# Relation till förälder.. Author: Peak303 Jag vet inte riktigt hur jag ska börja.. Redan som liten har jag aldrig riktigt klarat av min pappa, känner mig orättvis behandlad och kände mig alltid som en främlig då jag var hos honom. Mamma och pappa separerade redan då jag var 1½. Min pappa har inte behandlat mig rätt om man säger som så, går inte in i detaljer. Förra året då min syster och hennes kille firade sina födelsedagar var då min pappa där. Det första jag gjorde var och springa ut i min sysers kök, sjönk ihop och hade allvarligt panik för att min pappa satt i rummet bredvid.  Vilket man som barn aldrig ska behöva känna när det gäller någon av sina föräldrar. Tog väll en halvtimme för mig att hämta mig från att sitta och skaka och stor gråta då jag mår så dåligt av att vara nära honom. Satt sedan mitt emot honom vid bordet och kan ju säga att han kunde inte ens titta mig in i ögonen. Min pappa har inte hört av sig till mig mer än att smsa grattis på min födelsedag osv. sedan 2010.. Och nu idag ska jag åter igen på "kalas" hos min syster och hennes kille. Och denna gång kommer min pappa vara där igen, men vet inte riktigt hur jag ska klara av det. Hur kan man egentligen vara så rädd för sin egen förälder att man sitter och har panik, någon som vet ett bra sätt att bearbeta bort detta? Tacksam för svar. ## Comment 1 Author: LitenPyssling Känner igen mig i det där, pappa har alltid behandlat mig orättvist i jämförelse med mina syskon. Förr var pappa och jag as tajta och då menar jag verkligen tajt, men numer så kan jag inte ens prata om honom innan jag får panikångest. Efter att ha flyttat hem för 2 månader sedan så hamnade jag i samma spiral som jag var i förr, lämnar jag huset och åker bort så kan jag inte åka hem igen - jag mår otroligt dåligt av det och kan sätta mig ner och börja storgråta eller hyperventilera på grund av all ångest. Nu är jag mestadels hemma då jag inte har några vänner inom 20mils radie i princip men då han åker och jobbar så får jag ångest sen när jag kommer på mig själv att han kommer ju komma hem igen. Detta har resulterat i att jag bara sitter på rummet, är aldrig ute mer än att umgås lite med kaninen men sedan är jag instängd på rummet med musik. Jag vet inte riktigt hur man ska jobba bort det, det hade underlättat jätte mycket för min del. Det har blivit lättare på senare tid men jag antar att det är tack vare att jag stänger in mig själv på rummet och inte går ut i själva huset. Hade också gärna velat haft lite tips. Psykolog/kurator är **inget** alternativ för min del (kanske det är det för din?) då jag gått till psykolog i över 10år och däribland för detta. Det enda jag kan komma på är att du kan skriva ner allt som gör att du reagerar så, gå till en psykolog/kurator och försök reda ut allt. Kom i underfund med dig själv om varför du reagerar som du gör, vet man inte varför man reagerar som man gör så kan man heller inte få rätt hjälp - baserat på egna erfarenheter, självklart kan det gå bra i alla fall. ## Comment 2 Author: Peak303 #1; Har gått till kurator efter kurator och tom. varit hos socialen ang. detta men tråkigt nog har inget hjälpt mig. Har också det så att jag hellre sitter hemma än att gå ut och festar/träffar folk för att vad jag var med om när jag var liten har gjort att jag inte riktigt kan vara mig själv kring folk och krymper alltid ihop och bara står och "velar." ## Comment 3 Author: LitenPyssling #2 Det är samma här, ingenting har hjälpt utan det som blivit framsteg är saker jag själv åstakommit utan hjälp ifrån socialen (varit där jag med), psykolog eller kurator. Förra helgen var jag ut 2 kvällar och dansade för första gången i hela mitt liv - frivilligt. Dock slutade ena kvällen (den första var ur rolig) väldigt jobbigt så det lär nog ta ett bra tag igen. Det enda jag kan komma på är som sagt det här att skriva ner vad det är som orsakar dina reaktioner, detta har i alla fall hjälpt mig en hel del att kontrollera mina reaktioner och succesivt har de blivit bättre även om det tar och tagit enormt med tid. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Har aldrig haft problem själv med familjemedlemmar men mer specifikt föräldrars partners som kommer in i familjen. Min spontana tanke gällande era problem är att det inte verkar finnas någon önskan att tala med personen i fråga om detta. Det är klart att det är väldigt svårt och lättare sagt än gjort men vad tänker ni kring detta? Tala med er förälder och se vad den har att säga i frågan, om det går så långt så att man får ångestattacker i förälderns närvaro tycker jag verkligen det är något att tala ut om. ## Comment 5 Author: Peak303 #4; jag försökte prata med min pappa om vad han gjort mot mig när jag var mindre. Det enda han sa var "Då får jag väll be om ursäkt" sen gick han iväg. Så tror inte riktigt att han förstår vad han egentligen orsakar. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 Aj då! Det är ju inte bra. Då förstår jag att det är en komplicerad situation, tycker verkligen han borde ta det på mycket större allvar och som betydligt äldre föregå med gott exempel. Har haft en rätt stram relation själv till min pappa i några års tid pga splittringar i familjen och vet hur svårt det kan vara. Vi har dock fått bättre kontakt på senare år men det är mer för att jag har känt ett större gensvar från honom. ## Comment 7 Author: LitenPyssling #4 Även jag har försökt prata med pappa flertalet gånger men det resulterar i att han blir förbannad (spelar ingen roll hur jag lägger fram det) och gör personliga påhopp.  Dessvärre är min släkt känd för hett temperament som blir bara värre och värre ju äldre man blir, detta resulterar också i att det blir allt svårare och svårare att prata med någon vuxen. Och pappa har blivit väldigt svår sedan hans "tjej" kom in i bilden av en hel drös olika anledningar som jag ogärna drar upp.