# Jämt bråk
Author: erika789

Jag har länge funderat på att skriva in på något ställe som detta och fundera. Mest vill jag nog bara skriva av mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det gäller mina föräldrar som ständigt bråkar och det syns att båda mår dåligt men på var sitt vis. Jag bor alltså inte hemma. Jag är 31 år och har sambo och borde inte tycka att det är jobbigt längre. Men det tycker jag.

Jag vet inte när dom egentligen från början fick problem i sitt förhållande. Men jag minns iallafall att det från när jag var 7-8 år gammal ständigt var bråk och skrik, porslin som flög och tillslut gråt och sedan total tystnad till nästa dust som inte dröjde speciellt länge innan den kom.

Hela tiden har det varit samma mönster - mamma går och småpikar pappa och retar upp honom. Klagar på hans frisyr, kläder, att han är lat, orakad och att det sämsta hon gjort i sitt liv var att gifta sig med honom och en hel del annat. 

Han är tyst och sluten i sin personlighet och tar emot en massa skit. Till en viss gräns då han exploderar vrålar skriker svär, slår sönder något och även tagit tag i mamma, knuffat in henne i en spegel som gick i tusen bitar, och rev loss en tuss från hennes hår en gång.

Sedan kommer mammas gråt och hon vänder sig till mig och säger hur hemsk pappa jag har och säger att jag aldrig ska skaffa mig en karl för dom ställer bara till besvär.

Jag är sladdbarn, mina syskon är 10 år äldre än mig och så fort dom flyttade hemifrån så kastade mamma ut pappa ur sovrummet och låste om sig där. Han fick ta sin madrass och sova i min storebrors rum på övervåningen (dom har stor villa på landet) Sen sa mamma till mig hur sköönt det var att slippa se den "idioten" varenda morgon direkt hon vaknade. Då var jag 8 år när hon sa så.

Så fort jag hade möjlighet flyttade jag hemifrån för att få lugnt.

Men än idag ringer mamma 2-3 gånger i veckan när pappa fått sina utbrott och förstört något eller knuffat henne. Hon gråter och säger att hon vill flytta. Jag har ända sedan jag var 18 år och flyttade till eget sagt att flytta då! Skilj er! Ni är inte tvugna att vara gifta! Men nej, dom trivs båda på landet. Inte går det att flytta säger mamma då jag säger det till henne. Och pappa har jag också fört det på tal till, men han är som en mussla - mumlar något och går sin väg.

Första gången min pojkvän skulle träffa mina föräldrar var jag så nervös. Jag hade bönat och bett dem att vara lugna ändå råkade pappa göra något "fel" som fick mamma att reta upp sig och sedan nästa grej och han hann få ett utbrott innan vi åkte.

Min sambo har nu efter lång tid vant sig vid mina lynniga föräldrar och att det aldrig blir någon trevlig stund när vi träffar dom.

Det mest pinsamma och jobbiga i dagsläget är de få gånger som mina svärföräldrar är hos oss samtidigt som mina föräldrar. Mina svärföräldrar är så otroligt goa mot varandra, kramar varandra och tittar ömt på varandra. så har jag aldrig sett mina föräldrar göra! Mina svärföräldrar har ju fått bevittna hur mina föräldrar beter sig och jag kan ju inte undgå att se hur besvärade de blir - skruvar på sig, harklar sig och en gång sa dom att dom var tvungna att åka hem för dom hade glömt något hemma. Lögn såklart, dom blev ju så illa berörda av mina föräldrar, därför åkte dom.

Jag kan inte påverka andra vuxna människors betéende. Dom skiljer sig inte för att jag säger det. dom går inte till familjerådgivning för att jag föreslår det.

Jag har flyttat hemifrån och borde inte bry mig utan må bra, men tyvärr är det inte så.

Jag ber om ursäkt att det här blev långt

## Comment 1
Author: Intehärutandär

Jag förstår din sits. Även om de är jävliga emot varandra, betyder inte att de skulle bli väldigt lyckliga på varsitt håll. Det låter som de drabbats av den typiska _"jag vågar inte vara ensam"_\-sjukan. ![](/images/empty.gif)

De har varit tillsammans så länge, att världen utan varandra är skrämmande. Mer skrämmande än vardagen hemma. 

Hur man får de att se det, vet jag faktiskt inte. Det enda jag kan tänka mig är att Du säger samma sak (familje-terapi t ex) på olika sätt. Tills de fattar. Beskriv bilden för dem hur livet kunde se ut på varsitt håll. Lämna broschyrer med nummer. Sätt dig ner och berätta hur ledsen Du blir att inte se dem lyckliga. Att det gör dig olycklig. 

Funkar inget, då är det så. Det finns gott om envetna människor tyvärr som inte lever sina liv - utan bara ser livet skynda förbi. Det är trist.

## Comment 2
Author: Gur4m1

Oj, låter som mina föräldrar men de skiljde sig faktiskt! Trots att jag itne hade bott hemma på 10 år så var det SÅ SKÖNT! De blev helt andra människor, de blev LYCKLIGA människor. Båda har nya respektive, min pappa är omgift och min mamma är sambo och de är båda så nöjda och kära, harmoniska att umgås med. Min mamma var som din mamma och tyvärr var det vi barn som fick pappas vredesutbrott...minsta lilla, allt från brödsmulor kvar på skärbrädan till att jag glömde plocka fram sylten till pannkakorna fick en pulsåder att pumpa så man var rädd att hela pannan skulle explodera.

Du har gjort det du kan, du har varit mogne och föreslagit skilsmässa och även terapi. Det sista jag kan tänka på är att ni slutar besöka dem- säger som det är: Ni är outhärdliga att vara runt när ni är såhär.

I mina föräldrars fall var problemet faktiskt min mors faderskomplex- som gjorde att hon stannade "för länge" hos en dålig man, och min far utnytjade min mors egenskaper som"husmor". Det var helt enkelt det praktiska i att ha någon som skötte huset och barnen som övervägde den övriga misären i relationen och vann. När min mor väl bestämde sig så gick det väldigt fort och pappa blev nog ganska överraskad men de båda är som sagt lyckligare idag. Ändå tror jag att de aldrig varit speciellt kära och ja, de bråkade under hela min uppväxt. Det tog dem över 30 år att komma fram till att skilja sig är det bästa, livet är nu, bara en gång.

När jag läser om dina föärldrar verkar det finnas en njutning i det hela från din mors sida. Jag skulle inte våga påstå att en ny relation skulle bli bättre...hon verkar lite....störd. Hon trivs i offerkoftan, känner igen hennes beteende från en närstående kvinna i min egen familj. MEn de är egneltigen allt utom ett offer.  

Klart din pappa (eller vem som helst) som får gliringa roch sätndig kritik exploderar till slut. Din mor provocerar fram dem och gråter sen ut- oh the drama, men vägrar lämna. Klart hon gör, hon är ju den som egentligen är i kontroll, tycker jag att det låter som. Trots knuffande i väggar osv, men han verkar ju inte ha hennes som slagpåse om jag förstått rätt. Att knuffas är hemskt men ändå mildrare anser jag. Alla människor har en gräns för vad vi kan ta innan vi agerar utåt, verbalt eller fysiskt. Nä, de behöver hjälp, inte åskådare för deras drama.