# Frånvarande pappa -- vi möts igen Author: [Borttaget] Många gånger går jag igenom känslor av att vara oönskad, att jag inte är en person värd att lära känna på grund av att min egen far inte ens har bemödat sig med att försöka ta reda på vem jag är. Han hade ju inget emot att anstränga sig för att lära känna sina andra barn. Jag ska träffa min far den här veckan för första gången på 15 år. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna och tycka om det här. Hur ska jag bete mig gentemot honom? Jag har problem med äldre män, jag klarar inte av att ge dem en kram eftersom det känns konstigt och obehagligt så jag antar att jag får bara skaka hand med honom. Anledningen till att jag ska träffa honom nu är på grund av att min bror ville ha med mig, med andra ord var det bara min brors idé. Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget, antar att jag måste få prata av mig innan jag träffar honom igen. Jag känner mig på ett sätt kall inför att se honom och det får mig att känna mig som jag är onormal. ## Comment 1 Author: plutopellis Sänder en styrkekram. Är inte alls i din sits men känner igen känslorna ändå. Tycker det är starkt att du går dit, det visar att du är mognare än din pappa. Jag tycker att även om man inte har en tipp topp relation är det bra att veta vart man har varandra och att de eventuellt skulle finnas där om man verkligen skulle behöva dom så tycker det är viktigt att du går dit och ser vart det leder men förstår hur svårt det måste vara. Så massa styrkekramar och lycka till! ![Kyss](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") ## Comment 2 Author: [Borttaget] Tack för kramen. : ) Det är svårt att veta hur jag ska riktigt bete mig och vad jag ska känna. Min mamma tycker att det inte är en riktigt bra idé att åka men samtidigt tycker hon att det är bra att jag får åka iväg på en liten "semester". Jag har lite svårt att kalla honom för pappa utan kallar honom endast vid hans förnamn med min familj. Hur kan jag ens kalla honom för pappa då jag inte egentligen har en pappa? En far ja, men inte någon som jag kan kalla för "pappa". Mina vänner tycker att han inte är värd en chans eftersom han har aldrig ansträngt sig för att träffa mig. Själv vet jag inte vad jag ska tycka eftersom jag vet faktiskt inte vad jag har för känslor för honom. Han känns som en främling och jag tror inte att han kan såra mig längre. ## Comment 3 Author: Madde #0: Måste säga att jag känner igen mig något enormt i det du skriver. Visserligen fanns min pappa i mitt liv dem första 11 åren men så försvann han och jag såg honom inte på 13 år. Det här har jag mått otroligt dåligt av under hela min uppväxt och jag har saknat min pappa. För 6 år sen fick jag kontakt igen och vi har träffats ungefär 6 gånger på dem åren. För 1,5 månad sen så dog han helt plötsligt och nu står jag här med en enorm saknad och sorg som jag aldrig trodde att jag skulle känna. Alla frågor som jag önskar att jag hade ställt honom men som jag valde att avstå under dem gånger vi sågs. Det är svårt att råda en person till hur man ska känna när man träffar någon som inte funnits där och man måste inte kalla honom för pappa. Det viktiga är att du gör det som känns rätt för dig och låt ingen annan säga att det inte är bra för dig. Jag är glad att jag valde att träffa honom dem gånger jag han med. Det gör mig på något vis glad. Ville bara dela med mig av min erfarenhet. Hoppas det kommer gå bra för dig när du träffar din pappa. ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 - Det känns på ett sätt bra att jag inte är ensam om det här även om jag inte önskar det här åt någon. Jag uppskattar verkligen att du delar med dig. Din berättelse får mig att vilja ge honom en chans eller åtminstone ge mig själv en chans att reda ut saker och ting. Kanske jag lyckas få några svar och kanske jag även får ett svar på den jobbigaste frågan jag har haft inom mig hela mitt liv, varför han lämnade oss. Jag undrar hur det hela kommer att gå och om jag kommer att känna mig ledsen eller likgiltig. Ibland känner jag mig så känslolös då det kommer till min far. På ett sätt skulle jag vilja göra honom besviken genom att inte dyka upp. Jag vet inte varför men det skulle kännas skönt att få honom att bli besviken. Det kanske gör mig lite ond men jag kan inte göra något åt det. Det kan ju hända att han inte bryr sig oberoende om jag åker dit eller ej. ## Comment 5 Author: Uncle Thomas #1  "Jag ska träffa min far den här veckan för första gången på 15 år. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna och tycka om det här. Hur ska jag bete mig gentemot honom? Jag har problem med äldre män, jag klarar inte av att ge dem en kram eftersom det känns konstigt och obehagligt så jag antar att jag får bara skaka hand med honom." För dig finns inga "ska" i förhållande till din pappa, eftersom han gjort så grovt fel. För många tjejer, utan pappafigur under sin uppväxt, brukar det vara liksom "tvärt om" d v s att de istället söker bekräftelse hos andra äldre män, ofta på sätt som de kan må dåligt av. Fast för en del av dem blir det bra äktenskap med klart äldre män. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 Det har absolut aldrig varit så att jag har sökt mig till äldre män och inte heller till yngre killar utan de skulle vara bestämt i samma ålder som mig. Jag har nu varit tillsammans med min kille i 9 år och vi är jämngamla. Jag vet inte varför äldre män _"äcklar"_ mig och jag kommer väl aldrig att riktigt förstå det heller. Eller de äcklar väl inte mig genom att bara vara gammal, utan jag upplever bara den känslan om de vill krama mig. Men ja, jag kan nog inte låta bli att fundera på hur det blir då min far och jag ses. Kommer jag att vilja göra honom besviken (som jag känner nu) eller vill jag få honom att tycka om mig, eller kommer jag att bry mig alls? Känns lite knepigt för tillfället men jag får väl se sen nästa helg hur det blir.