# Trött på folk? Author: Jimmie Ok, jag är i mina yngre vuxna år och känner redan en enorm trötthet mot folk i allmänhet. Varför? Jag är enligt mig själv (och med hopp om att inte låta för kaxig) väldigt trevlig, tillmötesgående, förstående och ödmjuk. MEN, jag börjar tro att mitt sätt att vara, så som jag blivit fostrad, kommer bli min undergång. Det lönar sig helt enkelt inte att vara trevlig mot folk. Jag har tappat räkningen på antalet knivar i ryggen och tappar snart tron på männskligheten. Jag har haft en enda relation i mitt liv (vilket jag vet inte är mycket att bygga en slutsatts på) som höll på att sänka mig. Två år av rent självplågeri, för att jag inte ville såra henne. Jag ljög för mig själv och därmed för henne. Jag hoppas dock ni tror mig när jag säger att personen i mina ögon hade stora egna problem som låg självkänsla, hemskt humör, för stark egen vilja etc. Skulle jag tvinga mig till sanningen inför henne, mötes jag av våldsamt gråt, veckolånga sura miner eller ren aggresivitet. Tja, nog om mitt förra förhållande, glad att jag lyckades ta mig ur det. Jag är egen företagare på småskalig nivå, detta innebär att jag dagligen har kontakt med kunder, så klart ;) Tyvärr blir det ofta för familjärt och jag tror det är då det blir farligt. Kunder som utnyttjar ens goda "vänskap" till så enkla saker som bättre priser. Kunder som vänder och vrider på saker för att ställa en i dålig dager och där man är för "proffesionell" för att vara hård och kaxig. Vi kan gå tillbaka i tiden. Säg till skolgången. Jag var en blyg sak (vilket jag verkligen inte är nu mer) som även då var väldigt vänlig och toffelaktig... Inte alla, men ofta puttade "kompisarna" in en i pinsamma situationer för att dölja egna problem. De skadade alltså folk mentalt för att själva må bättre. Tillbaka i tiden verkar det inte bättre. Jag har och är väl fortfarande ganska framgångsrik inom en viss sport och här känner man verkligen av det. Som den person jag är vill jag hjälpa människor, jag vill lära dem vad jag kan bara de lyssnar. Men ja, vad får man för det? Det var faktiskt flera år sedan jag bestämmde mig för att aldrig hjälpa folk med något om de inte själva ber mig om det. Aldrig. Det slog ju aldrig fel. Ville man i all välmening ge ett tips, då kunde inte personen lyssna. Brydde sig inte ens om att prova tipset..? Så ja, jag vet inte vart jag vill komma med detta egentligen. Jag känner att jag fördömmer hela männskligheten och att jag riskerar bli en enstöring som är folkilsk. Genom hela mitt liv har jag träffat många männiksor som vid första anblick verkat trevliga, ärliga och genuint intresserade än något annat än deras egna behov. Inte en enda, inte ens de människor som under lång tid, som man satt störst hopp till, har lyckats hålla det. Genom fasaden har det krupit fram avundsjuka, vilja att skada för egen vinning etc. Inte ens på senare dagar när man försökt erbjuda folk sin egen förståelse för deras problem eller situationer har de kunnat säga; "Tack vad skönt att du förstår." Nej de fortsätter sitt spel där de inte kan visa sig svaga. Där de måste kämpa med näbbar och klor för att få sin rätt igenom, hur fel den än är.. Hmm, nu var det många rader sedan jag skrev att jag inte vet vart jag vill komma med detta. Saken är den att jag uppfattar mig som ödmjuk och abstrakt. Jag vet var mina egna brister ligger och jag kämpar hårt för att ta kontrollen över dem. Utåt är jag säkert mycket av vad jag själv vill se i folk, men jag gör mig oftast bara björntjänster. Frågan är, blir min relation till folk i allmänheten bättre om jag blir bättre på att säga ifrån? Ska man vara så ärlig så att man rent av säger att jag gillar inte dig och ditt uppförande? Kommer man äntligen vinna respekt elller skaffar man sig bara fiender? Jag antar att en klar fiende är att föredra framör en person som lismande utnyttjar mitt nuvarande jag? Men jösses. Vad ska man anse vara lönt att göra folk till fiender över? För min del skulle jag kunna starta ett hundra årigt krig med folk runt mig. Varför är jag så trött på folk och är folk någonsin beredda på ren vänlighet där inga baktankar finns? Där man kan ge till varandra utan avundsjuka och ett måste att själv tjäna på det? Där man kan dela med sig utan att vilja ta över, styra för att få sin vilja fram. En vilja som bygger på en människa som en gång gett personen möjligheten från början? Jajojo, vilken röra i skallen. Man tycker man för sig väl med folk och med omvärlden, men kanske är det bara jag som behöver byta sätt till ett hårdkokt ego med avundsjuka gener? Eller är jag född i fel tid, i fel värld?  Efter alla rader antar jag att jag bara ville skriva av mig. Har ni tankar kring detta så skriv på, det kunde vara kul att se om hela lösningen ligger på mig, eller om männskligehten och vår solidaritet är på väg rakt ner till hin håle... ## Comment 1 Author: hus-musen Ja alltså.. Man får lite det man skapar, vill du ha ärlighet och öppenhet så får du vara det själv oxå. Rakhet och kommunikation kommer man långt med oavsett om det är en nära relation eller en bekant. Jag personligen uppskattar en person som säger "stopp, hur tänker du nu?", eller "nu håller jag inte med dig alls faktisk" och kan ge en motiveringframför en som håller med eller inte säger något alls. Den som tiger samtycker vet du väl. Angående ditt förhållande så verkar det ha varit bara negativt, vilket får mig att undra varför ni höll ihop över huvud taget? Hör väl inte till saken ioförsig, bara nyfiken. Alla människor har fel och brister, grejen är att man får acceptera folk som de är. Är det något man inte kan acceptera så får man säga hej då, det här funkar inte för mig. Att vara proffessionell för min del är att kunna hålla en distans till människor man möter i jobbet och kunna skilja på sin roll som vän och sin roll i arbetet.  Har jobbat en hel del med kundservice och har ett litet hum om vad jag pratar om. Man ska vara trevlig såklart, prata lite skit, men inte mer. rabatter kan ges om det är en återkommande kund eller en kund som innebär pengar, kompisrabatter brukar vara att skjuta sig själv i foten. Kanske låter mer kritisk än vad jag känner mig, men om du aldrig säger ifrån, vad gör det då dig till?  Just en sådan människa du ogillar,  av olika egoistiska medvetna eller omedvetna skäl. Allt är ju en tolkningsfråga. Nu är det inte sagt att jag tycker om människor, jag ogillar folk i allmänhet. Men jag är oxå realist, idioter finns överallt, det gäller att hitta guldkornen och hålla fast vid dem. För guldkornen finns där om man tittar noga. Eller har jag missförstått dig? ## Comment 2 Author: Jimmie Nej jag tror du har förståt mig rätt :) Med rakhet och kommunikation kommer man verkligen långt. De gånger jag lyckats ta ett djupt andetag har det känts toppen. Jag tror att den stora delen ligger hos mig själv, utan tvivel, men jag tror att en anledning till att jag har väldigt svårt att utvecklas på denna biten är att jag helt enkelt ger upp när människor inte lyssnar eller bara på ren djävulskap/envishet kör över en för att de ska ha rätt, oavsett. Hade en farbror som sa "tryckfel" när arbetskamraterna motbevisade honom med ett uppslagsverk... Den här typen av kommunikation gör mig så trött och jag väljer tyvärr att stänga av, att tiga, att hålla med... Jag glömde skriva det innan men jag är väldigt konflikträdd i direkt tal. Jag kan ha tusen argument som jag vet skulle slå hårt, men jag kan inte få det ur mig. Skulle jag skriva ett brev eller ett mail skulle jag lätt ta en fajt. Jag vet inte? Vad gör det mig till, att jag inte säger ifrån? En människa med en brist antar jag. Frågan är, gör det mig till en människa med en brist som är direkt "skadlig" för andra? Är tystnad lika illa som avundsjuka till exempel? De här guldkornen? Finns de i särskildna kretsar? En del kretsar tenderar ju att ha fler skitstövlar än andra. Jag antar att det är de kretsar man rör sig i mest? I mitt fall även där jag blir proffesionell? Jag har nämligen som sagt inte lyckats hitta en i nu, men givetvis är det ju ingen omöjlighet att de gått mig förbi i min tystnad. Min relation ja, i korthet. Orsaken att vi var tillsammans? Ja, det har jag frågat mig mer än tusen gånger. Jag antar att jag var ung (yngre) och dum. Hade inget att jämföra med. Framför allt, ljög för mig själv och lätt mig intalas att allt var bra. På efterhand har jag ju insett att det egentligen inte fanns någon äkta kärlek från min sida. Bara en hägring. Hur som helst har jag lärt mig en läxa och har ju en helt annan typ av kunskap om sammlevnadsrelationer nu mer, även om jag fortfarande inte har så mycket att jämföra med. Jag antar att jag måste tuffa till mig. Vilket jag i och för sig redan har intalat mig att göra sedan flera år tillbaka. Men det är svårt. Jag är av naturen sådan att jag vill vara vänlig, inte såra någon, glömmer gärna bort negativt som varit mellan mig och andra, vill hjälpa och vill verkligen lita på folk. Har ni läsare några tips på hur jag faktiskt kan tuffa till mig? Jag har föreställt mig övningar själv där jag exempelvis skulle träna på någon jag känner. Exempelvis föra en debatt (mardrömmen i skolan). Iscensätta ett "bråk" där jag om jag har vinnande argument får känna hur det känns att få vinna. Vid närmare eftertanke känner jag att jag ofta har haft med väldigt starka personer att göra (eller är det bara jag som är ovanligt "svag"). Kan de ha skadat min självbild och självförtroende? ## Comment 3 Author: hus-musen Jo folk som alltid ska ha rätt oavsett hur fel de har känner jag allt för väl igen. Jag har en far och en morfar som är mycket viljestarka, och en lillebror som tyvärr går i deras fotspår. De kan lätt köra över folk, och synnerligen de somär lite vekare eller mer benägna att vilja komma överens med folk. (Att vilja komma överens är inte nödvändigtvis en dålig sak, man har bara lite andra prioriteringar än att hävda sin rätt hela tiden. Kallas för social kompetens om jag inte minns fel.) Att hela tiden leva i skuggan av viljestarka människor kan verka hämmande, man får aldrig utvecklas som person och mer eller mindre "skräms" till tystnad om man hela tiden blir överkörd. Sen är det ju så att alla människor är individer, en del är bra på att uttrycka sig verbalt och andra inte. Är själv rätt viljestark och hoppas innerligt att jag inte är likadan som dem för då läre jag nog hoppa från en bro eller något. Tystnad för mig är värre än avundsjuka, om en person aldrig säger något, hur ska man då veta vart man har personen? Personen blir otillförlitlig och det skapar osäkerhet hos mig. Avundsjuka kan jag hantera.  Sen finns det såklart bra tystnad och dålig tystnad, jag har vänner där vi inte behöver prata verbalt, vi förstår varandra ändå. Jadu, vart hittar man guldkornen.. Genom slumpen skulle jag vilja påstå, man vet aldrig när någon dyker upp eller vart. Någon som kan verka helt fel i början kan visa sig vara rätt person, bara man är öppen. Stänger man igen kommer man definitivt aldrig hitta någon och får gå igenom hela livet ensam. Låter som att du och tjejen var en rejäl miss, ibland stöter man på sånna. Bara att lära sig av misstaget och gå vidare, vända det man lärt sig till något positivit man kan använda i nästa förhållande. Det du kan göra om du känner att du talar med en person som bara blåvägrar ge sig är att helt enkelt säga "du, jag hör vad du säger, men jag håller inte med. Vi avslutar denna diskussion för vi kommer ändå inte att komma överens. " Då har du inte hållit med och du har tagit ställning, plus att du med all rätt i världen kan tiga ihjäl personen om du vill. Det för mig är ärligt och rak kommunikation som inte går att missförstå. Råd är för övrigt något som är väldigt svårt att ta till sig, oavsett vem som säger det. Därför säger jag oftast, så här skulle jag ha gjort om jag vore du, kanske kan hjälpa dig.  Sen är det faktiskt helt upp till personen ifråga om den vill ta rådet eller inte, man kan inte styra över andra människor.  För en del människor är råd mer eller mindre en förolämpning, typ att man förminskar dem som människor och talar om vad de ska göra som om de vore små barn.  Även om rådet är välmenande så kan det misstolkas. Ibland är det bätte att vara tyst och låta folk komma på saken själv. Näe nu orkar jag inte skriva mer, blev väldigt långt det här! Är för bra på att pladdra. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Vet inte riktigt vad ni pladdrar om men förstår att det har med någon slags självkänsla att göra. Finner att man faktiskt inte behöver slåss och säga ifrån, man kan bara lyssna... Dock så med folk som ofta använder näbbar och klor behöver man ibland göra dom den känsten att rivas tillbaka, annars känner de sig faktiskt ouppmärksammade. Det är som deras språk att smårivas, och alla har olika sätt att kommunicera ## Comment 5 Author: Jimmie Jag ser din poäng i hur tystnad kan vara skadlig. Jag antar att jag inte ser på den lika hårt eftersom det är jag som står för den. Dock är jag egentligen medveten om hur det funkar (som sagt de gånger man "fräst ifrån" så har det kännt bra). Jag har börjat göra som du säger faktiskt. Min version bli att jag lyssnar färdigt, lägger fram min åsikt och avslutar diskussionen. Antar att det är så det får bli. Jag förstår ju givetvis att alla inte kommer överens.. Det som är synd med mig är ju att jag uppfattar mig som både vältalig och med ett bra föråd argument, men jag är för snäll helt enkelt. Till näste talare. Tja, det blev det som pladdret lede till. Min huvudsak var mest att jag tröttnat på folk i allmänhet. Jag med min uppfostran kan ibland inte förstå hur människor kan vara som de är, men i grund och botten.. Ett gott råd som jag fick som jag tyckte var lysande; "För att ändra på någon, måste du ändra på dig själv först." Med andra ord och i mitt fall. Om jag kan tuffa till mig och bli mer ärlig, då har jag ändrat på mig själv och med min ärlighet gett min medmänniska chansen att ändra på sig, om den vill förstås. Det är ju ett fritt val.. Jag önskar jag kunde bara vakna upp och börja leva just så :) Men jag får väl se det som min livsuppgift och träna på det :) ## Comment 6 Author: PogoPedagog Jag var också oerhört trött på folk för några åre sedan. Då bodde jag i en större stad och jobbade som målare. Nästan alla runt mig var egoistiska och giriga. När man vill gott och försöker vara snäll och göra det moralist rätta känner man sig desutom lätt som om man tror att man vore bättre än folk. Vilket leder till att man inte bara ogillar de andra utan även sig själv:P Vissa dagar växlade jag mellan hybris och självhat. Nu bor jag i utanför en mindre stad, har eget företag och kan välja mer vilka jag vill omge mig med. Dessutom jobbar jag mest själv och trivs mycket bra med att inte ha lika intensiv ikontakt med folk om dagarna. Alla här är mycket trevligare överlag! Vart jag vill komma är iaf att jag tror att i vissa kretsar har det blivit en otrevlig stämmning. Hitta nytt umgänge, byt jobb eller flytta om det är möjligt. Eller som jag; inse att du är en enstöring och mår bäst när du får vara mycket själv;) ## Comment 7 Author: Jimmie Jag är ju verkligen en enstöring egentligen. Men, ändå måste man ha med folk att göra i olika lägen. Som sagt, jag tror helt enkelt jag får bli tuffare :P ## Comment 8 Author: [Borttaget] Hej Jimmie Känner igen mig mycket väl i det du berättar om dig. Har själv varit där en gång i tiden. Kände mig totalt utbränd på människor eftersom jag hela tiden var för snäll och kärvänlig med alla,  Jag ställde upp och fanns alltid där för dem, oavsett. Tills sist upptäckte jag att jag bara blev utnyttjad, eftersom jag var för snäll och inte vågade säga ifrån. Och när jag väl började säga ifrån, utan att låta elak förstås, så reagerade folk negativt och blev sura och arga på mig, eftersom de var så vana att jag alltid fanns där. Då tog jag mig en rejäl "time out" för mig själv. Fick lov att inse till sist att det gick inte att hålla på som jag gjort, eftersom ingen uppskattade det. Det är så lätt att bli utnyttjad när man är för snäll mot precis alla. Även dem som egentligen inte "förtjänar" att man är snäll emot dem. Men jag var det ändå. Idag har jag en handfull nya och nygamla vänner , som verkligen är vänner och respekterar mig även om jag säger ifrån. Kanske behöver du också lära dig den svåra läxan, just att sätta ner foten och säga ifrån. snällt men bestämt. För din egen överlevnads skull om inte annat. Du ska se att bara du fixar det så kommer du bättre att kunna hålla distans till dem som försöker utnyttja dig och din snällhet. Lycka till!!![Skrattande](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")