Förhållande

"Jag vill inte ge dig falska förhoppningar"

2011-10-24 10:17 #0 av: AliceO

Har inte en aning om vem jag ska vända mig till, vem jag ska be om råd. Mina vänner är vansinnigt partiska, min familj vill varken säga bu eller bä av rädsla för repressalier (har hänt förr att de har fått äta upp sina ord), vem pratar man då med?

Jag är en tjej runt trettiostrecket. Har sedan tre år tillbaka en relation med en man som är några år äldre. Den här mannen har ett barn som nu är, ptja, tre år. Vi har alltså varit tillsammans sedan strax efter att det här barnet föddes. Den här mannen är mitt livs stora kärlek, hittills i alla fall. Jag har haft kortare förhållanden innan men oj, inte som det här. Han har vänt upp och ned på hela min värld och jag har varit, och är ännu, riktigt riktigt KÄR i honom. Han är, vår bökiga relation till trots, en väldigt fin människa. Vi har ett bra sexliv, en stor attraktion och har alltid haft en stor passion i vårt förhållande. Vi har många gemensamma intressen och jag älskar att spendera tid med honom och hans barn, som jag också älskar som mitt eget. Jag njuter av varje sekund tillsammans och längtar efter honom när vi inte ses...

Låter som ett fint och kärleksfullt och sunt förhållande, va? Icke.

Den här mannen har nämligen velat från första stund. Första året var det hans ex som spökade, han hade skuldkänslor för att han hade lämnat henne (jag var inte inblandad i uppbrottet) med en nyfödd bebis, vilket är fullt förståeligt. Jag accepterade att han hade en onormalt tajt relation med sin föredetta, då bebisen var så liten. Jag tog de stunder som han hade att ge, och levde för dessa. Jag accepterade att han mådde dåligt, jag gav honom svängrum, jag lät honom fundera och vips!, efter ett halvår var han borta och hade flyttat tillbaka med barnets mamma.

Uppbrottet höll inte så länge, efter nån vecka lämnade han henne och vi var tillsammans igen, med fina löften om evig kärlek, giftermål och "själsfrände-tal".

Ytterligare ett halvår gick, jag var lycklig, jag försökte komma in i rätta känslan igen och började acceptera att vi kanske skulle få det att funka på riktigt när - bom! Han lämnade mig igen, med buller och bång, han hade inga känslor kvar. Jag ville jobba på det, han ville inte.

Efter nån vecka ångrade han sig - jag var då ganska luttrad och kände själv att han nog inte var så mycket att hålla i handen när åskan gick. Han tjatade sig till ett nytt försök och den här gången slog han på stora trumman, vi flyttade ihop, han älskade mig och jag var "the one" osv. Han skulle aaaaldrig lämna mig igen...

Vad tror ni händer när man har blivit lämnad två gånger? Tilliten förstörs i grunden, speciellt så tidigt i ett förhållande. Jag reagerade med att bli svartsjuk, arg och misstänksam. Jag ville kontrollera honom och blev rasande i alla situationer som påminnde om de smärtsamma uppbrotten. Det gick ett halvår till, sen lämnade han mig igen. Anledning: Jag var för arg. Hans känslor var officiellt slut.

Ja men ni kan ju det här nu, det tog nån vecka och sen kom han igen. Nu ville han försöka. Han älskade mig VERKLIGEN och han hade insett hur mycket han älskade mig. Och jag gick tillbaka.

Varför? Ni undrar ju alla varför. Om den här killen så uppenbart inte vet vilket ben han ska stå på, VARFÖR går man tillbaka så fort han ropar?För att jag verkligen älskar honom. För att jag verkligen har det toppen, 95% av förhållandet. För att han får mig att må bra, skratta, känna mig åtråvärd och älskad. Ja, förutom när han lämnar mig...

Ni kan ju gissa vart vi är nu. Ett år har gått sedan det senaste uppbrottet. Det var inte lätt att släppa gammalt groll och gå in med nya ögon i det här förhållandet, snarare var det helt omöjligt. Jag var ju fortfarande arg! Så arg att jag skrek och skällde och fick riktiga utbrott så fort jag såg en tendens till att han skulle lämna mig (vilket kunde vara en blick, ett uteblivet telefonsamtal, att han inte svarade på SMS, att han gick ut med sina vänner, osv.) Allt som har hänt bubblade i mig - såväl dubbelspelet med exet och många andra händelser som är långt över min smärtgräns. Jag var sviken och min självkänsla nere i botten.

För några månader sedan sökte jag hjälp hos en psykolog som jobbar efter ACT-metoden. Helt fantastiskt, jag har fått så mycket hjälp och stöd, lärt känna mig själv på ett helt annat sätt och fått lära mig att prioritera mig själv. Jag har hittat mig själv igen, jag är inte arg längre. Jag får inga utbrott längre. Jag känner mig positiv och trots allt som har hänt älskar jag min sambo mer än nånsin. Han har sagt många gånger det senaste året att alla uppbrott har varit pga mig, min ilska. Så döm om min förvåning när han nu säger, åter igen, att han inte vet vad han känner.

Det är fjärde gången som han inte vet om han älskar mig. Att jag går i terapi är positivt tycker han, men jag skulle ha gjort det för tre år sedan, då hade vi sluppit allt bråk... Men för tre år sedan hade jag inga problem i världen och mådde hur bra som helst. Det är alla uppbrott som har gjort mig sviken/ledsen/arg. Det vill han inte ta till sig. Han är nu kall, avmätt, distanserad och säger sig inte veta vad han vill eller om han älskar mig. Han menar att han "kanske" kommer över detta om jag ger honom space, men det har gått flera veckor och jag tycker inte att jag ser någon ändring. När jag frågar honom blir han pressad och han vill inte svara för han vet inte vad han ska säga mer än det som redan är sagt.

Jag tycker att han är så orättvis som skyller allt som är fel i vårt förhållande på mig. Om det bara hängde på "mitt humör", varför är inte allt bra nu? Jag trodde på allvar att jag hade en psykisk störning för att jag har så mycket känslor kring det som hände och för att jag har haft så svårt att släppa taget om det förgångna, tills psykologen som jag går hos brast ut i skratt när jag nämde det. "Min bedömning är inte att du är "störd" utan mänsklig..." svarade hon.

Situationen som min sambo är i just nu, som egen företagare, är extremt pressad ekonomiskt sett. Han har också en juridisk tvist på gång med en kund som gör att han inte sover och oroar sig dag och natt. Jag förstår att han är stressad och önskar att jag kunde veta hur mycket av den biten som påverkar vår relation.

När allt är nedskrivet tycker jag själv att det ser alldeles snurrigt och märkligt ut. Vi träffades vid "fel" tillfälle i livet och visst har många omstädigheter gjort vår resa tillsammans så mycket mer komplicerad. Jag skulle gärna vilja ha helt opartiska kommentarer som råd, vad fan ska jag göra? Ska jag stanna? Vänta? Ställa ultimatum? Göra slut på alltihop? Det sista skulle säkert vara ett nyttigt alternativ men jag tror inte att jag skulle klara av det, av den enkla anledningen att jag inte vill det, mitt hopp är inte borta, mina känslor är levande. Han är vettig i sitt resonemang och menar att han inte kan tvinga fram känslor, de kommer kanske tillbaka, kanske inte. Jag håller mig ur vägen men vill ju helst av allt slänga mig på honom och säga hur mycket jag älskar honom och vill leva med honom... Det är PLÅGSAMT och SMÄRTSAMT att vara "vettig" och "hålla avstånd" till den man älskar! Han säger att han absolut kan krama och pussa mig men att han inte vill ge mig falska förhoppningar innan han vet själv.

En del av mig tror, eller hoppas, att det är en formsvacka för honom, att han blir såhär när det är mycket jobb, stressigt och "skarpt läge". Att jag får skulden för alltihop och att han kommer på bättre tankar snart.

En annan del av mig vill bara skrika till honom att han får skylla sig själv, jag har väntat länge nog, och ta mitt pick och pack och dra härifrån.

Den tredje delen av mig själv skyller mig själv som har varit så arg. Den delen vill också att han ska vara lycklig och tänker att han kanske inte blir det med mig nånsin. Att det är "fel" av mig att kämpa när det kanske är bättre att låta det vara.

 

Vad tusan gör man? Ska jag flytta hem till mamma ett tag? Vad hade ni gjort? 

 

Anmäl
2011-10-24 10:36 #1 av: johannaG

Hej!

Detta låter som mitt förra förhållande, med den enda skillnaden att det var jag som gjorde slut 4 gånger.

Jag vet precis hur det är, man hoppas och längtar, blir besviken och gör slut. Blir ihop igen, allt är en dans på rosor ett tag och sen börjar karusellen om igen.

Efter att vi hade köpt lägenhet ihop insåg jag att det inte är såhär det ska vara. Detta är inget förhållande som är bra, eller sunt, eller får mig att bli glad. Jag gjorde slut på riktigt och flyttade hem till min hemstad. Där träffade jag min nuvarande sambo och har aldrig mått bättre.

Jag kan inte svara på hur du ska göra, jag kan bara berätta hur jag gjorde. Men mår man ungefär lika mycket dåligt i ett förhållande som bra, då är det verkligen inte värt det!

När jag pratade med mitt ex sa han senare att jag hade träffat honom i en konstig period i hans liv och att han mår mycket bättre nu. Jag mår också mycket bättre nu. Jag tror att vissa människor helt enkelt inte klarar av att vara ihop, hur mycket man än älskar varandra. Istället för att lyfta upp varandra trycker man ner varandra istället.

 

Anmäl
2011-10-24 11:05 #2 av: Gur4m1

"Jag trodde på allvar att jag hade en psykisk störning för att jag har så mycket känslor kring det som hände och för att jag har haft så svårt att släppa taget om det förgångna, tills psykologen som jag går hos brast ut i skratt när jag nämde det. "Min bedömning är inte att du är "störd" utan mänsklig...""

Känner igen mig, och problemet låg hos mig- inte för att jag var psykiskt sjuk- utan för att jag valt psykiskt sjuka män som fick mig att bete sig sjukt. Du är inte i ett "normalt", hälsosamt förhållande. Du måste inse att när han vill lämna eller är tveksam och hattar hit och dit så säger han _vad som helst_ för att inte vara the bad guy. Såklart är allt ditt fel.

Problemet är inte att han gör slut med dig om och om igen och om och om igen ändrar sig-problemet är att du tar tillbaka honom! :) förstår ju att det är svårt att bryta med en man där du även är en extramamma åt hans barn.

Men förstå attdedär 95% bra, borde vara 100% plus minus lite bråk. Att det finns bra män som inte gjort dumpandet av dig till en sport. Och som du säger- han lcokar inte fram en bra människa hos dig. Du miste tilliten tack vare honom och han kan inte ta det beteendet som det resulterar i. Du jobbar på dig själv som person men han underminerar det genom att åter igen göra di osäker på honom men även dig själv "vad har jag gjort nu då?" förmodligen ingenting.

Din kille är manipulativ och förmodligen osäker och den av er två som allra mest behöver gå till en psykolog. Om det inte redan är så att han går hos en -Kräv det eller lämna.

Anmäl
2011-10-24 11:17 #3 av: hus-musen

Det där är inte ett normalt friskt förhållande, och han lägger över skulden på dig. Det är snarare han som behöver gå i terapi, han har uppenbarligen problem.

Jag hade packat mina saker och gått, någon gång får det faktiskt vara nog. Det där förhållandet är bara destruktivt och har redan skickat dig till psykiatriker en gång, och kommer troligvis göra det igen.

Anmäl
2011-10-24 11:30 #4 av: pyromanen

Utan att känna mannen i fråga så tänker jag att han kanske inte är redo för ett så fast förhållande än och/eller att för mycket närhet/trygghet/bundenhet gör att han tappar passionen.

Kanske skulle han gå till en psykolog för att lära känna sina "mekanismer" bättre om han vill vara anorlunda eller så ska han låta bli flytta ihop med någon.  Han kan ju inte gärna gång på gång lova stora kärleken o giftemål o flyta ihop för att ett antal månader senare tappa bort känslorna. Det är ju rätt tydligt att det är ett mönster hos honom. Då får han antingen sluta lova stora kärleken eller så får han ta tag i "problemet".

Eftersom han också "smet" från exet med nyfödd bäbis så verkar det inte heller som att hans "problem" hänger specifikt ihop med dig, utan han verkar ha haft sitt mönster även innan han träffade dig.

Vad du ska göra?  Tjaa. Ett helt amatörmässigt svar här... Se med öppna ögon att det finns ett tydligt mönster, att detta troligen inte är ditt "fel" utan verkar vara hans mönster.  Försöka prata med honom om detta mönster. Inte leta felen hos dig själv, eftersom det är hans mönster.  Om han själv kan se att han upprepar ett mönster kanske ställa krav på honom.  Kanske dags att säga ifrån också. Det sliter ju på dig och dina känslormed hans pendlingar. Om du tar initiativ till att ni bor isär ett tag och samtidigt gör klart för honom att du älskar honom och egentligen vill vara med honom men inte kan det på dom villkoren att du om vartannat blir älskat och utlovat saker och om vartannat ratat.  Om han vill försöka nåt mer så får han samtidigt vara bered att söka hjälp/psykolog och arbeta med sina problem?

Anmäl
2011-10-24 11:34 #5 av: Gur4m1

hoho tänker på mitt ex so i desperation friade till mig när han betett sig som en skit. Låter lite som ditt ex med "låt oss flytta ihop!Tjoheeej !!". I hasn ögon är han säkert världens bästa pojkvän, det är bara du som inte förstår det *sarkasm*.

 

Anmäl
2011-10-24 14:05 #6 av: Ninjakossan

Det låter inte sunt och okej. Alla förhållande har större eller mindre problem, den biten är helt normal. Har man varit tillsammans en tid är det även normalt att börja väga sina känslor och att man blir lite tveksam, när nykärheten går över i vardagskärlek kan det vara svårt att veta vad som är vad och om det fortfarande är kärlek man känner.

Det som INTE låter okej är att han vägrar ta ansvar för sin delaktighet i strulet i ert förhållande och ditt mående. Han är en vuxen man med ett barn, det minsta man kan förvänta sig är att han tar ansvar för vad han gjort.

Även om du skriver bra så kan ju inte vi här se alla nyanser i ert förhållande, så visst är det svårt för oss att råda. Personligen anser jag att det verkar mer eller mindre hopplöst sålänge han vägrar ta ansvar.

Hoppas du kommer fram till en lösning som du mår bra av!

Anmäl
2011-10-26 01:04 #7 av: [aammE]

Varför nöja dig med ett förhållande som du mår 95% bra i är du kan få 100%?

Anmäl
2011-10-26 03:05 #8 av: Kalendula

Många människor har ju väldigt bråttom när dom hoppar in i ett förhållande. man glömmer det viktiga. Att faktiskt lära känna varandra innan man bestämmer sig för att flytta ihop.

Jag tycker att ni kan ta en paus i ert förhållande. Sedan kanske ni kan bå särbos. För då har ni i alla fall någonstans att ta vägen när ni ska göra uppbrott. O när ni känner att ni vill vara tillsammans så kan ni bo tillsammas där ni väljer själva. Hos dig eller honom.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2011-10-28 15:42 #9 av: Sarah

Jag är en sån som velat massor. Hade svårt att uppskatta killen för allt han är och därmed jättesvårt att verkligen ge allt för relationen. Är galet tacksam att han orkade vänta på mig. För nu är allt löst och vi är väldigt lyckliga efter många turbulenta år.

Anmäl
2011-11-22 20:12 #10 av: AliceO

Jag dröjde med svaren till er alla.
Tack så mycket för att ni tog er tid, det betyder mycket.
Idag lämnade han mig på riktigt. Igen.
Samma grej, han vet inte vad han känner, han hittar inte tillbaka.
Han tog mig på sängen ärligt talat, i mina naiva ögon fixade vi att vända förhållandet åt rätt håll och de senaste veckorna har jag njutit av att det har varit så bra. Helgen var fantastisk.
Igårkväll blev vi lite sura på varann, en otroligt larvig grej gällande en mattallrik. Det var ingen fara, vi löste det och gick och lade oss.
Jag började dock tänka på förhållandet och precis innan godnattpussen blir jag liksom tvungen att fråga om han älskar mig.
Han svarar inte, låtsas sova. Jag upprepar frågan och hör plötsligt mig själv säga; om du inte älskar mig nu, när vi har det så bra, så flyttar jag imorgon. Han velar och tvekar och säger att han inte vet. Sen följer ett upprört samtal där han till sist säger att han inte vill mer.
Vi blir väldigt ledsna båda två, han håller om mig hela natten, pussar mig, säger förlåt för att han "inte lyckas komma tillbaka".
Han säger att jag har ändrats, till det bättre, att han ser att jag försöker och att han är ledsen för att han inte kan möta mig där.
Även jag ber om ursäkt, automatiskt, för allt som har hänt.

Här sitter jag nu hemma hos mamma och funderar på vad som hände. Det gick så fort, jag trodde verkligen att vi hade fixat krisen och hade ingen aning om att han var så långt borta.
Men han är helt säker på sitt beslut och när jag storgråtande packade ihop mina saker, satt han och sorterade fakturor på sitt kontor.
Vilken jävla resa, ärligt talat. Jag är slut som artist.
Och det känns lite som att jag fick dumpa mig själv. Men det hade väl hänt förr eller senare ändå...
Det "dumma" är att jag verkligen älskar honom och önskar honom allt gott. Tänk om han hade kunnat såra mig på riktigt den här gången, så att jag inte enbart minns allt goda. Jag saknar redan hans son, det värker i bröstet. Oj, jag hade betalat miljoner för att få åka "hem".
Om någon har ett peppande ord så behövs det massor ikväll...

Anmäl
2011-11-22 20:33 #11 av: Hera

#10 Peppande ord vet jag inte, men tillåt dig att sörja. Det är viktigt för att du ska kunna gå vidare! Självklart kommer du må dåligt ett tag framöver nu, men du kommer hitta fler och fler stunder då du faktiskt är glad och tänker på annat.

Umgås med familj och vänner. Hitta på saker du inte brukar hitta på. Sitt inte hemma själv och grubbla.

Jag tror detta var det bästa för dig, även om du kanske inte kan se det nu.
Du kommer kunna må bra igen utan molnet hängande över dig! Hitta en eprson som respekterar dig. Du kommer bli stark och självsäker när du märker hur bra livet kan vara!

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-11-22 21:31 #12 av: AliceO

Har bokat en tid hos min psykolog nästa fredag när jag förhoppningsvis kan fokusera och kontrollera tankarna. Hon om någon borde kunna hjälpa mig på rätt spår igen.
Det är så VANSINNIGT svårt att förstå att någon som man älskar så brinnande mycket inte känner samma sak. Det är outhärdlig smärta.
Jag ångrar så fruktansvärt att jag tog upp det här just igår. Kanske hade hans känslor blommat upp igen om jag inte hade pressat honom?
Å andra sidan... Jag bad inte om en ring på fingret eller löfte om evig trohet. Jag bad honom svara på om han älskade mig. Det är väl ganska grundläggande i ett förhållande... Och om han kände det minsta så hade han väl inte låtit mig gå idag? Han hade väl stoppat mig? Eller ringt...
En man som vill ha en kvinna är väldigt tydlig med det, eller hur? Han var det med mig med, när vi var nykära. Men frågorna hopar sig och jag längtar hem...
Usch, tankarna snurrar. Ställ dig på kullen och överblicka känsloinfernot, hade psykologen sagt. Det ska jag öva på i natt.

Anmäl
2011-11-22 21:42 #13 av: Hera

#12 Älskar han dig inte nu älskar han dig inte imorgon bara för att du väntar. Och i ditt första inlägg ser man ju att han kanske aldrig älskat dig. För man gör inte så då.

Låter bra att du ska träffa din psykolog.

Du måste sluta leta efter halmstrån. Acceptera det.
Förstå att man inte ska behandlas på det viset dom du behandlats. Älskar man en person lämnar man den inte för andra, för att återkomma, för att lämna för att återkomma osv. Det måste du inse. Jag känner INGEN som varit med om det.

Det är tid att du tar hand om dig själv och börjar respektera dig själv nog för att förstå att du ska behandlas bra.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-11-22 22:00 #14 av: hurricane

Kommer han om ett par veckor och säger att han vill ha tillbaka dig ytterligare en gång, ta inte tillbaka honom då! Ibland måste man tänka med hjärnan i stället för med hjärtat för att kunna må bra.
Det han gjort mot dig under dessa år ni varit tillsammans är inte okej.

Anmäl
2011-11-22 22:34 #15 av: [swiss]

Jag håller med #11. Det kommer vara jobbigt och låt det vara det ett tag, hitta på andra saker. Så småningom kan du träffa någon som verkligen älskar dig för den du är och där du inte behöver vara rädd för att bli lämnad 1 gång per halvår. Det förhållande du var i var inte sunt i mina ögon.

Anmäl
2011-11-23 10:45 #16 av: AliceO

Ja visst letar jag efter halmstrån men det fåniga är att hela mitt inre skriker "han älskar dig visst" och vill skylla allt på hans ekonomiska situation. Helt logiskt kan jag se och förstå att jag inbillar mig en jävla massa dumma saker, missförstå mig inte, jag är ingen komplett idiot.
Men tankarna kretsar kring när han kommer tillbaka och hur bra vi ska få det då. Det är ett ologisk, sjukligt lugn som sprider sig i kroppen och jag inbillar mig att jag riktigt kan känna hans kärleksvibbar i luften trots att han inte är här.
Tsss... Ni ser, han har inte ensam skapat en destruktiv relation, jag tror att han kommer och går som han behagar för att han vet att han kan. Känner mig som en tappad själ utan honom. Som bara existerar, nån har tryckt på pausknappen.
Skäll inte på mig, jag är nog ännu i chockfas. I förrgår sov vi tätt omslingrade, igår sparkade han ut mig.
Jag vill känna mig stark och "fri" och lycklig.
Jag vill bli älskad, varje dag, för den jag är.
Och en kompis sa något bra till mig igår; du ska sluta att ta hand om andras barn och istället skaffa egna". Ja just det ja... Jag längtar efter egna barn. Tänk att mina vänner vet mer om mig än jag gör själv.
Och ja just det, Henrik är inte alls så säker på att han är sugen på fler.
Eller rättare sagt, inte när vår relation inte var stabil.
Vår relation var ALDRIG stabil, och inte var det jag som satte den i gungning. Jag kämpade ärligt talat som ett djur för att få ihop en vardag men det var svårt då H aldrig ville planera något.
Allt skulle ske spontant och det hände ofta att jag fixade och donade för en mysig kväll och så sprang han in genom dörren och utbrast att oj, hade jag lagat mat, den hann han inte äta. Oj, ville jag hitta på nåt? Nej han skulle ut med sina kompisar. Oj, var det redan fredag? ... Kunde jag passa hans son så att han kunde gå ut på krogen?
Oj, var vi bjudna på dop? Han kunde visst inte komma, han skulle ju på fest.
Och jag väntade... Och väntade... Och väntade... På det perfekta förhållandet. Och jag städade, fixade, pyntade, lagade mat. Och väntade.
Och inte älskade han mig mer för det.
Och om jag nån gång bad honom att prioritera om så såg jag hur hans livsgnista liksom dog lite och jag fick dåligt samvete för jag älskade honom verkligen på riktigt och ville bara att han skulle må bra.
Så jag började underlätta och erbjuda honom slternativ; vi är bjudna dit, men du behöver inte komma... Jag vill göra det här, men jag kan ta med en kompis istället? ...
Och jag blev besviken SÅ många gånger! Och ÄNDÅ sitter jag här och väntar och längtar och resonerar fram och tillbaka och jag vet att jag kommer att göra det länge till.
Jag vet att det är helt galet, jag VET att vårt förhållande var ensidigt; mitt ansvar att axla runt om jag överhuvudtaget ville ha honom kvar.
Men som sagt, han är ingen elak människa, han är "underbar och älskad av alla" och han betedde sig så här för att jag lät honom.
Ursäkta ett rörigt inlägg, jag sitter i mammas kök, sjukskriven, rödgråten, utan sömn och mat. Och längtar hem (och känner mig därmed extremt patetisk...).

Anmäl
2011-11-23 10:54 #17 av: AliceO

Dessutom har jag en obeskrivlig lust att ringa och be honom om ursäkt för allt jag gjorde som var orättvist och fel. Även om min överlevnadsinstikt stoppar mig, som tur är.

Anmäl
2011-11-23 11:57 #18 av: Hera

Det är naturligt att sakna, även ett förhållande som innehållit en massa problem och besvikelser. Men sålänge man låter det stanna vid saknad och inte börjar försöka lappa ihop det som redan är trasigt så är det okey. du kommer se att tiden kommer få dig att se klarare.

Bra att du kan vara med din mamma!

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-11-25 03:27 #19 av: Vargskalle

Han låter som en väldigt omogen man på det emotionella planet. Får han för mycket känslor så överhettas hans hjärna som ett kärnkraftverk och allting stängs ner och då känner han ingenting. När det kylts ner ett tag så kan det startas upp igen och då kommer hans känslor tillbaks.

Jag tror han gillar dig väldigt, väldigt mycket egentligen men han är inte kär i dig. Tycker att DU borde lämna HONOM.

Anmäl
2011-11-30 22:55 #20 av: AliceO

Tack för era svar,

Känner för att skriva av mig lite, nån kanske orkar läsa och har nån klok fundering, vill mest bara ventilera...

Usch, jag har gett en onyanserad bild känner jag. Vårt förhålALLT är inte hans fel. It takes two to tango. Hela vårt förhållande och separation är inte hans fel, en stor del ligger på mig, särskilt det sista året. JAG har tagit tillbaka honom, jag är inget offer, han må ha lämnat mig men det har varit mitt fria val att gå tillbaka gång på gång. Så synd om mig är det då rakt inte.

Hans känslor svalnade i sommras och innerst inne... Så visste jag om det långt innan han sa nåt. Jag var nämligen så bombsäker på att han skulle lämna mig igen, så arg, så osäker, så besviken, att jag exploderade för minsta grej och skrek, slogs och fick raseriutbrott. Konstigt att hans känslor slocknade? Oavsett vad grunden var, så får man ju stå sitt kast när man beter sig på det sättet. Jag har inga ursäkter.

MEN - så reagerar jag när jag är rädd och besviken. Han reagerar med att bli inåtvänd, kall och tyst. Vi puschar och förstärker varandras beteende. Allt enligt min psykolog.

Jag har verkligen tagit itu med mig själv, gått till botten med mitt beteende och är en helt annan människa. Det sa han också till mig när det tog slut - du är som en ny människa, och jag hade önskat att du hade sökt hjälp för ett år sedan.

Ptja... Det hade väl jag med önskat, om det hade hjälpt. Men ärligt talat så var jag värd att bli älskad för den jag var för ett år sedan, och i somras, och är det precis här nu och idag. Inte för att jag alltid är snäll och glad utan för att jag är jag... 

Till saken hör, att för ett år sedan lämnade han mig med orden "vi har en grym sexuell attraktion, och jag älskar dig, men jag har inga känslor för dig och jag hittar inte tillbaka".

Nu lämnade han mig med orden "vi har en grym sexuell relation, och jag har känslor för dig - och jag kan inte säga att jag inte älskar dig, MEN jag hittar inte tillbaka." Och med lite distans till alltihop undrar jag om det inte är nyförälskelsen han "vill hitta tillbaka" till.

Han har inte haft några längre relationer, den längsta är som med mig, tre år - och han pratar om sina ex med lite svartsjuka och "unfinished buisness" i rösten, jag har fått intrycket av att han har lämnat dem men ångrat sig, ungefär varenda gång.

Han sökte tröst hos sitt "psyk"-ex varje gång som han lämnade mig, och nu har hon precis träffat en ny kille och gått vidare, kanske blev suget efter ny bekräftelse extra stort för honom.

Det roliga är att jag tror att han älskar mig nånstans. Jag tror att han älskade oss allihop på sitt eget sätt :-). Det är bara det att han är för snygg, för framgångsrik, för ointelligent och för bekräftelsetörstig för sitt eget bästa Skrattande. En liten käftsmäll kan jag väl få slänga in här...

Jag sitter inte och hoppas och väntar, det är lugnt - I know the drill by now. Shame on you if you fool me once, shame on me if you fool me...four times... Men jag är nyfiken på om han hör av sig efter tre veckor igen, om det är någonting som startar upp i känsloprocessen efter ett litet andningshål. Det ska bli vansinnigt "spännande" att se.

I övrigt är jag stark, jag ringer inte, inga stalknings-varningar, inget "köra förbi hans jobb bara för att komma till affären". Jag är inte den typen. (Kan vara därför det blir intressant för honom efter ett tag, bekräftelsebehovet blir för stort? Måste fråga min psykolog....) Jag blir en "icequeen" när jag är lämnad och efter första chocken känner jag mig som mig själv igen.

Jag tar ansvar för min del av förhållandet, är varken en ängel eller ett offer. och jag skyller även mig själv för att det slutade som det gjorde MEN... Jag tror inte att det hade varit annorlunda... bara för att jag hade sökt psykologhjälp långt innan. (Ett exempel på saker som jag tryckte undan och var arg för när vi försökte igen är tex. när han smittade mig med könsherpes efter första uppbrottet...och jag bara ryckte på axlarna för att jag var så kär? Sådant kommer tillbaka med råge när nyförälskelsen lagt sig,kan jag säga.)

Fick en väldig lust att rabbla upp allt dumt han gjort mot mig här men vad tusan, man gör dumma saker i ett förhållande, det har jag med gjort. Men en gång hittade jag honom inloggad på en dejtingsida. Han reklamerade stolt att han var pappa till en son och använde honom, som jag tog hand om som mitt eget barn, som lockbete för att dra till sig singelmammor. Detta hände strax innan det tog slut mellan oss förra gången. Och det gjorde naturligtvis att jag kände mig extremt arg varje gång han satte sig framför en dator. Orsak - verkan. NÄEJ, hu vad han har betett sig illa när jag tänker på det!

Allt sånt där jobbade jag bort med psykologen, jag arbetade bort min svartsjuka, min misstänksamhet, min oro för att han skulle lämna mig igen - och när allt väl var bra, då lämnar han mig igen. Ibland ska man bara följa sin magkänsla, men tusan vad svårt det är, när det gäller kärlek. Vad blåögd man blir.

Det är så lätt att idealisera förhållandet om jag inte fokuserar på dess dåliga sidor också... Även om det inte har varit *dåligt*  det senaste året, förutom att jag har varit arg för det som har hänt de två åren innan dess. Men sånt är livet. Besvikelser och svek gräver sig djupt ner och orsakar svåra skador i tilliten. Det ska till en rejäl förändring och två starka viljor att lappa ett sånt förhållande och ärligt talat, i vårt förhållande fanns det en himla stark vilja att göra allt bra och det var jag. Men jag stod där ensam. TROTS ATT DET VAR HAN SOM VILLE FÖRSÖKA IGEN!

Det är terapiarbete att skriva av sig anonymt här. Känns mycket bättre nu :).

Nu släpper jag det här och går och lägger mig :).

 

 

 

Anmäl
2011-11-30 23:13 #21 av: AliceO

Skrev jag verkligen att 95% av förhållandet var bra i originalinlägget? My god. Jag är verkligen en optimist när jag är tillsammans med honom.

Anmäl
2011-11-30 23:16 #22 av: hus-musen

Kan bli så, det är lättare att fokusera på det som var bra än det som är dåligt, eftersom dåliga saker är jobbigare att hantera.

Låter som det ordnat sig iafGlad

Anmäl
2011-12-13 20:51 #23 av: AliceO

Jag blir HELT jävla galen på mig själv.

Idag är det exakt tre veckor sedan det tog slut.

Det är liksom hans melodi. Han har alltid kommit tillbaka efter exakt tre veckor. Han har lämnat mig, men kommit tillbaka.

Jag har varit så stark, så beslutsam, så himla tuff. Jag har sysselsatt mig, tränat, pluggat, jobbat. Umgåtts med vänner och familj.

Sen några dagar tillbaka är det som om livet har tryckts på paus. Jag gråter, bryter ihop, tårarna rinner var och varannan minut. Jag tittat på telefonen, mailen, tänker inte på något annat än HONOM och längtar, hoppas (!) och VÄNTAR på att han ska höra av sig.

Jag fattar inte själv! VARFÖR gör jag såhär!? Varför gör jag det så himla svårt??? Han älskar mig inte, han sa det rakt ut - jag FRÅGADE om det skulle bli samma visa igen, han svarade NEJ! Jag frågade om det är absolut sista gången jag packar mina grejer, om han är HELT säker - han svarade JA. Det finns inga tvivel, inga tveksamheter, ändå förvrider jag allt i hjärnan, vartenda ord får nya betydelser och jag söker efter tecken på att han ska komma tillbaka. Precis som förut...

Borta är allt sans och förnuft, kvar finns en helt vansinnig längtan efter att ringa honom, prata med honom, se honom, träffa honom.

Kanske borde jag ringa honom för att fatta att han faktiskt inte vill ha mig. Men hur skulle det sluta? I gråtattacker och anklagelser och tiggande och bedjande... Det går ju inte...

FY, jag har aldrig varit med om någon liknande ångest, det kryper i kroppen! Känns som att hjärtat ska gå sönder.

Vad fasen ska jag göra? Ska jag ringa honom???

Hade han velat prata, ens som vänner så hade han ju hört av sig nu, eller hur????? Och det har gått tre veckor nu, det hände liksom inget magiskt, han kom inte sättande tillbaka så som jag och alla andra trodde... OCh VARFÖR fokuserar jag på DET när jag borde fokusera på att gå vidare med mitt liv?!

Vad tusan gör man? :(

Anmäl
2011-12-13 21:10 #24 av: Hera

NEJ, jag tycker verkligen inte att du ska ringa.
Det du måste göra är att bygga upp dig själv. Börja tro på dig själv och börja tycka om dig själv. Sluta låta folk behandla dig som en slit och slängvara!

Klarar du inte det själv just nu kan en kurator eller psykolog vara till stor hjälp. Du kommer mår bättre, så fall inte nu!

 

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-12-13 21:30 #25 av: AliceO

Jag går hos en psykolog, en jättebra tjej som verkligen har hjälpt mig att förstå mycket om livet och mig själv. Ska dit på fredag igen.

MEN! Senast jag var där ägnade vi 40 minuter till att prata om VARFÖR jag inte ska gå tillbaka till honom. Hon sa ordagrant: NÄR han hör av sig, vad gör du då? Och mitt hjärta började att hoppa - vadå, tror du att han kommer tillbaka? JA, svarade hon. Ett fullblodsproffs som annars ALDRIG förutspår eller har åsikter åt varken det ena eller andra hållet.

Vad tror du händer? Jag började ju omedelbart att lägga upp en plan i mitt huvud, när han hör av sig, hur ska jag då göra för att vårt förhållande ska kunna bli perfekt? När han hör av sig, hur blir det då? När han hör av sig, vad ska jag säga?

Det satte igång en process av hopp i mitt hjärta som inte har logiska förklaringar. Jag VET mycket väl hur jag borde tänka.

Nu var och är inte psykologen positiv till vårt förhållande, det var väl inte det hon var ute efter, hon gjorde mycket klart för mig att det inte var mitt fel, att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och att det skulle bli likadant nästa gång. Hon sa typ, du kan välja passionen en gång till om du vill, du kanske behöver det för att förstå - men vill du ha kärlek, trygghet, familj, så får du välja en annan väg i livet.

Och vad tror du att jag hörde och tog med mig hem från den sessionen?

Han kommer tillbaka. Till och med HON tror att han kommer tillbaka.

Allt annat förblev liksom vilande långt bak i huvudet, jag vet vad som sas men jag förtränger det. Jag kan ju återberätta det för dig här och nu, men mitt hjärta skiter faktiskt fullständigt i det...

Ville mest skriva av mig lite... Orkar inte tänka fler katastroftankar ikväll :(.

Tack för att du läser och svarar :)

Anmäl
2011-12-13 21:55 #26 av: Hera

Oj, mitt misstag. Är säker på att du berättat om psykologen innan. Jag som är glömsk.

Men ja, jag har inte så mycket mer råd att komma med. Det ligger hos dig nu. Du bestämmer hur du ska leva ditt liv och hur du ska behandlas.

Självklart svarar jag :)

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-12-13 22:27 #27 av: AliceO

Jag vill ha ett lugnt och tryggt och kärleksfullt förhållande där varje nytt steg tas med glädje och det föds barn, köps hus och hund. Jag vill bli älskad och respekterad................. Av honom.

Sen fattar jag själv inte varför jag inte förstår. När jag kan sitta här och resonera om det. Jag har försökt att tänka såhär, nu VÄLJER jag att känns mig stark och oberoende, nu väljer JAG att inte vara med Henrik mer. Därför att jag vill leva mitt liv så som jag beskrev här ovanför. Jag väljer att satsa på någon som vill samma sak.

Och så går det 10 minuter, sen gråter jag för att han inte hör av sig. Beter mig som en liten tonåring.

Tänk om man bara kunde bestämma sig för något och så följde känslorna automatiskt med... Det hade varit nice ;-).

 

Anmäl
2011-12-13 22:29 #28 av: Hera

Känslorna brukar hänga med efter ett tag då man tänkt om. Det kan ta ett tag, men det kommer.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-12-14 09:17 #29 av: 81an

nu är jag bara ärlig, jag förstår att detta svider men hade han velat haft dej så hade han inte lämnat dej så många ggr. jag tycker du ska försöka lämna han för o få chansen o hitta nån som är bra för dej.  jag vet hur svårt det är o lämna nån  man verkligen älskar  jag sitter i en svår sits jag me:/ skickar dej styrkekramar!

Anmäl
2011-12-14 10:07 #30 av: Aniara4

Att känslorna kommer nu beror på att det är nu du inser att det verkligen är över. De första tre veckorna kunde du vara stark och göra andra saker eftersom du någonstans väntade dig att det bara skulle vara just tre veckor, sen skulle han komma tillbaka och ha ångrat sig igen. Men nu har han inte hört av sig, och då går det upp för dig att det är på riktigt.

Därför kommer sorgen nu. Sorgen över att du inte kan få det du vill ha. Du vill ha ett stabilt, kärleksfullt förhållande, och du vill ha ett förhållande med honom - men du kan inte få båda sakerna samtidigt. Och jag tror det första är viktigare för dig.

När ett förhållande tar slut för att den andre inte älskar en så som man älskar henom så gör det jätteont, och det är väldigt lätt att hamna i förhandlingar med sig själv. Den andre verkar plötsligt så viktig att man är beredd att kompromissa om både det ena och det tredje - trygghet, självrespekt, det där familjelivet du drömmer om - pfft! Vad är väl allt det jämfört med att få vara i just Bertil Svenssons närhet? (Eller Lena Karlssons, eller vem det nu är man har snöat in på.)  Man tror inte att man någonsin kommer att känna på samma sätt för någon annan nånsin igen.

Men grejen är att det går över. Det känns inte så medan det pågår, men det GÖR det. Både jag och flera av mina vänner har varit i den där karusellen, där man hör vad alla andra säger och vet att de har rätt, men på något sätt klamrar man sig ändå fast vid att det finns något alldeles speciellt i just det här förhållandet som de inte förstår. Men när man till slut lyckas ta sig bort, och ta sig igenom sorgen, så löser det där speciella upp sig och man ångrar bara att man lät det ta så lång tid i ens liv. Och plötsligt ser man Bertil Svensson som en småpatetisk liten människa med fotsvett och begynnande flint, som hade sina goda sidor men framför allt var ganska svag och lite feg och inte alls så förfärligt underbar när man fått lite distans till honom.

Och sen är man redo att träffa en annan alldeles vanlig människa som lyser med det där speciella skimret som bara du kan se, och förhoppningsvis är den vanliga människan en som klarar av relationer och som börjar älska dig lika mycket som du älskar honom.

Jag lovar, det blir bättre. Om man låter det bli det.

Anmäl
2011-12-17 18:09 #31 av: AliceO

Tack för svaren.

Vet ni vad jag gjorde? Haha... Jag smsade honom.

Jag satt hos min psykolog och ältade om hurvida jag skulle höra av mig eller inte - det enda jag tänkt på i flera veckor. Hon svarade inte alls som alla andra, RING INTE!!! utan sa bara - vad känns bäst för dig? Vill du veta hur han mår? Vill du veta om han har gått vidare? Och jag tänkte JA, det vill jag. Jag skiter i stoltheten, för så kändes det, och så smsade jag honom i bilen på vägen hem. Att jag tyckte att det kändes dumt om vi inte kunde vara vänner efter tre år, och så frågade jag hur sonen mådde.

Han svarade snabbt att sonen mår bra, allt är bra, han har till och med skött kaninen som han ska (jag tjatade alltid om det). Han vill självklart vara min vän och han var ledsen att vi inte kunde hälsa som normalt när vi träffades. Han hoppades att jag inte var arg på honom. Sen frågade hur jag mådde? Ingen kram, ingenting.

Och här nånstans förstod jag - för jag hade ju väntat mig en överväldigande reaktion där han ringde och bad mig att ta honom tillbaka =). Jo, men jag trodde ju det! Så brukade det ju vara.

Så jag svarade att jag mådde utmärkt, att jag hade funderat och kommit fram till att det här var för bådas bästa och att jag inte hade kunnat ta steget själv, men att jag hade vetat innerst inne. Försökte liksom verka vänskaplig och inte förlora den sista biten av värdighet.

Han replikerade kort med att han kunde skicka mina sista kläder till mig om jag ville. Jag hade glömt en del.

Jahapp... Snipp, snapp snut.

Det kändes ju förjävligt. MEN all stolthet aside, jag BEHÖVDE det där. Jag hade väntat i evighet. Idag är jag ledsen men inte det minsta hoppfull och den där brinnande kärleken falnade över en natt, även om den säkert kommer tillbaka i omgångar.

Ikväll ska jag gå ut på krogen. Hoppas ni har en trevlig kväll!

Tack igen för alla fina svar =)

 

 

Anmäl
2012-02-10 14:10 #32 av: [Mamma01]

Herregud när jag läser din historia är vi samma person!! Jag lever också i detta helvete med en man som jag dessutom lämnade min familj för som i 4 års tid har lämnat mig , ångrat sig , lämnat osv. Jag har ALLTID tagit tillbaka honom vilket har gjort mig till en trasig individ.

Jag förstår precis vad du går igenom!!!

Anmäl
2012-06-01 16:33 #33 av: harlem

hur har det gått??

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.