Familj

Frivilligt barnlös

2008-03-18 02:20 #0 av: [BeautifulPink]

Jag söker efter något forum där man kan prata med andra som väljer att inte skaffa barn av olika slag - frivilligt barnlös eller barnfria som vissa kallar det.

Jag hittar inget ställe som man kan prata med andra om detta. Skulle verkligen vilja hitta någon/några andra att prata med om detta.

Min kille vill inte har barn. Sen i mitten av tonåren har jag alltid velat ha barn men på senare tid har jag börjat fundera en massa på detta. Jag börjar så smått tycka att jag inte vill ha barn och om jag nu skulle skaffa barn i mitt liv så kommer det nog bli sent i livet. Jag har tänkt över varför jag nu inte skulle vilja ha barn och anledningarna bara växer och växer. Jag älskar barn - speciellt mina syskonbarn, men jag vill inte skaffa egna.

Någon härinne som vet om något ställe för "oss"? Eller finns det flera härinne som är "barnfri"?

Tacksam för svar!! /Carolina 

Anmäl
2008-03-18 03:05 #1 av: pson

Jag är barnfri och tänker så förbli ett tag framöver. Många i min ålder ( jag är född -79 ) har ofta både ett och två barn, och det är väl i och för sig inte så konstigt, men i mitt liv så känns det mycket märkligt när jag tänker på om jag skulle ha en eller två kottar omkring mig.

 

Min syster har tre barn, och de är jag jätteglad att ha 'tillgång' till, men det är inte med en biologisk moraklocka ding-dongandes, som jag lämnar dem.

Jag kommer nog inte välja att vara barnlös för alltid, men jag känner att det inte är dags på ett bra tag. Skulle det visa sig att jag inte kan bli gravid, är jag inte mot tanken på att adoptera. Det viktigaste för mig, är att jag är överens med mig själv, och han jag skaffar barnet med, att NU är det dags. När detta NU inträffar, återstår att se.... 

 

Anmäl
2008-03-18 05:23 #2 av: [BeautifulPink]

#1 Kul att du svarade! :) Jag känner ungefär som du. Just nu är jag inte alls frestad över att ha ungar runt omkring mig. Jag är inte alls redo för att bli mamma på många sätt både för min och barnets skull. Sen har jag så mycket som måste göras innan jag ens kan tänka tanken på att skapa ett nytt liv till världen. Det är mycket som ska kännas rätt för att jag ska skaffa barn.

Vad är det som gör att du inte vill skaffa barn nu?

Känner igen det där med att folk runt omkring en och vänner m.m. avlar av sig. Många som är lika gammal som mig (-86) börjar avla av sig och jag har blivit utkörd ur deras liv pga att jag inte har barn. De har kommit in i en ny fas och beter sig nästan som att de vore bättre än "oss" som inte har några barn av olika anledningar. Då känns det riktigt ledsamt. Jag vill inte skaffa barn bara för att få fler vänner och vara en i gänget.

De flesta som jag har varit kompis med har skaffat barn och de vänner jag har och pratar med har minst ett barn och det lär nog bli fler. Jag skulle vilja skaffa kompisar/vänner som inte har barn och inte tänker skaffa några heller, iaf inte inom den närmsta framtiden. Då har man ju något gemensamt. Jag har ju inget gemensamt med dem som har barn - jag kan inte prata om mina barn som jag inte har. Vad finns det då att prata om?? 

Anmäl
2008-03-18 07:43 #3 av: Sandra

Vad hemskt det låter att du inte får ta del av dina kompisars liv längre bara för att de har fått barn. Och är det så att de inte kan prata om nåt annat än sina barn, då klarar du dig bättre utan de. Det finns ju hur mycket som helst att prata om förutom barn!
Vi har inga barn, och vi tänker inte skaffa barn heller. Inte som det känns nu iaf. Jag har dessutom två syskonbarn som jag kan gosa med om jag känner för det. Min kille blir nervös runt riktigt små barn som bara glor på honom, hihi.
Men jag tycker det verkar tragiskt att dina vänner tar avstånd från dig bara för att du inte vill skaffa barn... ni måste ju haft nåt gemensamt även innan de fick barn... eller?

Anmäl
2008-03-18 17:23 #4 av: [BeautifulPink]

#3 Jag var kompis med en tjej för ett par år sen som är 2 år yngre än mig. Jag ställde upp på henne, umgicks med henne, vi hade kul och var som vilka kompisar som helst. Sen blev hon med barn och allting kretsade kring henne, hennes kille och deras bebis. Det fanns ingenting annat i hennes liv. Jag försökte hålla vänskapen i liv efter att hon kläckt nyheten men det funkade inte. Vi smsade lite och det enda hon skrev om i sina sms var bebisen hjärtljud, hur stor den hade blivit i magen osv. Visst var jag glad för hennes skull och jag visste att de skulle bli bra föräldrar men jag blev så ledsen över att hon tog avstånd från mig när bebisen kom in i bilden. Var jag inte lika rolig längre?! Nu har vi ingen kontakt alls och deras dotter har blivit två år nu. Hon har blivit som en hel ny människa och kanske är det för att hon har blivit mamma men jag tycker att hennes attityd har blivit att jag inte är lika bra eller vuxen som henne bara för att jag inte har barn och ändå är hon 2 år yngre än mig.

Jag har en bra vän som nyligen berättat att hon väntar sitt andra barn. Hon hör inte av sig längre och visst att det kvar vara jobbigt för henne då hon är i början av graviditeten men förr kunde vi prata i flera timmar och vi hördes av rätt ofta. Hon skriver inte ens till mig på msn om vi bägge två är inne samtidigt. De vänner jag har har minst ett barn och det känns som att allting kretsar kring dem. Det kanske inte är så men jag får den känslan. Jag önskar att jag hade vänner som inte känner att barn är det viktigaste i världen. 

Anmäl
2008-03-18 17:56 #5 av: Hoppfull

Jag känner igen mig oerhört mycket i detta jag med! Trots att jag har tre barn själv!!!! Något händer med tjejer när de blir mammor, killar påverkas inte riktigt på samma sätt (min egen erfarenhet). Plötsligt går det inte att prata om något annat än bebisen... det är skittrist i längden tycker jag!

När jag umgås eller mejlar eller så med mina kompisar (med eller utan barn) så är det väl inte mina barn jag berättar om heller. De pratar jag med deras pappor om eller möjligen farmor och mormor om de är intresserade. Jag är ju en person med egna intressen som jag vill göra och diskutera om. Men som sagt, jag håller helt med, något händer och en del går upp i föräldraskapet helt och fullt. Kanske är det så att de finner en identitet i mammandet, något de inte haft fullt ut innan, så de blir "bara" mammor (alltså som i uteslutande mammor).

Anmäl
2008-03-18 18:00 #6 av: [BeautifulPink]

#5 Precis. Helt plötsligt försvinner personen som var innan och bara blir mamma. Det måste vara mycket trist att bara vara mamma och inte en person också. Tack för ditt svar! :)

Anmäl
2008-03-18 18:19 #7 av: didis

#5

Jo visst är det trist för omgivningen men samtidigt är det ju en så stor förändring i livet att få barn att man förändras som människa!

Alla vill ha vänner som lyssnar och kanske är det din uppgift som vän att lyssna nu? Tids nog kommer man ur "föräldrapuppan" och är hon en god vän lyssnar hon på dig då.

Kanske passar ni inte längre ihop som vänner?

Anmäl
2008-03-18 18:29 #8 av: Liss

Jag är 20 år, fyller 21 om några dagar.. Har inga som helst planer på att skaffa barn faktist. Jag känner mig jätte illa till mods i närheten av barn^^ Dem är så oberäkneliga och kan bara springa fram och göra vad som... Min hund kännder likadant. Hehe!
Nej, men ärligt.. även om jag hittar kärleken snart vill jag inte ha barn än på ett bra tag. Jag känner mig absolut inte redo och det känns faktist som jag bara är barnet själv. Just NU känner jag att jag kanske aldrig vill ha barn, men de återstår ju att se senare i livet. De kan alltid ändras.. Men de blir nog isf sent i livet, jag har ju inte ens upplevt hälften själv ännu.

Anmäl
2008-03-18 18:41 #9 av: Missy

8 Sa kande jag oxa i din alder men nu sedan ca ett ar sen vill jag inget hellre an att skaffa barn.. Maste dock vanta tills jag ar fardigutbildad

Anmäl
2008-03-18 19:46 #10 av: Sandra

#4 Usch va jobbigt det är att läsa hur dina så kallade kompisar har blivit =( Självklart är det en stor grej att bli förälder, men fortfarande så måste ju personen som man var innan graviditet finnas kvar. Det är jag övertygad om. Min syster har inte blivit ett dugg annorlunda sedan hon fick sin son. Inte min brorsa heller för den delen. Vet iof inte hur de är mot sina kompisar, men jag tvivlar på att de blivit annorlunda bara för att de skaffat barn med sina partners.

Nä, jag tycker att man som gravid faktiskt MÅSTE ta hänsyn till andra människor. Vet att en del kan bli väldigt uppslukade i gravid-rollen och får göra i princip vad som helst, "jag menar, hon är ju faktiskt gravid"... hela den biten avskyr jag! Man kan inte komma undan jämt för att man är gravid.

Anmäl
2008-03-18 20:50 #11 av: Liss

#9 Jo som sagt, de kan ju ändras med tiden.. men jag har känt såhär hittills iaf och är väldigt säker på att de kommer hålla i sig ett bra tag:)

Anmäl
2008-03-18 21:13 #12 av: tigress

Här är en till som är frivilligt barnlös. Nu är jag ioch för sig singel, men har varit gift. Dock har min ex.man & jag aldrig velat ha barn, han gjorde klart för början att han inte ville ha barn och jag har aldrig känt nån överdrivet stor längtan efter dem. Det räcker med släktingar & kompisar som har barn ;-)

 Många i min omgivning har reagerat med fasa när dem har hört att vi inte vill ha barn; "men hur kan ni"! "barn är ju så underbara" "det är ju det som är meningen med livet"...etc.

Det gör mig så arg och ledsen för är det inte upp till varje par/person att avgöra om man vill ha barn eller inte?

 

Anmäl
2008-03-18 21:27 #13 av: Sovgott

Jag är oxå barnfri. Och jag fyller 30 i år. Omgivningen förväntar sig att jag ska skaffa barn. Jag har sambo. Fast jobb. Utbildningen klar. Det finns inga ursäkter kvar. Men jag har nog ingen biologisk klocka överhuvudtaget, för jag har aldrig velat ha barn. Kanske i något enstaka svagt ögonblick fantiserat om hur det känns att gå med stor mage... Men inte mer. Vissa av mina vänner har alltid sagt "åh, jag vill ha barn" och när de ser bebisar blir de alldeles till sig o gullar o håller på. Jag känner inte så. Tänk om jag alltid kommer känna så? Jag är kanske bara väldigt omogen o sen av mig...? Det är inte det att jag inte tycker om barn, för det gör jag. Men jag har väldigt svårt att se mig själv som förälder.

Anmäl
2008-03-18 21:36 #14 av: Alex

Nu är jag visserligen bara 19 (eller inte ens det än.. ;)) men jag har inga som helst planer eller nån vilja att skaffa barn. Och det är ju riktigt tragiskt hur man bemöts av folk när de får reda på det... De blir ju mer eller mindre chockade och kan inte alls förstå hur man inte drömmer om ungar...

Men jag känner inget sug alls, och tycker jag har fullt upp med att ta hand om mig själv och mitt egna liv... Som det är nu skulle jag inte till nåt pris orka med att ta hand om ett barn.

Men jag är ju inte så gammal än, så det kan ju ändras. Men förstår fortfarande inte att folk inte kan förstå att det finns annat för vissa, att barn inte är allt...

Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst

Anmäl
2008-03-18 21:50 #15 av: [BeautifulPink]

Jag känner så att visst skulle det vara härligt med att känna en bebis i magen och få se något man själv skapat växa upp men den känslan är inte tillräckligt stark för att utplåna allting annat runt omkring som gör att jag inte vill eller tänker skaffa några barn för barnets skull. Jag är snart 22 så visst kan det ändra sig när jag blir 30-35 men det beror helt och hållet på hur mitt liv ser ut då och hur min omgivning ser ut. Det är alldeles för negativt för ett barn just nu. Sen har jag träffat en underbar kille som inte alls vill ha barn och jag känner att hellre delar jag mitt liv med honom och lever lycklig utan barn än att göra slut med honom för att skaffa barn med någon bara för att få yngla av sig. Lyckan och kärleken med en partner utan barn är mycket viktigare för mig än att få skaffa barn i livet och sprida arvet vidare. Jag har ändå 4 syskonbarn så mina föräldrar är inte utan barnbarn. :)

Anmäl
2008-03-18 21:51 #16 av: Telefonkontakt

Jag är precis 20 år och har gift mig och väntar vårt första barn. Jag pratar inte bara om mit barn med mina kompisar utan vi pratar om helt andra saker, men om det hänt något nytt så säger jag det framförallt till mina 2 bästa kompisar och de tycker (vad jag ser) att det är roligt och så. Jag kommer inte att dissa deras liv och vänskap bara för att jag får barn, men visst känner jag med den ena att vi är på helt olika plan i livet och jag lyssnar på hennes kärleksproblem och sånt och tycke ratt det är gulligt. När vi pratar och träffas så är et så lite bebis jag drar upp som det går tycker jag. De kommenterar magen och är lite nyfikna och så.

Jag vet dock inte hur det kommer att bli när barnet är fött, men tydligen så ska jag med på konsert en månad efter planerat datum, men vi får se hur jag mår då. 

Jag kommer aldrig att tvinga mina vänner att hålla mitt barn eller se på när jag ammar osv om de själva inte vill. Dock så letar jag blivande mammor så man kan prata erfarenheter och sånt med, men jag kommer inte att lämna mina "andra" vänner för det. Varför liksom?

 

Anmäl
2008-03-18 21:54 #17 av: [BeautifulPink]

#16 Precis rätt inställning! :) Jag har inte ett dugg emot att folk skaffar barn men jag vill inte förlora en vän för det. Hoppas att det går bra med din bebis! :)

Anmäl
2008-03-18 22:32 #18 av: pson

#2 Att vara förälder innebär att man ger upp en del av sig själv för att älska fram en ny individ. Jag är i full sjå med att älska fram mig själv. Föräldraskapet hör inte till huvuduppgifterna för mig i detta livet, och det vet jag intuitivt. Jag har en hel lista med andra saker som är viktigare för min personliga/själsliga utveckling, och så tror jag det är med andra också, som inte väljer föräldraskapet.

Det är en inre övertygelse som man inte ska behöva försvara.  =)

Anmäl
2008-03-19 02:35 #19 av: felidae

Har heller aldrig haft någon ønskan om att blir førælder. Visst fanns tanken dær någon gång i tonåren, men den tanken var snarare ett resultat av sociala konventioner och inget annat.

Det værsta med att inte ha, eller inte vilja ha barn, ær att man næstan alltid skall behøva førklara varfør. Jag har tusen och en orsaker till att jag inte vill ha några barn, men ingen av dem borde jag egentligen ha någon skyldighet att redogøra før. Ændå kænns det næstan alltid så - att man blir utfrågad som om man tillhørde samma skara som grovt kriminella. Sællan ær det så att det bara kan accepteras utan vidare - tyværr.

Jag børjade gøra samma undersøkningar som du før ca. ett år sedan med samma resultat. Det enda jag fann var en amerikansk organisation som heter "No kidding". Jag mailade en førfrågan om det fanns någon "filial" i Sverige/Danmark men det finns inte såvida man inte ær beredd att starta upp en sjælv. Det ær jag rætt intresserad av men det kænns som om tiden inte ræcker till riktigt - med eller utan barn! ;)

Anmäl
2008-03-19 03:05 #20 av: pson

#19 Jag tror någonstans att anledningen till att man får dessa frågor, är att de som frågar innerst inne är väldigt nyfikna och blir intresserade och egentligen inte alls är ute efter att dömma eller kritisera. Kanske har man träffat deras egen ömma punkt och provocerar dem genom att göra något som de själva innerst inne skulle vilja vara lika avslappnade i...  =)

 

Anmäl
2009-11-09 22:44 #21 av: jachri

Ja, det finns en mängd människor som tycker som du!

Det finns tom en sida för "såna som oss", www.barnfri.se

 

Anmäl
2014-11-09 13:41 #23 av: citytjejen

Här är en till som också är frivilligt barnfriGlad

Redan som barn (var väl 10-11 år) kände jag att jag inte skulle komma att skaffa barn. Ett liv med barn är väldigt ointressant för mig och jag har aldrig känt något sug efter barn eller känt av den där biologiska klockan som tydligen tickar för många... 
Vet liksom inte vad jag ska med barn tillSkrattar
Min man har en vuxen dotter och han vill absolut inte ha fler barn. Nu vid 39 års ålder så har frågorna om barnskaffande från omgivningen börjat avta och det är skönt! Har flera vänner som inte heller vill ha barn och jag umgås inte särskilt mycket med dem som har barn. Min styvdotter är 20 år och det är jättekul ha henne i familjen, ett färdiguppfostrat barn men som inte är mitt barn, hur bra som helst!

Tycker det är superhärligt att slippa ha ansvar för någon annan, att efter jobbet kunna göra det jag känner för och inte behöva rusa iväg till dagis eller skola, att kunna resa och slippa ha ett barn att hålla reda på, att känna den frihet som jag har i och med att jag är barnfri. För att bara nämna några saker. 

Är med i en grupp på Facebook som heter Barnfri, den är rätt kul men det kan stundom bli barn-hats-diskussioner där, och det känns väl sådär...

Childfree and lovin´ it! Skrattar

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.