intressant  att läsa och människor som delat med sig av erfarenheter, så jag återkommer nog oftare![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 10 Author: Karmatarerskanise #9 Kul. Du är så välkommen så :) ## Comment 11 Author: skotty Jag svarade ja då jag har en kusin som drack mycket för några år sen. Det var jättehemskt, och en gång ringde en av hennes grannar och sa till oss att vi skulle komma dit. Då stod hon ute mitt på gatan och skrek att hon skulle dö, att hon hade tagit masa tabletter och snart skulle dö. Och att vi va dumma om vi skulle stoppa henne. Vi gick in till henne, o satt i köket, min moster (hennes mamma) ringde sjukhuset och min kusin (som va runt 30 då, o jag 16) kröp upp i mitt knä och ba "du vet hur det är, låt dom inte rädda mig, jag har ingenting att leva för" o blabla, för att jag har haft självmordstankar.. Men jag sa att jag inte skulle låta henne försvinna ifrån oss, o att hon hade en son som behövde henne. Slutade med att min moster fick åka in till sjukhuset med henne, och hon fick hon magpumpas osv.. Efter den gången kollade vi henne som fan, och hon fick äta antabus och ah.. Sen blev hon gravid o fick en son, och har inte druckit nått på 3 år. Hemsk tid var det iallafall.. Sen är min onkel (mormors bror) alkoholist också. Han hade slutat men började igen efter mormor dog. ## Comment 12 Author: [Borttaget] #11 oj, jobbigt att se någon må så dåligt! **Hur har det påverkat dig och ditt liv tycker du?** Det var skönt att höra att hon blev bra igen och bra att ni tog tag i henne i kragen :) Hon ser säkert tillbaka på den här tiden som en jobbig tid själv. Det finns så mkt viktigare saker i livet än alkhol :) ## Comment 13 Author: skotty #12 Jag hatar alkohol mer än jag gjorde innan.. Tack vare min mormor så har jag inte varit så speciellt förtjust i alkohol, har aldrig druckit mig full eller nått. Sen är jag mer rädd om henne än va jag va förut. Det är inte många som vet om detta och dom försöker få med henne ut o dricka o så, men jag, min mamma o min moster säger att hon inte ska dricka nått. Men då tycker dom att vi är dumma som inte tycker att hon ska få ha roligt. Men vi är bara rädda för att hon ska falla tillbaka igen.. Alla vet väl om att hon har haft problem med alkohol, men inte hur stora problemen faktiskt var. Det gick så långt att hon tog sms-lån för att kunna köpa vin och sprit. Vi är en ganska tajt familj och tar hand om varandra.. Eller, försöker iallafall. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Ja min förra granne är alkoholist, min pappa är det också. Känner några som är ute och super nästan varje dag, så mycket att de knappt minns någonting, t.o.m kvällen innan de jobbar. ## Comment 15 Author: examynia jag svarade ja.. min mamma under hela min uppväxt, mamma å pappa var skilda så bodde mestadels hos mamma ## Comment 16 Author: [Borttaget] Jag är uppväxt med en pappa som inte kunde kontrollera sitt drickande. Han drack "bara" på helger, men när han drack så drack han alldeles för mycket och blev till en person man inte ville umgås med. Mina föräldrar är skilda och jag bodde mest hos pappa, var hos mamma varannnan helg och på lov. Jag fick ofta följa med honom till krogen, av någon anledning tyckte han att det var mer ansvarsfullt än att lämna mig ensam hemma. Där stötte jag på en del bra människor och en del inte så bra människor. En man kysste mig mot min vilja, då var jag omkring 11 år. Han var inte den enda som passade på att göra olämpliga närmanden medan min far satt med näsan i glaset. Han blev aldrig våldsam mot mig, det var inte förrän jag kom upp i tonåren som vår relation blev synbart sämre med ständig bråk och hot. Som mindre barn förstod jag ju inte att det jag var med och såg och hörde, det är inte menat för barns sinnen. Jag flyttade hem till mamma när jag var 15 år, då kunde jag och min pappa inte längre vara i samma rum utan att bråka och jag kände en intensiv avsky gentemot honom, och hade jag stannat så hade det nog inte dröjt innan han börjat slå mig. Först då, när jag kommit ifrån den miljön, började jag bearbeta min ilska och sorg. Ett år senare flyttade jag hem till min pojkvän, och fortsatte bearbeta med hans och hans familjs stöd. Idag är jag 19 år och har fått se hur en lycklig och hel familj fungerar. Många gånger har jag känt mig dum och missanpassad för att min uppväxt varit så otroligt annorlunda från min sambos. Jag har blivit bättre på att hantera andra människors alkoholbruk och fått se hur en normal alkoholkonsumtion ser ut, även om det fortfarande känns obehagligt. Idag upptar dessa minnen inte all min energi, men självklart kommer det över mig ibland. Ibland är jag arg över att han lät mig vara med om så mycket. Mest sörjer jag över att han lät mig försvinna. När han var nykter var han världens bästa pappa, och han hade varit en riktig förebild som ensamstående far om han inte hade flytt från ansvaret in i alkoholens dimma. Jag vet att mamma pratade med honom flera gånger, framförallt under mina tonår då jag mådde mycket dåligt och förde ett destruktivt liv, och jag vet att hon sade "Du har supit bort mig och \[min bror\], och nu är du på väg att supa bort din dotter". Han fick höra dem orden, även från mig i olika variationer, men ändå fortsatte han. ## Comment 17 Author: Karmatarerskanise #16 Tråkigt att det blev så med din pappa :/ Alkohol är för djävligt. ## Comment 18 Author: [Borttaget] Ja. Många. ## Comment 19 Author: pyromanen Ja, många här med tyvärr. Både släktingar, vänner och bekanta. Både nyktra och onyktra alkisar. ## Comment 20 Author: monstermash Ja, många av mina vänner är det, tyvärr. ## Comment 21 Author: Katti Ja, en av mina bästa vänner hans sambo dricker alldeles för mycket... Det där med olyckor är jag snabb att skriva under på. En bekant har en son i tomåren som för ett par år sedan hade en av sina första fyllor. Det var mitt i vintern och 20 minusgrader. När föräldrarna inte kom i kontakt med honom under kvällen larmade de polisen, men de ville inte göra något innan det gått en viss tid. De åkte själva och letade, men kunde inte hitta honom. Till sist svarade han i telefonen och då låg han kraftigt nedkyld i en snödriva där han somnat. En av hans händer fick bestående skador... Det var nog bara änglavakt som gjorde att han vaknade till och svarade, annars hade han varit död. (Kanske Gud var inblandad på något vis också, familjen är mycket religiösa!)