# Mental förberedning före barn. Author: [Borttaget] Jag hade kunnat vara mamma idag, eller redan för 5 år sedan. Vi hade kunna ha det skralt i kassan eller gott om pengar, det hade kvittat. Det jag känner är viktigast är att min avkomma får en mamma som mår bra, och det är vad jag strävar efter. Det finns nog elände i världen för att jag ska behöva lägga till en massa dumheter redan i späd ålder. Men det är bara jag.. En jag känner blev gravid för attt hon ville behålla en kille. En annan för att det skulle vara gulligt med en bebis och en tredje för att hon ville ha en mening med sitt liv. Hur har ni tänkt eller tänkte med att skaffa barn? Och om ni inte vill/velat, varför? ## Comment 1 Author: viktoria91 Jag vill inte ha barn. Jag har inte tid, pengar eller intresse till det. Köra till/från aktiviteter, föräldramöten, kolla på tråkiga matcher, hjälpa till med läxor m.m Nej tack! Jag har fullt upp med mitt egna liv och alla djur. ## Comment 2 Author: ChristineL Vi väntar vårat första barn om två månader. Jag har alltid känt att jag har velat ha barn, och sen hittade jag mannen jag ville leva med och frågan på tal. Vi har båda bra jobb, radhus, och är stabila på andra plan.  Jag kan inte säga hur jag visste att vi var redo eller inte, för helt redo tror jag aldrig man blir inför det. ## Comment 3 Author: LinaLj Jag har inte bestämt mig om jag vill ha barn eller inte. Men om jag skaffar barn så ska det finnas en trygg miljö för barnet att komma till. Det handlar inte om pengar för mig, även om det naturligtvis är en del av det. Utan snarare om att ha två föräldrar som helhjärtat vill ha barnet och som båda kan ta ansvar för det.  Jag har också vänner som har skaffat barn av "fel" anledning (för att behålla killar, för att de känner att de borde göra det osv) och även om de älskar sina barn så har barnen en tendens att komma i andra eller tredje hand. Till skillnad från de vänner som skaffat barn för barnets skull eller hur man ska säga. Där kommer barnen i första hand. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Hmm den kom bara, den där driften att skaffa barn som var så stark att jag knappt kunde tänka på annat. Innan har jag inte velat skaffa barn. Eller, jag har ju tänkt att nån gång kommer jag göra det, men inte nu. Sambons klocka började ticka samtidigt och en dag sa jag att jag hade slut på P-piller. Då sa vi båda två att det kanske var lika bra att jag inte köpte nya. Vi är väl inte helt stabila ekonomiskt eftersom jag frilansar och vi båda bor i ett land där jag inte har rätt till föräldraledighet eller nåt. Men vi har så vi klarar oss, och det kändes som det viktigaste. Vi är stabila i vårt förhållande och som människor och det tror jag är viktigare. Dessutom har vi båda bra utbildning, jag frilansar bara för att jag vill förverkliga en dröm och även om barnet får en leksak mindre på julafton tror jag han kommer respektera mig mer för mitt val än om jag slitit på i hamsterhjulet. Så, jag tror jag är redo att vara en bra mamma nu, vilket var det som jag tror drog igång min lust att få barn. Väntar mitt första nu i augusti. ## Comment 5 Author: Destany Jag har väl alltid känt att jag velat ha barn men nöjde mig länge med att vara barnvakt till kompisars barn. För ca 1.5 år sen blev jag oplanerat gravid med min sambo som slutade i mf o då vaknade mina moderskänslor på allvar och här sitter jag nu o ska bli mamma om ca 2 månader:) så mitt svar e väl jag har alltid velat ha barn ## Comment 6 Author: fruktgumman Har aldrig haft någon barnlängtan och nu är jag 36 och steriliserad så då är det ju definitivt. Varför jag aldrig velat ha barn vet jag inte direkt, har väl inte rätta intresset och har annat jag vill ägna dagarna åt. Många har tjatat genom åren att jag och sambon som varit tsm 14 år borde skaffa barn men att göra det för att andra tycker det är dags är ju verkligen en dum anledning. ## Comment 7 Author: isafisa Jag försöker aktivt bli med barn, och min kille är ju såklart med på det. Det är inte av någon annan anledning än att det känns rätt nu och att vi båda verkligen vill. Vi har väl inte den bästa ekonomiska ställningen eller så, men vi har en bostad, en bil och vi älskar varandra. Det är det viktigaste tycker jag, att vi känner oss trygga med varandra och jag vet att barnet kommer komma in i en familj där kärleken är viktigast. ## Comment 8 Author: Gur4m1 Jag vill ha barn, vetat det sen jag var 25 och jag siktar fortfarande på det som 30+:are men jag gör det inte före både jag och pojkvännen är redo, både mentalt och ekonomiskt. Bara det senaste året har jag gjort en enorm resa, känlsomässigt och jag börjar närma mig. Kanske om 2-3 år, efter det kankse jag istället ger upp tanken helt för då känner jag mig nog lite för gammal. Men det vet jag nog först då jag är där. Nu är rädslan mest att jag kanske inte kan få barn när jag väl vill och vi börjar försöka. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Varken jag eller min sambo har någon längtan efter barn. Vår uppfattning om dem är att de kostar en jäkla massa pengar och tid och det enda man får tillbaka är gnäll och skrik, snor, kräks, bajs, lukt och otacksamhet och sen sticker de hemifrån. Har man den uppfattningen så ska man nog hålla sig undan från att skaffa några. ;P ## Comment 10 Author: viktoria91 #9 Vi har samma uppfattning! Jag och min sambo satsar på djurpark istället, aldrig otacksamma.;-) ## Comment 11 Author: Intehärutandär Jag blev gravid oplanerat och abort fanns inte i min värld. Var tjugo år och redo sedan länge.  Att jag var ensam och arbetslös var inget som hindrade mig. Allt ordnar sig.  Nu 14 år senare så ångrar jag inte en sekund, trots att vi inte haft det så gott ställt och gått igenom en massa hemskheter. Vi har varandra och är tightare än många andra föräldrar-barn. Utan min son hade jag inte funnits och jag är världens bästa mamma, enligt barnet.  Fler barn vill jag dock inte ha. Nu är jag för gammal och har gjort detta en gång redan. Nu får jag vänta på ev barnbarn. 🙂 ## Comment 12 Author: Gur4m1 #11 du är 34? :) Tror, utifrån de flesta jag mött, att få föräldrar ångrar valet att skaffa barn, även om de alla kan erkänna att det kräver sitt, är både jobbigt och tungt så är det även speciellt och en upplevelse man inte ville vara utan. Det är det jag också vill uppleva....förtom min plan att föda fram en armé och ta över världen! ## Comment 13 Author: Intehärutandär **#12** Det stämmer, 34 år jag.  Lycka till med din armé. 😉 Få se vad Du säger efter graviditet nr 1. 😛 ## Comment 14 Author: Anna4077 Jag har enorm baby längtan. Drömmer om barn, tänker ut lekar, pyssel, vilka böcker jag ska läsa, vilken typ av vagn som bra att ha. Har gått ner ca 12kg och har sparat lite' kläddes' att ha när jag blivit gravid. Det enda som är, är att jag har problem med psykisk sjukdom. Vet inte om jag kan arbeta alls, vad jag orkar och ibland mår jag fruktansvärt dåligt. Nu klarar vi oss bra. Med sambons jobb skulle det gå ihop även om vi kanske inte kan köpa jätte dyra grejer men vi har inga lån, krediter, skulder eller privata lån. Vi har två bilar och bor på landet. Har bra skyddsnät i form av framtida farmor och mormor och morfar. Men vad om något skulle hända min sambo? Tänk om han dör i en bilolycka eller lämnar mig. Då står jag kanske med ett stackars barn och inte vet om jag kan försörja oss båda. Tycker det vore själviskt av mig att skaffa barn utan att veta att jag har en chans att försörja oss ifall något skulle hända. Visst mina föräldrar hade tagit hand om oss men så ska det ju inte vara? Ett barn väljer inte att bli till även om jag kan ge de kärlek så blir man inte mätt på det. Å andra sidan tänker jag på allt jag kan ge. Vi har ett stabilt förhållande, fungerande ekonomi, kärlek och önskan. Stöd om det skulle behövas. Pedagogisk fallenhet och viljan att vara bra föräldrar. Och som ts skrev, många skaffar barn för att hålla fast vid en kille, för lat för att skydda sig eller alla andra anledningar. Och många förhållanden och omständigheter som mina psykiska besvär inte kan jämföras med. Så varför skulle inte jag kunna skapa ett nytt liv, att älska och beskydda? Jag vet att jag skulle bli en bra mamma och min sambo en otrolig pappa. Så varför skulle vi inte kunna 'köra på' Men så kommer bilden upp i huvudet på mig när jag står med en unge i famnen, lämnad och helt förkrossad på trappan vid soc utan möjlighet att kunna försörja min levande ängel. Och riskerar att förlora barnet som jag längtar så efter. Det skulle ta död på mig utan tvekan. Tvivlar på att barnet hade älskat mig då. Bara för att jag var för otålig för att kontrollera att jag åtminstone hade en chans att ta hand om oss ifall något hände min sambo. ## Comment 15 Author: Gur4m1 #14 ta livfräskringar och gift er :> Talade senast här om dagen om just det där, med en tjej som är sambo och de har ett barn tillsammans. Just att många faktiskt gifter sig idag- inte för att det är "finare" än att vara sambos ;) Utan för det praktiska- hur det förneklar saker \_om\_ något skulle hända den andre föräldern. ## Comment 16 Author: Anna4077 #15 haha ja om jag blir på smällen så ska vi gifta oss även om han inte gillar att spendera pengar på det :p han trodde att när vi förlovade oss (hans idé inte min) så skulle det skulle räcka med det ;) han tänkte inte hela vägen :p som tur är så är det bara kostnaderna han ogillar och inte tanken på att gifta sig med mig :) ## Comment 17 Author: PogoPedagog Jag kunde inte se mig själv utan barn i långa loppet. Även om jag inte var så där dödstokig i barn innan har jag nu en fyra månader gammal son. Jag fuinderade hemskt mycket på om jag verkligen ville ha barn då alla andra verkade tycka att bebisar är det mest underbara på jorden. Jag kom fram till att det räckte med att jag trodde att jag skulle älska mitt eget barn och att man inte behövde vara barnkär generellt för att bli en god förälder. Det jag ville ha ut av att bli förälder är att få en till att älska och få ge allt jag har lärt mig och kan till. Även om jag var mycket nöjd med livet utan barn insåg jag att jag ganska snart, inom kanske 10 år, skulle tycka att livet gick på rutin och då skulle det vara försent att skaffa barnen då. Sedan funderade vi såklart på när tiden skulle vara bäst men vi kom fram till att om vi väntade på en optimal tidpunkt när vi båda hade jobb och huset var klart osv så skulle det banne mig aldrig bli mågra barn! Tycker dessutom inte det stämmer att barn kostar pengar. Det som kostar är ju en mindre inkommst men om man inte ligger på gränsen redan innan klarar man för det mesta det. Barnsakerna i sig kan man få billigt, vet flera som lagt under 2500 kr på allt man behöver innan man skaffar baby dvs vagn, säng, bilbarnstol, blöjor, kläder, smörjor osv. Begagnat is the shit:) ## Comment 18 Author: Intehärutandär #17. Baby-tiden är väldigt billig. Men då de börjar dagis, så blir allt dyrare. Och med en tonåring är allt svindyrt. De äter som hästar (om man inte har en tjej kanske), kläderna är dyra, skor är dyra och slits fort, det ska vara mobil som slarvas bort, helst egen dator för skolarbete, cykel osv. Njut av baby-tiden. ;-) ## Comment 19 Author: Bananbullar Innan jag skaffar barn ska jag ha flyttat hemifrån och jobbat ett tag så jag har en bra ekonomi. Jag ska dessutom ha pluggat klart också så allt det är färdigt innan jag går in i nästa "fas" i livet.  Men jag vill vara klar med mina barn innan jag fyller 30 (är 20 idag). ## Comment 20 Author: Underbarn Jag har inga barn. Inte redo för jag är för ung, saknar jobb och bor hemma. Har inte ens pojkvän längre så. Men jag vill ha barn, innan jag är 30 kanske :) Men jag har bekanta som har barn (18-20 år är mammorna) och ALLA fick barnen oplanerat. En av dom hade en bra sambo med villa och han jobb hon inget. Det var för sent för att kunna göra abort. Den andra hade inte ens ett förhållande men de blev tsm när hon blev gravid och är det enbart för barnets skull! Fast han ville inte ens ha barnet och han sköter knappt om sitt barn, hjälper inte till något ekonomiskt alls. De älskar inte ens varandra (inte hon iaf) han pluggar och bor hemma medan hon var arbetslös och bodde hemma men bor numer i lägenhet. On är dock en fantastisk mamma. Finns flera andra som har barn och är bara med killen för barnens skull. Förstår inte det där ja. Har en vän nu som är gravid (oplanerat), hon älskar verkligen sin kille och jag tycker dom är jätte bra för varandra, han jobbar och hon är nybliven student. De bor i villa. Har en annan vän som just blivit mamma och jag vill inte påstå att barnet var helt oplanerat för hon skyddade sig inte på ett helt år. Hon är nybliven student, han jobbar och de bor i lägenhet ihop. Som ni ser har ingen av dessa mammor jobb. Men det går runt ändå och alla bryr sig verkligen om sina barn och gör allt för dom :) hon som inte har den mest stöttande hjälpsammaste pappan har istället väldigt snälla föräldrar :) men alla dessa är emot abort (utom den som hade gått för långt för att kunna välja) ## Comment 21 Author: pyromanen Mitt första barn var inte planerat. Vi var mycket kära men hade ingen stabil relation, bodde 70 mil isär, jag hade 4 månader kvar av min utbildning när jag blev gravid så jag skulle hinna ta examen men knappast få nåt jobb mitt i en graviditet, studentrummet jag bodde på skulle jag såklart inte ha efter examen. Så: Ingen stabil relation men mycket kär, 70 mil isär, inget jobb, ingen bostad, minimal inkomst och 25 år år gammal. Var inte en sån som gullat med andras barn alls, hade alldrig bytt en blöja. Men hade helt klart alltid haft en föreställning om att nångång ska jag ha barn. Jag funderade på om jag borde göra abort, men det vart alldrig nåt seriöst ner på botten funderande för det var bara delar av förnuftshjärnan som ville tänka den tanken, det mesta av hjärnan och även hjärtat och magkänslan och hela resten var väldigt väldigt glad och berörd över att det fanns en liten "grodd" som var en blandning av han jag var så kär i och så jag. Och sen kom "ta hand om" känslorna mycket snabbt och fick mig att äta nyttig mat till bäbisen i magen. Och vi bestämde att leta upp en gemensam bostad ute på landet med frisk luft och möjlighet till odlingar och djur och vi han hitta det innan förlossningen. Och efter första barnet längtade jag jättemycket efter fler. Det var en jättestark drift att bli med barn igen. hade gärna haft 4 barn, men nr 3 dog i magen och efter nr 4 Kände jag mig för trött o sliten, så det blev "bara" 3 barn + en ängel.  Och just nu går jag runt o känner mig lite tom och sorgsen för att nr 1 och 2 håller på o flyger ur boet och är väldigt lite hemma. Trodde tonåringar skulle vara dumma först så man kunde bråka och tycka det var skönt när de flyttade, men mina bråkar inte, är bara mycket självständiga och vill leva sina liv och tycker det är urtrist ute hos mamma i skogen. ## Comment 22 Author: PogoPedagog #17 Haha, du har nog helt rätt i det, men samtidigt behöver man ju inte vara föräldreledig och få lägre inkommst med en 13-åring;) ## Comment 23 Author: Intehärutandär **#22,** Nej det kan man ju hoppas på. 😃 För egen del tror jag att en tredjedel av barnbidraget gick till honom första året. Dvs blöjor (klädsumman var nästan obefintlig). Nu 14 år senare, så räcker varken barnbidrag eller underhåll till. Det ska ju vara eget rum med el/värme i också...och dessa skor man ska använda att bromsa cykeln med... 😉  Har man tur och har råd, så ska barnet ha en fritidssyssla också. Väljer man t ex ishockey eller innebandy så kan man räkna med att bli ruinerad i kläder, klubbor, avgifter. Pengar är som sand genom fingrarna med barn. 😇 ## Comment 24 Author: [Borttaget] #23 Jaa jag tänker iofs som så att om 14 år tjänar vi lite mer än vi gör idag. Nu bor vi också i Spanien där man inte kan få vare sig jobb eller bidrag och klarar oss rätt fint. Flyttar vi hem till Sverige kommer iofs hyran bli högre men jösses man kan få både föräldraledighet och barnbidrag! Möjligtvis jobb också 🙂 Men jag hoppas ju på att killen vi väntar inte får för sig att skaffa en dyr hobby haha! Datanörd låter bra, typ. ## Comment 25 Author: Anna4077 #24 datanördar kostar tyvärr också. Brorsan köpte en dator för över 20.000kr! Det gjorde hans tjej med. Deras datorer kostade mer i inköp än min och sambons bilar tillsammans! Men det löser sig :) man kan ju köpa saker begagnat i dagens läge ## Comment 26 Author: Intehärutandär **#24** Bodde jag i Spanien så skulle jag vara nöjd med inget. Man kan väl äta sand och sola i den? 😃 Nej, seriöst så anpassar man sig såklart. Och mitt barn som är ett sk fattigt barn har lärt sig att uppskatta varenda krona och gratis upplevelse istället. Han har ett begagnat xbox som han älskar att sitta vid och då han väl får ett nytt spel så blir han tacksam i en vecka eller två - då kan man passa på att få honom att göra lite extra hemma. haha.  **#25**, vår dator kostade 500 kr. Blocket - tack så mkt. Min son älskar att  programmera. ## Comment 27 Author: [Borttaget] #26 Haha ja sanden smakar inte så bra men solen desto bättre. Just nu frilansar jag så jag är fattig som en lus medans jag bygger karriär. Men man hoppas ju såsmåningom att det löser sig och att pengarna börjar komma in. Annars tänker jag också som så att man ordnar det. Det där med att ungarna ska ha dyraste märkeskläderna är inget jag har tänkt ska gälla mina barn. Det blir ingen lyckligare av (förutom designern då). #25 Är datanörd själv så det är en utgift jag ändå har =D ## Comment 28 Author: Anna4077 #26 blocket äger :p så bra att inte behöva köpa saker nytt. När vi skaffar barn kommer mycket garanterat vara begagnat tex vagn, stol och sånt. Allt behöver inte vara det dyraste. Lägger hellre pengar på utflykter och upplevelser än nya dyra grejer ## Comment 29 Author: Intehärutandär **#27** Nej, märkeskläder är uteslutet. Fast kläder är dyra ändå. Ett par H&M-jeans kostar minst 300 kr för tonåring. Och så går de ofta sönder efter ½ säsong. Min son är inne i en mjukisbyxe-period nu tack och lov. Där kommer man undan med ett par mellan 70-150 kr. Ska man ha ordentliga vinterkläder (termobyxa + skidjacka t ex) så går det på minst 700-800kr för båda. Och så vinterskor på det, vantar, mössa osv. Bo kvar i Spanien - där räcker det med ett par shorts och flip-flops till en kille. 😃  **#28** Nej, det kommer ju sällan användas en längre tid ändå. Jag köpte en liggvagn för 200 kr på Loppis, som jag köpte ny madrass till och sydde nytt foder. Spjälsängen var från mig. Köpte lite färg till bara. Matsalsstolen kom från en lillebror till mig, färg på den med. Och sulkyvagnen kom också från mig. Köpte ett dumt skötbord att ställa på badkar endast som nytt - och det var bara dumt, för det slutade alltid med en handduk under rumpan i sängen eller på soffan. Det var mycket bekvämare. Det är bättre att lägga undan de sinnesjuka pengar folk lägger på t ex en barnvagn till barnets sparkonto! ## Comment 30 Author: [Borttaget] #29 Haha ja det är billigt med kläder när short, tshirt och flipflop räcker hälften av året. Vi tänker nog skaffa ny barnvagn men vi tänker också att vårat nästa barn kommer använda den och att den sen stannar i familjen. Men aah det spelar ingen roll för vi får den av föräldrarna, och bilstolen får vi av svärföräldrarna. Första barnbarnet på g och han kommer bli bortskämd haha! ## Comment 31 Author: Underbarn #25 vi är tre barn/ungdomar hemma med en varsin dator som kostade 25000 - dock för 8 år sen och de har uppdaterats och bytts ut delar på men det håller ju :) sen har två av oss bilar för 50000 och en häst för 25000 så JA intressen alltså! Dyrt haha. Min mamma har en bil för 30 nu istället för sin gamla som hon körde sönder efter 5 år á 70000 Jag vill iaf ha utbildning fast jobb och en ta bostad innan barn! ## Comment 32 Author: oh-la jag vet att jag vill ha barn. längtan kommer då och då, och jag känner att vi ändå är redo för det. vi har hängt ihop i 7 år, har en stabil relation. min sambo har en hög utbildning i bagaget och läser nu till läkare samt jobbar 40% vid sidan av som sjuksköterska. jag har en fast och bra inkomst, en bra bit över medel. vi har en fin bostadsrätt i en förort till Stockholm, mitt emellan radhusen och fullt av barn. jag känner att det kan hända nu lika väl som sedan, men sambon är inte riktigt där än. han har hundra andra saker att göra, och med tanke på att han fortfarande pluggar så kan jag väl se problemet. när han är klar börjar vi närma oss 30, och då har vi planer på annat, nämligen att flytta hem till västkusten. då blir det husletande och jobbyten och en massa annat. en del av mig vill bara ha fått första barnet överstökat, så man inta har den pressen mitt i flytt och elände också, men jag kan ju inte tvinga min sambo... det är tungt när man inte är riktigt överens... ## Comment 33 Author: Gur4m1 #32 upplever samma sak, jag är dock 30+. Men min pojkvän är itne redo för barn ännu och det får jag snällt respektera. Samtidigt kan man som kvinna inte vänta hur länge som helst... i mitt fall är det kankse redan försent. Det är sådant jag oroar mig för. ## Comment 34 Author: oh-la #33, jo, det är ju det som är problemet... jag vill ju ha barn med honom och ingen annan, så då får man stå bredvid och känna att man vill och inte riktigt ha någon att dela det med. jag känner att jag inte vill vänta hur länge som helst heller. jag är 26, 27 när barnet kommer om vi startar nu, sedan är det fullt upp. sambon är klar med skolan när vi är 29, då ska han ut och göra AT vilket innebär ett par års kämpande med jourer och jobbiga tider. vi ska flytta hem igen och skaffa hus och nya jobb. jag vill inte skriva på en anställning och sedan kläcka att vi ska ha första barnet, så runt 33-34 kanske man kan börja sätta igång om man ska följa min sambos tankebana. och då har han så fullt upp med annat att barn antagligen inte är det minsta prioriterat ibland undrar jag om jag kommer vakna upp en dag, 49 år gammal, barnlös bredvid en man som aldrig kom till skott och så är det helt plötsligt försent. livet hann ikapp liksom.