# Känner någon igen sig? Author: [Borttaget] I denna text.. ? tänkte att relationer skulle vara ett passande forum att dela med sig låten av. Handlar ju om sin relation till sin pappa ## Comment 1 Author: Gur4m1 Jo. :) Min pappa var inte speciellt närvarande när jag var mindre men när han avr det så var han en rolig och lättsam pappa men direkt jag som tjej (och första barnet) gick in i tonåren och han inte alls kunde hantera mig så var det som att han blockerade mig totalt. "det var ingen idé". Så han alde istället ner mer tid på min syster men samma sak hände ju där när hon gick in i tonåren. :P ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag hade plastpappa tills jag började bli tonåring. Min egen far blev det inte så mycket med eftersom vi bara syntes någon gång per år. Om han kände mig vet jag inte riktigt. Han gjorde det han kunde med det lilla han hade. ## Comment 3 Author: Intehärutandär Orkade inte lyssna på hela låten, inte min musikgenré.  Min far drog då mor var gravid, så jag har aldrig växt upp med honom mer än ett fyllo som kom till mamma på nätterna - så jag vaknade. Ett par ggr minns jag bara innan jag var 5 år. Och utanför stod min styvmor (hans dåvarande) och vrålade. Jag tog upp kontakten då jag var runt 8-9 år. Och upptäckte då att jag hade tre syskon. Varav en syster född samma år (efter mig). Var där en period på 1-2år, men träffade aldrig min far. Jovisst såg jag honom och han var den som skjutsade mig. Men vi satt aldrig och pratade, eller gjorde saker bara han och jag. Utan han skjutsade mig till sig och 'slängde' ut mig med mina syskon. Senare separerade han och styvmor, då sov jag hos henne ibland. Efter ett tag skaffade han en ny styvmor och ett till syskon kom.  Då jag var 20 år och fick min son, så kom han och hälsade på. Ofta tillsammans med min minsta bror som då var runt 10-11 år. Det var första ggn vi kunde sitta ner och prata om livet. Men sen bröt jag kontakten efter mycket skit från hans sida. Och här är vi 10-15 år senare, utan kontakt. Ev. kommer vi ta upp den nu, för tiden har gått och man går vidare.  Jag har hört många historier och beskyllningar från både mor och far om vad som hände. Som vuxen och med andras berättelser också, så kan jag tänka att mor var alldeles för ensam och naiv som 16 åring att lita på en notoriskt otrogen och alkoholiserad 23-åring. Sedan säger han att han inte var redo då jag kom, ändå har jag en syster som är 11 månader yngre - då var han redo helt plötsligt. Sedan har jag all förståelse som mor själv att man inte vill ha ett fyllo nära sitt barn. Hon bad honom komma nykter och på dagtid. Och vara ärlig emot mina syskons mor om vart han var - och att han hade all rätt till det, utan att hon skulle sura ihop. All min uppväxt har jag hört från hans släkt (syster bl a) att "X är som han är". Men jag då? Ett barn, som ska agera vuxen emot både mor och far. Varför får jag inte vara som jag är då - barnet i relationen. Ja, det finns nog många frågor med frånvarande fäder och man får sällan svar på dem. Några slags känslor har jag väl för honom, men jag känner honom inte - så älska gör jag inte. Iofs känner jag min mor och älskar inte henne heller. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag skulle vilja vända på texten och byta ut ordet "pappa" till "mamma", då hade texten stämt. Jag har inte träffat min mamma på över 10 år, hon lever och har kontakt (när det passar henne) men träffa henne igen har jag inga större förhoppningar på. Åt andra sidan har jag ingen kontakt med någon släkting utom min far, min släkt är sådana på bägge sidor. När vi pratar släkt brukar jag oftast säga att jag inte har någon värd att nämna, min släkt är väldigt splittrad.