Känslor

Ensamheten, min ständige följeslagare

2011-05-19 05:45 #0 av: tokmulle

Enda sedan jag var barn, har den följt mig, tätt i hälarna, varit min bäste kamrat, den enda som sett mig dag som natt. Ensamheten.

I familjen syntes jag aldrig, såtillvida att ingen var irriterad eller arg på mig. De jämnåriga "kamraterna" såg mig endast som något att stampa på. Mina rötter var okända, placerad i fosterfamilj och ilurad en mängd lögner om att ingen ville ha mig, mer än familjen som tog hand om mig.

Då och då har ensamheten gett vika för en okänd, men väldigt skön, känsla av gemenskap, tillsammans med en eller i sällsynta fall, ett par personer. Men relativt snart har gemenskapen backat undan, och ensamheten vinkat ivrigt efter upmärksamhet.

Blir man någonsin av md den? Igeln som ständigt suger sig fast, denna känsla av övergivenhet, utanförskap, rotlöshet?

Kan man lura den på något vis, få den att obemärkt lossa på greppet om själen?

I perioder har jag tröttnat rejält på dess sällskap, men den är envis, denna följeslagare och livskamrat. Den har sett ut sig självt som den enda i min värld. Och ve den som tvingar ensamheten åt sidan. När känslan av gemenskap ger vika, dundrar ensamheten in med full ökad styrka, och slår undan fötterna på mig.

Någon form av hatkärlek råder mellan oss, ensamheten och jag. Jag hatar den, men den är den enda trygghet som finns, den enda jag kan lita på. Kära gamla hatade ensamhet.

Anmäl
2011-05-19 11:30 #1 av: Hera

Hur har det gått till när gemenskapen backat undan?
Hur fann du gemenskapen från början?

Ingen ska behöva vara bästa vän med ensamheten, det är ett som är säkert.
Du ska inte heller känna att du kan lita på den, för det gör det svårare att komma in och träffa folk och vänner.

Har du någon gång träffat en kurator eller liknande? HAr du några intressen?

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-05-19 11:43 #2 av: tokmulle

när gemenskapen backat undan, ja då har det kommit till en punkt där jag känt mig oförstådd, osedd, utan värde. Antingen har jag framkallat den eller så har jag levt med partners som gladeligen gett mig känslan.

 

Har träffat kuratorer i omgångar, träffar en psykolog just nu. Hade en atack av ensamhet i helgen, men den hade ag förträngt till mötet i går, då hade jag på något vis intalat mig att jag klarar mig ändå och har det bra. Fick en atack av ensamhet i går (fick ett orimligt utbrott på sambo pga att jag antagligen känner mig mentalt ensam även när han är hemma)

Intressen.. Mina böcker (så jag kan försvinna in i en annan värld av uppdiktade berättelser) Barnen naturligtvis, där kan det glimtvis innas gemenskap, men itne den gemenskap som saknas mig (tror jag?) Linedance, men just nu ingen kurs i gång, och är alltför rädd at ge mig ut ensam. Dessutom har jag varit borta från dansen en längre tid pga graviditet, så många av de danser som dansas ute just nu kan jag inte dansa..

Anmäl
2011-05-20 21:12 #3 av: kandy

oj, fler en jag som får utbrott av den s k mentala ensamheten eller ensam i tvåsamhet! men egentligen känner jag mig ensam nästan alltid..........blev tidigt övergiven och det har satt sina spår........men läsa böcker har oxå varit mitt sätt att komma in en för mig annan gemenskap......// kandy

Anmäl
2011-05-21 21:54 #4 av: tokmulle

#3 exakt så!! Jag kan vara i ru med mängder av folk, och ändå landa i ensamhetskänslan, jag kan vara hemma med mmin sambo, i trivsmahet,m och ändå landa i samma känsla...

Anmäl
2011-05-22 08:54 #5 av: kandy

ja, och varför?? hur ska vi kunna hantera detta tror du? det känns så obegripligt?? berätta gärna mer om du vill/kan?

Anmäl
2011-06-02 08:52 #6 av: tokmulle

Min ensamhet grundar sig antagligen i barndommen (som allting annat, höhö), där det redan tidigt fanns ett utanförskap och en isolering. Denna isolering har sedan fortsatt, dvs jag har använt diverse masker för att dölja min identitet, också för mig själv.

När ensamheten blandas med en annan människas äganderätt och kontroll över ens egen person, blir inte känslan av utanförskap, isolering och mental ensamhet mindre, snarare tvärtom.

Detta har jag kommit fram till efter analysering, men misstänker det ligger mer och annat bakom också.

Trots att jag i dag försöker öppna mig, dela mina tankar och funderingar, tala om mina känslor (som väldigt ofta kolliderar med varandra, å ena sdan vill jag ha närhet, å andra sidan månar jag om personlig frihet, tex. Det som i huvudsak saknas, tror jag, är den magiska balansen), känner jag inte att jag får allt detta i retur.

Rent fysiskt är jag också ensam, utan nära vänner (jag har avskärmat mig från dom, grundat i rädsla över att bli styrd av extern kraft att behöva såra dom)

Jag har min sambo, och jag har alla mina barn. Men det fattas en storstor bit.. Eller, är det många små bitar, som i sin helhet blir en stor bit?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.