Vänskap

Svårt att skaffa vänner

2010-12-19 18:56 #0 av: carinajo

Jag har kanske en lite konstig fråga, men jag skulle vilja ha tips och råd om hur man får vänner. Helt ärligt kan jag säga att jag inte har en enda nära vän och faktiskt inte någon mindre nära vän heller. Jag kan ju ta alltihop i från början.

Hela min skoltid var en pina. Från 1:a klass blev jag mobbad. Killarna knuffades, slogs, sparkades. Tjejerna fnissade viskade, frös ut, gömde undan mina kläder medan jag stod i duschen efter gympan. Ja sådana saker. Lärarna gjorde inte mycket. En massa möten men sen var det tillbaks på ruta ett och jag fick i princip höra att jag skulle försöka att inte bry mig om dem. Detta höll i sig hela grundskolan.

I gymnasiet blev det lite bättre. D.v.s ingen slog mig eller gjorde något fysiskt mot mig. Men fortfarande var jag inte en i gänget. Vid grupparbeten blev jag alltid över, på raster/håltimmar umgicks de andra tjejerna 2 och 2 och jag tillfrågades aldrig när de hittade på saker på kvällar/helger. Men i ärlighetens namn var det en sådan stor lättnad för mig att ingen längre gav sig på mig fysiskt att jag ändå upplevde gymnasiet som helt ok. Istället för att festa och ha roligt som de andra ägnade jag massor av tid till skolarbetet och gick ut gymnasiet med mycket bra betyg.

Det var en stor lättnad när skolan var över.                 Jag startade eget ganska omgående och det var rätt tufft i början.

Idag är jag 35 år och  mitt företag går mycket bra och jag trivs med det jag gör jobbmässigt. Jag träffar dock inte en enda människa via jobbet. Jag sköter det mesta via internet.

Jag lever som singel och det är inte det jag vill ändra på och jag vill inte ha några barn. Jag har inte alls behov av att ha en massa folk runt omkring mig hela tiden  men jag saknar att ha en nära vän att ta en fika på stan med, se en film på bio, ringa och bara surra en stund om allt mellan himmel och jord, ta en promenad, gå ut och äta en bit mat på ett mysigt ställe. Ja inget märkvärdigt alls utan det lilla enkla.

Det funkar ju inte riktigt så att man bara kan haffa någon som ser trevlig ut på stan och säga "Hej, ska vi ta en promenad och lära känna varann lite, jag skulle vilja bli kompis med dig"

För mig kan det lätt gå över en vecka utan att jag säger ett enda ord förutom ett "hej" till kassörskan kanske och detta känns inte riktigt normalt.

Jag vet helt enkalt inte hur jag ska ta kontakt med folk. Det känns som alla har fullt upp med sitt, man, barn som ska skjutsas runt på en massa aktiviteter och de har redan sina vänner som de träffar regelbundet och jag förstår mycket väl att de inte så självklart bara knyter nya kontakter i detta stressade samhälle

Jag har själv inga syskon. Jag pratar med mina föräldrar kanske 1-2 gånger i månaden. Vi har ingen nära kontakt. Jag tyckte inte att de stöttade mig tillräckligt under skoltiden och det har väl påverkat vår relation förstås.

Jag kan tillägga att jag inte tycker om kroglivet och att festa. På sådana ställen känner jag mig bara udda.

Anmäl
2010-12-19 19:40 #1 av: pyromanen

Du behöver nog leta upp nåt sammanhang där det finns fler människor. Inte konstigt med din skol-historia att du kanske snarare klarar dig själv och håller dig ifrån sociala sammanhang. Du skriver att du inte gillar krogliv, men det finns ju annat. Har du något intresse?  eller kanske något du skulle kunna tänka dig vidareutbilda dig med?  Engagera dig i?  Finns ju även en del saker för egenföretagare typ nätverk.  Nånting där det finns fler deltagare, fikaraster mm, så det finns möjlighet att prata lite med några stycken och se om det är nån som du är på våglängd med.

Ibland kan jag tycka det är lättare att lära känna nån om man har nånting att uträtta tillsammans, t.ex. att man engagerar sig i någon förening som har aktiviteter som ni hjälps åt att genomföra. Då tar inte samtalet stopp i början, för det finns ett självklart samtalsämne -detdär  ni ska uträtta. På kafferaster mm kan man då börja prata lite mer personligt.. om intressen mm.  Förhoppningsvis finnd det då nån som har lite samma intressen som du, eller kanske samma musiksmak.  Då kanske nån av er föreslår att ni följs åt o lyssnar på musik.. eller testar nya fiket eller vad det nu är.

Lycka till!

 

Anmäl
2010-12-19 19:48 #2 av: LaSadie

Är det något du är intresserad av? Där man kan gå en kurs och lär känna människor från det. Då har man ett gemensamt intresse att diskutera och prata om. Jag har lärt känna många människor, en del ytligt en del närmre genom att jag föder upp Norsk Skogkatt. En del uppfödarvänner och de som köpt kattunge har man lärt känna mer och blivit vän med. Då har man ett gemensamt intresse att spinna vidare på och senare umgås mer utanför katt-tant-världen :)

Anmäl
2010-12-20 01:12 #3 av: Kalendula

Jag är själv just nu inne på ett annat spår. Nämligen att säga hej och börja prata med folk i kön till kassan i affären. Det kan vara allt i från olika positiva komentarer till att önska en fortsatt trevlig dag eller helg.

Visst, det kan verka långsökt att göra på detta sättet, men nästa gång jag stöter på samma person så minna h*n min positiva kommentar och säger hej.

Eller varför inte gå med i en dejtingsajt där du söker endast vänskap.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2010-12-21 04:12 #4 av: Bunn

Känner igen mycket i det du skriver, carinajo!

Jag var också mobbad under hela min skoltid. Hoppade av gymnasiet för att jag helt enkelt inte orkade längre. 
Hade (och har fortfarande) väldigt kämpigt inom familjen.
Min mamma och jag kommer inte alls överrens och jag har ingen nära relation till någon av mina fem (hel)syskon. 
Min mamma tar mig aldrig någonsin på allvar och det är så gott som omöjligt att ens försöka föra ett vettigt samtal med henne.
Jag och två av mina systrar bor i samma stad (ingen av hos har bil/körkort) mamma bor ca. 5 mil i från staden jag bor i, men åker ofta in till stan MINST 3 gånger/veckan. Hon ringer i princip varenda gång till mina systrar och frågar om de vill åka med och handla, kommer förbi på en fika eller annat, men aldrig till mig och varje gång jag ifrågasätter/kommenterar detta så snäser hon åt mig och skyller ifrån sig på diverse olika bortförklaringar, en dummare än den andra.  
Mina syskon och jag pratar knappt alls med varandra. Nu senast jag fyllde år så fick jag grattis-sms av några och några hörde inte av sig alls. Min mamma skulle åka och hälsa på min mormor samma dag, men trots att hon kör förbi mig så hade hon inte "tid" att stanna och ta en kopp kaffe. Min 2 år äldre syster raka motsatsen till mig. SUPERmodern, sprallig aktiv, har jättemånga vänner, har alltid lyckats bra i skolan, har aldrig haft svårt att få jobb... De få gånger vi träffas så känns det bara jobbigt eftersom jag bara får höra "meeen guuud när tvättade du håret sist?" och "sträck på dig, du ser ut som en hösäck!" "rak i ryggen. Tänk på hållningen. Gå snyggt!" "gör si gör så"
Till saken hör att jag har skolios och jag misstänker även att jag har fibromyalgi. Vilket gör att jag ofta är trött och har ont.

Mina systrar (som bor i samma stad som jag) vi träffas/pratar i princip inte alls med varandra. Den ena hon ringer vid "akutstationer" dvs. om hon behöver låna pengar, vill ha kattvakt och dylikt. Säger jag nej, blir det ett Jä*la liv, men frågar jag henne om något så tar det emot något enormt att behöva gå hem till mig trots att hon jobbar ca. 500 meter ifrån där jag bor.

En annan syster (som bor över 100 mil härifrån) blev jag ovän med i sommras då hon betedde sig MYCKET illa mot mig, så henne pratar jag inte med alls. Vilket egentligen inte gör nån stor skillnad mot innan.
På grund av allt detta har jag svårt för hitta vänner, jag vet helt enkelt inte hur man beter sig i sociala situationer och jag är alltid rädd för att säga eller göra något fel.
Ibland så blir jag så frustrerad över detta så tårarna bara sprutar åt alla håll och, tyvärr, är det min kära fästman (som också i stort sett den enda sociala kontakt jag har) som får ta alla "smällarna" av min frustration.

Vet inte vad jag ville ha sagt med detta.. antar att ag bara behövde skriva av mig lite.

Anmäl
2010-12-21 04:15 #5 av: Creation

Som sagts tidigare är föreningar, kurser och andra aktiviteter jättebra sätt att träffa folk på. Vad har du för intressen? Och även om det inte klickar i första stund och man inte verkar ha samma intressen ändå är hoppet inte ute. Man kan lära av varandra, kanske blir några av personens andra intressen dina intressen ifall du bara lär dig lite mer om dem?

Jag hittade annars min bästa vän här på ifokus. :) Det finns alltid sätt. Genom att börja chatta o.s.v. kan man lära känna varandra jättebra, sen är det bara att gå på bio eller ta en fika, bara gå på stan och titta omkring.

/Louise - Medarbetare på marsvin.ifokus.

Anmäl
2010-12-21 09:28 #6 av: halludu

Känner verkligen igen mig i mycket, har ingen aning om hur man ska träffa nya människor. Alla andra verka vara så upptagna, typ som dom redan har fullt med vänner. Jag följer gärna tråden för mer tips!

Anmäl
2010-12-21 18:36 #7 av: Bunn

#5 Kurser och föreningar är säkert ett ättebra sätt att träffa folk på, men du glömmer något. Jag och som jag tokar det hela, även Ts, har svårt för att ta kontakt och inleda samtal med andra människor. 

Att gå en kurs eller bli medlem i en förening kostar (oftast) en del pengar och eftersom jag är arbetslös så har jag dessvärre inte möjlighet till det. Jättebra tips, verkligen, men har man svårt för att ta kontakt/inleda ett (för mig) vettigt samtal är svårt

Anmäl
2010-12-21 18:39 #8 av: Hera

Men om man som person har svårt att vara social och ta kontakt med andra, så kanske det finns hjälp för det också?

Man måste ju börja hos sig själv. Finns inga mirakel sätt att få vänner på. Allt handlar om kontakt.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2010-12-21 18:46 #9 av: Bunn

Visst förstår jag att det inte kommer att trilla ner en bästa kompis i brevinkastet och att det främst handlar om en själv.

Personligen så har jag inga problem med att vara social, jag är otroligt social människa, jag har bara lite svårt för att ta kontakt med andra människor

Anmäl
2010-12-22 12:20 #10 av: MajaL

Ett tips är att kanske skaffa en brevvänn. Om du är van att skriva till folk över internet så kan det ju kännas lättare att kanske skriva till en början. Så kan man ju lära känna varann först och sedan kan man ju träffas. Då känner man varann redanlite och då kanske det känns lättare för dig också. =)

Beundrar dig för övrigt. Även om du själv kanske tycker att du är en blyg och lite tillbakadragen person, så är du ju verkligen stark och driven! =)

Att du startat ett eget företag och att du nu försöker skaffa vänner att hitta på saker med, det är beundransvärt med din bakgrund tycker jag. =)

Anmäl
2011-03-06 20:47 #11 av: [Lena1234]

Tråkigt att du haft en sådan skoltid. Jag har inte såna erfarenheter men däremot vet jag hur det är att sakna nära vänner. Det är svårt att ge råd men en sak som kan fungera är olika forum som "nya vänner", CIP med flera där man kan annonsera efter fler vänner. Hoppas du hittar någon att umgås med.

Anmäl
2013-06-04 09:52 #12 av: [snöflingor]1

Såg att denna var en gammal tråd, men jag känner så igen mig...:'(...har iförsig social fobi men det jag tycker är det svåra är att hitta samtalsämnen att prata med andra om...det låser sig alltid och när någon annan börjar prata om något går det lättare att fortsätta prata,men inte att komma på saker själv alltid..

Jag sitter mkt ensam på fritiden och gillar inte att festa så det är ingen sätt att hitta vänner på...har mkt dåligt självfötroende och sådär..men vill så gärna ha vänner som alla andra...


Anmäl
2013-06-04 10:08 #13 av: [Moa-]

Kommentarer till Bunns väldigt gamla inlägg.

Det finns många föreningar som inte kostar pengar.

Välgörenhet är toppen, du gör en god gärning, får vettig sysselsättning och träffar trevliga människor! Röda korset, Svenska kyrkan, Amnesty, olika partier, djurrättsorganisationer, katthem listan kan göras hur lång som helst!

Gillar du språk och har tålamod och är bra på att hantera människor, så  är asylsökande en grupp som ofta behöver stöd och hjälp på många nivåer, många gånger endast med sällskap.

Snöflingor; har du övervägt att ansöka om kontaktperson? Det kan vara en väg utåt och få kontakt, men börja med någon som är anlitad och i mindre skala. 

Hur gammal är du?

Annars så tror jag att det för många är bra att komma ut i föreningslivet om man har svårt att få kontakt med människor på annan väg.

Anmäl
2013-06-04 11:44 #14 av: Gur4m1

#8 :D
om det är alla andra som kanske ska anpassa sig lite och ha förståelse? ;)

Tror första steget är att förstå att man duger. Andra är att inse hur man föredrar sina relationer. JAg känenr igne mig i din berättelse och beskrivning av relationer TS. Jag har dokc ett gäng med vänner jag kan umgås med. Jag jobbar inom yrken där en hel del umgänge sker anturligt genom kollegorna. Jag "slipper" alla de där nära relationerna som jag inte orkar bolla runt med. Jag har däremot pojkvän, han uppfyller, tillsammans med min närmaste familj den där biten som du verkar sakna lite. En riktigt GOD vän.

Och som ajg förstått av många trådar här på ifokus och fmailjeliv så anses vi vara svåra. För många förväntar sig att man ska vilja umgås alltid och aldrig får man säga nej eller inte höra av sig i nån vecka för då är man osocial, otrevlig eller "ger inte tillbaka".

Jag har en väninna jag kommer mycket bra överrens med men hon kan avra lite "för på" ibland, när jag själv inte orkar. Jag har tusen andra saker jag hellre gör än ugglar med en kompis. Men jag _älskar_ att hon samordnar träffar, middagar, fester och liknande. Men jag orkar inte ha vänner osm vill ses varje vecka, ibland flera gånger i veckan. Jag ser inget bot mot detta, det här är sådan jag är, jag mår ju bra av det så länge omgivningen orkar vara medvetna och kan förstå min situation.

Jag mötte vänner genom föreningar, skolkurser (komvux) och jobbet. Kanske du kan börja arbeta ideelt för någon hjälporganisation, som ett exempel- efteroms du verkar gilla göra saker som ger resultat, men även söker "naturlig" kontakt med andra som du inte får genom jobbet.

När jag inte hade jobb och aldrig mötte folk annat än i butiken när man handlade så kände jag mis otroligt ensam. Nu när jag har jobb och möter folk varje dag som jag pratar med, så känner jag att mitt behov är mer än väl uppfylld.Vill jag gå på bio eller krogen eller festa så har jag ett socialt nätverk som kan göra det möjligt då och då. Jag är en scial människa men jag orkar inte med samma sociala liv som jag upplever att många andra har.

Anmäl
2013-06-04 15:31 #15 av: [snöflingor]1

Moa

Jag har precis fått en kontaktperson nu :) som först efter 2 års väntan i kö hos Soc, så hoppas det kommer bli bra...även om det blir bra så känns det som att det är en ' låtats kompis' , ledsenheten att inte ha några egna kompisar kommer nog finnas kvar.... :'( jag är 29 år.

Anmäl
2013-06-04 15:37 #16 av: [Moa-]

snöflingor; ja, absolut är det inte samma sak, men om du har någon form av socialfobi så kan det vara en väg att våga vara mer öppen och få kontakt även med andra sedan. 

När du börjar känna dig tryggare och mer lugn i dig själv och i att umgås så kanske du sedan kan söka dig till föreningar och andra platser där man lättare får kontakt med människor?

Anmäl
2013-06-04 16:28 #17 av: [snöflingor]1

Moa

Det är absolut ett steg i det hela :) och jag är glad att ha en kontaktperson,men helst plötsligt har ALLA på Facebook massa vänner utan jag och sådär, på dagarna är jag på en dagverksamhet för att träffa folk,men jag tycker det är svårt att prata iaf...det har tagit jättelång tid för mig att lära känna de andra och våga saker..och i skolan hade jag aldrig lätt att få kompisar....

Men när någon lär känna mig så säger de att jag är snäll, jätteomtänksam och ställer alltid upp hela tiden...men det hjälper inte iaf... :/

Anmäl
2013-06-04 17:35 #18 av: [Moa-]

Ja, det är jättebra att vara snäll och omtänksam, men vänskap måste på något sätt vara ömsesidig, en relation där hela tiden ena parten måste ta initiativen leder till att personen känner sig ouppskattad och tjatig. 

Därför tror jag att kontaktperson och den dagliga verksamheten kan vara en bra övning för dig, ett sätt att arbeta mot att bli mer öppen och klara av att även själv ta initiativ. Du kanske även bör fundera på att läsa någon språkkurs där samtalet blir en naturlig del?

Facebook är ingen sanning, utan många av de som har många vänner på Facebook har många ytliga kontakter, men det säger inget om hur många verkliga vänner de har.

Anmäl
2013-06-04 22:02 #19 av: Gur4m1

På facebook är ju ens vänner oftast "bekanta". JAg är inte speciellt nära vänner med någon av mina 180 fb vänner. Hälftne har jag mest där för att jag vill följa deras liv och de vill följa mitt, man kanske gillar att diskutera saker eller gillar samma humor. Dock är alla vänner på min fb folk jag mött i verkligheten och vid något tillfälle haft en relation till. Ex, släkt,  banrdomsvänner, folk man träffat några gånger, dejtat, spelat i samma guild, tränar med osv. Men det är kanske 1 eller 2 av personerna av fbvännerna som verkligen _vet_ vad som påggår i mitt liv och har mitt telefonnummer.

Anmäl
2013-06-05 07:52 #20 av: [snöflingor]1

Moa
Jag menar mest att jag tycker att jag ger mkt till andra och verkligen försöker,men det inte hjälper iaf... :( att det finns många andra som inte kan föra sig socialt ens och är oförskämda men ändå verkar ha massor av vänner..(?)..

Språk är det värsta jag vet, så det är nog ingen bra idé :) hihi får hitta något annat :)

Anmäl
2013-06-05 08:07 #21 av: Gur4m1

Att man är oförskämd mot dig eller är det "i allmänhet" (efter dina mått) betyder inte att perosnen varit det mot sina vänner- eller att alla de vännerna tycker om en bara för att man har dem på en vänlista.

Att bara vara snäll får en inte långt (betyder dock inte att man inte ska vara snäll). Bara att vara "snäll" inte räcker, men det är en bra början.

En som enbart är oförskämd har garanterat inga riktiga vänner, och absolut inte många i sådana fall. De kan ändå omge sig med många människor, med hjälp av andra egenskaper/orsaker.

Anmäl
2013-06-05 08:10 #22 av: [snöflingor]1

Det är klart, hon är sådan som blir osams med nästan alla på dagverksamheten och folk vill undvika henne, sedan säger hon själv hur osams hon blir med sina vänner med till oss andra...men ändå påstår hon att hon har massa kompisar...det är det som är svårt att få ihop :)


Anmäl
2013-06-05 08:12 #23 av: Gur4m1

#22 folk säger saker. Hon säger kanske så för att försvara sig.

Anmäl
2013-06-05 08:16 #24 av: [snöflingor]1

Tyvärr är hon väldigt oförskämd, tycker hon att man exempelvis har en ful tröja, fixat sitt hår fult eller ser ut på ett sätt så påpekar hon det ...oftast blir folk ledsna på henne. Det är synd.

Anmäl
2013-06-05 08:37 #25 av: Gur4m1

Antar att hon också har någon problematik om hon år till samma ställe som dig? Finns folk som är oförskämda utan att de menar det så/är medvetna om det. Säger folk ifrån när de blir ledsna eller låter man det bara vara så? Själv är jag en sådan som uppskattar att flk hellre sger rakt ut "vad ful tröja du har" (så lnge de säger så för att de faktiskt tycker det, inte för att vara elaka/trycka ner någon för att må bättre själv) än att någon låter en gå runt med en ful tröja, sen är ju smaken som baken delad.

Folk blir ledsen på henne, men hon hr kanske vnner som kan hantera den sidan av henne, även om den är oförskämd. Hon är kanske även bra på att säga bra saker? Eller påpekar hon alltid enbart negativa egenskaper?

Anmäl
2013-06-05 09:44 #26 av: [Moa-]

snöflingor; nej, men jag tror att det är viktigt att komma förbi spärren och själv våga ta initiativ, kunna starta samtal och dylikt för att skapa hållbara vänskapsrelationer. Det kan låta hårt, men äkta vänskap bör till viss mån vara tvåvägsriktad, om ingen startar samtalet eller relationen så får ingen veta att du är snäll och trevlig. Att alltid det andra parten skall ta upp ett samtal kommer (tyvärr) leda till att vederbörande känner att den får en låg respons och i vissa fall även misstänka att du ej är intresserad av den aktuella vänskapen.

Att en person säger sig ha vänner är ej samma sak som att detta är sant... Sedan kan jag personligen värdera enstaka nära vänskapsrelationer långt högre än flertalet ytligare, men det är hur olika människor värderar det hela.

Språk kanske inte fungerar om du ogillar det, men andra samtalsgrupper skulle det kunna vara ett alternativ? Som sagt tror jag att du måste ta dig förbi spärren och måste kunna inleda vissa samtal. Du behöver givetvis inte bli den personen som är mest framåt och öppen, men ett steg i den riktningen tror jag skulle gynna dig på många plan. =)

Anmäl
2013-06-05 12:13 #27 av: Wide Awake Dreamer

Jag känner igen mig mycket i detta. Jag är en man i 40-års åldern och har alltid haft svårt att få vänner. Jag hade några vänner som jag spenderade nästan varje dag med i barn- och ungdomen. I skolan var jag dock lite mer tillbakadragen och sedan högstadiet började jag känna mig blyg, mindervärdig och utanför när jag var i skolan.  

I vuxen ålder har jag haft mycket få vänner. Jag hade en gammal klasskarat som granne ett tag. Vi satt och kollade video, åt pizza och drack öl på helgerna. Det var trevligt, men det råkade nog bara vara så att han också var lite ensam just då. Vi var egentligen väldigt olika som personer. Sedan han flyttade för snart tio år sedan har jag inte haft någon på besök i min lägenhet.

Jag har träfffat många människor via studier, arbete och andra aktiviteter, men jag får aldrig någon djupare bekantskap med dem. Har inte vågat bjuda på mig själv och släppa folk inpå mig, utan har alltid dragit mig undan i sista stund.

För ca två år sedan fick jag diagnosen fobisk personlighetsstörning, vilken ibland beskrivs som att den ligger inom sprektrumet för social fobi. Efter det har jag försökt att medvetet ändra på vissa saker. Jag har börjat bjuda lite mer på mig själv, prata mera, vara lite mer öppen o.s.v. Och visst funkar det till viss del. Folk lägger märke till en mer och man får mer respekt. Men den där djupare kontakten uteblir ofta ändå. Det är helt enkelt väldigt svårt att få nya vänner som vuxen, folk har redan sin bekantskapskrets.

Jag hade ett tag kontakt med en kvinna som var några år yngre än mig, och vi fick under en period lite djupare kontakt. Jag förstod i.o.f.s. snart att hon redan hade en stor bekantskapskrets, men jag trodde ändå för ett tag att jag hade hittat en ny vän. Men det var mest jag som fick hålla kontakten och till slut tröttnade hon och sa upp kontakten helt. Sådant gör att man tappar lusten att försöka. 

Men jag tror att jag kommer att börja försöka fejka mer i fortsättningen, använda mer av den lilla ytliga charm jag har för att få kontakt med folk, men utan att engagera mig särskilt djupt rent känslomässigt. Det verkar vara så man skall göra. Har man bara ytlig charm så kommer man långt.   

Anmäl
2013-06-05 22:11 #28 av: Gur4m1

#27 det är faktiskt så. Skillnaden på dig och många runt dig är att på dig märks det förmodligen inför andra att du är ensam, du märker inte hur ensamma DE egentligen också är. Så tror jag. Sen ser jag på många av mina vänner, men är inte avundsjuk på dem. Jag skulle inte orka med den typen av människor/relationer ENBART för att ha nån att gå på bio med ibland ;) STORT igenkännande i din beskrivning av din uppväxt och vnskapskrets. JAg hade några, väldigt nära barndomsvänner men under skoltiden gick jag från "normalt utåtagerande" till "jtteblyg och totalt utanför".  Utan någon egentlig anledning. Att jag har ADHD kan ju har hjälpt till att göra mig lite mer utsatt. Passade inte in med de häftiga, sociala mäniskorna som sket i allt, men pga ADHDn så gick det åt H-vete i skolan så "pluggisar" ville inte heller ha med mig att göra, jag var ju en idiot.

Hur såg det ut med kritik? JAg upplever att vid en punkt i min barndom hände saker osm gjorde att jag slutade våga "bjuda på mig själv". Det ska man aldrig behöva vara rädd för. Det har jag helt kommit över idag och har inga problem med mitt sociala liv, det som sakna är intresse och orken att ha "flera" relationer. Fejka mer om det ger vänner, sen kan du finna en äkta vän bland dem.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.