# Panikångest attack
Author: LitenPyssling

Varning för långt inlägg.  
  
Jag är bra kompis med mina 2 ex och åkte i fredags hem till en av de då det var jätte längesedan vi sågs.

Jag hade hela veckan vinglat fram och tillbaka i tankarna om jag ska åka eller inte, min pappa och min storasyster tyckte jag skulle åka då de trodde att det skulle göra mig gott att få komma bort lite då jag annars sitter hemma, instängd på rummet och har ständig ångest och knappt pratar med någon.  
Hade en enorm ångest över detta men åkte ändå då jag vet med mig själv att jag måste bort ifrån allt lite, åkte in till stan med buss och väntade på tåget därifrån.  
Det första som blir är att biljetten kostar mer än vad jag trodde, kompisen som ofta åker detta tåg sa att det kostade 80kr men det kostade egentligen 120kr och jag har en otroligt dålig ekonomi så de här 40 extra kronorna var en enorm smäll för mig = 1a ångestsmällen utöver den ångest jag hade innan så jag fick ju mer ångest. Antagligen beror detta på att Storsjöcupen pågår.  
Jag sparar allt så gott jag kan för att kunna ha råd med djuren de kommande 2 månaderna innan jag får bidrag ifrån arbetsförmedlingen eller förhoppningsvis hittat jobb (söker som tusan) så minsta krona är enormt för mig.

När jag kommer till station där jag ska hoppa av, letar efter kompisen som skulle vara där och möta upp mig då han vet om vilken enorm stress och ångest jag får av att överhuvudtaget göra någonting med andra människor - han var inte där vilket resulterade i en panikattack där jag blev små yr, skakade som tusan och kunde inte andas riktigt.  
Ringde till honom men han svarade inte - starkare attack. Sedan ringde han upp och berättade att de kommer om två minuter.  
Det lugnade mig lite och jag satte mig fort som tusan i bilen när de kom, skakandes.

När vi kommer hem till honom så är det mat ett tag efter, då kommer en andra smäll som resulterar i ännu mer förhöjd ångest.   
Hans syster presenterar mig inför hennes och hennes killes kompis som flickvän! Jag åkte dit i tron om att kompisen berättat att vi bara var vänner, det är över 2 månader sedan vi gjorde slut så jag tyckte det var självklart men inte. Tog upp detta med kompisen efteråt och sa att han borde berätta så de inte tror någe.  
  
Vid det här laget var min ångest så hög att det kom på tal att jag eventuellt skulle åka hem redan på lördagen, kan tillägga att det först var kompisen som sa att det var lugnt om jag ville det.  
  
På lördagen var ångesten ännu värre och jag jobbade som tusan för att inte få en panikångest attack, bestämde att jag skulle försöka ta mig hem men det visade sig att sista bussen gått för 10min sedan  och ingen kunde köra då hans mamma tagit en värktablett som hon inte får köra på.  
Hörde av mig till en kompis som jag visste hade kommit hem på besök ifrån Stockholm (han flyttade nyligen dit) men han var för långt borta och kunde inte hämta.  
Jag gjorde en vild chansning och berättade via SMS för pappa hur det var, fick till svar att han nu var på väg och hämta mig. Jag trodde han var hemma men han var hos sin "tjej" så han var 8mil närmare då det annars är 16-17 mil ifrån oss till kompisen.    
Han kom ganska precis efter en timme och under den tiden hade jag hunnit få 2st panikångest attacker varav en var inför kompisen och en annan inför hans mamma då jag skulle säga hejdå till henne.  
Hon var dock helt förstående och sa att det var OK men att hon tyckte det var trist att det blev som det blev.

Nu sitter jag hemma och lyssnar på musik, har ångest men så enormt mycket lugnare. Skäms över att pappa fick köra 9-10mil och hämta mig för att sedan göra ett jobb (han valde det frivilligt eftersom han "ändå var där" och inte visste när det annars blev) och åka 17mil hemåt för att sedan åka tillbaka till sin tjej = 8mil till. Men han vet hur jag mår och gjorde det han ansåg vara viktigt och nödvändigt då han vet hur det annars kan sluta.  
Han fann inga problem med det men jag känner mig ivägen för honom så ska hjälpa till extra hemma nu ett tag, gör dock redan det mesta men man kan alltid hitta mer att göra!  
  
Ville bara skriva av mig..

## Comment 1
Author: Gia91an

Jag fattar inte grejen? Ledsen...

## Comment 2
Author: KimE

Men vad bra att du åkte se till att åka igen nu när du känner till tåget så får du nog mindre ångest. Det är bättre att åka till vänner än en ex. som det säkert rör upp känslor med eller hos.

## Comment 3
Author: Karmatarerskanise

#1 Vad är det du inte fattar?

TS; bra att du åkte. Tror det blir bättre med tiden om du över fler gånger. Får du hjälp för din ångest?

## Comment 4
Author: LitenPyssling

#3 Det var både och, men man kan inte bekämpa något om man inte antar utmaningen och möter det men de lär nog slå tillbaka hårt de första gångerna. Men jag är heller inte den som ger upp, tjurskalle som man är.

Jag har gått hos psykolog i över 10år men det var bara för cirka ett år sedan som de började vidta åtgärder mer än att bara sitta och mm:a åt mig. Fick under ett år 2st olika insomningspreparat - ingen funkade och sedan fick jag 2st antideppressiva mediciner - ingen funkade, de gjorde det snarare värre. Vet att det finns en "fas" där det blir värre men jag blir märkbart värre under en lång period, även långt efter denna "fas" skulle ha ägt rum.  
Förra veckan avslutade jag min kontakt där då jag inte orkar med längre och då har jag pratat med olika psykologer, kuratorer, läkare och så vidare i över 10år så jag är lagom nöjd. =/

Har lidit av ångest, panik, panikångest, sömnsvårigheter, social fobi osv i flera års tid (varit stressad och haft ångest sedan jag var 5 och 8år, stressen kom först) - inget har blivit hjälpt utav detta mm:ande.  
Och efter att ha fått ett flertal smällar under alla år så har jag heller inte lyckats arbeta med det på egen hand.

## Comment 5
Author: Jess89

Det är bra att man är lite tjurig och envis av dig. Du verkar ju vilja kommer ur det du lider av och det är ingen enkel sak.

Vad är anledningen till att du inte har sagt något hos psykolog? Jag har gått hos flera och vet hur det är att gå hos flera. Jag har aboslut inte trivts med alla jag har varit hos men det har gått. Tyvärr kan jag inte påstå att jag har kommit någon vart med mitt problem. Har mått dåligt under en längre tid, gickpå tabletter ett tag. Men slutade inom kort, då jag är emot att äta tabletter.

Behöver nog mer pratdelen och någon som kan ge mig råd och tips om hur man ska handskas med problemet.

Vet inte hur gammal du är men har du gått i skolan, eller har du inte klarat av det? Tänkte att träffa lite människor i taget kanske kan hjälpa dig att komma frammåt.

## Comment 6
Author: LitenPyssling

#5 Jag har nämnt allting hos psykolog men inte fårr någon hjälp och majoriteten av alla svar är mm. Och efter 10år med detta så fick det vara nog, vill inte prata med någon ny heller då det varit så många redan under denna tid. Uscha.

Jag är nybliven student, att umgås med människor har inte direkt hjälpt mig men det har hållt mig på en stadig nivå. Dock blev allt värre och har förvärrats det senaste 1½ året, av någon specifik anledning vet jag inte men det är en hel drös saker som hänt som mycket väl kan vara grund till detta. Men som sagt så har inte psykolog hjälpt något.

## Comment 7
Author: Jess89

Ledsen jag missuppfattde när jag läste. Psykologer som inte kan ge mer hjälp än mm som svar är ingen hjälp. Måste finnas bra psykologer, men svåra är nog att hitta dem. har haft 2 bra under tiden jag har gått. Vart är du bosatt i landet?

Har psykologerna frågat vad du vill få ut av besöken eller vad du vill få hjälp med?

Du har inga vänner som vet någon bra psykolog som du kan kontakta?

## Comment 8
Author: LitenPyssling

#7 Ingen fara!   
Nej, precis. Både jag och min mamma har näst intill enbart fått ett mm till svar, undantag då de satte in medicin men det var inget mer än så.  
Jag har haft en bra psykolog och det var den senaste men kom inte så långt med henne heller under de 2år jag var där och då var jag där varje vecka - samtidigt som jag träffade min kurator som även hon var den bästa jag haft på alla år så jag träffade kurator/psykolog 2-4ggr vecka.  
Jag bor i Jämtland och har haft alla mina kontakter inom länet.

De har frågat och jag har sagt vad det är jag vill ha ut av det, planer har gjorts upp men ingen av de har följts trots att jag själv har försökt hålla mig till den så gott det går.  
Den enda plan som följts var den hos kuratorn som jag gick hos på skolan.

Den psykologen jag hade de senaste 2åren blev jag rekommenderad av min kompis, i början var det helt OK men sedan rann allt som ut i sanden och detta upplever även min kompis händer henne.  
Och som det är nu så vill jag inte prata med någon ny då jag träffat alldeles för många under dessa 10år och orkar inte dra upp saker och ting med en ny och oinsatt människa som i värsta fall också kommer med mm men som i bästa fall faktiskt hjälper, men som det är nu har jag heller inte ekonomi till att träffa en ny och heller inte orken.