Att leva tillsammans

Det där med att bo tillsammans.

2012-01-18 19:46 #0 av: [AshJ]

Hur gör ni? Några här som bor med sin partner? Hur många år hade ni varit tillsammans då? Har det gått bra?

Jag är lite utav en ensamvarg. Jag har världens underbaraste man i mitt liv, men faktum kvarstår - han vill flytta ihop. Jag är inte riktigt så sugen på detta.

Skulle aldrig någonsin pressa mig själv till att något sådant göra. Han pressar mig inte heller. Men han blir ganska enkelt ledsen och besviken när han drömmer om allt som skulle kunna vara möjligt då.

Vi bor en bit isär och på det viset så vore det också lämpligt. Vi ses inte speciellt ofta i och med jobb, studier och djur.

Som jag känner nu vill jag i stort sett aldrig bo med någon. Han är dessutom ett par år äldre och mer redo för familj och hela köret.

Som sagt - han pressar inte mig till detta. Men han döljer inte sitt missnöje heller.

Jag tror det är svårt att möta någon som man är på exakt samma plats i livet som, att man delar samma intressen till fullo och så vidare. Leva ihop kan man ändå. Bara båda får utrymme till sitt men att man också har något tillsammans.

Älskar denna människa och har inga planer på att vara utan honom. Men hur vet man egentligen att man är redo för att flytta ihop? Blir man någonsin det?

Och man kan ju inte låta bli att känna sig pressad även om det är press jag själv skapar. Som det är nu trivs jag utmärkt i min lägenhet som man köat i år för att få. Djuren trivs, jag trivs. Har skapat mig det hem man alltid velat ha, helt enkelt. Så en ihopflytt med någon är inte aktuellt på kanske.. fem år som det känns nu.

Jag har berättat detta för honom vid många tillfällen. Men han vill liksom inte ha den diskussionen, utan leva i förnekelse hur det är.

Svårt hur som helst att sätta någon viss siffra på antal året man vill bo på egen hand. Går ju omöjligen att veta.

Jag är lite intresserade av era erfarenheter och så vidare. :)

Anmäl
2012-01-18 20:45 #1 av: Hera

Man vet att man vill flytta tillsammans med någon när det känns bra då man tänker på det. Det är tydligt att du inte är redo, och då ska man aldrig göra det. Brukar inte bli bra då.

Men jag förstår att du skapar en stress då han så gärna vill. Det är inte lätt att få någon annan att förstå varför man inte vill flytta ihop. Och det kan ju skapa problem om en väldigt gärna vill och den andra inte, det blir ju någon som inte kommer må riktigt bra.

Har väl egentligen inga bra råd. Det enda du kan göra är att verkligen förklara hur du känner. Förhoppningsvis förstår han att det inte handlar om att din kärlek för honom inte är tillräckligt stor.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2012-01-18 20:48 #2 av: [AshJ]

1# Nej, hur pressad man än känner sig så skulle jag aldrig göra det förrän man känner sig redo.

Jag tänker väl mest.. känner man sig någonsin redo om man är en människa som föredrar att vara ensam hur kär man än är och hur lång relationen än har varit?

För det kan ju i sig vara skadligt och orättvist emot den man är med om man aldrig vill bo med någon. För så känns det. Vill aldrig bo med någon. Konstig, kan hända.

Antar att den sinnesstämningen möjligen ändrar sig med åren. Men som det är nu är det många vänner t.ex som stadgat sig och bor tillsammans. Ja, det ger mig ingen press på det viset. Alls.

Mjo, försökt haft den diskussionen men den avvisas ganska snabbt för det gör nog för ont för honom.

Dumt det kan bli. Ibland. Man får ge det tid, helt enkelt.

Anmäl
2012-01-18 20:58 #3 av: Hera

#2 "känner man sig någonsin redo om man är en människa som föredrar att vara ensam hur kär man än är och hur lång relationen än har varit?"

Omöjligt att svara på. Beror ju helt på vem man är. En del går genom hela livet utan att vilja bo med andra, en del halva, en del vill aldrig bo ensamma.

Endast tiden kan visa hur du kommer känna.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2012-01-18 21:12 #4 av: pyromanen

Det enda du kan göra är att fortsätta vara ärlig både mot dig själv och honom. Och kanske prata om det med pressen eller det dåliga samvetet för att bli av med det, för det är inget positivt för en relation.

 

Anmäl
2012-01-18 21:36 #5 av: [AshJ]

3# Just detta påpekade jag. Att tiden får ha sin gång.

4# Exakt. Är just detta jag försöker med. Men han pratar helst inte om det, istället. Det blir lite kämpigt i längden för misstänker det kan skapa lite småirritation när det kanske inte skulle behövas. :)

Anmäl
2012-01-18 23:11 #6 av: JossanH

Jag har väl det perfekta samboförhållandet ;)
Vi har varit tillsammans i nästan 4 år och har bott ihop i 3 år.
Han och jag har samma smak på hur vi vill att det ska se ut hemma och ingen av oss gillar IKEA-stuket, utan har en uppsättning gamla loppisfynd och andra intressanta prylar.
Han gillar mina illrar och tycker faktiskt att det är världens bästa husdjur nu mera :P
Sambon jobbar på annan ort så ungefär varannan vecka är han borta och jag får då extra tid till mina vänner. När han är hemma passar han på att repa med sitt band vilket gör att även han har sin egentid.

Vi letar nu hus och vi vet båda hur vi vill att det ska se ut och att det ska ligga "lagom" ut på landet.

Känns det inte som att du är redo så får du helt enkelt låta det ta tid.

Sajtvärd på Iller.ifokus
Anmäl
2012-01-19 09:22 #7 av: [Mairah]

Kan bara instämma med det # 1 och # 4 säger här. Bäst att vara ärlig mot sig själv och vänta om det inte känns hundra procent ok att flytta ihop.

Ni kan ju umgås ändå, som sagt Glad

Anmäl
2012-01-19 10:34 #8 av: [AshJ]

7# Ja, jag säger ju att jag inte är redo. Jag undrar snarare hur man smidigt ska ta den diskussionen och få den andre att förstå, utan att han tror det är han som det är fel på. :)

För det är det verkligen inte. Även om vi är motsatserna på det viset. Är ganska ordentlig, han är kaotisk. Men i grund och botten handlar det om att jag helt enkelt föredrar att bo för mig själv.

6# På det viset är det ju bra. Att du får möjlighet att göra annat vissa veckor. Min pojkvän jobbar också på annan ort en bra bit bort. Så vi ses knappt. Det är lite jobbigt..

Men jo - svårt det där. Det enda man kan göra är ju att framföra på något vis att man inte är redo för något sådant. Sedan låta det ta sin tid. Det känns väl rätt när det blir rätt för just mig helt enkelt. Att bo tillsammans.

Anmäl
2012-01-19 11:40 #9 av: Hera

#8 Det finns väl inga bättre sätt än att berätta hur det känns. Sedan är det upp till din aprtner att välja om han tänker försöka förstå, eller om han kommer fortsätta ta det på fel sätt och så personligt.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2012-01-19 12:16 #10 av: hus-musen

Alla vill inte bo ihop, det är inget konstigt med det. Känns det inte bra så flytta inte ihop. Andra vill absolut inte leva ensamma.
Han får acceptera att ni har olika syn på saken helt enkelt.
Hur gamla är ni och hur länge har ni varit tillsammans?
Sover ni hos varandra och har saker hos varandra?

Jag och sambon har varit tillsammans i 7½ år och bott ihop i 4. Förstår inte riktigt varför en del stressar att bo ihop, man kan lika gärna ta det lugnt och ta det som det kommer.

Anmäl
2012-01-19 12:47 #11 av: Hera

#10 Du ser det som stressar, andra ser det som slöar ;)

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2012-01-19 15:05 #12 av: [AshJ]

10# Han är närmare trettio och jag är 23.

Nog det finns tid att vänta. Det är bara svårt när någon inte vill lyssna eftersom de så gärna vill. :) Men han har ju inte så mycket annat till val, helt enkelt. Men det är svårt att låta bli att känna sig LITE stressad och irriterad när han kikar på boendemöjligheter trots att man sagt nej.

Vi har det hur bra som helst för övrigt. Detta är inget problem som stör oss hela, hela tiden. Men samtidigt får man viss press på sig och anser att fokusen bör ligga någon annanstans för tillfället. Att umgås med varandra, hitta på saker och så vidare. Särskilt när den ene inte är redo. :)

Anmäl
2012-01-19 15:19 #13 av: annikanyfiken

frågan är om du nånsin kommer bli redo. Alla vill som sagt inte leva samboliv. Oavsett hur länge man varit tillsammans. Du kanske är särbo-typen. Då bör din partner få veta det. Att det kanske inte bara handlar om tid. Utan hur du är som person. Hur du vill leva ditt liv. Om du nu kanske alltid vill bo själv och bara träffas ibland. Du säger ju själv i #0 att som du känner så vill du i stort sett aldrig bo med någon.

Jag skulle inte stå ut att ha ett sådant förhållande. Om jag varit tillsammans ett helt år med en partner vill jag absolut ta steget att flytta ihop. Annars känns det inte som ett riktigt förhållande för mig. Jag vill ha ett vardagsliv med min partner.

Anmäl
2012-01-19 15:34 #14 av: pyromanen

#12 Var ungefär som med mig och min första långvariga pojkvän. Han ville flytta ihop efter något år men för mig fanns det inte på kartan.  Vi var ihop i 5 år och ibland pratade vi om att hur skulle det någonsinn kunna bli oss mer seriöst, för jag ville ju inte bo ihop med en man... då lekte vi med tanken om ett långt hus där vi bodde i var sin ända och hade ett gemensamt sovrum i mitten.  För mig vore det nog idealiskt.

Flyttade ihop med mitt ex först när jag var gravid i 8 månaden... vi ville ha gemensamt hem när barnet kom.  Det samboende funkade inte särskild bra.  Sen träffade jag min nuvarande man. Han hade kvar sin lägenhet i nästan 2 år innan han helt släppte den o flyttade in hos mig. Vi har bott ihop i över 10 år nu, och vi har ju lärt oss det och visst finns det en massa fördelar också, speciellt när man har gemensamma barn. Men det är inte bara fördelar. Detdär långa huset med var sin ända hade nog varit perfekt.  En anpassning vi gjort (har ett mycket stort hus) är att vi har var sitt egna rum och också var sin verkstad ute i uthusen.

Om allt annat är bra och du inte efter ett tag börjar känna att du vill bo ihop då finns ju faktiskt möjligheten att tänka lite utanför dom vanliga normerna... det kanske går att hitta kompromisser, en lösning som är specialsydd för just er två?

Anmäl
2012-01-19 15:37 #15 av: vildkatta

Jag har alltid varit en ensam-varginna... Flyttade hemifrån när jag var 16 (är 26 nu) och har bott i olika hus med mina djur sen dess, hälst inne i skogen...

Har aldrig känt att jag vill dela mej med någon till 100% har tom tyckt det blivit för mycket att umgås i ett dygn.. Har stort behov av mitt egna space..

Meen, så i juni träffade jag Mr A (36)... Och jag, min hund å katterna flyttade i juli 53 mil bort från min familj å mina vänner till honom och hans tre hundar..

Det har inte varit lätt, men i nuläget ångrar jag det inte.. Sen får jag panik ibland och blir lite "klaostrofobisk" (vi bor stort så det är på ett annat plan)...

Jag tror det funkar om man är öppen med hur man vill och är villig att gå halva vägen var... Sen är det nog inte för alla att bo ihop.. Men det kan lika gärna vara så att man inte provar för att det känns som att det inte är ens grej..

Vill du ha barn å sånt? Det går ju som särbos oxå.. Det finns ju alla varianter, tex om man vill bo i skogen på en liten gård, finns det ju ofta ett litet gästhus, det kan du ha som ditt och så har ni gemensamt stort..

I lägenhet blir allting väldigt trångt tycker jag, men jag gillar inte lägenhet öcerhuvudtaget...

Anmäl
2012-01-19 15:40 #16 av: hus-musen

#11 Känner en hel del som stressflyttat ihop och sen så visar det sig att det sket sig med förhållandet. Andra kan få det att funka på en gång.
Så länge man har en press på sig att flytta ihop så stressar man.

Anmäl
2012-01-19 15:44 #17 av: vildkatta

En annan sak som jag kan känna är att -OM man nu vill ha ett samboförhållande överhuvudtaget- det är lika bra att flytta ihop snabbt för då märker man snart om det funkar eller inte, man kan gå å va förälskad i några år å träffas några helger i månaden å allt är toppen men efter fem år flytta ihop å det krashar i vardagen efter en månad..

 

Då är det bättre å sattsa för då "förlorar" man inte så mycket tid om det inte skulle hållt..

Anmäl
2012-01-19 19:29 #18 av: Sarah

Jag och killen flyttade isär efter 2,5 år. Nu är vi särbo sen 2,5 år. Vi är lyckliga så. Vi är båda 30 och känner att vi vill flytta ihop igen, sen... någon gång. Efter att ha bott med 3 killar ser jag det som ganska onödigt om man inte har barn :) Trivs bra själv. Ska det bli nytt gemensamt boende måste det vara stort så att man har egen plats!

Anmäl
2013-09-21 11:59 #19 av: moodle

Känns det minsta osäkert - vänta tills det känns helt rätt istället för att förhasta sig. Det bästa är att utveckla förhållandet och att få det så starkt som möjligt innan man flyttar ihop - då blir det heller inte en tvekan när man väl ska flytta ihop - man känner att det är dags.

Jag själv har förhastat mig och skulle behövt leva själv i några år innan jag involverade någon annan. så tyvärr lär jag mig baksidan av det hela.

Anmäl
2013-09-21 12:24 #20 av: ramm5tein_

Instämmer med alla andra. Och framför allt: var ärlig direkt med att du är en särbo-typ om du tror att du är det! Lägg fram i alla fall att du tror att det kan vara så att du aldrig kommer vilja bo ihop med någon, om det exempelvis inte skulle komma in ett barn i bilden.

Om man ser det från partnerns situation och om jag var partnern hade jag bara gått och behållit förhoppningarna om jag jättejättegärna ville flytta ihop och den andra sa "kanske...sen...inte än." Det hade varit skönare för mig då att veta att okej, min partner vill inte leva tillsammans med mig, och då kan jag utifrån det antingen välja att acceptera det eller fundera på om jag vill ha en långvarig relation där jag inte får bo ihop med någon - som jag så gärna vill.

Menar inte att han kommer välja BORT dig ur sitt liv för att du inte är benägen att flytta ihop, oavsett tid (fast nu är du kanske osäker). Men vissa vill ta det där steget i ett förhållande och ser det som viktigt. Vissa kan anpassa sig till en särbo-person, andra inte, tror jag. Samma som att vissa verkligen vill gifta sig en vacker dag, eller ha barn. Stora skillnader där emellan förstås, men vissa saker betyder otroligt otroligt mycket mer för vissa än vad man kan tro Glad

Lycka till! (insåg nu att tråden var asgammal... ni kanske har löst det på något sätt!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.