# Att avliva ett djur Author: Karmatarerskanise Har du avlivat ett djur någon gång? Berätta gärna om du orkar. Själv var jag med min mamma och avlivade familjens hund idag. Han var gammal, ont i leder och exem som gjorde att han slickade upp sår hela tiden trots att mamma gav honom spruta varannan vecka mot allergin. Dessutom kunde vi inte ge honom smärtstillande då lederna gjorde riktigt ont eftersom han inte tålde sådan medicin. Hans livkvalitet var inte bra längre och vi kände att detta var bäst. Han fick godsaker under dagen, saker han inte brukade få eftersom han inte tålde mycket alls. Jag såg till att få många pussar och pussade honom så mycket jag kunde. Blev även lite foton. Väl hos veterinären fick vi komma in i ett rum med ett tänt ljus och tjocka filtar på golvet och i soffan. Han blev stressad, antagligen pga alla lukter. Sköterskan förklarade hur det skulle gå till och att vi fick bestämma takten. Han fick först en lugnande spruta. Efter några minuter spydde han en gång. Tog ca 10 min innan den verkade så mycket att han slutade skaka och andas snabbt. Då låg han ned och hade svårt att hålla ögonen öppna. Jag låg hela tiden vid hans sida och pratade och smekte honom. Sedan kom sköterskan in och satte en kanyl i benet på honom och sedan fick vi vänta några minuter innan veterinären kom in. Hon var mycket medkännande, klappade honom och förklarade att första sprutan han skulle få innehöll narkosmedel som skulle gå rakt ut i blodet. Det skulle få honom att somna direkt och sedan få hjärtat att stanna. Hon sa att han kunde göra några djupa antetag och kanske gny lite, detta eftersom dom kan bli snurriga direkt då det kommer in i blodet, men hon påpekade att det inte var för att det gör ont. Sedan sa vi att det var dags, och hon satte in sprutan och tryckte sakta in narkosen. Jag klappade mjukt hela tiden och sa att han skulle sova gott. Det gick snabbt, utan någon synbar reaktion alls. Efter andra sprutan lyssnade hon på hjärtat och berättade att han var borta, att han inte längre var med oss. Mamma och jag grät båda två. Vi som aldrig gråter. Det jobbiga under detta sista var att en hund i närheten skällde oavbrutet, och Max tyckte in om främmande hundar. Jag mår dåligt över att tänka på att det var det sista han hörde i livet :( Skulle jag ha pratat mer med honom? Jag försöker intala mig att han kände att jag hela tiden fanns vid hans sida och smekte honom. Att han kände min och mammas kärlek trots våra tårar. När veterinären lämnade oss sade hon att vi fick sitta kvar med Max så länge vi behövde, och att vi bara kunde gå sen. Men när vi skulle gå blev jag hysterisk och sa åt mamma att vi inte kunde lämna honom liggandes helt ensam på ett främmande ställe. Så hon fick gå ut och be dom komma och hämta honom. Så en sköterska kom in och lyfte upp honom, vi sade våra sista farväl genom smekningar och pussar och sedan lämnade hon rummet med Max :( Kunde jag gjort mer frågar jag mig. Fungerade verkligen lugnandet eller var det bara kroppen som blev bedövad så han var fullt medveten om allt? Jag hoppas innerligt att han inte längre var stressad... Vila i frid max! Här är ett foto från idag innan vi åkte iväg. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Ska börja med att säga att jag beklagar sorgen :( klarar inte ens av att läsa texten utan att bli tårögd.  Har varit och avlivat några råttor och hamstrar och det har varit tillräckligt jobbigt. Kan inte föreställa mig hur det kommer vara dagen jag måste säga farväl till katterna. ## Comment 2 Author: Karmatarerskanise #1 Jag känner nu att jag aldrig vill ha djur igen, just nu känns det inte värt det. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag kan säga att jag klarade inte av att läsa hela texten. Var med om samma situation för 3 år sedan. Beklagar din sorg. ## Comment 4 Author: tonfisken Jag tror din hund fick ett bra slut och var lugn efter sprutan. Mamma och jag åkte och skulle avliva katten, det var 3 år sen. Men jag dum som jag är fixade inte ens att vara inne där. Mamma fick följa mig ut till pappa, och **jag var inte ens med** när Missan somnade in. Och hon kände säkert att jag svek henne. Men jag var bara 13 då och bara grät :( ## Comment 5 Author: Karmatarerskanise #4 Det är verkligen tungt men och din katt var inte ensam. Hon hade fortfarande din mamma där och jag är säker på att hon inte kände sig sviken. Sånt här är verkligen inte lätt att hantera, och är man bara 13 år ska man inte behöva hantera det. Din katt hade tur att ni var fler i familjen! ## Comment 6 Author: PiganX Jag beklagar verkligen sorgen! För några år sen miste jag min älskade hund Gibson, som jag var otroligt fäst vid. Med honom dog även en del av mig, och jag saknar honom så oerhört mycket. 19 juni i år fick vi avliva Charlie, han hade cancer i magsäcken och det skulle bli allt för plågsamt för honom om de skulle försöka bota det, så vi valde att låta honom somna in. 7 dagar senare fick vi avliva vår 15åriga Lillen, eftersom hans hjärta inte orkade längre. Så jag vet hur oerhört tufft det är att mista sina älskade familjemedlemmar. ## Comment 7 Author: Liss Usch! Jag började gråta... Beklagar sorgen. Min mamma fick ta bort vår gemensamma hund för några år sedan. Jag var inte med, klarade inte av det. Grät inte över honom heller. Jag levde i förnekelse och insåg det aldrig. Men jag blev otroligt nedstämd. Mer än nedstämd. Likadant när andra har dött dock. Min pojkvän fick ta bort sin katt för några veckor sedan. Han var jätte ledsen och jag försökte trösta honom. Men jag tror jag försökte distansera mig till själva händelsen då med. Jag fanns där för honom, men jag ville inte tänka mig in i det mera. Bara tanken av att ta bort Ecko, när det är dags... får mig att må så innerligt dåligt. Jag kommer för allt i världen inte kunna vara mig själv i flera månader efter. Men det får jag ta och låta bli att tänka på nu. Mamma sa också att "aldrig igen", skulle hon ha en hund. Nu har hon börjat fundera på det igen. Eftersom vi älskar djur, speciellt hundar. Visst är steget då de försvinner hemskt. Men de år man får med dem väger nog upp mycket. Så mycket som Ecko ger mig varje dag... De går inte ens att förklara i ord. ## Comment 8 Author: Karmatarerskanise Tack tjejer!! #6 Usch vad jobbigt så nära inpå varandra dessutom! Beklagar! #7 Förstår hur du tänker, jag har alltid fasat för den här dagen, och nu plötsligt var den här :( ## Comment 9 Author: Cristine Hera jag beklagar din sorg! Jag vet vad det är att göra den sista resan till veterinärenoch känna ditt älskade djur försvinna över på andra sidan. Man vet att det är det bästa för dem, de slipper lida..men ändå. ## Comment 10 Author: Karmatarerskanise Tack Cristine! Jag tycker det blir värre och värre med gråtattackerna. Undrar hur mycket mer man kan gråta... Jag undrar hur min mamma mår i detta nu. Hunden var hennes lilla "bebis"! ## Comment 11 Author: Liss #10 Gråt så mycket du behöver helt enkelt. Det är tillåtet. Någon gång kommer det gå över och du får gå vidare. Men dem finns alltid, alltid i hjärtat. Och tänk på att han har det bra nu. ## Comment 12 Author: Karmatarerskanise #11 Jag tänker, tänk om han inte har det bra nu? Tänk om vi skickade honom till något värre? Det kan vi ju inte veta och det får vi inte veta fören det är dags för oss att vandra vidare! Det är dessa tankar som gör det så hemskt! Tänk om "livet" efter detta inte alls är bra... ## Comment 13 Author: vallhund Tänker på dig.... ![Gråter](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") ## Comment 14 Author: Jespersen Beklagar sorgen :( Har vart med vid två avlivningar av hund, båda två veterinärrädda, och ett antal råttor där avlivningarna varierat. Ena hunden kan jag knappt tänka på, jag minns så väl när hon hade fått sin lugnande spruta och hon kröp upp i knät på mig, som om jag skulle skydda henne, och jag kände mig som en sån förrädare som hade vart med och tagit det här beslutet och utsatte henne för det här. Jag ville bara ta med henne hem igen. Eller första råttan där dom sa att nej, dom känner inte sprutan, det ser bara obehagligt ut.. Förklara då varför min Ebba, som var halvt orörlig av en stroke, ormade sig för livet? Och varför hon, som aldrig visat en aggressiv tendens, högg mig i fingarna? Eller en av senaste råttorna som fick somna in som var så ohanterbar och uppstressad att det tog massor av doser av lugnande (som knappt gick att få i henne) innan hon tillslut "gav upp".. Jag tänker som du "och det här ska vara deras sista stund i livet? Det sista dom är med om?".  Nej, fy, man är så glad dom gångerna det går bra. Jag har alltid så svårt att lämna dom där på bordet också.. Råttorna med sina knutna små händer och små öron och allt, som man aldrig ser så stilla. Jag brukar vira in dom i filten jag har med mig, så att dom ligger sådär varmt och gott som dom hade velat hemma. ## Comment 15 Author: Jetaime Jag har tyvärr fått vara med om det många gånger under mina år som kaninuppfödare (har nu bara mina gamlingar kvar). Men känner ingen ork att berätta om det nu. I fredags fick jag även låta min äldsta kanin somna in. ## Comment 16 Author: [Borttaget] #2 Ni får sörja vovven ordentligt och någon dag kanske det känns som att det finns plats att våga älska en ny hund. Men förstår känslan. #12 Nu är ju detta bara vad jag själv tror, men jag föreställer mig att när djuren somnar in så kommer dom aldrig behöva bli sjuka, eller ha ont. Tror det är väldigt fridfullt, och att dom kan göra allt dom älskar. Och jag tror och hoppas man kan ses någon dag igen. Kanske inte som vi haft det innan, men på någon nivå tror jag man fortsätter finnas. ## Comment 17 Author: thilda- jag har varit med och tagit bort 2 hundar och 1 häst... att slakta hästar är det mest groteskaste (eller hur det nu stavas) jag har varit med om.. rent ut sagt vidrigt men jag stod kvar där och såg på ända tills vi var 100% säkra på att nu var den död... samma sak med hundarna men det var mer fridfullt och mys pys ## Comment 18 Author: Sarah Beklagar! Det värsta som hänt i mitt liv var då jag var tungen att ta bort min ena häst för drygt två år sedan. Jag köpte henne då jag var 19 och hade haft hand om henne sen jag var 15. Vi passade verkligen varandra och hon var min självsfrände i djurvärlden. Mitt allt. Innan hon kom till min ridskola hade hon varit vanskött och var rädd. På ridskolan passade hon inte alls och hade utrustning som inte passade henne vilket gjorde att hon hade väldigt ont i kroppen. När hon blev halt på alla 4 ben frågade de om jag ville ha henne. De trodde då inte att hon skulle bli frisk utan de sa att hon lever väl som promenadhäst i 6 månader sen får du ta bort henne... Hon blev frisk, vi tränade hårt och hon var inte halt mer. Nästan tio år senare började hon bli stel i kroppen och alla gamla skador kom ikapp henne. Jag hade tagit beslutet långt innan att hon skulle slippa veterinären, slippa utredningar osv. Jag satte henne på smärtstillande som jag hade hemma och ringde på slakt. De två veckorna innan slaktbilen kom var de värsta jag har varit med om. Hon mådde bra men jag grät konstant, hade panikattacker osv osv. Har fortfarande svårt att tänka på det utan att bryta ihop. Jag har ett föl efter henne som nu är 3 år, blir lycklig då jag ser likheterna dem emellan. Sen kom det ngt annat bra ur att hon dog. En häst i mitt stall stog och "ruttnade" bort, ingen tog hand om honom ordentligt och han mådde ganska dåligt. Ägaren köpte honom för att rädda honom, det är en skitfin hopphäst som inte klarade pressen att bli internationell tävlingshäst och han kuskade runt hos olika elitryttare som bara gjorde det värre, men ägaren har för ont i kroppen själv för att ta hand om honom och många andra var rädda för honom. Hon tänkte slakta honom då det gick för långt och ingen orkade med honom riktigt. Så jag frågade om jag fick ta honom och försöka. Nu har jag haft honom i snart två år. Han är lycklig nu och det är skönt att jag kunde rädda honom då min förra försvann. Annars har jag förlorat 6 illrar och det har varit väldigt tungt, men i jämförelse med min häst så var det inte på långa vägar lika jobbigt. Min katt jag hade under uppväxten dog efter jag flyttade hemifrån och det var inte heller lika jobbigt. Jag har svårt att se att det ska vara lika hemskt att förlora ett djur igen. Men, trots att det är fruktansvärt då de försvinner så är glädjen djuren ger så enorm, det är värt det! ## Comment 19 Author: Karmatarerskanise Tack till er alla! Förmodar att ni har rätt att det går över och man kommer vilja ha djur igen. ## Comment 20 Author: [Borttaget] Absolut Hera, du kommer ha djur igen. Tråkigt för dig ni blev tvungna & ta bort kompisen men är helt säker att ni gjorde så rätt ni kunde och så han fick en så fin behandling av er som det gick. Där finns inget & ångra där, ni gjorde rätt. Kanske prova lite försiktigare nästa gång, mjukstarta lite & skaffa ett par kissemissar som omväxling? Lite enklare & sköta om inte annat:) Du verkar va en person med hjärta så det reder sig nog ska du se. Alltid värst dom första gångerna och speciellt djur man fäster sig vid. Med varma hälsningar från en djurbonde![Glad](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 21 Author: Karmatarerskanise #20 Tack du! Ja, blir det någonsin djur igen lär det bli katt, för det är det killen gillar ;) ## Comment 22 Author: Zofia89 Beklagar =( När jag gick i högstadiet var vi tvungna att avliva vår hund, världens härligaste schäfer! Jag fick inte åka med till veterinären men stannade hemma med mina småsyskon... Jag grät hela dagen men idag förstås jag att det var det ända rätta att göra för hunden, han mådde inte bra alls och blev plötsligt väldigt aggressiv mot allt och alla utanför familjen... Vi gissar att han hade ont, dessutom skulle vi flytta från egnahemshus där han vuxit upp till höghus så kunde inte ta med honom, och ingen ville ju ha en aggressiv hund... Det andra djuret jag varit med om att avliva är kompisens häst förra vintern... Världens härligaste finskhäst med mycket potential men han fick en skada i en led och skulle inte få ridas mer och eftersom han väldigt lätt fick kolik var det bara att göra det svåra beslutet =( Min mammas man grävde en grop dagen innan, på morgonen åkte vi till stallet och lastade hästen... åkte ut till platsen där han skulle få vila, när vi kom dit väntade redan veterinären på oss... Han gjorde sitt jobb och vi såg käraste Nikke falla ihop, men han såg lättad ut... Vi tog farväl av honom och åkte därifrån och meddelade mammas man att allt var klart... Han åkte dit och lyfte ner Nikke i gropen och täckte... I somras klarade vi första gången av att åka och "hälsa" på honom och lämnade en bukett vita rosor på graven... Han vilar på ett vackert ställe med andra hästar i en gläs skogsdunge med åkrar runtom och en sjö ganska nära... Saknaden är stor fast det inte var min egen häst, käraste Nikke <3 Nu får du galoppera och busa på de evigt gröna ängarna... ## Comment 23 Author: viktoria91 Mina föräldrars hund fick avlivas för ca 1 år sedan. Han bröt benet och blev opererad men det blev inte bra. En liten korsning på ca 15 fick lugnande för att totaldäcka en vuxen schäfer, på han funkade det sådär i knappt en timme innan han fick ont igen. Nya morfinplåster varje dag när dte skulle räcka några dagar, det gick inte. Mina föräldrar frågade om dte fanns något mer dme kunde göra, dte enda som fanns var att operera om och hoppas men det skulle ta längre tid och göra mer ont än innan och det var inte humant helt enkelt. Ca 2 år gammal blev han. 2 katter har blivit ihjälkörda, ingen av gångerna stannade gärningsmannen. En söt trefärgad hona och en 9 kilos hane som jag lärde sitt, hit och fot. En katt som vi fick ta bort pga ålder, kroppen lade av helt enkelt. Min hamster som dog av ålderdom, 1 marsvin som dog av ålder och 2 som fick tas baort pga tänderna. Och min ponny som var nära döden i vontras men överlevde tack vare en lyckad akut buköppning! Det är otroligt svårt att kista ett djur, svårare än en människa tycker jag. En människa är ju ingte beslut man fattar att ta bort och en människa förstår om dne dör i sjukdom varför. Man kan liksom inte förklara för ett djur att benet inte läkte rätt m.m. Men jag har aldrig velat ge upp djuren. Samma kväll vi tg bort den gamla katten kände jag något som hoppade upp i min säng och skulle precis klappa han när jag kom på att han är borta. Har flera gånger sett skepnader av katter i mina föräldras hus, jag tror att dem alltid finns med oss! ## Comment 24 Author: Fridaaaa Många djur tyvärr genom åren :( Bara i år har vi fått avliva 1 marsvin, 2 kaniner och 1 höna :( Marsvinet blev ganska gammal och slutade äta. Ena kaninen var med gammal och började magra. Den andra kaninen blev hastigt sjuk. Hönan var med dålig. Sedan har min familj fått avliva 2 hundar 2009 och 2010. 2009 var det våran gammelhund som blev 11 år gammal. Och 2010 var det den andra hunden familjen skaffade. Han hade jätteproblem med höften vid 1 års ålder, så var inte mycket att göra. Fått avliva en del kaniner och marsvin och katter. Men många har dött av ålder, och det är jag glad för <3 ## Comment 25 Author: Karmatarerskanise Tack för att ni delar med er! ## Comment 26 Author: Åsa Persson Jag har varit med och avlivat flera djur. Hundar, katter, hästar och grisar. Det är alltid lika svårt. Men för mig är det svårast att ta beslutet, att sätta ner foten att nu får det vara nog. Att liksom "leka gud", att jag bestämmer att ända en annans liv. Att göra det sedan, är OCKSå jättesvårt. Men på något sätt så kommer jag över det genom att ta det lugnt, i flera dagar efter också. Att samma dag som jag avlivat mitt djur, omger mig av andra djur, levande djur, kanske valpar, kattungar, griskultingar, fölungar.. Gosa med dessa lyckligt ovetande djur. Sedan på kvällen så sätter jag mig nästan alltid och skriver mig helt tom. Allt jag känner, sätter jag på pränt. De här dokumenten finns sparade, men jag klarar inte att läsa dom. Men dom finns där och dom är vackra på sitt sätt. Hundarna har vi alltid kremerat och dom finns i vår bokhylla tillsammans med foto och levande ljus. Det känns tryggt på något sätt, jag vet var dom är och att dom har det bra. Jag vet att dom har det bra. Jag har ju inte avlivat dem utan orsak. Ena hunden hade en obotlig skada i ryggen som upptäcktes. Vi tog över hunden som sjuåring och vem vet hur länge den lidit? Vi upptäckte att något var allvarligt fel när vi började köra agility med henne. Innan dess gick hon mer här och stressade ner och bara var med, och då gjorde det nog inte lika ont. Vi märkte inget då, kanske för att vi inte kände henne? Andra hundar har haft medfödda dolda fel, det har varit ont i lederna, det har varit ålder och krämpor av olika slag. Mina katter ligger begravda på en liten egen djurbegravningsplats. Vi bor på landet och är glada att kunna ha en lite hörna för oss själva på ett ställe intill oss. Att katterna inte kremeras och läggs i urna är för att jag själv inte vill "stänga in dem". Mina katter har alltid fått komma och gå, ut och in, som dom själva velat. Dom är väldigt trogna och bestämmer själva mycket av sin tillvaro. Jag ger dem mat och värme och massor av kärlek. De är välskötta men får som sagt vara både ute och inne, det är vanliga bondkatter som farit illa och som jag tagit hem/hittat här. Underligt är det att katter dras hit. Vi har nu sex katter och har nyligen hittat en liten förvildad kattunge som stryker häromkring som jag får mata lite i vinter och så får jag hoppas att den väljer att gå in i uthuset och lägger sig i halmen. Det är jobbigt att ta bort ett djur och det SKA vara jobbigt att ta bort en familjemedlem. Man ska sörja och det får ta tid. Men jag är fast övertygad om att döden inte gör ont. Klarar man att avsluta ett lidande så gör man det som är bäst för sitt djur, men svårast för en själv. Som veterinären en gång sa till mig om min gamla tik som var gammal: "ett år är en mycket kort tid för en människa, men en mycket lång tid för en hund, speciellt om hon har ont. Och finns det ingen bot för det onda, mer än döden, då gör man vad man måste". Kram till er alla! ## Comment 27 Author: smilax Beklagar sorgen över din hund![Gråter](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Vet själv hur jobbigt det är att låta ett älskat djur somna in för evigt. Men är också övertygad om att det är rätt om djuret inte har ett fullvärdigt liv längre. Har tack och lov ännu inte behövt ta beslutet att ta bort ett djur enbart av åldersskäl utan det har alltid varit en sjukdom som gjort att beslutet inte var svårt att ta för det fanns egentligen inget val. Jag har varit med om att avliva många djur under åren men också flera som dött här hemma. Marsvin, råttor, hamstrar, kaniner, gerbiler men det som varit jobbigast har varit katterna. Min första katt Sixtens död var något av det som tog mig hårdast under många år. Han började kräkas och vi åkte till veterinären där han blev kvar över natten för att undersökas med kontrastvätska. Nästa dag har veterinären sökt mig men de missade mig precis under den halvtimme jag gick ut (före mobilernas tid) och de fick avliva honom på operationsbordet utan att jag var där. Hans tarm var förstörd och hade han varit människa hade han fått påse på magen. Jag var inte alls beredd på en avlivning och var helt förstörd efteråt för att jag inte var där med honom. Jag har haft många katter under åren och varit med om flera avlivningar men det som ligger närmast nu är min lilla Ludde som fick somna in för två år sedan. Hans njurar slutade fungera så det fanns inget att välja på. Det gick väldigt fort och var så fint men jag hade också svårt att gå därifrån. Var själv kvar i rummet då min son inte orkade vara med in i det sista och fick en känsla av att kanylen skulle ur benet och han skulle lindas in i filten. Då kunde jag lämna honom där när det såg ut som han sov i filten med ett tänt ljus bredvid sig. Får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Hans aska står nu i min hylla med en ljuslykta bredvid som det står "Bästa vän" på för han var väldigt speciell för mig den katten. Det är han som är på min avatar. Du kommer förhoppningsvis vilja ha djur igen men låt det ta sin tid och sörj klart din hund först. Den nya ska inte vara en ersättning för djuret du förlorat utan få vara viktig i sig själv. Jag har alltid haft djur kvar hemma när en har gått bort så jag har alltid haft någon annan att gå hem och få tröst av. Just nu ska jag gosa med lillkisse för jag blir så ledsen när jag tänker på förlusten av Ludde. ## Comment 28 Author: Karmatarerskanise Tack till er! ## Comment 29 Author: [Borttaget] Sånt här är aldrig lätt att gå igenom, oavsett fast man vet att det är för djurets bästa. Vet själv hur sånt kan vara ![Gråter](http://relationer.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Både med häst och hund och katt. Din berättelse var väldigt fin ändå på ett sätt, trots att tårarna kom så fort jag började läsa det du skrivit. Är så oerhört blödig för djur, och särskilt sådana här upplevelser. Tycker ändå att ni gav vovven ett fint avslut, trots den skällande hunden. Den kände eran närhet och trygghet in i det sista, och jag tror att det räckte för hunden. Styrkekram till dig Hera, och du kommer säkert att vilja ha djur igen. ## Comment 30 Author: Karmatarerskanise Tack Mairah! ## Comment 31 Author: Annette Jag avlivade två av mina hästar för snart två veckor sedan. Nikita, den äldsta, var 32 år och jag hade haft henne i 31 år. Sedan hon var 1 år och jag 11 år, jag minns inte hur det var utan henne. Nikitas dotter Nimitz 17 år avlivades samtidigt. Hon var mycket bunden till sin mor och jag har funderat mycket på hur jag skulle göra och kommit fram att mor och dotterskallr följas åt. Vi har haft turen att ha flera hästa som blivit mycket gamla, en blev 34 och en annan 27. Nikita har haft ett mycket bra liv, alltid varit frisk och fölat lätt. I sommar tog åldern ut sin rätt och beslutet var inte svårt, det som var svårt var att se till att få det genomfört. Nu efteråt känns det bra eftersom jag inte behöll henne "för länge", utan hon fick avsluta livet mednågon slags värdighet. ## Comment 32 Author: Afturelding Vi avlivade familjens hund i Februari. Hon var över 14 år gammal (Rhodesian Ridgeback så hon var ingen liten hund som man kan tänka sig leva så länge). Hon hade under vintern fått allt svårare att gå ut och gå, men det löste vi genom att ta en hund i taget (då vi hade två) och bara gå en kort promenad med henne och sen låta henne gå ut i lina på gården när hon behövde. I slutet av Januari började hon ibland tugga fradga när man gick i uppförsbackar till och från, men det var väll inget vi tänkte sådär jättemycket på eftersom att det faktiskt var mitt i vintern och superkallt. Det gick ungefär en månad, sen kollapsade hon när min lillebror var ute med henne. Utan direkt anledning. Min sambo som lyckligtvis var hemma hos oss (det var innan jag flyttade hemifrån) fick gå till lillebror och hunden för att sedan bära hem henne. Efter en timme var hon bra igen. Två dagar senare skulle min mor gå ut med henne och då kollapsade hon igen och kunde knappt andas. Tungan var inte ens blå, utan vit. Så illa var det. Då kände vi allihop att nu var det faktiskt dags, att hålla en hund inomhus är inte rätt. Så först ringde hon min morfar från skogen så att han kunde hjälpa till att dra henne till bilen på en filt (hon vägde ändå närmare 40 kilo), sedan ringde hon veterinären och fick en tid. När de kom hem så la vi henne i bädden och bäddade in henne i filtar, och så fick hon ligga där och lugna ner sig. Hon fick godis och vi satt allihop vid henne och försökte lugna ner vår andra hund (som faktiskt var en av hennes valpar från kullen hon fick 02) som var helt förstörd. Min far kom hem tidigare från jobbet och min farmor kom för att hålla lillebror sällskap när vi andra åkte till veterinären. Tre timmar senare bar vi hunden till bilen och körde till veterinären, även vår andra hund fick följa med. Väl hos veterinären fick vi komma in i ett lungt och fint rum och där satt jag med mina föräldrar och klappade om henne och gav henne godis ända tills hon somnade in. Sedan tog vi in vår andra hund för att hon skulle se att mamma inte fanns längre. Det var helt enkelt bäst såhär, man kan som sagt inte hålla en hund inne bara för att kanske ge henne två veckor till att leva och sen hitta henne död under köksbordet eller liknande. Hon fick det nog mycket bättre, oavsett vad som händer efter döden :) ## Comment 33 Author: skotty Har aldrig avlivat en hund. Men för ganska exakt en månad sen vaknade vi och våran äldsta hund, som jag växt upp med, var död. Han hade alltså somnat in själv under natten.. Han var dålig och vi skulle ha åkt med honom till veterinären och antagligen avlivat honom, men det behövde vi inte göra nu och det är jag glad för. Men saknar honom varje dag.