# På väg tillbaka...svårt att släppa det förflutna Author: Wide Awake Dreamer Efter att ha kämpat med min psykiska hälsa hela 2012 och varit väldigt passiv nu ett tag känns det som att jag är på väg att komma tillbaka till något slags "normalt" liv. Jag har börjat bryta min isolering, det har börjat hända lite saker i mitt liv, jag har blivit bättre på att ta mig för saker och jag har börjat fungera bättre rent socialt.   Samtidigt har jag svårt att släppa det som hände under förra året, eller rättare sagt har jag svårt att släppa en viss person. Det är en kvinna som jag träffade under 2011 på en utbildning. Jag kämpade egentligen redan då med min psykiska hälsa men var ändå på väg åt rätt håll. Vi hade båda två erfarenhet av psykisk ohälsa och "fann" varandra lite på det sättet. Vi blev vänner även privat och hade en del kontakt under förra året. Jag hade då tappat kontakten med alla mina gamla vänner och hade inte träffat någon ny på många år, så jag var ju såklart glad. Vi var dock aldrig något mer än bara vänner.   Men så började jag själv må riktigt dåligt, orkade inte med livet och tillvaron. Jag var sjukskriven några månader under hösten för depression. Samtidigt hade min nyfunna vän tydligen börjat må bättre, vilket ju i sig var bra. Men det var bara ett problem: hon ville inte längre ha någon kontakt med mig. Hon sade upp vänskapen och kapade alla band oss emellan med hänvisning till sin egen hälsa och att hon inte orkade vara någons enda vän. Jag kände mig helt förkrossad men kunde ju inte göra annat än att respektera henne. Jag har försökt att släppa detta och gå vidare. Flera gånger har jag trott att jag lyckats, men så händer något som väcker allt till liv igen. Vi har inte träffats eller pratat sedan i höstas, men igår såg jag henne på stan (med blicken djup begravd i sin mobiltelefons skärm, så hon såg inte mig.) Det räckte för att allt skulle komma tillbaka. Jag har tittat in på hennes Facebook-sida några gånger sedan i höstas och sett att hon bl.a. har ny kille och i övrigt verkar ha det bra. Det borde göra mig glad antar jag? Men samtidigt kan jag inte bortse från att hon valde bort vänskapen med mig, att hon övegav mig när jag hade det som allra värst och att hon inte ville göra någon plats för mig i sitt nya lyckliga liv. Jag brukar inte vara missunsam, men på något sätt känns det orättvist. Jag känner mig så oerhört besviken och förnedrad av den här historien. Vi pratade om saker jag aldrig pratat med någon annan om. Jag försökte bjuda på mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Bara att inleda en ny sådan vänskap var ett enormt stort och viktigt steg för mig, men jag tog ändå det steget och jag gjorde sedan verkligen vad jag kunde för att vara en bra vän (med _mina_ inte helt optimala förutsättningar). Om det inte duger, vad finns då kvar? Varför är det ens lönt att försöka igen om man ändå bara blir ratad? Jag känner att jag håller på att bli kall och cynisk när det gäller attityden till vänskap och det vill jag inte bli! Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg. Kanske någon har något konkret tips på hur man går vidare? Nya vänner/bekantskaper skulle ju säkert hjälpa och på sikt är det ju det jag strävar mot. Men det är ett problem jag har kämpat med länge och inget som jag kan fixa sådär utan vidare. Andra tips eller erfarenheter? ## Comment 1 Author: Karmatarerskanise Kan på ett sätt förstå att man inte klarar av att vara någons enda vn när man själv håller på att tillfriskna, men förstår också hur hemskt det är att vara den vän so bli lämnad. speciellt om man verkligen har öppnat sig. Hur du ska gå vidare vet jag inte riktigt. Man säger ju att tiden läker alla sår, och det gör den oftast. Så jag tror att allt eftersom du mår bättre och träffar nya människor så kommer du komma förbi det som hänt. Men glömmer gör du nog aldrig. Jag hoppas du träffar någon ännu bättre :) ## Comment 2 Author: Wide Awake Dreamer Tack! Jag förstår vad du säger Hera, och jag har försökt att se det ur hennes synvinkel. Jag kan till viss del förstå det hon gjorde, vilket också gör det svårt att känna något riktigt hat mot henne. Det kanke är det som gör det så svårt att släppa? Men samtidigt gick allt så snabbt, hennes första reaktion på att jag hade blivit sjuk var att bryta helt. Inte ens ett försök till något annat. Man undrar ju om hon någonsin ville vara min vän eller om hon bara spelade med i början?  Ja, jag vet inte. Det kanske hade varit bättre om hon hade varit direkt otrevlig så man bara hade kunnat avfärda henne helt och hållet. Istället blir det lite motsägelsefulla känslor. Men det brukar ju vara så att det gör som mest ont när man blir sårad av någon man bryr sig om. ## Comment 3 Author: Karmatarerskanise 2 förstår verkligen att det hade varit lättare om hon hade varit otrevlig! Det hade gett dig något att avsluta med. Som du skriver är det mycket möjligt att detta är anledningen till varför det är svårt att släppa. Men det kommer! ## Comment 4 Author: Gur4m1 Min tanke är lite att hon inte har använding av dig mer, ni fanns därför varandra när hon också behövde dig- vilket ohn inte gör nu. Men också som Hera säger, är man frisk är det ibland svårt att finnas där för andra som enda vän. Hon är kanske inte lika bra på det hon gav dig, från "den andra sidan" så att säga. Jag blev själv "dumpad" av en vän som jag öppnade upp mig för, för snart ett år sedan. Han fick mig att ta tag i saker som jag funderat på men aldrig tagit tag i och för det tackar jag honom. Men likt din väninna så orkade han inte finnas där, dock har jag nu många vänner, kanske tack vare honom. Jag tycker att du först och främst ska förlåta henne, man glömmer ju inte en sådan sak men du säger att du inte hatar henne och delvis kan förstå- så förlåt henne :) Och lämna det bakom dig så kan det blekna med tiden. Är också viktigt att du inte tar på dig någon skuld, hon gjorde det där valet och det var pga hennes egen svaghet, inte för att du inte förtjänade en vänskap. Men det vet du nog redan. MEn kan vara bra ibland att påminnas om att shit happens och man behöver inte alltid ta på sig skulden för det. Jag hoppas att du finner nya vänner som kan ta hennes plats, för vänner förtjänar alla att ha. ## Comment 5 Author: Wide Awake Dreamer #4 Det är just det som är så jobbigt att acceptera: att man blir utstött ur någons liv för att den personen inte "behöver" en längre. Jag behövde inte henne heller, jag har aldrig känt att jag "behöver" någon, och jag har levt ensam, d.v.s. utan vare sig partner eller vänner, tillräckligt länge för att veta att jag fixar det livet rent praktiskt. Men jag söker mig till relationer för att det gör livet så mycket mer intressant. Många saker här i världen blir så mycket trevligare om man delar dem med någon eller några, det är i.a.f. min åsikt och jag vet att den delas av många. Och jag var beredd att kämpa för den här vänskapen. Jag har historiskt sett inte varit så bra på sådana saker, men den här gången klev jag många gånger en bra bit utanför min bekvämlighetszon för att hålla det hela vid liv, och jag hade varit beredd att att göra bra mycket mer än så. Men när den andra partens intresse plötsligt försvinner så är det ju ingen mening längre. Och för att komma tillbaka till det som nämns i #2 och #3: det hade varit så mycket enklare om hon hade betett sig som en elak skata och varit otrevlig mot mig. För vem vill känna sig behövd av en sådan person? Men nu var det intelligent, rolig och karismatiskt person som, åtminstone under en viss tid, visade tecken på att ha ett stort, varmt och rymligt hjärta (det blev dock visst lite väl fullt där inne till slut). Det var en person jag såg upp till. T.o.m. uppbrottet skedde med respekt och omtanke, det fanns egentligen inget att bli arg på (och det gör mig lustigt nog arg när jag tänker på det). Att bli dumpad av en vän man ser upp till känns obeskrivligt tungt. I min värld, med den diagnos jag har, betyder det att jag inte är god nog för en sådan person. Jag har inget att tillföra en sådan människas liv och betyder därför ingenting för henne. Därför kan hon göra sig av med mig så lättvindigt. Jag vet naturligtvis inte vad som rörde sig i hennes huvud när hon gjorde det, kanske var det skitjobbigt för henne också, men tydligen trodde hon att hennes liv skulle bli bättre om jag inte fanns med i bilden. Jag tar egentligen inte på mig skulden för det som hände, eller ja, på sätt och vis gör jag väl det i och med att jag känner att jag inte duger att vara hennes vän. Jag har bara så svårt att svälja att det kan bli såhär. I min enfald så har jag trott att goda intentioner och omtanke leder till en stärkt vänskap, men det är ju tydligen inte alltid så. På sätt och vis så vet jag att jag gjorde vad jag kunde för att få det att fungera. Jag är i och för sig lite oerfaren när det gäller vänskap på vuxen nivå, särskilt med det motsatta könet, men jag tror inte jag gjorde något direkt fel. Samtidigt har jag svårt att inte ta åt mig av tanken på att jag inte duger. Alla vill vi ju bli omtyckta och respekterade av de vi själva tycker om och respekterar, och när någon sådan person avvisar en, ja då blir det en oundvikligt ett stort misslyckande som reflekteras tillbaka på en själv (oavsett om det är rättvist eller inte).   Möjligheten finns ju förståss att jag har satt henne på en pedestal och att hon kanske bara var väldigt bra på att _spela_ omtänksam och snäll… ![Djävlas](http://relationer.ifokus.se/images/empty.gif "Djävlas") I vilket fall som helst, det är väl bara så som du säger Gur4m1 att shit happens ibland. Ibland funkar det bara inte hur mycket man än försöker. Jag vet inte hur jag skulle hantera att möta henne igen, samtidigt som jag ibland önskar att jag kunde springa på henne någon gång och prata lite. Jag skulle absolut inte vilja vara otrevlig, sådant ligger inte för mig, men jag tror att jag skulle ha svårt att spela oberörd om hon börjar prata om sitt nya liv, åtm. just nu medan jag själv fortfarande kämpar för att komma på fötter. Jag har svårt för att spela spel och samtidigt hatar jag mig själv för att jag bryr mig så mycket. Man känner att man hamnar i ett underläge gentemot den andra personen och sådant tycker jag är skitjobbigt (kan man träna upp psykopati? 😉). Jag skulle vilja förlåta, och kanske kommer det med tiden, men när det är så många frågetecken kring varför hon gjorde som hon gjorde känns det svårt. Bland det sista jag skrev till henne var att om hon någon gång ville återuppta kontakten så var hon välkommen att göra det, och det står jag för, jag tror att det är värt att ge folk flera chanser. Men att bara förlåta såhär utan vidare, utan att riktigt förstå… jag vet inte om jag kan göra det. Jag får sätta mitt hopp till nya vänner och hoppas att jag inte blivit alltför bränd när det gäller relationer…😕 ## Comment 6 Author: Wide Awake Dreamer Tillägg till ovanstående: Det där med att förlåta är ju ett svårt begrepp. Vad innebär det egentligen? På något sätt tycker jag begreppet känns lite meningslöst när man inte har någon kontakt med personen i fråga. Förlåta någon gör man när man skall fortsätta ha någon slags relation. Och jag tror jag skulle behöva träffa henne igen eller ha någon annan slags kontakt för att kunna förlåta på riktigt. Men I dagsläget har jag ingen aning om vi någonsin kommer att ha någon slags relation eller om vi ens kommer att träffas mer. Eftersom det var hon som undanbad sig all kontakt kan ju inte jag gärna söka kontakt med henne igen. Det måste ju isåfall vara hon som tar första steget. Det skulle nog göra mig glad, men jag har inga större förhoppningar om det...😕 ## Comment 7 Author: Gur4m1 #5 Du säger att du inte behöver folk men samtidigt vill du ha relationer, för det är mänskligt. Vi alla behöver gå ur bekvämlighetszoner någon gång för att få nya bekantskaper och du satsade på en person och det gick åt skogen, jag har haft många relationer som gått åt skogen. Man kommer över det och man kan hitta nya vänner. Finns ingen anledning att älta hennes val, eller känslan av att ha blivit ratad. Det är bortom din kontroll och får dig bara att må dåligt. Det är ju inte ditt fel att hon inte var stark nog att kunna finnas där för dig. Nu vet jag inte vilken diagnos du lider av efterosm du verkar kunna resonera runt det hela men ändå hänvisar tilla tt diagnosen gör att du känner si eller så. Med eller utan diagnos skulle nog nästan vem som helst som är normal, mått pissdåligtöver att ha blivit behandlad sådär- även om det skedde med respekt. Ingen skulle må bra av det, men det kunde ha hanterats på sätt som fått en att må ännu sämre. Så du får helt enkelt gå vidare, för er relation var betydelsefull för dig, lite som att bli dumpad. Men man rycker upp sig från det och möter "nån ny". Risken att bli lagd åt sidan finnas alltid där men det gör det även att bli påkörd av en bil eller att få en bit meterorit i skallen! Så.... Live long and prosper eller något! :) Let it go. Älta, sörj, begrav. Nya tag..nu tog mina "klok-ord" slut :P Tack och lov. #6 Förlåta är att kunna släppa det helt enkelt, du vet, släppa ilskan/besvikelsen osv, helt enkelt släppa tyngden man ständgt bär runt på för man bär det i sina tankar, varje dag. Jag har tillexempel försökt förlåta den som mobbade mig i högstadiet som hårdast. Hon var tvättäkta psykopat, min värsta fiende men hör här- en stor del av livet var hon en av mina bästa vänner, en av mina äldsta vänner! Jag har inte glömt det hon gjort, därför vill jag inte ha med henne att göra idag, men jag kan uppriktigt ändå känna att "okej, bra att det går bra för henne..., okej hon har inte heller haft det så lätt". Förr kundejag bara se hennes namn i almanackan eller att någon bekant nämnde henne så började hjärtat slå hårt, man svettas, rummet krympte. Tunghäfta. Jag vågar inte ens tänka på vad som skett, känslan,om jag mött på henne av en slump. Förstår du? Nu är ju "förlåta" inget "hittepå-begrepp" som jag bara drog ut ur röven. Jag skulle vilja påstå att du ska förlåta henne för din skull, inte för hennes skull, så det är ointressant om ni fortfarand eumgås eller inte- men uppenbart kan du råka på henne i olika sammanhang då ni verkar bo i samma område. Nu är du ju inte direkt arg på henne som du säger men det var obekvämt att se henne gissar jag. Den som mobbade mig har jag inte sett röken av sedan jag slutade skolan för sådär ...hur många år sedan är 1998? ;) Förlät henne bara här om året och det är ungefär det skönaste och bästa jag gjort, för mig själv. Glömma sveket kan jag nog däremot aldrig men jag hyser inget agg eller ilska mot henne. Tyvärr kan jag bara berätta hur jag gjorde och min egen upplevelse av det. Men skulle jag möta henne idag så skulle jag göra det med ett handlsag och leende och sen känna att om hon fortfarande hyser agg mot mig och skulle göra mig illa igen så är allt på henne- jag har ingen del i det. She can´t touchme, för jag kommer inte att tillåta det att ske igen. Inget spel, man bara släpper taget och ser det för vad det är. ## Comment 8 Author: LinaLj #7 Håller med dig om att det är enormt viktigt att släppa saken för att man själv ska kunna må bra och gå vidare. För när man sitter och ältar och har svårt att släppa så gör man bara sig själv illa. Det påverkar ju inte den andra personen. #1 Jag kan bara ge rådet att släppa henne och gå vidare. Jag vet hur ont det gör när någon man trodde var ens vän sviker och försvinner ut ur ens liv. Men det finns människor där ute som inte sviker utan som faktiskt stöttar en om man behöver det.  Ibland tror att det är med vänner som med morötter. Varje vår sår jag morötter i landet. Det kommer alltid upp en myrriad av små morötter och för att få stora fina morötter så måste jag rensa bort de flesta. Visst skär det i hjärtat att kasta bort potentiella läckerheter. Men det är nödvändigt, annars finns det inte plats. Ibland måste man ta bort vänner eller bekanta ur sitt liv för att ge plats åt de vänner som verkligen är något att ha. ## Comment 9 Author: Wide Awake Dreamer Den diagnos jag pratar om är Fobisk personlighetsstörning ([http://sv.wikipedia.org/wiki/Fobisk\_personlighetsst%C3%B6rning](http://sv.wikipedia.org/wiki/Fobisk_personlighetsst%C3%B6rning)). Jag trodde jag hade nämnt det tidigare men jag blandar nog ihop det med något jag skrivit på ett annat forum. Kort förklarat så är det en störning som fuckar upp ens självbild något alldeles enormt. Självföraktet är av monumentala proportioner. När du säger i #7 att vem som helst skulle må pissdåligt av att bli behandlad så tror jag absolut att du har rätt, men för mig innebär det att jag tar åt mig allt, lägger all skuld på mig själv, tänker att jag måste ha orsakat det och förtjänat det på något sätt. Jag hade redan innan svårt att tro att någon skulle vara intresserad av att umgås med mig, när jag ändå lyckades bli vän med den här tjejen trodde jag knappt att det var sant. Så när allt slutade i höstas var det bara en slags bekräftlese på att det jag trodde innan var sant, att det bara var en tidsfråga innan hon till slut upptäckte att jag inte var värd att umgås med. Jag har försökt intala mig, precis som några av er säger, att det nog var **_hennes_** svaghet som ledde till detta, men det finns alltid en pessimist inom mig som lyckas hitta en förklaring som pekar tillbaka på mig själv.  Nu har jag tack vare terapi och annat lärt mig att betrakta mig själv och mina tankar ur ett slags "utifrån"-perspektiv. Det är därför jag kan skriva om det på det här sättet. Jag kan se hur överdrivet jag tänker och förstår rent intellektuellt att jag övertolkar saker och ser samband som kanske inte finns. Men det är en sak att förstå det intellektuellt och en annan sak att få hjärtat att lyssna till det hjärnan säger. Jag förstår om det verkar som att jag talar emot mig själv på många ställen, men det reflekterar den ständiga kamp jag för inombords, där jag försöker använda min rationella sida för att försöka ändra på min negativa självbild. Den allmäna psykiska formen avgör ofta vilken sida som vinner och den formen har pendlat upp och ner ett bra tag. Orsaken till varför jag tagit det här så hårt handlar också om att det var mitt första försök att övervinna den rädsla jag haft för att komma nära andra människor. Det var ett sätt att bevisa för mig själv att mina negativa tankar om mig själv var fel och att jag **_kan_** skaffa vänner. Och på ett sätt var det ju faktiskt framgångsrikt. Men när det tog slut slog mina negativa tankar till igen och fick övertaget. Jag var dessutom redan ganska djupt deprimerad i det läget så jag hade inte mycket styrka att stå emot. Men nog om det nu! Jag förstår det ni säger om att förlåta för min egen skull i #7 och #8. Jag skulle kanske kalla det något annat men det har kanske inte så stor betydelse. Och visst är det så jag har försökt och fortsätter att försöka göra, att bara släppa skiten och sluta plåga mig själv. Och jag försöker göra det utan att racka ned på henne och göra henne till någon slags skurk, så jag antar att man kan kalla det för ett sätt att förlåta. Ofta kan det kännas som att jag kommit över det hela och att jag faktiskt har "gått vidare". Men då och då väcks det till liv igen. Mitt stora problem just nu är att jag har för mycket tid att tänka på och älta sådana här saker beroende på att jag fortfarande inte har någon varaktig meningsfull sysselsättning. Jag är på sätt och vis kvar i samma situation som i höstas, förutom att mitt psykiska mående jämförelsevis är mycket bättre. På så sätt känns det som jag inte riktigt har kunnat gå vidare ännu. Något måste förändras, jag måste få något annat att lägga min mentala energi på. Som tur är har jag kommit igång med en del saker och förhoppningsvis leder det till något hållbart på sikt. Hoppas också att jag kan göra lite nya bekantskaper snart.         Tack till er tålmodiga som har orkat läsa och svara! ## Comment 10 Author: Gur4m1 "men för mig innebär det att jag tar åt mig allt, lägger all skuld på mig själv, tänker att jag måste ha orsakat det och förtjänat det på något sätt." Så känner jag också, när man blir sviken på det där viset. Men förstår vad du mena,r tack för att du delar med dig. Vet själv, eftersom jag har ADHD att intellekt och känslan sällan går hand i hand, men man "ser det själv" efter många år då man försöker lära sig hantera sina brister eller att iallafall förstå sig själv till en viss grad. Tycker du i slutet på ditt inlägg tar upp det viktigaste, att du helt enkelt inte har annat att uppfylla dina tankar och ditt liv med just nu så det ger det där dliga alldeles för stor plats, så är det nog för de flesta människor, diagnos eller ej. Man mår inte bra av att gå och inte göra någonting utvecklande/underhållande en längre stund. Sen... att du är lite ambivalent när det kommer till känslor och reaktioner mot henne; fullkomligt normalt! :D Och okej, du är inget helgon, ingen förväntar sig det. Det som sker skulle jag kalla för en sorgeprocess. Alla som blivit dumpade av någon de älskar går oftast igenom det, ilska, sorg, längtan, likgiltighet, allt i en enda kaotisk röra som ändock långsamt löser upp sig och en dag kommer du nog att bara tänka "vissja, henne har jag inte tänkt på år och dar...undra vad hon gör nu för tiden" ;) Skönt att du har saker på gång, bra att fokusera på något annat. Lycka till!! (vad skulle du kalla det om inte förlåtelse? Jag ser förlåtelse som en process fram till ett tillstånd mer än bara...ett tillstånd). ## Comment 11 Author: Wide Awake Dreamer Så hände då det oundvikliga: vi sprang på varandra på stan till slut. Och det gick väl bättre än jag trodde. Jag hade visst underskattat mina skådespelartalanger (😉). Om något så verkade hon mer besvärad än vad jag var, men det kan ju ha berott på att hon hade bråttom. Det blev också ett väldigt kort samtal, bara lite artighetsfraser i princip om vad vi gjorde numera o.s.v. Det bekymrar mig lite att hon inte verkade vara helt ok, men jag får väl acceptera att det inte längre är min sak. Och det behöver ju inte ha varit något annat än att hon bara var jäktad, det var mest bara en känsla jag fick. Men det var i alla fall skönt att det kändes ok att prata. #11 Jag skulle bara kalla det för att släppa det som varit och gå vidare. Men visst kan jag hålla med om att det också är en slags förlåtelse. Fast jag har alltid tänkt att förlåtelse är en process som involverar minst två personer, men det är ingen definition jag är beredd att kriga för. Jag kan väl bara säga att jag tycker att förlåtelse är ett svårdefinierat begrepp. Man kan ju såklart bara lägga det åt sidan utan att bearbeta det först, men då har man ju egentligen inte gått vidare tycker jag. Tycker annars det är rätt betydleselöst vad man kallar det då vi egentligen verkar mena samma sak. Jo, jag kommer nog att ha lite att göra närmsta tiden, mer än på ett tag i alla fall. Jag går dels på psykologisk utredning hos Arbetsförmedlingen som längre fram skall leda till praktik. Dessutom har jag måst hjälpa till att ordna så att mina föräldrar kan flytta till gemensamt äldreboende, och så småningom kommer själva flytten. Och det är bara bra, främst för dem men även för mig, jag behöver komma bort från mig själv ett tag. ## Comment 12 Author: MrsPugsley Alltså. Jag har "gjort slut" med en kompis en gång. Jag ska inte gå in på detaljer men jag kan säga att jag ångrar mig som fan idag. Man kastar inte bort vänner. Visst, man kan ta avstånd om man behöver det men att få någon att känna sig bortslängd är så himla onödigt och fel. Jag önskar så otroligt mycket att jag hade agerat annorlunda. Kanske kommer din fd vän till samma slutsats, then again, maybe not :/ Men jag hoppas att du hittar vänner som kan finnas där för dig! 🌺 ## Comment 13 Author: Wide Awake Dreamer #12 Tack så mycket! Det låter som en klok insikt du har kommit till ![Tummen upp](http://relationer.ifokus.se/images/empty.gif "Tummen upp") Hoppas att du och din kompis kan försonas någon gång, om ni inte redan gjort det! Vi får se vad som händer i fortsättningen, jag har inte stängt några dörrar. Men jag får nog lägga det åt sidan och försöka låta bli att hoppas alltför mycket. ## Comment 14 Author: [Borttaget] #9 Det som är intressant med diagnoser är att många som trott sig ha det för resten av sitt liv har blivit glatt överraskade. Ex, vissa med schizofreni har bara några få episoder under hela sitt liv och lever helt normalt i övrigt och folk diagnosticerade med bipolär hittar en balans i sitt liv och behöver aldrig mer medicin.  Sen det intressantaste; de fel-diagnosticerade. Fall 1: En kille blir diagnosticerad fobisk personlighetsstörning. Det visade sig flera år senare att han hade lätt aspergers men blivit traumatiserad i tidig ålder. Fall 2: En tjej mår jättedåligt, och tror ADHD ligger bakom. Hon blir diagnosticerad och medicinerad. Det visar sig senare att hon endast varit deprimerad.  Fall 3: En annan kille har haft "damp" sen tidig ålder. Det visar sig efter tester på sjukhus att all hans hyperaktivitet berott på glutenallergi. ## Comment 15 Author: Gur4m1 Fall 4. En Tjej blir om och om igen depreimera,det visar sig att odiagnostiserad ADHD ligger bakom ;) Men ja #14 jag håller med där. Feldiagnoser sker men även flrändringar, människan utvecklas och vi anpassar oss olika mycket. ## Comment 16 Author: Wide Awake Dreamer #14 och #15 Ja, det är fascinerande och lite skrämmande med diagnoser. Själv är jag hyfsat övertygad om att min diagnos stämmer, men jag har tänkt tanken och tänker fortfarande emellanåt att det kan vara något annat, Asperger är en sådan grej jag tänkt på. Ett annat exempel är att jag sedan i sommras varit tämligen övertygad om att jag har ADHD eller ADD. Självskattningstester och en screening jag gjort på vårdcentralen har också pekat i den riktningen. Men efter brutalt ärlig introspektion och samtal med en psykolog så har jag mer och mer börjat luta åt att det är ångest och oro som ger upphov till dessa ADD-liknande symptom. Jag stannar upp och tappar fokus, inte för att det är något fel på min hjärna, utan för att jag tänker till ett varv för mycket och då hinner jag börja oroa mig. Men det är svårt att veta vad som är vad. Jag jobbar iaf vidare och försöker komma på fötter igen. Tack för intressanta inlägg! ## Comment 17 Author: Gur4m1 JA, det där att veta var allt började och vad som är vad är svårt när man är äldre och börjar att anpassa sig och "lägga till" saker. T.ex jag har ADHD men det visste jag inte tills för något år sedan- men alltid vetat att "något är det". Min arbetsterapeut ville få det till ADHD med AS-tendenser och min psykolog tyckte inte alls att det stämde, han viftade ävne bort min idé om ADD, han tyckte att jag har ADHD som jag lärt mig hantera utan medicinering. En anna psykolog viftade bort alla mina tankar runt AS och ADHD trots att det räcker att se på min hostrik- men han fkuserade på just min barndom, Oro och depressioner (Som såhär i efterhand- jag förstått kommit ur min ADHD eftersom det skapar situationer och allt blir en snöbollseffekt). För 5 år sedan skulle jag beskrivit mig själv som otroligt asocial, aningen introvert och nervös och osäker. Idag är jag en social och öppen person som gillar att lära känna människor- men jag vet min begränsning. Jag känner igen tecken när jag vet att "nu räcker det." Jag tror att du ska kolla upp det Så du slipper fundera på det. Sen kan jag ibland uppleva att diagnoserna ges lite godtyckligt, eller snarare att det varierar stort mellan psykologerna hur de ser på vissa saker. Om jag lyssnat på den första så skulle min tillvaro fortfarande vara...rätt så skit. ## Comment 18 Author: Wide Awake Dreamer #17 Jag skall kolla upp det så fort mitt landsting får tummen ur r\*\*\*n. ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18 Landsting får inte tummar ur häcken själva. De behöver ofta hjälp på traven i form av regelbundna påminnelser 😉 ## Comment 20 Author: Gur4m1 Det sjuka med vår "sjukvård" är att de slipper oss som inte har orken att tjata. Jag gick till en pivat psykiatri för att få min diagnos för den "vård" som vårdcentralen stod för var utterly shit. Betala får man ju ändå, en del privata kliniker har samarbete med landstinget. Kanske bara är här i Linköping, men det hoppas jag verkligen inte. :( Se till att ligga på dem för tillåter du det så glömms du gärna bort så länge det går. Sådan är min syn på vården idag. :( Den är säkert bra för dem som får den ;S ## Comment 21 Author: MrsPugsley Apropå Psykvården så är jag typ veteran. Jag verkar ju inte vara den enda här heller. Man får inte direkt vettig hjälp från öppenpsyk heller. Dom har struntat helt i mig, har struntat i hela avdelningen even.. Personalen flyr som råttor från ett sjunkande skepp och man har tur ifall man får träffa någon som stannar i mer än två månader. St: Lukas är ett bra tips om man vill bort från allt det där. Har man dålig ekonomi så går det att få rejält subventionerat pris. Jag fick tid inom två veckor med en person som faktiskt verkar bry sig om sina patienter, att bygga förtroende etc.. thank god. Annars vet jag inte var jag skulle varit idag. Har man social fobi som jag eller liknande problem så är det extremt påfrestande att behöva ringa och tjata. Kanske blev lite OT nu men det är himlans viktigt att få bra hjälp, och jag kan aldrig hålla mig från att ranta om psykvården O\_o ## Comment 22 Author: Gur4m1 #21 Ja det där med en relation är ju viktigt, i allt möjligt. Vill ha mer sånt i både AF, Socialen och i sjukvården. ## Comment 23 Author: [Borttaget] \# 0 Ja det var inte direkt sjysst av den personen att bryta med dig om det var bara för att hon mådde bättre och hade skaffat sig någon kille, och du "behövdes" inte längre. Om det var så hon kände. Kan förstå att du blivit cynisk mot nya bekantskaper, har själv varit det till och från. Har haft ett flertal ytliga kontakter med folk på nätet, där man investerat tid och engagemang och som inte lett till några nya vänner. Då blir man trött förstås, men det är väl bara att ta nya tag någon gång senare. Även om man tar det väldigt med ro nu utan större förhoppningar. ## Comment 24 Author: Anna4077 Nu har jag bara skummat igenom början av tråden. Men vill ändå skriva till ts. Det är otroligt svårt att vara vän med någon som har psykisk ohälsa samtidigt som man själv har det även om det är otroligt skönt med någon som förstår. Jag har råkat själv psykisk ohälsa och låg inne på psyket en period. Där sa dom att vi inte skulle skaffa vänner bland andra patienter. Självklart drogs vi till varandra. Äntligen var det någon som förstod utan att man behövde förklara något man inte kunde förklara. Men när man kom ut blev det svårare med kontakten. Man drar väldigt lätt ner varandra. Jag har kontakt med en fortfarande nästan 5 år nu. Vi pratar inte varje dag inte ens varje månad. Men när vi ses pratar vi precis som förr. Han och jag delar fortfarande våra innersta känslor och tankar som om vi träffas varje dag. Men vi förstår båda att det inte är bra att ständigt vara omkring psykisk ohälsa. Det är så viktigt att komma ur känslan och tankarna. När man har psykisk ohälsa är det viktigt att tänka på sig själv i första hand. Inte gå och oroa sig för någon annan. Inte bli nerdragen i negativtet och stress. Jag har själv fått bryta med 'friskarespersoner som har smittsam stress, min faster behöver bara gå in i ett rum förjag ska må dåligt av hennes pasupestress. Min lillebror har också smittsam stress och jag har mer än en gång sagt åt honom att lugna ner sig för att det påverkar mig. Detta kan vara väldigt svårt att förstå och låta väldigt egoistiskt, kanske är det de också. Men jag gissar på att även du skär bort sådant som får dig att må sämre. Jag menar inte att du fick henne att må dåligt och gjorde henne illa. Jag förstår om det låter så. Det jag menar är att när man har psykisk ohälsa bör man inte ha ständig kontakt med andra med samma problem. Jag hoppas inte jag uttryckt mig klumpigt. Det är inte min mening. Om det är något du tar illa vid så är jag bara dålig på att uttrycka mig ibland och ibland tänker jag lite annorlunda och det blir lite fel. Säg i såna fall till så ska jag försöka göra det bättre :) ## Comment 25 Author: Wide Awake Dreamer Senaste veckorna har jag inte tänkt så mycket på den här personen och det som hände i höstas. Dels är det bara en droppe i havet av de problem jag har och dels har jag varit upptagen med att hjälpa till med en flytt. Det har varit otroligt bra att få vara lite upptagen och tänka på annat. Jag känner inte att jag orkar fortsätta må ännu sämre pga en enda person, jag vill inte ge någon annan så mycket makt över mitt liv. Jag mår nog dåligt ändå och när det gäller att dra ner mig själv i skiten klarar jag mig alldeles utmärkt på egen hand. Så jag har i stort sett släppt detta nu. Men samtidigt är mitt självförtroende fortfarande så sargat som det någonsin varit... Det känns som att börja om på noll igen, som att vara en osäker tonåring som skall ta sina första staplande steg in i vuxenvärlden. Jag behöver gå vidare och bygga upp ett nytt liv, inte pga det som hände med min vän, utan pga av att jag har en massa andra problem som jag behöver lämna bakom mig. För även om uppbrottet med henne var det jobbigaste av allt så är det i ett större perspektiv tämligen betydelselöst. Jag måste försöka ta tag i mitt liv nu och det kan jag bara göra själv. Vilka övriga personer som skall ingå i det livet och som jag skall lägga min energi på får bli en senare fråga, jag orkar inte bry mig just nu. #23 Jo, tyvärr är det nog så att jag blivit lite cynisk. #24 Försökte prata om allt möjligt med henne, vara som en "vanlig" kompis. Nu har jag inte så stor vana av det så det är möjligt att jag omedvetet gjorde något som fick henne att tröttna, men jag vet inte vad... Själv har jag aldrig valt bort någon som fått mig att må dåligt. I alla fall inte någon som jag redan känner. Det har väl iofs inte hänt så ofta heller eftersom jag varit väldigt reserverad av mig. Jag har varit väldigt selektiv med vilka jag lärt känna, och känns det inte "rätt" så undviker jag helt enkelt att bli vän med personen. Säger inte att det är rätt att göra så, men så fungerar jag. Har nog skrämt bort många på det sättet, säkert en del bra personer också. Å andra sidan blir det heller inga tråkiga uppbrott för att man tröttnar senare. Men jag kan tänka mig att ställa upp på det mesta om en kompis inte mår bra, jag brukar i huvudsak må bra av att hjälpa andra eftersom det tar bort fokus från mig själv. Men vi fungerar alla olika. Och nej, jag tycker inte du uttrycker dig klumpigt 🙂