# Tankar och funderingar om ett ex jag borde släppt Author: Dan.m Hej. För att förstå mitt "bekymmer" får jag först förklara att jag är en person som väldigt sällan får känslor och har den som lämnat alla de gånger jag träffat/dejtat någon. Alla gånger utom en. Jag träffade mitt ex och allt klickade, har aldrig vart med om att det känns så rätt och bra med någon. Och hon berättade flera gånger samma sak, att hon väldigt sällan fick känslor för någon och aldrig blev ihop med någon. Men med mig så rusade hon nästan in i ett förhållande. Men efter ett tag tog det slut, hon gjorde slut med orden bl.a att hon brukade lämna efter ett tag, att hon tyckte hon behandlade mig illa och att hon inte passade i ett förhållande. Jag höll ju inte alls med men mitt ex är en väldigt bestämd tjej. Pga av saker i hennes förflutna då folk t.ex vägrat släppa henne och en närmast stalkat henne visste jag inte alls hur jag skulle bete mig och de försök jag gjorde till att prata med henne blev halvhjärtade och det rann liksom ut. Men för mig var det liksom fortfarande oavslutat på något sätt. Någon månad senare sprang vi på varandra och pratade lite, och sedan hade vi kontakt dagen efter och var på god fot med varandra, även om hon är av åsikten att man inte ska ha någon kontakt med ex för det bara förstör typ. Så ,vi hade ingen kontakt alls, jag hade inte koll på henne och försökte inte heller. Även om hon emelllanåt dök upp i huvudet. Som sagt, detta var första gången jag tappat någon ur mitt liv jag absolut ville ha kvar. Så häromveckan såg jag att hon skaffat facebook igen. Och när jag läste hennes namn högg det allt till och jag insåg att även om jag kommmi t över henne kanske jag inte helt släppt henne. Så dumt nog gick jag in på hemnes profil igår och det enda jag kunde se var att hon nu var i ett annat förhållande. Det kändes helt enkelt skit att se det, dels för att jag som sagt troligtvis ändå haft kvar henne i bakhuvudet. Dels för att allt hon sa blev meningslöst på ett sätt. Grejen är den att från det vi började träffas tills vi slutade ha kontakt gick det strax över ett halvår, inte så lång tid. Men sista gången vi hade kontakt var snart ett och ett halvt år sedan. Borde väl släppa någon gång? En detalj till: någon vecka innan det tog slut så träffades vi en dag och senare på kvällen fick jag ett sms där det stod stt hon tyckte hon var en dålig flickvän men hon skulle lära sig för hon tyckte så mycket om mig. Och dagarna innan det tog slut så verkade sllt bra, förutom kvällen dagen innan av förklarliga skäl. När vi hade kontakt efteråt sa hon att det inte brukar funka stt vara vänner för den ena har känslor medans den andre inte har det. Jag frågade lite senare om det var det som hänt, stt hennes känslor för mig försvunnit. Hon sa då att det var ett av de stora skälen. Men hur f\*n kan känslorna gå från starka till borta på någon vecka/dag? Vilket fick mig att tro att den delen var skitsnack, och hon mest gjorde slut för min skull. Men då fattar jag inte efterföljande händelser.. Är kanske därför man inte släppt det helt, för att jag helt enkelt inte får ihop det hur jag än vrider och vänder på det. Har även de senaste dagarna kommot på att en sak som dröjer kvar är att de gånger hon pratade om att hon var "elak" så försökte jag säga till henne att det inte stämde, när jag borde frågat vad hon menade med det. Fast å tredje sidan så tänk om det hon tyckte var så det var? Då känns det än mer konstigt, varför blev det så? Och varför kan hon sedan bli ihop med någon annan "bekymmersfritt"? ## Comment 1 Author: KimE Du kommer nog att ha kvar känslor för henne en längre tid tills du hittat någon ny att älska och de sjunker undan. Förmodligen så har hon inte visat sina rätta känslor för dig i slutet av förhållandet kanske tvekat eller haft motstridiga känslor. ## Comment 2 Author: Karmatarerskanise Det här med att hon kände sig elak kan ju ha att göra med att hon faktiskt gjorde något mot dig som du inte fått veta. Om det nu är så som du säger att hon inte var det mot dig vad du har märkt. Hur lång tid det tar innan man kommer överen person är väldigt olika. Det beror på vad som händer i livet, hur starka känslor man haft osv. Det kan ta flera år, men också baara några månader. Det är också så att en del människor har väldigt flyktiga känslor, känslor som är hemskt starka ena dagen, för att nästa försvinna. Det är svårt för oss andra att förstå hur man kan förändras så över en natt, men det finns tyvärr de som gör det. ## Comment 3 Author: Dan.m Jag vet inte. Jag är helt säker på att hon inte var otrogen. Hon var heller eller aldrig bossig eller försökte bestämma över mig. Däremot hade hon nog en bild på hur en flickvän ska vara, typ fröken perfekt som alltid vill ses. Något jag inte höll med om. Sedan gick hon också his en psykolog pga stalkergrejer jag nämnde då tidigare, något som i vårat fall gjorde lika mycket skada som nytta. Hon sa att hon var dålig på att visa närhet och enligt hennes psykolog så levde jag på smulor. Jahåg förstår inte, hon visade ofta hur mycket hon tyckte om mig och närhet fanns det gott om. Hon sa att hon blev sur hela tiden. Hon var sur så jag märkte det kanske en handfull gånger under våran tid ochi det blir alla. Även att hon var för komplicerad för mig. ## Comment 4 Author: Karmatarerskanise #3 Jag tror inte du ska försöka analysera vad som hände. Det kan ju faktiskt vara så enkelt att hon faktiskt tappade känslorna fort. ## Comment 5 Author: Dan.m Egentligen har du nog helt rätt. Men kan inte låta bli. Jag funderar mycket över saker, och överanalyserar kanske ibland. En sak som jag kom fram till häromdagen när jag pratade med en vän är nog att en grej som dröjer kvar är att när hon pratade om "elakheten" så försökte jag förklara att det inte var så när jag borde frågat vad hon menade. För alla gånger vi pratat så har den kommit upp. ## Comment 6 Author: Karmatarerskanise Förstår att det inte är lätt, är likadan själv. ## Comment 7 Author: Dan.m Saken är den att det är så mycket saker som säger emot varandra känns det som. Kanske är det för att det är första gången jag blev lämnad, fick hjärtat "krossat". Jag har liksom aldrig förr behövt komma över någon. Vet även att känslor sitter kvar länge hos mig. När jag pratar med folk så säger de i regel två saker: släpp det och du kommer träffa någon ny. Mister du en så står det dig tusen åter typ. Jag vet som sagt inte hur man släpper någon. Och jag vet att jag kommer träffa någon ny. Har inga större problem med att träffa tjejer. Även om jag aldrig kommer känna likadant, men säkert kommer det kännas lika bra med någon annan. Kanske är det för att jag någonstanns har en känsla sv att jag blivit "en i raden", medans hon var ruggigt speciell för mig. ## Comment 8 Author: Karmatarerskanise Det kan ju vara som du säger, att det är extra svårt eftersom det är första gången du blev lämnad. Men du kommer komma över det, någon gång. Nu är du en erfaenhet rikare ;) ## Comment 9 Author: [Borttaget] #0Har träffat någon som var ruggit speciell. Så speciell även då hon inte svarade, svarade kort och otrevligt så fanns hon alltid där för mig och det var egentligen inget elakt med henne hon närmade sig bara starkt mer och mer för att sedan kasta sig bort från mig tillsynes. Varje sak hon sa gick rakt ini hjärtat och ibland sved det men på ett otroligt bra sätt. Som att någon tar tag i en och går in på djupet och träffar rätt punkter om och om igen.... Också hon visar sig ofta och vid en punkt släppte jag henne men en del finns kvar och saker hon sagt och gjort stannat till den graden att jag inte vet själv hur påverkad jag är och även om hon bara var en skådespelare så var hon som en spegel. Inte kul att se sig själv men det är effektivt och bekräftande. Ska det "göra ont" så låt det gå snabbt och sedan bli över och bättre. Man behöver visa sig själv för att förändras ## Comment 10 Author: Dan.m Hera: kommit över henne har jag nog. Jag kollar efter och träffar andra tjejer. Däremot har jag inte släppt henne. Olika saker för mig. Sedan har jag hela tiden varit otroliget kliven. Jag är av den bestämmda åsikten att känns det inte bra så ska man inte hålla ihop bara för att. Det är inte rätt av någon av parterna. Så jag förstod ju hennes sida och höll med till viss del. Kände man att man inte var en förhållandetyp så skulle klart hon inte mp dåligt för att vara med mig. Samtidigt kände jag väldigt starkt för henne, och hon både visade och sa att det kändes bra från hennes sida med. Fram till slutet. Ett bra tag var det enda jag ville att ha tillbaka henne, men visste inget i hur man skulle bete sig som dumpad. Sedan har jag fått/tagit reda på vissa saker och eftersom jag inte vet en hel del och somsagt inte heller förstår så pusslar man ihop saker och kanske målar upp helt felaktiga scenarion. Omadd: antar att en del sv grejen är att jag inte sett till henne alls på länge. Bor inte i samma stad, umgås inte i samma kretsar. Hon tog som sagt bort sin facebook. Så det blev lite out of sight out of mind. Nör jag sedan fick se det jag gjorde så kom grejer rusande upp ifrån bakhuvudet i 180. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Om du inte kan släppa henne så låt det vara, tänk på de du träffar nu ist och gör ingen nöt av ett frö. Lättare om man inte träffar människan men det kan svida ändå och andra kan påminna om personen.![Tyst](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-sealed.gif "Tyst") ## Comment 12 Author: Karmatarerskanise #10 Okey, för mig är det samma sak. Komma över gör man först när man släppt personen. ## Comment 13 Author: Dan.m Omadd: visst, så lämge jag gör saker är det rätt lungt. Har dock ett rätte "hjärndött" arbete och mycket fritid. Att dessutom bara skjuta det åt sidan är väl typ det jag gjort och det har ku funkat sådär. Hera: vad jag menar är såhär: när vi var ihop hade jag inte en tanke på att göra göra npgot med någon annan kvinna. Eller tänka på någon annna sexuellt. Och ett tag efter så ville jag inte ha någon annan heller, jämförde alla med henne. Det släppte efter ett tag. Kag träffar som sagt tjejer då och då och så. Men hon finns ju ttdligen kvar ganska stakt. ## Comment 14 Author: Dan.m Jag vet inte om detta är av intresse för någon av er två som skrivit, eller någon somvart i en liknande situation men genom att samtala med en okänd och neutral person, dock smart och med mer erfarenhet än mig, hsr jsg till slut lycksts pussla ihop både vad som hände, efteröljande händelser och vad hon kanske ser hos den nya mannen. Jag vet inte om något av det jag kommit fram till är sanningen, men det känns som det stämmer och jag hsr fått ett lung som jag inte kännt på ett och ett halvt år. ## Comment 15 Author: [Borttaget] Hej, jag har läst i tråden och vill gärna göra ett inlägg Känner precis igen mig speciellt i det sista av dina inlägg, Dan.m. Har haft kontakt med en kvinna i ungefär ett och ett halvt år faktiskt (lustigt vad lika;) ) och har alltid känt att något har hållit oss isär, och mig splittrad. En av mina vänner som har hjälpt mig, och gett mig stöd under tiden träffade jag samtidigt som kvinnan. Nu på senare tiden märker jag att de båda verkar ha en relation, och kvinnan/tjejen valde den mannen, en av mina vänner i stället för mig. Igår hade vi ett stort bråk då jag märkte vad som försigick utan min vetskap, och hur jag varit i det fördolda. Har inte hör från henne än men antar att det dröjet ett tag då hon har lycka med den nya mannen. Säger inte att det gör ont bara en lättnad av att inse. Värsta är att hållas på "sträckbänken" och inte kunna förstå eller missa vad som händer. Antingen vill man inte veta alls, eller det mesta/allt. Är så pass nöjd i mig själv, har andra bekanta/kompisar så det är inget jag missar. Fokuserar på annat och har det bra tills chansen kanske kommer igen. Hoppas att du känner liknande i din situation Dan.m mvh ## Comment 16 Author: Dan.m Ja, något liknande antar jag. Antagligen är anledningen till att det suttit kvar så hårt är för att jag inte förstått. Och blev skitbitter när jag såg att hon hade ny. Men nu har jag äntligen nycklarna till att släppa detta. Även om jag inte gjort det än. Kan ju även ha att göra med en ny självsäkerhet och ett nytt självförtroende jag utvecklat sedan det tog slut, och speciellt de senaste veckorna. Antar att man ibland måste nå botten för att växa. ## Comment 17 Author: [Borttaget] Så rätt, jag nådde botten så att jag höll på att spricka. Kanske sprack jag också på något sätt för som sagt känner mig bra mycket lugnare nu och jag är osäker på hur det gick till. Kanske det ja, att inte förstå, och samtidigt ana något utan att få veta eller vara säker. Grejen är väl att man förväntar sig saker och ser bort om man mår dåligt, inte är uppmärksam. Man bör vara uppmärksam för att kunna släppa? Sedan inte fastna i det man märker av uppmärksamheten. Kanske mår dåligt fortfarande, man vet ju inte riktigt innan man har kommit ett steg längre hur det förra steget var! Vad är nycklarna till att släppa för dig? Om du vill dela med dig så klart. Mvh ## Comment 18 Author: Dan.m Tja, såhär. Ungefär. Som sagt var det lite sådär efter hon gjorde slut. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig och kände hela tiden att jag behövde prata med henne. Nör vi sedan pratade så försökte jag förklara hur vissa saker inte stämde, istället för att fråga vad hon menade. När hon sedan tog bort FB osv och jag inte hade någon aning om något och aldrig såg henne sjönk det väl bak i huvudet. Men fortfarande ouppklarat. Sedan när jag fick se hennes namn och såg stt hon hade någon ny så kom allt rusandes i 180. Jag kunde, ville inte försöka ta kontakt med henne, och mina vänner är någonstanns partiska. Så jag började skriva min historia på olika forum. Fick massa olika tankar och svar men inget gick ihop. Det är så jag kännt hela tiden, jag fick inte ihop det. Sedan på en annan sida så kom jag i kontakt med en kvinna som tog på sig att höra hela historien, alla detaljer med ett neutralt öra och ge sina synpunkter. Jag kollade såklart vad hon skrivit i andra trådar, och hon verkade vettig. Efter lite kontakt fram och tillbaka kom hon med synpunkter och funderingar ur en vinkel jag aldrig tänkt på. Och helt plötsligt stämde allt ihop. Som sagt, den värsta bitterheten släppte, och nycklarna var där. Om du vill kan jag berätta mer om "slå i botten"grejen. ## Comment 19 Author: [Borttaget] Tack, berätta mer Dan.m. Det påminner för sjutton mycket om min historia den senaste tiden. Ser inga fler nycklar än dock men vet att det inte helt är på min sida, och tycker inte att man kan lägga det på någon annan heller då man inte kan kontrollera den andre. Fast jag vet inte längre om de har ihop de eller har släppt varandra. Saker ändras så snabbt så jag börjar fundera om det är jag som inbillar mig allt?! Haha Mvh ## Comment 20 Author: Dan.m Det är ju det som är saken. Jag vet egentligen ingenting om hennes nya, eller deras realtion. Ens hjärna pusslar ihop saker konstigt, och målar väl upp ett värsta fall scenario, där allt är perfekt och de är lyckliga hela tiden osv. Får att återkomma till slå i botten så får jag först berätta några saker om mig. Jag är nog en väldigt tänkande människa. Funderar jämt och ständigt. Småsaker eller kommentarer kan få mig att helt ändra synsätt på saker, eller ändra på mig. Förr i mitt liv har det funkat bra. Vad som hände någon månad efter uppbrottet vsr något så enkelt som stt jag kollade på en fim själv och i fel sinneslag. En bra film, science fiction där väl undermeningen är att det är alltid värt stt kämpa. I mitt huvud då så var budskapet att det spelar ingen roll vad vi gör, vi kommer ändå dö. Jag fick fasen panik, hjärtat dunkade och jag hyperventilersde. Efter det så dels såg jag ingen mening med mycket, dels blev jag otroligt rastlös. Kunde inte koppla sv. Varje stund jag inte gjorde något var en bortkastad stund, en stund jag aldrig skulle få igen och en stund närmare döden. Så höll det på i ett par månader. Sedan träffade jag en kille som hade samma syn som jag, och när han berättade det så vet jag inte vad som hände, men jag fick en sjuhelvetes livslust. Efter detta hsr jag som sagt fått ett nytt självförtroende, ny självsäkerhet och dessutom hjälpte det mig komma på vad jag ville göra av livet och att det var dags att ta tag i det. Så fortskred allt, men tydligen hade jag inte helt kommit på rättsida. Kändes jämt som jag kämpade i motvind. Så nu för ett par veckor sedan sjönk jag väl den sista biten ner, och efter samtalen med kvinnan på den andra sidan, som visade sig vara beteendevetare, som kom det där lugnet jag trodde jag redan hade. Helt plötsligt föll alla bitar om vad som hänt, vem jag var och så vidare på plats.. Vad är det man brukar säga, inget ont som inte för något gott med sig. ## Comment 21 Author: [Borttaget] Känner igen mig i att vara känslig för kommentarer och även filmer och vad man ser på TV och tidningar. Mindre känslig nu men brukar välja vad jag ger mig in i för "skräp" gagnar ingen att se. Även den där meningslösheten med att snart dö i vilket fall, och att tiden går för snabbt...tankar om vad som händer sedan har jag haft mycket av. Så roligt att du mötte någon du känner samhörighet med! Jag har gått i botten många gånger de senaste två åren, och den sista gången i bråket kände jag mig hemsk. Som att ha misshandlat personen, sedan när jag läste historiken för chatten. I alla fall någon form av psykisk misshandel kändes det som, men jag var så arg utan anledning och det kändes som att hon trängt sig in i mitt privata jag i mina känslor och där jag hade sökt skydd. Alla irritationskänslor, och ilska som samlats under 1,5 år kom på samma gång på kort tid. Hon sa till och med att vi inte skulle ha mer kontakt om jag fortsatte och det tog ett tag att få förnuftet tbx för att lugna mig och be om ursäkt. Efter det har jag känt mig lite ilsken ändå för jag tycker mig ha en intuitiv känsla om vad som pågår där jag inte ser och även om jag inte har någon vetskap eller accepterar så kommer de där känslorna av ilska. Brukar låta det gå runt i kroppen fysiskt, släppa fram känslorna låta hjärtat dunka och blodet rusa i huvudet så att jag inte ska stänga inne ilskan/irritationen. Vill inte explodera någon gång senare, men är rädd att någon ska "trampa på fel nerv" igen och att det ska spricka. Faktiskt när jag tänker efter var det en provocerande kommentar på ett forum som fick det att rasa. Kommentaren var riktad till mig med avsikt att provocera fram något, och det föll över kvinnan i stället för mannen. Den mannen har ett visst sätt att framkalla reaktioner för sin egen vinning, och vill han ha kvinnan så brukar han trycka på knappar tills något faller hos mig. Samma man som hon har det med, och samma man som även har fru och barn med en annan kvinna i hans ålder. De har stor ålderskillnad och det gör mig bara äcklad. Även jag har hittat vad jag vill göra med livet, och saker börjar gå ihop. Men vem jag ska vara med och hör ihop med, vet jag inte ännu. Känns som att slumpen avgör, för vad som helst kan ske men antar att allt är till det bästa i slutändan! Mvh ## Comment 22 Author: Dan.m Först, jag kände inte direkt samhörighet med personen som också tyckte stt allting var meningslöst. Utsn snarare tvärtom. På något sätt. Och jag vet tack vare mitt ex och det som hänt de senaste dagarna precis vad jag letar efter hos en partner. Tyvärr kan jag inte ge några kommentarer angående din ilska och det. Där skiljer vi nog oss ganska rejält. ## Comment 23 Author: Dan.m Och hos mitt ex och hennes nuvarande verkar det också vara rejäl åldersskillnad. Så därför är det lite surt. Kanske egot som spökar. Kan förstå vad hon ser hos en äldre man och den livssituation han kanske är i. Men får inte hennes personlighet, hennes person att gå ihop med en man närmare 40. ## Comment 24 Author: [Borttaget] Det är okej vi har delat erfarenheter och kanske lärt av varandra. Härligt att du vet vad du söker hos en partner. ## Comment 25 Author: Dan.m Jepp, det är rätt gött. Synd bara att man bor i en småstad :P Det enda tips jag kan ge till dig, och någon annan som läser detta är att prata om saker. Jag är en kille på 26 år. Då är ens kompisar rätt grabbiga. Fast på senare tid har jag upptäckt att om man ber ens vän lyssna så ställer den faktiskt upp. Dessutom bra att som sagt prata med en helt neutral person. ## Comment 26 Author: [Borttaget] Okej, att prata om saker har aldrig gett mig så mycket, i alla fall inte prata djupt om "negativa" saker, jobbiga minnen o dyligt. Hos kurator kommer vi alltid in på rätt glada intressanta saker, och eller att jag lyssnar mer på kuratorn än tvärt om...![Förvånad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Men man är ju olika! ## Comment 27 Author: Dan.m Jepp, alla är ju olika precis som du söger. Vad jag har märkt hos mig själv är att om man går och tänker på något utan att prata om dt så kommer det oftast upp till ytan vid fel tillfälle. Och gärna när man druckit. Så för mig hjälper det att prata om det jag känner, bpde positivt och negativt. Och jag vet flera i min omgivning som nog hade mått bra av att prata mer. Märker att allt som oftast när man börjar ta upp ett ämne med en person så börjar de prata på. Även de som man absolut inte trodde det om. ## Comment 28 Author: [Borttaget] Ja du synd att många är inte bra på att lyssna även kuratorer och börjar man prata så får man oftast dåligt för vad man säger. Det är min erfarenhet, jag var glad att slippa min kurator och inte heller gick det bra att byta. Varför skulle jag göra något bara för att? För att någon annan tycker det? Och också...kurator har sagt att känslor som ilska är naturligt och ska uttryckas. Var det inte så du menade att det kunde ske vid fel tillfälle? ## Comment 29 Author: Dan.m Nja. Vad jag menade var att man ibland har en förmåga att hålla saker inom sig tills det en dag rinner över. Säg att du går runt och funderar på en sak du inte tar upp med någon. Och det gnager på dig. En dag så blir det för mycket, typ någon tränger sig i en kö eller något och allt kommer fram samtidigt. Så menade jag. Sedan med att prata om saker. En skillnad på mig och många andra som t.ex mitt ex har sagt är att jag lyssnar. Många lyssnar inte klart utan ska lägga in sina åsikter. Ibland behövs det med men ibland behöver man bara få ut det. ## Comment 30 Author: [Borttaget] Aha,  jo det faktumet har jag tänkt på flera ggr. Förstår ändå inte riktigt vad du menar. Har man något att ta upp gör man väl det, men om det inte fungerar att ta upp pga av att ens partner tex inte lyssnar eller blir riktigt illa till mods om man tar upp det. Då hjälper det knappast att prata med kurator om någon ANNANS problem. Jag tränar yoga, mediterar, skriver på forum och skriver av mig i block med penna. Tränar oftast, äter okej. De är mina sätt att stabiliseras, osv. Om nu inte kurator är en del av det, so what? Berätta först vad jag har att prata om så kan jag överväga att prata med en kurator. Handlar detta inte om mig så säger jag tack och bock för diskussionen. ## Comment 31 Author: Dan.m Nej, ta det inte personligt. Jag är absolut ingen expert. Det jag har skrivit är hur det funkat för mig. Kanske dumt formulerat i något inlägg :) Jag har förresten aldrig pratat med en kurator eller liknande. ## Comment 32 Author: [Borttaget] Då förstår jag nog! Upplever inte att du formulerat dig illa bara det att jag ville fortsätta diskutera lite. Nej de är ju vanliga människor och som jag sagt förr ser jag ingen större skillnad att prata med kurator och en vän i det sättet de är. De känns mer som en "extravän" med lite erfarenhet. Inte alla som vill/behöver ha det tänker jag nu. ## Comment 33 Author: Dan.m Kom att tänka på en sak igår. Kan det vara så att en del utav att jag saknar henne såpass mycket är för att jag inte kan ta kontakt med henne? Jag menar, säger du till någon att inte kolla så kollar dom, tryck inte på knappen så trycker dom osv. Alla vänner och så jag kännt genom åren kan man ju alltid ta kontakt med så det är ju inte lika farligt. Eller så sitter den första som lämnat en helt enkelt i. Som jag skrivit innan, kanske är det för att jag inte träffat någon ny. Eller så är det alltihop tillsammans. ## Comment 34 Author: Karmatarerskanise #33 Visst kan det  vara så. ## Comment 35 Author: Dan.m Hera, alltihop tillsammans? Som jag skrivit förut, första gången jag vart med om detta. De flesta brukar väl klara av liknande någon gång i tonåren. Jag är 26. ## Comment 36 Author: Karmatarerskanise Finns garanterat många som upplever det även i högre ålder än din. Jag tror nog att det kan vara en blandning ja :) ## Comment 37 Author: Dan.m Jag tror lite att det är såhär. Saknar henne som person, och det biten blir nog värre av stt inte kunna ta kontakt. En del av mig känner att hon skulle komma hem till mig, slänga sig i soffsn och hänga som ingenting. En del av mig könner precis tvärtom. Sedan blir det nog värre av att jag inte har nögon, men är en förhållande människa. Har hållt på stt smsa med en tjej jsg kom i kontakt med vis en dejtsida, och när jag haft kontakt med henne har det ju vart lugnsre. Tyvärr är jag nog egentligen inte intresserad sv henne utan har omedvetet använt det som en distraktion. ## Comment 38 Author: Karmatarerskanise Det är lätt hänt att man försöker trösta sig med någon annan, för att slippa ensamheten och dess tankar. Man får se till att man inte råkar såra någon annan. Förstår helt och hållet hur det är att sakna en person, just för personen. Och självklart blir det tuffare då man inte får träffa personen. Men min erfarenhet är att det går över. ## Comment 39 Author: Dan.m Gör väl det. Som jag nog skrivit tidigare. Det är längesen uppbrottet nu. Men det är först då hela detta inträffade, när jag först skrev denna tråden, som jag tog tag i det hela. Eftersom jag inte sett eller hört av henne sedan strax efter det tog slut sp hamnade de i bakjuvudet, ouppklarat. Och hade inte släppt henne. Just nu pendlar det mellan hon är lycklig, det ör bra och vi får se vad framtiden har stt utvisa. Till vad fan kan hon vara ihop med nögon annan efter vad som hönde oss och vad har han som inte jag har osv. Fast mest det första. Beror nog lite på min personliga dagsform. ## Comment 40 Author: Karmatarerskanise #39 Fullt "normalt" skulle jag vilja säga, även om det inte finns något som heter normalt egentligen. En del kommer över saker fort, andra tar det många år för. Allt handlar om vad som händer i livet och hur man är som person. ## Comment 41 Author: Dan.m Helt sant. För mig tar det det. Den förra jag hade känslor för hade jag det till och från i ca sju år. Jag har ändå sedan det tog slut haft en känlsa av att det inte helt kommer försvinna innan jag träffar någon ny. Jag har iallafall tack vare setta och andra forum kommit underfund med vad som hände, vad jag gjorde för fel som jag ska tänka på i framtiden och vad hon gjorde för fel. Skriva på forum ör faktiskt förbannat bra :) ## Comment 42 Author: Karmatarerskanise #41 Visst är det :) Inte konstigt man blir beroende ![Oskyldig](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig") ## Comment 43 Author: Dan.m Haha, nej. Det finns en massa saker man funderar på och tror man är ensam om. Men slänger man bara ut en tråd så får man helt nya inblickar i sina "problem". ## Comment 44 Author: Karmatarerskanise Precis, man är aldrig så ensam som man tror! ## Comment 45 Author: Dan.m Läste igenom hela tråden nu och tror faktiskt det första svaret var rätt träffsäkert. ## Comment 46 Author: [Borttaget] Tänkte lite på det du skriver i #37; att använda någon som distraktion. Har själv haft kontakt med en tjej rätt länge, men hon har inte velat träffats trots vår långa kontakt. Nu har det gått så långt att vi inte har något att prata om, blir mest dösnack. Även om det är trevligt känns det som att det var dags att träffas för någon vecka sedan åtminstonde. ## Comment 47 Author: Dan.m Vill lägga till vad jag tror om vsrför det tog slut. Tror inte jag gjort det: Jag gillar att munhuggas och retas. Min mor bruksr kalla mig obstinat :) vi höll på stt munhuggas, med glimten i ögat, en hel del. Men vid något tillfälle började jag ta vissa saker hon sa lersonligt. Hon skämtade även ett psr gånger om saker jag inte tycker är roligt. Men istället för att säga till blev jag tyst. Det var dumt. Vi diskuterade även en hel del. Vi vsr väldigt öppna mot varandra. Jag är sådan att jag kan förlora en diskussion, men istället för att säga typ: du vann, så blir jag nog öven där tyst och fundersr över det den andre sagt. Hon sa även ibland att jag borde vsra med mågon mindre komplicerad, typ en liten blondin som älskade mig mer än allt annat och alltid ville tröffas osv. Det ör väldigt långt ifrån min typ sv tjej. Men igen, kom er inte ihåg vad jag sa när hon sa att hon var för komplicer, om jag sade mågonting. Detta kombinerat ledde väl dels till att dynamiken vi hade när hon blev förälskad försvann, dels en känsla av stt hon körde över mig och en känsla, eller ett krav, på att leva upp till den bilden hon hade på hur en flickvän ska vara. En till sak. Hon kommenterade på att det var konstigt att jag sldrig haft någon flickvän för jag visste precis hur man skulle bete sig. Men en sak jag var rädd för vsr stt bråks. Var nog rädd för stt hon skulle sticka. Vilket ör konstigt flr jsg är ingen konflikträdd oerson och var väldigt trygg i vårst förhållande i övrigt. ## Comment 48 Author: [Borttaget] Känner ingen en del av det du skriver från kompisen. Man får bitas mest hela tiden, och jag är ingen sådan person som gillar att munhuggas utan anledning. ## Comment 49 Author: Dan.m Jag är sån, men alla är vi olika. Det är en av anledningarna till att jag behöver ha en tjej med lite skinn på näsan. ## Comment 50 Author: [Borttaget] Precis alla är vi olika. Därför finns det någon för de flesta. ## Comment 51 Author: Dan.m En annan tanke: singellivet suger rätt hårt tycker jag. Vissa gillar det. Inte jag. Kanske därför det vart så piss efter det tog slut med mitt ex? Det var ju som sagt mitt första förhållande. Och det höll ju bara i ca fyra månader, plus några veckors dejtande. Kanske är det för att jag fick en smak av förhållandegrejen, upptäckte att det passade mig, men så rycktes det bort för tidigt? ## Comment 52 Author: Dan.m Ytterligare funderingar.....Är nog en kombination av flera saker. Hon är en person som märks, och lämnade ett stort hål när det tog slut. Dels är jag tyvärr en sådan som ältar vad jag gör fel, och vet sedan först sedan en dryg månad tillbaka vad jag borde gjort annorlunda. Hon var även mitt första fasta förhållande. Sista gången vi hade kontakt var lite knepig, och det har alltid kännts konstigt. Dessutom kanske en underliggande rädsla, hon var den första som passade så väl in i vad jag letade efter som även ville ha mig. Och är kanske någonstanns lite orolig över stt det inte kommer hända igen. Sedan är det nog så länge jag är singel. Jag märker hur när jag har kontkat med andra tjejer så är tankarna inte lika mycket där, utan kommer mer när man är själv.