# Hur gör man?
Author: Ilandra

Hur får man dagarna att gå? Hur bygger man upp ett nytt liv och hittar  den där fridfullheten igen? 

Jag har nyss lämnat min sambo. Vi bodde ihop i ca ett år, jag flyttade hit för att plugga och staden var lika ny för mig som förhållandet. Vi hade en jättefin relation, massor av närhet, kärlek, bekräftelse och förståelse. Jag har alltid vart en hemmasittar-typ, och satt mest hemma med min kille och hade det bra och var nöjd! Tyvärr räckte inte vårt förhållande hela vägen ut. 

Nu sitter jag här ensam utan en vän i staden. Det har bara gått tio dagar sedan uppbrottet, och jag har så mycket tankar och känslor som snurrar men ingen att lufta dem med. Jag har inga vänner från min hemort som jag kan ringa, förlorade alla pga av social fobi för en massa år sedan. Min familj finns, men jag står inte så nära dem. 

Skolan är slut, jag har ingenstans att gå om dagarna. Sitter bara och hänger. Ritar lite, men hittar ingen riktig inspiration. Tänkte åka till biblioteket idag men det var stängt. Dagarna känns otroligt långa. Kvällarna är lättare, då kan jag oftast spela online med någon. 

Jag har aldrig vart singel, inte mer än några veckor. Jag är van vid att det alltid finns någon där som bryr sig om vad jag har gjort under dagen. Bryr sig på riktigt, är intresserad och inte bara frågar i förbifarten hur läget är. Det känns så fruktansvärt tomt. 

Jag träffade min första riktiga kille när jag var 17. Vi gick igenom mycket tillsammans. Känslorna kom och gick, men vi höll ihop. Hade det ganska svårt. Var arbetslösa och sjukskrivna. När saker och ting vände och vi började arbeta oss upp ur skiten, vände det fortare för honom än för mig, och han fick för bråttom bort från det gamla tror jag. Efter tio år hittade han en annan och lämnade mig.

Jag stod då bostadslös och var tvungen att flytta till ett 8m2 rum på folkhögskolan jag läste på då. Jag var tvungen att göra mig av med alla djuren jag hade. Jag var tvungen att sluta rida min medryttarhäst för det blev för långt. Ensamheten var otroligt tung. 

Jag nätdejtade lite. Träffade en kille som bodde ganska långt bort. Vi träffades två gånger under loppet av två månader innan det tog slut. Jag var väldigt kär och tog det ganska hårt. Kanske mycket pga att jag var otroligt stressad just då och mer eller mindre gått in i väggen.

Träffade en ny kille online efter tre veckor. Eftersom jag skulle börja läsa ett basår på högskolan tänkte jag att jag lika gärna kunde göra det i hans stad. Och sagt och gjort så flyttade jag dit efter tre månader. Det var inte tänkt att vi skulle flytta ihop på en gång, men i praktiken blev det så eftersom jag inte kunde hitta någon egen lägenhet. Jag har alltid vart ganska impulsiv och inte rädd för att prova saker och misslyckas. 

Och här sitter jag idag. Misslyckandet är ett faktum. Men mest är det ensamheten som sakta kväver mig. Jag undrar varför. Varför tog det slut egentligen? Var det tvunget att sluta så här, var det inte bara väldigt ogenomtänkt? 

Jag har framtidsplaner. Oftast har jag hoppet också. Jag ska flytta, igen. Det finns inget som håller mig kvar här, bara fina minnen som jag inte vill kännas vid just nu. Har ansökt till lite olika program till i höst. Mest av allt hoppas jag på arkitekt. Det är ett gränsfall att betygen räcker, men har gjort ett antagningsprov. Får besked om jag ifall jag har gått vidare till nästa steg där i under veckan som kommer. Jag tror att bara jag börjar skolan kommer jag att hitta vänner tillslut. 

Jag vet bara inte hur jag ska klara sommaren! Den känns så lång och ensam. Ändlös. Jag vet inte hur jag ska kunna hitta meningen med tillvaron utan någon att dela den med. Och jag brottas med tvivel, på allt. På om beslutet var rätt, på om jag någonsin kommer orka påbörja ett nytt förhållande, på om jag kommer klara av att leva som singel, på om jag kommer hitta någon ny, på om jag duger. 

Det sista handlar mest om min vikt. Hade väl 30kg övervikt för tio dagar sedan. Har gått ner 6kg sedan dess. Jag äter, men väldigt dåligt. Dels för att jag bor i korridor med gemensamt kök som verkligen är snuskigt, dels för att det känns så menlöst att laga mat och äta själv, dels för att jag trotts att jag vet att det inte är hälsosamt tycker att det är ganska bra att vikten rasar. 

Långt och osammanhängande, men jag tror att det tog stopp där. Tack till er som tog er tid att läsa!

## Comment 1
Author: Sarah

Om du aldrig varit singel och levt med dig själv så har du chansen nu :) Det är jättetugnt att ta tag i, men att bli sin egen bästa kompis är guld värt. När jag efter mycket om och men kraschade (singel för första gången, dejtade som en dåre, festade som en galning, rädd för ensamheten osv osv) så tog jag tillslut tag i det. Under den perioden stod jag inte ut med att träffa folk. Jag gick på mina föreläsningar och sen direkt hem. Jag åt nyttigare, tränade mer, gjorde saker för min skull och ägnade mig åt mina hobbies mer. Efter den kraschen tog det några månader, sen kunde jag fungera normalt och verkligen trivas i mitt eget sällskap. Nu 7 år senare är jag visserligen lyckligt förlovad, men jag trivs som särbo och jag trivs med att umgås mycket med mig själv. Jag är ju rätt kul ibland :P