# Tagit studenten
Author: LitenPyssling

I förrigår (7 Juni) så skulle mitt egenppfödda fjordsto, Stårsa, ha fyllt 6år. Hon avlivades den 30e mars detta år. En häst som betyder sjukt mycket för mig, som var mitt allt.

Ja, igår (8 Juni) så steg man ur Storsjö teatern klockan 12:00 och mottogs av familjen. Sedan var det fotografering där familj och vänner ville fota en tillsammans med de, efter detta var det att åka flak genom stan till dundrande musik och med en riktigt nice schaffis - hehe.

Under hela veckan har jag mått dåligt, just tack vare det faktum att Stårsa egentligen skulle blivit 6år i torsdags och sedan det här med studenten. Det har dessutom länge varit frågor kring studentpresenter på skolan och så, dock har ingen vågat fråga mig vad jag vill ha i present.   
Min psykolog frågade en gång och jag sa som det var:  
"_Jag har redan fått min present, hon ligger i säkert bevar i graven._"  
Detta resulterade i att min psykolog började gråta, hon tyckte det var så himla hemskt då hon vet hur mycket Stårsa betydde och betyder för mig, hon var inte bara en häst - hon var så mycket mer.

Ja, det var nämligen så att eftersom att Stårsa betydde och betyder så sjukt mycket för mig, eftersom att jag varit den som tagit hand om henne sedan hon föddes på vår gård så sa pappa att som student present så skulle hon gå över i min ägo till 100% och inte bara praktiskt och delvis ekonomiskt utan nu skulle hon vara 100% mitt ansvar. Men som nämnt ovan så avlivades hon den 30e mars, jag var med när hon skjöts - stog 3m ifrån henne och såg allt.  
Jag höll det jag lovade, hon och jag skulle vara tillsammans från början till slut och hon skulle få ett positivt avslut.  
Hon var så glad den dagen, det sprudlade riktigt om henne, enda in i det sista.

I torsdags var det studentlunch, jag bet ihop hela dagen för att inte bryta ihop. Köpte rosor och planterade på hennes grav, det var första gången jag var upp till hennes grav eller ens såg upp dit sedan den 4e april då jag ställde dit hennes lykta. Hann inte mer än att ställa ner den innan jag bröt ihop och gick snabbt därifrån.  
Jag har inte klarat av att kolla upp eller gå upp dit, knappt jag klarat av att gå förbi när jag varit ute och gått. Det är alldeles för jobbigt.   
Jag har heller inte sett en enda bild på henne sedan vi tog bort henne, att jag har en fläta ur hennes man hängandes på väggen samt hennes första träns och bett samt hennes sista träns och bett gör det nog jobbigt för mig. Kollar nästan aldrig på de men enbart dess närvaro gör mig psykiskt dålig, men jag vill ha henne där också därmed anledningen till att jag har de uppe.  
  
Samma sak var det igår på studenten, jag bet ihop hela dagen för att inte bryta ihop. Höll god min, men pratade sedan med en väldigt bra vän och bröt ihop. Även han började gråta för han vet hur jobbigt det är för mig.  
På eftermiddagen när vi skulle fika med familjen så var jag nedstämd hela tiden, men höll god min.  
Min storebror och storasyster köpte ut alkoholhaltig dricka åt mig, det var meningen att vi skulle in till stan igen och ha roligt.  
De hade som mål att supa ner mig (har aldrig druckit förr), min bror tyckte det verkligen var på tiden.  
Min pappa har för första gången i sitt liv absolut inga djur, han pratade om att köpa något nytt - jag hörde inte allt men helt plötsligt kastar min syster halvskrikande ur sig: Ska du köpa hund!?  
Jag hade sagt innan att jag stannade hemma, min syster och bror ville absolut inte acceptera det utan jag skulle absolut med in och supas ner - jag blev hemma iaf, jag faller inte för grupptryck.

Efter att syster bröt ut med det där så blev det för mycket, det var då jag ringde till min kompis och gick ut.  
  
Hela veckan har varit as dålig, torsdagen var hemsk och fredagen (studentdagen) var hemsk.  
Alla visste om att jag skulle fått Stårsa, alla visste hur mycket hon betydde för mig, hur viktig hon var för mig - är.  
Men det enda de hade i huvudet var att supa ner mig och prata om att köpa något djur "bara för att det var tomt utan".

Jag mår as dåligt, pratade med pappa igår eftersom att han kom in på rummet då ajg gått och lagt mig väldigt tidigt.  
Han tyckte det var hemskt, alltihopa.  
  
Idag har jag inte pratat med någon, min syster frågade hur det var då jag var "knepig" och "skum" men jag klarar inte av att prata med henne då det enda hon säger i respons, till allt, är tönt.  
  
Vet inte riktigt vad jag ska skriva eller vad meningen var med detta men ville bara skriva av mig det hela. Även om det inte hjälper på långa vägar... Ingenting kommer kunna ändra på det som redan hänt.

## Comment 1
Author: Karmatarerskanise

Grattis till studenten måste jag börja med att skriva, även om du inte uppskattade det.

Beklagar verkligen det här med din häst :( Kan verkigen inte vara lätt.  
Angående att din familj inte var förstående så handlar det nog mest om att de inte riktigt kan sätta sig in i hur du känner det. Kanske var deras försök till att få med dig ut och dricka deras sätt att försöka få dig att tänka på annat, även om det nu blev fel.

Jag hoppas du börjar må bättre snart, och känner att du presterat något bra som tagit studenten.

## Comment 2
Author: PogoPedagog

Kan du inte prova med att prata med dom inne på någon av alla häst-ifokus-sidor?\`Där finns det garanterat folk som har förlorat hästar som betytt mycket för dom. Hur dom hanterade omgivningen och sin sorg, dom kanske har bra råd och om inte annat förstår dom precis hur hemskt du mår. Kram

## Comment 3
Author: LitenPyssling

#1 Tack!

De är dessutom fullt medvetna om att jag är helt emot alkohol och det närmsta jag kommer alkohol är att smaka och långt ifrån supa. Men sen är ju de båda också sådana som väldigt gärna drar ut även om de inte dricker så mycket.   
Syster kom förbi mig idag medan jag skrev detta, och hon kom inte på någonting angående Stårsa Ingen av de hemma hade ens tänkt tanken på Stårsa, inte heller på hennes födelsedag.  
Pappa kom på sig sen när jag drog upp det hela när jag lagt mig, då såg jag att han fick någon skymt av ångest över sig men av vad det blev av vet jag dock inte.

#2 Har kollat upp tidigare då Stårsas mamma togs bort för 4år sedan, samt bland kattmänniskorna när min katt togs bort i januari (han växte upp med mig så det var otroligt jobbigt och är fortfarande).  
Jag utgår ifrån deras tips även nu, men det tar tid som med allt annat. =/

## Comment 4
Author: drika

Vad tråkigt, vet hur det känns, är 5 år och 8 månader sedan min älsklingshäst gick vidare av sjukdom..hoppas du hittar någon eller något som hjälper dig att vara glad iallafall och lära dig leva med det..:)