Oh, du får gärna berätta om du det är att vara fosterbarn. Det är jätteintressant!

Vet inte om vi har fler medlemmar som är fosterbarn.

Välkommen!

Telefonkontakt har vi :)

#1 Okej! jag vet inte vart jag ska börja.. Har ni frågor kanske? :)

Tack föressten!

Jag är inte fosterbarn men min killes mamma är fosterhem åt barn och jag känner ett par stycken som levt som fosterbarn.

Då är du välbehövd med andra ord ;) Välkommen!

jag är också fosterbarn.. kom te en fosterfamilj här i älmhult när jag va 7 år tro jag, är 22 år nu.. innan dess bodde jag på barnhem i jönköping i nästan 2 år, jag e född o jönköping med men hamnade då i älmhult pga att jag sen blev placerad i fosterhem.. och sen dess ha jag bott i älmhult o bor nu i egen lägenhet sen 1,5 år tebax då mina fosterföräldrar flyttade ner te laholm. då ja hade jobb , hästarna o pluggade te undersköterska så valde jag att stanna kvar i älmhult, men har fortfarande kontakt o så med fosterföräldrarna..

Då min biologiska mor blev sjuk o min biologiska far e alkoholist så va d därför med att jag hamnade på barnhem först, minns inte så mkt..

Vet att jag alltid skämts att tala om att jag e fosterbarn, det e inte förrens typ nu jag vågar stå för det o säga det..

Jag såg till själv att jag blev fosterbarn vid 13 års ålder. Det var min Räddning. Annars hade jag nog inte levt idag.

Otaku; du kanske kan berätta lite. Vad vet du om dina biologiska föräldrar? HAr du någon kontakt med dem?

Hur gammal var du då du flyttade? Har du haft måmga familjer?

Trivs du i den du har nu?

Hur är det att flytta in i en fosterfamilj?

Vad vet du om dina biologiska föräldrar? Har du någon kontakt med dem?
Jag kommer ursprungligen från Ryssland. Min pappa dog när jag var fyra år. Men det gjorde inte så mycket, jag hatade honom. Han slog min mamma och mig. Dessutom blev jag slagen som straff, om jag t. ex. inte åt upp maten eller något annat. Vi levde ganska gammaldags. Vi flydde sedan till sverige när jag var 6 år gammal och mamma råkade hamna i fel umgänge..  Men med min mamma har jag en bra relation med. Men jag får bara träffa henne en gång per månad. Men det funkar bra, och vi pratar ofta i telefon.  

**Hur gammal var du då du flyttade? Har du haft måmga familjer?
**När jag var 8 år kom socialen till skolan och hämtade mig utan förvarning. Jag fick åka till ett Jourhem och fick bo där samma dag som jag kom. Vanligt vis får man bara stanna på Jourhem i tre månader. Men jag bodde där i över ett halvår. Hösten 2004 hade dem hittat en fosterfamilj. Men i en annan stad ( Jag bodde i Stockholm innan jag flyttade till min fosterfamilj här i Eskilstuna ). Det var tungt att lämna alla mina vänner. Men min nya familj välkommnade mig med öppna armar. Och jag hade turen att hamna i en bra direkt. Så jag har bara bott hos en familj, och kommer nog inte flytta.

**Trivs du i den du har nu?
**Jag trivs superbra! Mina foster föreldrar behandlar mig som om jag vore deras riktiga dotter. Jag har lika mycket rätt som deras andra två döttrar. Och ibland blir det nästan som om man glömmer bort attd em är en fosterfamilj och jag är ett fosterbarn. :)

**Hur är det att flytta in i en fosterfamilj?
**I början tyckte jag förstås att det var hemskt. Jag hade bara träffat människorna en gång. Så det var lite blandade känslor.
Men dem var jätte vänlga. Jag fick bestämma hur jag ville att mitt rum skulle se ut, vad jag skulle ha för möbler och ja.. för mig var det värsta lyxet. Jag följde med dem och köpte målarfärg och möbler. Jag kan säga att jag var väldigt lycklig då, eftersom att jag aldrig riktigt hade något eget på det sättet.
Och sedan jag var 2 år har jag varit stormförtjust i hästar. Och då fick jag också chansen att börja rida! :D
Men i skolan gick det inge bra. Killarna tycket det var coolt med en tjej från storstan och skulle hålla på och retas och bråka. Det ledde sedan till flera års mobbning och misshandel.. Men det löste sig när jag bytte skola för två år sedan :)
Nej, nu ska det inte bli off topic!
Jag var i alla fall jätte nervös. Kan ni tänka er att ni ska flytta till en familj som ni bara hade träffat en gång, och ni skulle bo hos dem.
Det var en känsla som inte går att beskriva.

Varför flyttade du till Fosterhem?
Jo, det är så att min mamma har H.I.V.
Hon umgicks med fel sällskap och blev kriminell. Lämnade mig ensam på nätterna och jag har inte den blekaste aning om vad hon gjorde. Ett par gången hamnade hon i fängelset men det varade aldrig mer än två dagar. Hennes nya pojkvän sålde också droger.. Så jag var med om många kriminella saker, men jag förstod inte det då.. Han stal bilar, bensin ja, allt möjligt.

Men nu är min mamma "ren" hon kan ju inte jobba pga. sin sjukdom så hon får sjukbidrag. Hon stjäl inte längre och har skötts sig bra. Hon har till och med fått en lägenhet och det har gått väldigt bra för henne!

Som det redan är sagt så har jag varit fosterbarn sedan jag var 2. men nu är jag snart 21. Flyttade när jag var 19. bodde i samma familj hela tiden, och de är mina föräldrar.

#10 Okej, vet du något om dina biologiska föräldrar? :)

#11 Ja, jag hade kontakt med min mamma tills 1 vecka innan jag fyllde 19 för då tog hon livet av sig. Min pappa tog sitt liv när jag var 5 eller något sånt.

Blev placerad för att mina föräldrar missbrukade droger samt att min pappa var en av sveriges störst langare på den tiden.

Jag avr solplacerad sedan jag var ca 10 år men fick bo kvar för att min mamma inte kunde förmå sig att tvinga mig att bo hos henne mot min vilja..

TAck för att ni delar med er!

Vad intressant att läsa. Anser ni två att detta på något sätt "förstört" er genom att ni inte haft biologiska föräldrarna närvarande? Hur har ni känt er mot de andra barnen i familjen? Accepterar de er? Känner ni er någonsin underprioriterade mot deras egna barn? Har ni varit rädda att bli utslängda? Hur tror ni att fosterbarn blir som människor jämfört med dem som får växa upp emd sin egen familj? Och hur mycket av sina egna biologiska föräldrar tar man med sig i sin personlighet?

Jag känner en par som själva inte kunde få barn, de tog emot två barn, ett fosterbarn från sverige och en adopterad från argentina tror jag. Dessa två är väldigt olika, och föräldrarna säger att pojken som är svensk och kommer från en väldigt dålig familj, nu i äldre dagar verkligen går i sina föräldrars fotspår. Att han uppträder som dem, verkar inte kunna hålla sig från droger och våld, medan den andra sonen är en jävldigt framgångsrik basketspelare. Jag undrar lite, kan man ha den biologiska familjens "gener" i sig, trots att man lämnade dem när man var så liten att man ej förstod? De har båda pojkarna givetvis fått likadan uppfostran och fick komma till en jättebra familj med bra värderingar och ekonomi… Tycker det är väldigt intressant!

Emma. Visst kan dåliga gener gå i arv. Se bara på alkolister. Så det tror jag nog.

Tror också på det härmed gener.
Sen beror det på vad man fåt för personlighet, om man går i genernas spår eller inte.

isåfall borde jag vara vara alkoholist och narkotikamissbrukareom det har med gener att göra.

#17 Nej?
Det handlar ju i grund och botten om vem man blir.

Vissa personligheter är beroende personligheter, medans andra inte är det.

#14 hur gamlat var fosterbarnet när han kom till fosterfamiljen?

Kan nästan garantera att i det fallet så har det med åldern att göra. Vad man kommer ihåg själv och inte kommer ihåg.

#14, vet itne exakt, men han var väldigt liten. Jag kan dra till med kanske 1 eller 2.

#20 okej. då var han för ung för att minnas, så då hade jag fel.

Ofta så kan det vara så att fosterbarn också hamnar i dåliga dager då de vet att de faktiskt är fosterbarn och att föräldrarna inte fick ha kvar barnet. det tär att veta det. Jag själv mådde dåligt över det ett tag, men jag är en stark person, och det kanske inte den här killen är tyvärr.. Sen så rädslan att man kanske måste flytta från sin älskade fosterföräldrar finns också där för de flesta.

Men att det har med gener att göra, det tror jag inte ett skit på, faktiskt. Tror mer på vetskapen att man vet att föräldrarna är missbrukare gör det lättare att man fastnar själv. Det är väl som man säger, det man inte vet, lider man inte utav?

Det är vad jag tror och själv har erfarat. Men det vill jag inte ta på ett öppet forum, hellre ett stängt.

#21 Det finns forskning som visar att t.ex barn till alkoholiser löper större risk att blir det.

Detta pratade jag igår om med en som jobbar på en klinik där man hjälper folk som blir nyktra och deras anhöriga.

Så att dementera det helt tror jag bara är dumt.

#21 barn som haft alkoholiserade mammor skapar sig faktiskt ett beroende medans barnet ligger i mammans mage, vilket gör att man som äldre lättare fastnar för sprit då hjärnan känner igen alkoholen. Samma sak med knark.

Och det är faktiskt genetiskt oxå, det har man fått fram genom att testa på möss. Det är en gen som fattas faktiskt som gör en person mer benägen att bli beroende av tex alkohol/knark osv. Man kan naturligtvis bli beroende ändå oxå.

#22 Det finns föralldel genetiskt betingad missbruksdisposition. Däremot finns det - mig veterligen - ingen forskning som kliniskt bevisat att man ärver "missbruksgener" av sina föräldrar. Socialtarv spelar nog istället en stor roll i att barn till missbrukare ofta blir missbrukare själva.

#22#23 men det behöver inte betyda att jag måste tro på det ialla fall.

men sen som jag skrev också, är man medveten om att föräldrarna varit missbrukare så löper det större risk att barnet blir missbrukare. Oavsätt genetiska inblandningar.

En missbrukar ekan ju börja missbruka efter att man har fött barnen. då är lite lite underkligt om det ska vara genetiskt, för då är barnet inte påverkat. hur ser ni på det då?

#25 De jag känner som har missbrukande föräldrar, har gått motsatt väg. Detta fast dom känner sina föräldrar.

Så, du kan ärva generna, men du behöver inte göra det. Ärver du generna, kanske du är en person som blir beroende. Men du kan också vara en person som inte blir det.

Men det är lättare att bli det som du har generna. Det är jag övertygad och och baserar på egna erfarenheter.

#24 Jo det finns det. Det är en test på möss , ska se om jag hittar länken.

#25 Nej du får tro som du vill naturligtvis men så är det.

Av alla som jag känner som har missbrukande föräldrar så är det bara 4 stycken som trillat dit själva. varav 2 är döda nu. De flesta smakar inte på sånt för att de har sett hur illa det kan gå antar jag. O några dricker som normalt folk gör.

Jo det kan fortfarande vara genetisk om mamman har det genetiska felet och för det vidare till sina barn. Men det är inget som säger att barnen måste börja knarka för att de saknar en gen, de har bara en ökad benägenhet att fastna i beroendet.

Naturligtvis spelar det sociala samlivet in, men det betyder inte allt.

#27 går inte att jämföra äpplen och päron. Testet på möss handlar om att det finns gener som ger en högre disposition för att bli beroende, inte att generna i sig är ärftliga.

Egna erfarenheter är inte relevanta. Krävs ett mycket större statistikunderlag än din, min och andras bekantskapskrets - socialtarv finns det hur mycket forskning som helst om.

#28 Jo generna är ärftliga annars hade jag inte skrivit det. Det finns mer än en studie om beroenden. letar fortfarande länken!

Det finns en massa studier om detta, så jag baserar inte enbart på egen erfarenhet.

Väntar med spänning

Socionomen jag var hos och pratade om alkohol med, berättade även hon om detta med gener. Fick ett blad om det också.

#14

Jag är rena raka motsattsen till mina föräldrar. Mer blyg och försiktig. Jag skulle aldrig äns komma på tanken att börja röka eller dricka. Jag aldrig äns provat och det är jag glad för.

Jag tror att barn som haft en svår uppväxt blir mognare än andra barn i sin ålder. Jag tror att om man har varit med om något.. som i mitt fall, så tar man mer ansvar. Man blir vuxen i förtid.

I min fosterfamilj har jag aldrig känt mig utanför. Jag har varit lika viktig som dem andra.
Och vi känner oss som riktiga syskon, ´jag och mina fostersyskon alltså.

Tack för alla svar, vilken intressant diskussion!

Jag ha bott i fosterfamilj

Gud vilken intressant tråd. Tack för att alla delar med sig så hjärtligt!

Enda erfarenheten jag har av fosterhem är en granne som tar emot barn. Hon tycker det är lättförtjänta pengar som hon uttrycker det.

En annan granne har ochså fosterbarn, dom kan inte få egna så dom har adopterat en av tjejjerna. Där är omsorgen så enorm om dessa barn.

Undrar varför folk är så olika?

#37 "lättförtjänta pengar"… fy fan.. vissa människor alltså… hur är dom funtade??

#38 En kompis till mig är också fosterbarn. Hon har bott på fyra fosterhem om man räknar med hennes nuvarande. Dem tre tidigare fosterhemmen hade ett fosterbarn för pengarnas skull. Hon fick inte fälja med dem på roliga utflyckter och semestrar. Hon skulle städa huset istället. Stakaren. Men nu har hon det bra och har till och med en egen häst! :D

Jag har aldrig varit fosterbarn, men mina grannar har haft hand om fosterbarn tills dess att mannen i familjen fick cancer och det blev ohallbart med sa manga barn i huset :/

Min pojkvan var ocksa placerad i barnhem ett tag, men det ar inget han vill prata om.

#22, 23.

Ville bara egentligen lägga till en enkel parantes, ska försöka förenkla det bara !

Om vi säger att en person löper större risk för att bli missbrukare (kallar man det även som alkoholist?) för dess gener, alltså som ni skrev innan om. Så måste ju denna person välja alkoholen/drogerna för att kunna bli missbrukare.

Alkohlisten är ju inte en alkoholist utan alkohol! Enkelt sagt. Alltså så är det ju ens egna val som visar var man hamnar. …

men visst stämmer det som ni säger !

(var det någon som förstod vad jag menade?)

Jag är inte uppvuxen i fosterhem, men min kusin bodde hos oss som fosterbarn. Från tidiga tonåren till hon var 22.

Hej hej!!

Tack för alla fina inlägg. Jag har en dotter som fick på i fosterhem pga att det inte funkade hemma men idag är hon 21 år (snart 22 år) och det går ganska bra för henne.

Hon bodde hos en familj som var fruktansvärd, mamman i familjen använde min dotter som försökskanin i hennes utbildning som behandlingsassistens.

Ang. om alkohol eller någon drog ligger i gener så tror jag bestämmt det, jag har varit nykter i tio år snart och jag har fyra barn, tre av dessa bär beroende sjukdommen i sig. Min mamma är alkoholist, min morfor var och min morbror är. Min morfar och min morbror det förstod jag när jag var på min andra behandling, så lång tid tog det för mig att förstå hur denna sjukdom ser ut.

Jag tror och är helt säker på det att är man riktigt medveten om att detta finns så kan man göra något åt det, tex om man dricker att jag kanske ska ta det lugnar än andra, beteenden kanske finns där och varför…

Hej alla! Förlåt om jag inte svarat i tråden på länge. Men jag har inte varit aktiv på iFokus, på väldigt länge.

Jag har 2 kompisar som har bott på sånt där hem och dom har fått flyttat runt i massor runt i hela sverige.

Hej!!!! Jag har vart fosterbarn i många år och i olika ställen pga mina föräldrar..

Har ingen kontakt med någon av dem..skulle jag aldrig göra….

Har tre underbara barn och ta hand om….

Är de nått,så skriv och fråga

Är också fosterbarn och har varit det sedan 4 år tillbaka…
Det var en ofrivillig placering pga att min mamma är väldigt psykisk sjuk och min pappa var aldrig hemma (de var skilda) och när han var det var han alltid förbannad och skrek åt oss barn.
Jag har h*tat att bo i fosterhem sedan första dagen som jag blev omplacerad där. Inte bara på grund av att min familj blev splittrad utan pga ena fosterföräldern. Jag ger inga detaljer eftersom jag inte vill bli igenkänd men om man är nyfiken kan jag svar på pm.

Gammal tråd ser jag men skriver ändå :)

Har växt upp hos bästa vännen mer eller mindre sedan jag var 12, blev fosterhemssplacerad hos hennes familj när jag var 15. Hade troligen inte levt idag om de inte hjälpt mig. För mig är de mina föäldrar och min familj.

Gener påverkar, personligheten styr oss men jag tror miljön ger resultatet :)

#48 

Så sant! Men skönt att höra att du mådde bättre av det. För min del gick det inte alls bra senare.. Har idag istället flyttat hemifrån som 16 åring (!). Tänk vad situationen kan förändras..

#49

Jo, för mig var de min troligen min Räddning och jag har oxå börjat bli medveten om att jag har haft tur. Även om många problem finns kvar. Tråkigt att höra att du blev tvungen att flytta så pass tidigt ändå. Får man fråga varför?

Ha en bra framtid annars :)

Spännande tråd.Jag har tidigare bott hos många olika, mest släkten då jag har haft massa problem hemma.

Jag tror inte bara beroende ligger i generna, man väljer också själv hur man vill göra. Mor har alltid haft problem med drickande men ingen av oss är likadan då vi valt att inte bli det. (5 ungar)

Mina kusiner däremot som har helnyktra föräldrar partar varje helg, så jag tror det beror mycket på umgänget med.

#50

Mycket har hänt i familjen (gått in i väggen, flera dödsfall i släkten, deras ena dotter fick canser osv) så det funkade till slut inte. I samma veva fick jag otrolig ångest och började gå på medicinering.

I början av det här åter sa min familj att dte inte ville ha mig kvar. Inte för att jag är stökig, då jag är väldigt skötsam, ärlig och väldigt duktig i skolan. Utan snarare för att det tyckte att jag började ha för mycket åsikter (då jag tidigare varit en väldigt tillbakadragen person) och det gillade inte min "attityd". Jag hade två val… bo på Ungdomshem i stockholm ( bor i eskilstuna annars ) eller flytta till in kvinna som jag inte alls kände att jag ville bo hos. Men då tänkte jag att eftersom jag är så pass gammal ändå och ändå snart ska fylla 18 så ville inte jag börja om med att flytta till en helt ny familj. Jag ville bo själv. Det var väldigt svårt att få socialen att gå med på det. Men jag övertygade dom och idag trivs jag jätte bra med att bo ensam :) Har dock min gamla fosterfamilj som "kontaktpersoner".

Är det Okej att ännu en gång dra liv i denna tråden?

Jag har varit och är fosterbarnsfar sedan 15 år tebax. Så denna tråd är som många tycker, intressant.

Vi experimenterade inte med olika metoder och vi såg inte lönen vi fick som det primära. (Det var en ordinär rel. låg lön+omkostnader som täckte hyggligt det som gick åt).
 Vi inlemmade barnet i familjen så gott det gick. Den dottern fick 80% av vår uppmärksamhet. Våra andra barn fick klara sig med mindre. Men det gick bra tycker jag. Det blev "ordning" på henne och nu ser jag med stolthet på henne. Men det har varit många tuffa år, det kan jag säga er. Det har varit en kamp. Oj oj oj.

Ville dra liv i den då mina föräldrar(jag är 22 och bor hemma) och vi syskon precis har gått igenom hela proceduren för att bli familjehem. Nu väntar vi bara in svar från socialen :)

Aha. Ni ska ta emot barn i er familj? Spännande.

Spännande och lycka till. 

Av egna erfarenheter samt andra jag talat med så kan man som familjehemsplacerad känna sig.. Felplacerad. Att man liksom egentligen inte hör hemma där. Vilket kan få en att dra sig undan lite… Så välkomna gärna ert fosterbarn med öppna armar från början :D

Mina systrar var under hela uppväxten fosterhemsplacerade hos min moster och hennes man. Kan säga att det inte alltid är lätt att vara den som stannar kvar hemma med en deprimerad, ångestfylld förälder. Men då jag är ganska mycket äldre än mina syskon blev det så.

Ja, har allt gått som det ska, vilket vi tror eftersom alla vi har träffat bara har haft positiva saker att säga, så ska en 3,5 årig flicka snart introduceras här. Min lillasyster på 6 år frågar vaje dag när hon ska komma och vad vi ska köpa till henne och vad hon vill hitta på ;) Mamma har velat detta i så många år, och n när Elsa är så pass stor att hon kan förstå en del, så kändes det rätt.

Planen med soc är att flickan ska få den mesta av mina föräldrars uppmärksamhet i början så ska jag ta hand om min lilla syster, hur mycket hon än ser fram emot detta så kommer hon bli svartsjuk och inte tycka det är så kul emellanåt som hon tror ;)

Jag har bott i fosterhem/familjehem i två år, kommer inte riktigt ihåg när, tror det var mellan 15-17? eller 16-18 (fyller 20 iår). Jag kände familjen sen innan och jag flyttade pga att jag behövde miljöombyte, det var det eller psyk. Jag äääälskar den familjen, tyvärr har jag tappat lite kontakt med dom, men det är för att jag är så hemskt stressad just nu.