# Min sambos syster tål inte åsynen av mig
Author: [Borttaget]

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja? Känner mig så skamsen över att skriva det här. Men jag finner ingen annan väg..

Min sambos syster tål mig inte alls. Det har gått så långt att hon idag inte ens ville vara i samma rum som mig. Idag gick hon och satte sig för sig själv, hellre än att umgås med sin familj och de övriga gästerna (och mig). Har alltid tyckt att hata är ett starkt ord men jag börjar faktiskt tro att hon hatar mig. Hon vägrar ha med mig när hon och familjen samlas, hon vill bara att det ska vara familjen. När deras mor fyllde år så sa hon att hon inte förstod varför jag ens skulle vara med. Men hennes mamma vägrade göra som hon ville och bjöd mig ändå. När jag kom dit ignorerade hon mig. Jag tittade på henne några gånger för att få en blick så att jag kunde hälsa på henne (respekt och hänsyn är viktigt för mig) men fick ingen så jag sa inget. Det går inte ens att beskriva obehaget. En rosa elefant i rummet som ingen vill uppmärksamma. Jag blev väldigt rädd av den situationen så jag satt och var väldigt tyst men försökte vara med och le och lyssna på vad dom andra pratade om.

Hon blev arg på mig över en riktigt skitsak som ingen jag pratat med förstår sig på, inte en enda person håller med henne. Hon har förstorat upp det hela extremt. Trots det sms:ade jag henne och bad t.o.m om ursäkt, frågade om vi kunde träffas och prata ut och även att hon var väldigt välkommen hem till oss. Hon besvarade inte meddelandet som jag redan hade anat att hon inte skulle. När min pojkvän tog upp det, undrade hon kaxigt varför jag inte hade ringt om jag ville något. Ja, jag sms:ade men hon har inte tagit någon kontakt alls med mig vare sig sms, ett samtal eller att prata om det som besvärar henne. Istället snackar hon illa om mig till alla hör jag.

Min pojkvän gör inte så mycket. Han har pratat med henne vid ett flertal gånger men det hjälper inte. Hon anklagar honom för att ha valt mig framför henne. Så själviskt. Han gör allt för henne och hon förstår inte att han inte alls har valt någon sida. Det han däremot har valt är att välja att vara med någon som gör honom lycklig. Lycklig. Borde man inte vara glad för sin familj skull? Oavsett vad man själv tycker om personen. Hon vägrar t.o.m att sätta sin fot i vår lägenhet. I hennes bror allra första lägenhet.  Hon kom inte ens för att fira hans födelsedag då vi hade födelsedagsmiddagen hemma hos oss. Hon behöver inte gilla mig, vi behöver inte stå varandra nära eller ens vara vänner. Men hon kan och bör respektera sin bror och vår relationen och åtminstone bete sig civiliserat. Det här är inte min "strid" egentligen. Det är egentligen min pojkvän som ska ta den här striden. Det är hans ju syster. Men han säger själv att det är lönlöst att prata med henne om det, hon totalvägra lyssna och är jätte envis.

Jag är ingen perfekt människa men jag menar väl. Jag kanske är lite udda och lite rädd av mig men jag är god och snäll. Och hade hon hört av sig och velat lösa det hade jag inte tvekat en sekund, jag vill verkligen ha harmoni i livet. Vill inte vi alla det?

Känner mig så otroligt ensam i detta. Har varken familj eller vänner att prata med. Har ingen kontakt med pappa och bror. Mamma klarar jag inte längre av att umgås med därför att jag ständigt går runt med skuldkänslor varenda gång vi pratar eller umgås. Har lagt märkte till att det alltid är hon som ringer mig. Träffas gör vi var 3:e månad ungefär. Har ingenting emot min mamma, förstår att hon har det svårt. Men har på senare tid blivit allergisk mot hennes martyrskap/negativa inställning. Hatar att jag inte kan hantera dessa känslor, det är ju ändå min mamma. Får dåligt samvete. Har blivit uppfostrad med en sådan enorm negativitet och jag försöker nu så intensivt bryta mig ur det. Det är kanske därför det blir en sådan krock mellan oss?

Vännerna och jag har glidit isär. Vi har inget gemensamt längre. Jag har inget skyddsnät och har en kronisk låg självbild som jag kämpar med. Känner mig så utsatt. Hatar att känna så. Jag ägnar 1-3 timmar varje dag åt att göra självhjälpsövningar, lyssna på självhjälpsljudböcker och mediterar så ofta jag kan. Blev nyligen friskförklarad för Borderline personlighetsstörning efter 1,5 års behandling. Min behandlare sa att jag var en av de mest ambitiösa patienter hon haft. Jag saknar henne. Behandligen tog slut för snart 1 månad sedan. Och jag har klarat mig bra sedan dess, men idag så insåg jag för första gången att jag saknade min behandlare. Hon var en trygghet för mig, någon jag kunde prata med. Nu har jag ingen. Min pojkvän kan jag inte prata med om det här problemet, han kan ju inte vara opartisk. Han skulle heller aldrig  tillfälligt säga upp kontakten med sin syster för att lära henne att respektera honom och oss. Min mamma har ett typiskt gammaldags sätt att se på problemet, hon tycker att jag ska låtsas om ingenting. Att hålla fast vid min pojkvän och vara honom till lags.

Jag önskar att jag hade någon som kunde säga att det inte är mig det är fel på. Trots att jag säger detta till mig själv hur många gånger som helst så uppstår det sprickor i mitt inre ändå. Det gör så ont att bli avvisad av ytterligare en familj, en gång borde ha räckt. Tyckte faktiskt synd om hans syster idag, det måste ha varit ensam för henne att sitta själv i det rummet. Den ensamheten är hemsk, kände med henne. Men vi alla har ett val, Försöker verkligen hålla det utanför mig själv, hennes ogillande av mig men det sipprar in i mitt inre ändå. Vad jag än gör. Det är så svårt.

Jag börjar skolan igen om ungefär 1 månad, hoppas hoppas hoppas att jag kan få möjlighet att träffa snälla och harmoniska människor som jag kan bli vän med. Jag lider tyvärr av Fobisk personlighetsstörning (hatar att det kallas för en störning, låter så fel) och den nu första terminen var en sån otroligt smärtsam upplevelse för mig. Kan inte ens beskriva med ord hur otrygg jag var i skolan. Mot slutet började jag att tappa kontakt med verkligheten och dissocierade så gott som varje dag. De 2 sista veckorna av terminen slutade jag tvärt att gå dit, varenda cell i min kropp totalvägrade. Och det konstiga är att jag mådde en miljon gånger bättre med detsamma, det var som svart och vitt. Jag slutade t.o.m att dissociera. Och jag blev mitt lyckliga och glada jag igen, en person som hade blivit främmande för mig efter månader i lidande.

Så den här sommaren har jag jobbat mycket med mig själv och blivit supermedveten och får en massa insikter hela tiden. Hoppas att jag kan ta mig ur min situation, tänker göra mitt allra bäst. Jag längtar efter kontakt med andra. Jag må vara rädd och ha svårt att visa mitt riktiga jag, men jag är en snäll, lyssnade och väldigt lojal vän. Lojalitet är viktigast för mig. Det finns dessutom en rejäl nyfikenhet för livet och en äventyrslystenhet djupt inom mig som jag hoppas kan få träda ut med rätt personer. Jag vill ha ett liv i glädje, gemenskap och positivitet, tänker aldrig ge upp den drömmen/det målet.

Har ni befunnit i er i likadan situation? Vågar ni dela era erfarenheter med mig? Vore väldigt tacksam för det. Behövde verkligen dela med mig. Känns lite bättre nu, kanske till 40% bättre. Tack så mycket. Hoppas att ni sover så gott i natt och har en trevlig dag imorgon.

## Comment 1
Author: pinku

Usch vilken jobbig situation!

Jag måste säga att din sambos syster låter som en otroligt barnslig människa, men hon kanske inte är så gammal heller? Då är iaf inte hennes val vem hennes bror är tillsammans med, det är bara hans val. Svårt att ge tips, jag förstår att din sambo kanske har svårt att ta i problemet, men på något sätt vore det ju bra om han kunde tala allvar med henne, och bara informera om att det inte är okej att bete sig så. Du är ju en del av familjen nu, och det får hon helt enkelt bara acceptera. Hon behöver inte gilla dig, men hon förstör ju för allihop om inte kan bete sig civiliserat. Jag har delar av mina familj som jag inte är överförtjust i, man kan ju inte gilla alla, men man anstränger sig ju ändå för att ha ett trevligt sätt och att familjesammankomsterna ska bli roliga. Det verkar ju sjukt obehagligt att ha två personer i gruppen som inte ens kan säga hej till varann.

Jag lider med dig, hade jag varit i din situation hade jag nog helst avstått exempelvis sambons mammas födelsedag. Och så ska det ju inte behöva vara.

## Comment 2
Author: Uncle Thomas

#TS  "Min pojkvän gör inte så mycket. Han har pratat med henne vid ett flertal gånger men det hjälper inte."

Men då **_har_** han ju gjort mycket... ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

"Det gör så ont att bli avvisad av ytterligare en familj, en gång borde ha räckt."

Fast du har ju INTE blivit avvisad av ytterligare en **_familj_**, utan bara av hans syster. Du skrev själv att både han själv och hans mamma pratat **_för dig_** till systern.

Visst vore det trevligare om alla skulle gilla alla, men så kommer det aldrig att bli. Jag förstår att du är extra känslig p g a hur det varit i din egen familj, men du kan inte räkna med att alla ska gillar alla. Du har jobbat på bra med att stärka din psykiska styrka, kör på och försök strunta i vad otrevliga människor tycker om dig. Det är ju mycket mer intressant att trevliga människor gillar dig, vilket din pojkvän och hans mamma uppenbarligen gör...

## Comment 3
Author: Toxics

2# Men om din sambo har pratat med henne så har han ju gjort mycket?

Det finns inte mycket mer än så han kan göra.  Om man pressar någon som redan är arg så blir det bara världskrig.  
  
Vad hade du väntat dig att han skulle göra då?

FÖRSTÅR faktiskt att det är en tuff situation, men jag sitter lite på andra sidan glaset känner jag. Jag hyser svåra agg mot min brors sambo. Men det är för att hon är helt slut i huvudet. Och jag har svårt att tänka att hon bara hatar dig över en skitsak. Tror det ligger mer bakom för det gör det alltid även om personen inte berättar det.

Får man fråga vad skitsaken var för något?

Du har ju fortfarande hans familj! :) Det är väll bra? Man kan inte fungera samspelt med alla människor , så är det bara. Men resten av hans familj tycker ju uppenbarligen om dig. =) Ta vara på det! Istället för att gå runt och må dåligt över att EN person i hans familj inte tycker om dig.

## Comment 4
Author: JossanH

Jag tycker bara det låter otroligt barnsligt att inte ens kunna vara i samma rum som någon- framförallt när det tex gäller födelsedagar för övriga familjemedlemmar då det känns som att systern, i det här fallet, borde vilja glädja sin mor eller bror. Man kan inte alltid ha kul och älska allt alltid, men man kan vara vuxen nog att inte bete sig som din brors syster.

Jag blir tokig när människor inte kan visa respekt eller bete sig vuxet även i situationer som inte är optimala. Är det något man absolut inte kan med kanske det hade varit bra att prata om det istället för att hon verkar undvika dig.

Du har inte funderat på att börja gå till psykolog? Tror att det skulle kunna hjälpa dig i det här. Att få någon att ventilera sig med, att få stöd och hjälp. För det verkar du fortfarande behöva.

I ett par fall, när jag känner att jag inte fått fram vad jag vill säga så har jag skrivit ett brev. Där kan det vara lättare att sätta ord på sina känslor. Att beskriva för någon HUR man känner sig när man blir behandlad på olika vis och varför man blir ledsen brukar ge en mycket bättre förståelse och "effekt" än när man börjar diskutera om det då det lätt blir en "vem har rätt- situation" istället. Kanske värt ett försök?

#2 Hjälper det inte att prata med henne (vem vet, hon kanske slutar lyssna direkt efter att han öppnat munnen och han kanske slutar prata då) kanske något mer behöver göras. Det är fortfarande hans syster som beter sig illa och har man en flickvän som kämpar i vardagen kanske det kräver lite mer än ett par tafatta försök till att prata med systern? Vi vet ju inte hur samtalen har varit.

#3 Vem säger att inte systern är helt "slut i huvudet" och att det kanske inte finns en enda vettig anledning till beteendet?

## Comment 5
Author: Toxics

4# Ja visst kan det vara så att systern är helt slut,. Det har jag inte sagt något om?  
Men Även fast jag hatar henne så kan jag fortfarande vara i samma rum som henne och till och me dprata med henne. för att behålla husefriden

## Comment 6
Author: hus-musen

Alla kommer inte överens, så är det bara. Det enda man kan göra är att antingen ställa till världens liv, försöka reda ut saken, eller ignorera människan. Ställa till liv kommer knappast hjälpa, reda ut har du försökt. Så det som kvarstår är att ignorera. Man måste inte komma sams med alla.

  
Och du är ju knappast ensam, du har din sambo och hans mamma på din sida har du ju själv skrivit.

## Comment 7
Author: myhairlady

Vad är det för "skitsak"  som gjort dig osams med sambons syster?

Att hon inte kan vistas i samma rum eller säga ett kort "hej" är ju märkligt.

Finns några människor jag inte gillar alls i min bekantskapskrets men nog hälsar vi på varann de gånger vi är "tvugna" att träffas.

## Comment 8
Author: mandyosv

Jag tycker inte om min pojkväns bror. Han tycker heller inte om mig. Vi hälsar inte alltid och har skrikit en del saker till varandra, vi har en del gemensamma "vänner" eller ja, några är hans vänner, fast de är mina ovänner. I början för ungefär 2 årsen va de bra. Men nu tycker jag inte alls om honom.

Han är en sk. spelnörd och sitter alltid vid sin dator och spelar, förutom när han försöker vara som andra typ, erkänner själv att han brukar snacka skit om mig med sin kompis ( som även är kompis med min pojkvän). Vi har vräkt ur oss rätt brutala grejer till varandra. Ibland säger vi förlåt, ibland inte.

Jag tycker personligen han beter sig stört och konstigt, hans beteende är onormalt och han är grymt ouppfostrad. Mina små systrar skulle aldrig bete sig så som han gör mot min pojkvän. Mina små systrar älskar min pojkvän och tycker han är underbar =)

Kan ju även bero på att jag är jämngammal med hans bror, min pojkvän är 3 år äldre än oss, och hans iställning är typ "äh skit i han".

Min relation med honom kan nog eskalera ut till en sådan du har med den kvinnan... Vissa är verkligen konstiga och man får nog acceptera det..

## Comment 9
Author: [Borttaget]

Skitsaken gäller det här. Jag var en hardcore vegetarian/vegan för ca 1,5/2 år sedan. Och trots att jag inte är det fortfarande så håller jag fortfrande fast vid åsikten jag hade då.

Hon hade kollat på det här programmet Ung och Bortskämd och skrev på sin Facebook om att en "rolig" kommentar som Daniel Paris hade sagt. Någonting om att krokodiler är ju bara till för att bli skärp och skor.

Jag skrev då min följande kommentar p.g.a att jag några år tidigare på Aftonbladet hade sett ett klipp då dom visade en alligator som försökte attackera kameran, vidriga svin till människor hade slitit av dess skinn på flera ställen medans den levde. Det gör fortfarande ont i hjärtat då jag tänker på det och den bilden kommer jag aldrig att kunna radera bort. Bara för att förvandla dess stackars skinn till just skor och skärp. Så jag skrev följande som kommentar:

"Daniel Paris är en vidrig människa."

Det var i ett ögonblick av total vrede - som riktades mot just DANIEL PARIS och ingen annan. Tyckte inte om hans s.k sanningsskämt som jag kallar det.

Detta tog hon som om jag hade sagt att hon var vidrig, därför att hon skrev att hon själv hade krokodil skärp osv hemma. Hon tyckte att jag hade förnedrat henne.

Tro mig när jag säger detta att det skulle jag aldrig göra. Jag skrev utan att tänka efter och jag skrev det om Daniel Paris och INGEN annan. Nu tycker jag inte att han är vidrig, men det han sa var vidrigt.

För den här dumma saken så AVSKYR hon mig. Mina vänner, min psykolog och alla runtomkring skakar på huvudet eftersom hon är så löjlig tycker dom.

Jag tänkte inte mycket mer på det efter att hon reagerade så, tänkte att ja men hon får tänka vad hon vill men jag attackerade ju Daniel Paris kommentar och inte henne - det borde hon förstå. Pratade t.o.m med min pojkvän om att jag kunde prata med henne och förklara men han tyckte att jag absolut inte skulle det. Hon hade redan bråkat med honom om det. Okej tänkte jag. Inte visste jag att värre skulle det bli.

Här är det hennes ansvar som människa att ta upp med mig det som besvärar henne. Hon kunde ha frågat mig i person vad jag menade och hur.

Men hon valde ioch väljer istället för att bete sig omoget och som en bortskämd prinsessa. Ibland är det dags att växa upp.

[Toxics](/users/4ee134bc88f4724cf8008437-toxics "Visa personlig sida för Toxics")  \- Jag är inte din sambos syster, så du behöver inte ta sida för någon du inte ens känner. Jag är en dramafri människa som vill leva i harmoni med andra. Jag kanske borde gå bort dit då hon är där och försöka prata med henne - hon kanske reagerar annorlunda i person. Men vissa människor har så mycket problem inom sig själva att det inte hjälper. Detta är så onödigt så det inte är sant. Och det är inte bara mig hon är så emot, hon verkar hata de flesta människor och tål inte om dom säger ens något pyttelitet som hon inte gillar. Önskar att även hon och många andra borde jobba med sig själva - då hade mänskligheten mått ännu bättre.

## Comment 10
Author: [Borttaget]

hus-musen - Jo jag känner mig väldigt ensam eftersom varken min sambo eller hans mamma har bett mig följa mig en endaste gång då de endast umgås som familj. Jag menar utan andra gäster eller någon födelsedag. Bara när det är de 3. Min pojkvän hade kunnat ta med mig några gånger för att markera att jag också tillhör familjen. Och hans mamma hade också kunnat bjuda mig. För att markera att jag också är välkommen. Genom att gå med på hennes krav att jag absolut inte är välkommen då systern är med, är som att indirekta huka sig för henne och tycka att hennes beteende är okej. Min psykolog sa även detta, att han borde ha med mig. För att markera att vi hör ihop. Och att han är lika mjuk mot mig framför henne som han är mot mig hemma. För då ser hon vår lycka. Hon ser sin bror lycka då och hur lyckliga vi är. Det kan hjälpa henne att se saker i ett mognare ljus. Det är därför jag har känt mig sviken av min pojkvän. Att han inte ens har tänkt på detta. Det känns som om han inte ser mig som familj och det gör svinont. För jag ser honom som familj, en frisk funktionell familj som jag är så stolt över.

## Comment 11
Author: [Borttaget]

Jag förstår det ni säger med att alla inte kan gilla andra och att jag borde ignonera henne. Ni har alldeles rätt i att alla inte kan gilla alla. Men man borde åtminstone bete sig civiliserat. Det är den enda jag kräver. Sedan blir det ju inte bara obehagligt för mig att hon gör sådär, det blir det för alla runtomkring. Vi hjälper inte henne genom att daddla med hennes svårigheter och tänka att ja men det är sådan hon är. Då tror hon att det är okej att bete sig så repektlöst. Och jag är inte den enda hon gör så mot. Hon är 25. Det är dags att bli vuxen.

Jag borde inte ta åt mig så mycket, förbannar min otillräcklighet att hålla det ifrån mig. Men när man har blivit så förtryckt av så många människor i hela sitt liv och det t.o.m har splittrat ens egen personlighet i flera bitar så är det svårt. Jag har sedan jag varit barn offrat allting jag har för att möta andras krav. Detta mönster är fruktansvärt svår att bryta. Ett gigantiskt monster. Men det går. Och jag tänker inte ge upp. Men jag har precis börjat och det tar flera år. Så jag försöker ändå vara snäll mot mig själv. Sedan så är jag bara 25 och med ålder följer även en viss mognad som gör att man till slut kan slänga av sig andras negativitet lättare.

Jag kämpar och har faktiskt gjort några stora framsteg den här veckan t.o.m med att hitta tillbaka till mitt sanna jag. Och jag ska hitta henne igen och slita av andras människors tyckande och tänkande om mig genom alla dessa 25 år. Det går och det finns så mycket hjälpmedel.

Någon tyckte att jag borde gå till en psyolog, jag förstår din omtanke. Men jag har gått hos psykologer i 11 års tid. Det är dags att jag börjar förlita mig mer på mig själv. Har har sett glimtar av min kraftkälla och snart ska jag spränga bort det som döljer hela för att ta del av hela min kraft. Jag märker att jag har underskattat min egen styrka.

All min smärta, all isolering, all lidelse har inte varit förgäves. Då jag hjälpt mig själv ska jag ta den kunskapen och hjälpa andra. För det är en sak att läsa om vissa tillstånd i en bok, det är en helt annan att själv ha varit med om det själv. Men jag behöver ca 10 år till. Vem vet kanske mindre. Sedan måste vi alla jobba med oss själva (oavsett vad vi varit och inte varit med) genom hela livet.

## Comment 12
Author: [Borttaget]

[mandyosv](/users/4f15e538d3b4fd2b820176b8-mandyosv "Visa personlig sida för mandyosv") - Herregud det låter hemskt. Sånt förstör ju ens sinnesro. Jag beklagar verkligen. Det är så synd att vi måste stå ut med sådana människor. Vi kanske var tvungna som barn men som vuxna borde vi få kunna välja bort sådana personer som förstör. Men det är inte lätt när de kan finnas i vår egen familj. Hoppas att det löser sig för er till slut.

## Comment 13
Author: [Borttaget]

Pinku - Se där, ett perfekt exempel på att man inte behöver gilla alla - men ändå bete sig civiliserat. Du beter dig respektfullt och hänsynsfullt då du ändå försöker få det att fungera. Det är även likadant med min kompis och hennes familj, dom har svårt för brors tjej men visar ändå respekt - för sin brors skull och för att dom älskar honom så mycket.

Förstår din tanke men det är bättre att inte undvika att gå på träffar då hon är med. När man undviker någonting ger man bränsle åt sin rädsla. Jag måste sluta se saker inifrån mig själv och se på henne som människa. Vad de är som kan orsaka det hon gör - att mentalisera kring henne. Då slipper jag ta åt mig personligt, för det är egentligen inte personligt riktad mot mig det hon gör. Det är hennes inre frustrationer det handlar om.

## Comment 14
Author: Uncle Thomas

#TS  Psykologer brukar vara bra gällande att "prata ut", MEN sedan brukar de ÄLTA problemen - och ofta t o m droga ner personerna !!! istället för att lära ut hur man bygger upp sig.

En 19-årig tjej hade varit i psykvården hela tonåren och en 30-årig man hade varit det under 15 år, utan att de hade blivit bra, fastän grundproblemen inte var så stora. Då jag berättade för dem hur de kan träna ipp psyket sa båda att några sådana tips hade de ALDRIG fått inom psykvården under alla år!!!  :(

Tjejen är nu en harmonisk mamma.

Mannen gjorde som jag sa och lyckades få ner sin starka medicinering till 1/4 på bara 2 månader. Han tränade även bort en stark bilåkarfobi, som han haft efter en halvläskig bilolycka många år tidigare. Sedan lurade en dj-a psykläkare i honom att han skulle ta något nytt "Loser-piller" >:(  Nu går han på mycket starka medeciner och är alkoholist...

Mycket bra att du använder träning för att stärka psyket. Har du provat även "musikpumpning"? Den kan ge en snabb självkänsleboost. Vid behov bänder man först ut bröstkorgen (svårt att beskriva i ord, men lätt om man visar.) Sedan sätter man på någon musik man gillar men det ska vara kraftfull stärkande musik (INTE moll.) T ex rock. Mycket basljud, så ska vara bashögtalare INTE bara hörlurar, för basen bör KÄNNAS i kroppen. Sedan tänker man på något man gjort bra och gör en segergest t ex den klassiska då man sträcker upp armarna som ett Y. Musiken spelas högt och samma låt om och om igen så det blir som en slags hypnos.

\-

Iofs känner du dig utanför då de träffas, men mår du inte bättre av att slippa träffa skitsystern?

Du kan väl vara med pojkvännen och mamman då systern INTE är där?

## Comment 15
Author: Maria

#14 Ursäkta jag hamnar OT men en psykolog kan inte droga ner någon då han/hon inte får skriva ut mediciner.

## Comment 16
Author: myhairlady

_#10 Jo jag känner mig väldigt ensam eftersom varken min sambo eller hans mamma har bett mig följa mig en endaste gång då de endast umgås som familj. Jag menar utan andra gäster eller någon födelsedag. Bara när det är de 3. Min pojkvän hade kunnat ta med mig några gånger för att markera att jag också tillhör familjen. Och hans mamma hade också kunnat bjuda mig. För att markera att jag också är välkommen._

Menar du att du aldrig får följa med till din pojkväns mamma annat än vid tex födelsedagar eller då det är fler gäster?

Isåfall kan jag tycka att det är lite dåligt av din pojkvän och hans mamma om de låter systern få bestämma det

## Comment 17
Author: Uncle Thomas

#15  "Ursäkta jag hamnar OT men en psykolog kan inte droga ner någon då han/hon inte får skriva ut mediciner."

OK. Jag visste skillnaden, men kom inte ihåg vilken som var vilken  ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 18
Author: [Borttaget]

Uncle Thomas - Herregud vilka psykologer har dina vänner stött på egentligen? Låter hemskt. Så synd att dom inte fått möta riktigt bra psykologer/behandlare som faktiskt hjälper och t.o.m avråder en från att få ut tabletter. Det är sanna hjälpare det. Då jag led som mest övertalade min underbara behandlare mig t.o.m att inte ta några antidepp. Hon menade att man "kapslar" in problemet istället och man måste vara medveten och ta sig igenom de svåra känslorna utan tabletter som får en att stänga av istället.

Va?? Jag kan inte tro detta, har hört att psykvården kan vara hemsk ich orättvis på vissa håll, men att dem aldrig fått ett endaste tips och råd om hur de kan förbättra sina liv låter helsjukt. Stackars dom! Och att vissa psykiatriker skriver ut starka tabletter hejvilt är för jävligt.

Tack för tipset om musikpumpning. Men det låter tyvärr som om man stänger av sig själv, är heller inte intresserad av en snabb självkänsleboost egentligen. Vill använda mig av någonting som är mer långsiktigt och mer bestående. Men vore kul att testa och se ändå!

Det behöver jag inte göra, har inte umgåtts med dem 3 tillsammans på ca 1,5 år? Är välkommen som sagt. Det handlar inte om att träffa henne eller inte. Det handlar om att min pojkvän och jag borde komma tillsammans så att hon ser att vi hör ihop.

## Comment 19
Author: [Borttaget]

[myhairlady](/users/4ff5ece6d3b4fd6b24004e1b-myhairlady "Visa personlig sida för myhairlady") - Nej nej, jag är alltid välkommen - om systern inte är hemma. Då hon kommer hem på besök från sin stad så är det ingen som bjuder med mig. Men oj så fort hon åker så är jag välkommen igen. Det är inte okej. Vem hade inte känt sig underlägsen och värdelös genom att bli behandlad sådär? Man vill inte känna sig som en liten människa.

## Comment 20
Author: hus-musen

Kan väl vara så att familjen vet att systern är hopplös och envis och inte orkar med att bråka med henne? Hur du än vänder på det så är hon kött och blod, det är inte du. Hos oss går alltid familjen före några eventuella partners, men å andra sidan beteer sig ingen i min familj som din sambos syster.

## Comment 21
Author: Uncle Thomas

#18, 19   Jag tror det är en resursfråga, fastän det borde vara en ansvarsfråga med långsiktighet. D v s det går mycket fortare att skriva ut droger än att göra folk friska...![Rynkar på näsan](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan")

Tur att du haft tur att få en bra behandlare.

"Tack för tipset om musikpumpning. Men det låter tyvärr som om man stänger av sig själv, är heller inte intresserad av en snabb självkänsleboost egentligen. Vill använda mig av någonting som är mer långsiktigt och mer bestående."

Njae. Det är bara en lite annan slags mental träning än den du redan gör. De är bra _**komplement**_ till varandra. Tror inte du skrev någonstans vilken typ av metod din är, men jag gissar att det är en slags meditativ. "Musikpumpningen" bearbetar inte problem på samma sätt som meditation, men ökar snabbt din mentala styrka, så att du får bättre ork mentalt, och kan öka din självkänsla mycket. Till skillnad från mediciner, kan man aldrig överdosera "musikpumpning"  ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") det är bara att köra på så mycket man vill och har tid till.

"Vem hade inte känt sig underlägsen och värdelös genom att bli behandlad sådär?"

Alla som har t ex "musikpumpat" tillräckligt  ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

Iofs tycker jag det är trevligare om alla är sams, men då jag råkar ut för personer, som din pojkväns syster, så idiotförklarar jag dem bara. Oftast ignorerar jag dem, ibland plattar jag till dem om de ställer till för mycket skit. Men eftersom du inte kan räkna med att din pojkvän och mamman kommer att spola systern, och du vill vara sams med dem, så finns bara alternativet att tydligt tala om vad du tycker och ignorera skitsystern.

"Det handlar inte om att träffa henne eller inte. Det handlar om att min pojkvän och jag borde komma tillsammans så att hon ser att vi hör ihop."

Det vet hon redan  ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

Iofs (lite) svagt av din pojkvän att han inte tar med dig, men även förståeligt om han inte vill konfrontera systern. De verkar ha en nära kontakt, så det är nog bäst för dig om du inte pressar honom att välja mellan dig och systern - "Blod är tjockare än vatten."

Men, eftersom systern bor på annan ort, så är det inte problem **_ofta_**, och efter att du har byggt ett starkt psyke kommer du att tycka att det inte är så farligt, mer som ett grus i skon då hon är i stan   ![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 22
Author: PogoPedagog

Om din pojkvän har provat att prata med systern utan framgång kan du kanske gå till deras mor? Om du säger att du verkligen vill lösa detta och ber om hennes råd. Kanske hon kan prata med henne dessutom, dhansen är nog större att systern lyssnar på sin mamma.