Har inte läst länken. (kan inte öppna länkar på den här datorn)

Jag tror inte vi är skapta för det ena eller det andra, och skulle det vara så, så har det nog ändrats under den tiden som vi funnits på jorden.

Jag tror det handlar om våra personligheter. Vissa trivs med det ena, andra med det andra. Tror inte på att man kan dra alla över en kam.

Det viktiga är att hitta en partner som själv är på det klara med vilken grupp den tillhör. För många intalar sig nog att dom är monogama, men de lyckas inte vara trogna. Då har de nog tänkt fel.
Sen finns det dom som tror sig vara motsatsen, men som inte larar av det.

Hur kan det ha varit från början? Kanske var det så att man inte var monogama då, för att vi skulle fortplanta oss. Då är det väl bättre med fler?

Eller var vi från början monogama?

Jag tror att man från början levde mycket mer som en grupp, där alla hjälpte till att uppfostra barnen, om man var monogam eller poly vet jag dock inte. Sen gick det över till något ekonomiskt, det är lättare att klara sig om man är två. Då mannen stod för det mesta arbetet och kvinnan för uppfostring av barn och hjälpte till det hon kunde på gården tex. Sen har vi religionen som har lyft upp tvåsamheten till det man ska sträva efter och allt annat som något fel och skamligt.

Jag tror som du, Hera, att vissa är skapta för (serie)monogami och andra för flersamhet. Vissa lever hela sitt liv med en och samma partner utan att någonsin känna sig dragna till någon annan, medan andra inte är gjorda för att leva med en partner åt gången utan känner sig dragna till flera personer samtidigt och inte vill ge upp en tidigare relation för en ny. Bara man gör det öppet och ser till att alla är med på det så ska man inte heller behöva det. Oavsett om det handlar om att man har en partner och vill ha sex med andra eller att om man vill ha flera kärleksförhållanden samtidigt.

Jag är skapad för monogami i alla fall

Bumbleboo; Då är vi två :)

Jag är inte skapad för förhållanden, tog dock ett bra tag för mig att inse det men alla gamla negativa tankar och rädslor angående förhållanden har helt försvunnit sen jag upptäckte relationsanarki. Även om det här med relationsanarki fortfarande är väldigt nytt för mig så har jag gått med tankar angående öppna förhållanden och samtida förhållanden sedan 2006. Så här i efterhand så känns det inte så konstigt att jag kände mig så missanpassad och fel när jag försökte mig på hetero- och mononormativa förhållanden.

"Skapta för" låter så ödesmättat, så jag gillar inte detta uttryck. Jag tror varken att vi är "ämnade åt" monogami, polyamori eller ngt annat; jag ser samtliga relationsformer som sociala konstruktioner - som alla ger uttryck för en slags önskan om gemenskap (oavsett i vilken form den tar sig uttryck).

Jag tror dock att vi - rent biologiskt - vill försöka upprätthålla ngn slags relationsform för att slippa leva ensamma och olika personer väljer då den relationsform som passar dem bäst med avseende på deras personlighet, religiösa övertygelse, politiska ståndpunkt etc.

Bara för att monogamin just för tillfället är den mest accepterade relationsformen och "norm", innebär det inte att det alltid kommer att vara så. Samhället förändras och människorna som samhället är uppbyggt av likaså.

#6 Jag håller med om att det känns fel och egentligen helt onödigt att prata om vad vi är skapta för. Vi har kommit så långt ifrån vad som är naturligt med tanke på hur vi lever idag så jag tycker inte att det har någon betydelse längre.

Det jag ser som problematiskt är inte att man väljer att leva monogamt eller icke-monogamt beroende på religiös övertygelse och vad det nu kan vara. Problemet är för mig att man inte får något alternativ presenterat för sig under sin uppväxt. Ett barn som säger sig vara kär i två personer får ofta höra att man bara kan vara tillsammans med en och att barnet då måste välja. Istället kan det barnet då gå och känna att det är något fel eftersom en ny förälskelse inte utesluter en gammal som det "ska" vara.

Om man vill ha barn, är det inte krångligt att ha flera olika förhållanden samtidigt då? Eller drar man lott mellan dem vem som ska vara biologiska pappan? Eller bör man vara monogam om man ska skaffa barn?

#8 I ett av programmen jag länkade till så är det ett par som bor tillsammans och har två barn. Dom har även andra partners och verkar få ihop det alldeles utmärkt. Andra bor fler tillsammans och då får man helt enkelt diskutera och komma fram till vilka det är som ska vara biologiska föräldrar medan de andra fortfarande kan räknas som föräldrar även om dom inte delar dna med barnen.

Har man en primärpartner så känns det ganska självklart att det är den personen som man skaffar barn med.

Det är klart att det blir krångligt när man ska försöka få tid till alla sina kärlekar om det är barn inblandat, men är personen tillräckligt viktig så gissar jag att man ser till att det fungerar.

Jag är dock inte intresserad av att skaffa barn och föredrar att bo själv så jag har inte funderat så mycket på hur man skulle få det att fungera.

#7 Ja, jag håller med. Förhoppningsvis blir folk mer och mer medvetna och öppensinnade.

Jag är seriemonogamist men skulle nog aldrig klara att ha flera män i mitt liv samtidigt, om jag var fäst vid dem. Jag skulle bli så otroligt kluven i mitt känsloliv.

Däremot, när jag inte varit kär och under singelperioder, har jag absolut inte haft några problem med att balansera flera stycken parallellt i mitt liv.

Visst kan man älska flera men … att klara av att balansera det hela, till det krävs nog en särskild människotyp som i alla fall inte jag tillhör. Det känns för 'rörigt' för min del.

#11 det med att det är svårt "att balancera" handlar det inte om att normerna och hela samhället ser ut på det monogama sättet?. Om det nu vore så att alla t.ex. 3 män som du älskade och hade sexuella relationer med alla tyckte det var det mest naturliga i världen och OK på alla sätt o vis, Och alla andra människor omkring (släkt, vänner bekanta) också tyckte det var helt i sin ordning och inget konstigt alls, skullle det då inte funka?

#12 Svårt att säga. Jag kan bara gå till mig själv när jag faktiskt gjorde så, under min singelperiod. Jag kan ju inte vara med en man som jag inte känner NÅGOT för, jag var alltså fäst vid alla som jag träffade under en tid men det var olika grader av känslan liksom. Men jag märkte att det inte passade mig. Vem skulle jag vara lojal mot? Vem var min favorit? Den jag hade mest känslor för, den ville jag vara helst med, och ingen annan.

Också i kulturer där mångäktenskap är tillåtet, uppstår ofta situationen att en av hustrurna är mannens favorit. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? I och med att alla människor är så olika, så håller jag det för osannolikt att man kan älska flera på SAMMA sätt.

Man kan spekulera i hur det skulle se ut i ett polygamt samhälle.

Men veta säkert kan man ju inte förrän man varit med om det.

#13 Visste dina "pojkvänner" om att de inte var ensamma om dig?

Personligen kan jag inte föörstå hur man kan ha sexuellt förhållande med flera ens under en singelperiod. Jag kan inte ha sex med någon jag inte känner något mer för. Och då är jag ju inte singel isåfall

#14 Rakt på sak, hur jag valde att göra och allt därikring angår inte dig.

men oj, jag menade inget illa förlåt då

#13 Vad gör det om man har en favorit? Många som lever poly har en primärpartner som får mest tid och är med vid familjehögtider osv, medan sekundärpartnern får tid med dig när det går.

#16 Det är lugnt. Jag ville bara sätta ner foten lite.

Vi är alla olika ju. Det som passar en person, passar inte den andra, och vice versa.