Jag trodde jag var kär. Men i efterhand har jag insett att det bara var attraktion.

Nej jag anser inte att man kan vara ihop om man inte är kär.

Jag svarade ja. Jag hann med ett flertal förhållanden mellan 20-26 års ålder och jag var inte kär i en enda av dessa partners. Trodde helt enkelt att jag inte kunde bli kär och dessutom hade min mamma tutat i mig att sådana känslor växer fram. (Det har de aldrig gjort för mig, kan jag tillägga såhär i efterhand.) Jag gick således runt och hoppades på att kärkänslorna skulle ploppa upp en vacker dag, sårade folk till höger och vänster p g a detta och kände mig dessutom elak på köpet. :(

Nej, det har jag inte varit. Jag har varit kär då vi blivit tillsammans, men sedan märkt att vi antingen inte passar ihop eller att killen varit otrogen.

Ibland tror jag folk blandar ihop känslor.

Att vara intresserad, attraherad är inte samma sak som att vara kär.

Ibland kan man tycka väldigt mycket om personen som vän och människa och trivas väldigt bra i dennes sällskap. Då är det lätt att tro att man är kär.

#5 Det tror jag att du har rätt i. Nu när jag har upplevt hur det är att vara ordentligt kär, är jag dock övertygad om att jag aldrig kommer kunna ta miste på de där känslorna igen. ;)

Japp, har hänt. Uttråkning var oftast orsaken.

Jag är 17 men tänker svara ändå

Jag har haft 2 förhållanden som jag räknar som seriösa (och i någorlunda vuxen ålder), och i båda dom har jag varit kär.

jag svarde JA. för var förlovad under något år med en man som var flera år äldre när jag var i 17-18 års ålderna. men det var igentligen helt andra orsaker jag var med denne man än för kärlek som skulle gå att bygga för ett riktigt förhållande… så här i efterhand, jag fick njuta av att bli bjuden på restauranger, kunna få åka ut för att se platser som annars inte varit möjligt inte utomlands… men tillräckligt långt, för att förstå att fick uppleva saker som många då i samma ålder inte hunnit få…

Kär var jag, fast inte kär. Kär i förhållandet, upplevelsen, det som hände, uppmärksamheten, att få dela mitt liv med någon.
men jag var inte kär i mannen jag ville dela mitt liv med.

Då jag var 14 (jag anser 14 som en ålder då man börjar bli insatt i hur ett förhållande är, hur det är att vara kär etc, så det borde räknas!) så var jag på G med en jättesöt och trevlig tjej. Vi träffades och blev tillsammans, det kändes bra. Men redan dagen efter kände jag att det kändes verkligen inte rätt, för jag var då redan kär i en annan som jag varit kär i ett tag. Men trodde väl att det gått över. 
Så jag gjorde slut med denna flicka och sa att jag var kär i en annan.

Den där andra tjejen var jag förälskad i under 1½ år, hopeless love.

Jag svarade ja. För mig är kär inte samma sak som att känna kärlek och tillgivenhet, utan en sprittande känsla baserad på typ hormoner.

Jag räknar väl mitt första förhållande dit. Vi blev ihop när jag var 17 och det tog slut när jag var 18. Jag var osäker, och hamnade i ett förhållande helt enkelt. Jag var inte kär, men jag ville inte vara ensam. Det är något jag helt klart ångrar idag och jag fattar inte hur jag tänkte eller stod ut.

Jag TRODDE att jag var kär, men i efterhand var jag det inte, det var mer ett beroendeöfrhålande och för att slippa ensamhet från oss båda. Blev psykiskt misshandlad av denna man i två år, de första månaderna var jag säkert "kär" men den övriga tiden var jag bara med honom för att jag trodde att det inte fanns något annat alternativ.

Skulle aldrig inleda ett förhållande utan känslor, sen om det bara är en övergående förälskelse eller riktig kärlek är ju ibland svårt att veta i förväg. Kan helt klart förstå folk som fortsätter med sina relationer trots att "kär" känslorna dött ut- de kan fortfarande bey sig om varandra och har kanske ett välfungerande liv tillsammans och håller samman av praktiska skäl som är lika goda som något annat. Trist bara att många ävljer detta pga rädslan att förbli ensamma, många gånger skulle de kanske kunna bli lyckligare på annat håll. Men ja, mellan ensamhet och att bara ha någon så är väl svaret "ha någon" bättre än inget för många.

Själv är jag hellre ensam än i ett miserabelt förhållande, men där allting skulle fungera praktiskt- tex med barens fader- eller på ålderns höst, vet jag inte :D

Ja, det har jag. Dels för att jag trodde att jag skulle bli kär om jag ansträngde mig. Dels pga att jag har haft så dålig självkänsla så att jag har tagit till mig dem som ville ha mig, fast jag inte var det allra minsta kär. I de senare fallen vågade jag inte göra slut, för då skulle jag vara helt oälskad (trodde jag!).

Nu har jag lärt mig att det är bättre att vara singel och ha trevliga vänner som tycker om och respekterar mig, istället för en partner jag inte är kär i!

#15 Bra att du tänkt om och respekterar dig själv nog för det nu :)

jag kan tyvärr erkänna att jag har vart tsm med någon utan känslor.. min f.d. bästa kompis tjatade hela tiden om att jag skulle försöka få känslor för honom och annat. efter en tid så trodde jag att jag hade fått känslor för honom.. han tjata så mkt.. men kom på väldigt fort att det varken var attraktion eller känslor mer än bästa vän. Svinigt gjort av mig.

Ja, en rebound. den enda relation jag ångrat

Valde nej, var ihop med en kille när jag var 16 (är väl inte riktigt vuxen då..). Var mer att vara kär i kärleken. Men detta insåg jag inte då, först när jag träffade min make insåg jag det. Höll i alla fall bara 1-2 månader.

Jag trodde jag var kär, det visade sig med tiden att det bara var vänskap och och sex (vilket heller inte var helt fel).

Jag blev ihop för att jag tänkte "varför inte, kan vara kul".
Killen hade just kommit ut ur ett trassligt förhållande och att jag bara skulle bli mellanhopp, vilket var helt ok med mig.

Kär ja, men sen har det gått över- så mer förälskelser. Jag har alltid avrit MEr kär i nästa kille ;D Så även om jag insett i eefterhand att jag inte var nog kär, så räknar jag det fortf som kär. aldrig öbrjat vara med någon i hopp om att det ska växa och bli större, fröstår inte alls sådant. Förstår tänket dock men omvänt. Är man kär så kan de känslorna växa sig större och till annat. T.ex attraktionen  förändras no med åren…men kärleken består för man har helt enkelt mer emellan varandra i en längre relation, mer än enbart tryggheten och sexuell attraktion.

Med att jag inte förstår så menar jag inte på ett fördömande sätt, mer att jag inte kan relatera till det eftersom jag aldrig själv har eller kan tänka mig att gå in i en relation där jag inte anser mig vara kär/förälskad då jag inte tycker det är viktigt öfr min sociala status eller trygghet att vara inne i en relation med en man, jag skulle gärna vara helt själv, men jag blir tydligne lätt kär ^_^

I början av de flesta förhållanden jag haft har jag tänkt att det nog är pga rädsla som jag inte känner mig helt kär. Sen växte nåt fram efter ett tag. Ett beroende av personen och förhållandet, kanske. I ett fall var jag nog mer kär i kärleken än personen, i den fina romantiska sagan vi hade.

I mitt förra förhållande var jag inte kär alls. Där stannade jag för jag trodde att det var så det skulle vara, att det var det som var kärlek. Då kom jag från det där sagoförhållandet (som blev väldigt destruktivt på slutet) och ville ha ett lite mer normalt förhållande, utan alla de där känslostormarna. Och så fick jag ju det. Men jag misstog kärlek för trygghet den här gången.

Nu vet jag hur det känns att vara kär på riktigt, med min nuvarande sambo. Ibland kan jag tänka stackars de andra killarna som slösade tid med mig, men de vet nog inte om att jag inte var kär. Oftast tycker jag synd om mitt lilla jag i det förflutna som hela tiden letade och inte hittade, som pressade sina känslor in i ramen för vad jag trodde jag borde känna.

Men just kärlek är nog en så svår sak för man måste nog verkligen ha känt det innan man vet vad det är, och innan det får man helt enkelt leta och testa och känna efter.

Japp, ett par gånger, dels med upptagna män som jag haft fantastiska relationer med, dels andra singlar som jag har haft dito med för att det passade in i bådas liv just då.

Förutsättningen är ju att båda skall vara medvetna om det så att inte den ena parten drömmer om något annat.